lördag 28 februari 2009

Var tog synden vägen?

För ett tag sedan ledde jag en gudstjänst, och i bönen bad jag ungefär så här: "Gud, vi har inte nått upp till dina ideal, vi har inte ens nått upp till våra egna ideal. Du vet vad det är för var och en av oss, och vi ber: förlåt oss för det. Tack för att vi får ta emot din förlåtelse... "

Det var en enkel bön om förlåtelse, i mycket enkel och fri form. Eller för att använda ett äldre ord: det var en syndabekännelse.

Efter gudstjänsten var det någon som tackade mig specifikt för det, och sade: "Det är inte ofta man får höra det i kyrkan." Jag funderade på det där ett tag. Det är illa. Mycket illa. Människor kommer till kyrkan, men ges inte tillfälle att bekänna sin brist inför Gud, och ta emot förlåtelse?!

'Synd' är måhända ett lite förlegat ord. En god vän till mig frågade en av sina icke-kristna vänner vad hon associerade ordet 'synd' med. Svaret kom snabbt: "synd: jag tänker på sex". Vi kristusefterföljare behöver återerövra ordets verkliga betydelse, eller använda andra ord som bättre uttrycker vad synd är. Grekiskans ord hamartia betyder "att missa målet", ungefär som en bågskytt missar målet. Om gemene man tror att vi förkunnar "Jesus räddar oss från sex" så uttrycker vi evangeliet illa!

I församlingen måste förlåtelsen ha en central plats. Och en förutsättning för förlåtelse är insikten att det finns något att förlåta. Det är detta kyrkan måste kunna sätta ord på, och som vi kanske har missat i vår iver att vara relevanta och distansiera oss från gångna tiders överdrivna moralpredikande.

Jag pläderar inte för ett återinförande av någon syndakatalog. Jag pläderar inte för (själv)rättfärdiga predikningar där vi talar om för andra hur de ska leva. Men hos varje människa finns en intuitiv erfarenhet om att vi kommer till korta inför de ideal av godhet som finns någonstans inom oss, att vi likt darrhänta bågskyttar missar målet. Det är detta som måste kläs i ord, bekännas och förlåtas.

I Svenska kyrkan ber man (eller åtminstone gjorde man det förut) med följande ord. Läs orden, och låt dem sjunka in. Jag är inte särskilt liturgiskt eller poetiskt lagd, men jag måste medge att dessa århundraden gamla ord uttrycker en sanning som vi frikyrkliga kanske är på väg att glömma bort.

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull
.

Kanske är det dags att (åter)införa syndabekännelsen i sabbatsgudstjänsten?!


måndag 23 februari 2009

Nådens under

Det är inte alltid som det kristna livet känns som det rätta eller lättaste. Det vore oärligt att påstå att man alltid vandrar som på moln bara för att man är kristen. Då kan det kännas skönt att hitta tröst från stora andliga ledare, allra helst som de kommer från den välbekanta svenska myllan.

Jag citerar Lewi Pethrus:

Det är således och utan att vara förtjänt av Guds nåd genom förlossningen i Kristus Jesus, som vi blir rättfärdiggjorda. Det är därför ingen motsägelse när Jesus själv förkunnar sin försonargärning. Han säger: "Liksom människosonen har kommit, inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" Matt 20:28.

Det nådens under som skett till släktets försoning, består däri att Kristus tagit mänsklighetens synd på sig, burit dess dom och friköpt släktet från lagens förbannelse. Det är vår Herre Jesu Kristi nåd.

Det är Gud som av nåd valt att på korsets väg frälsa världen. Kristus har även han som den fullkomliga människans och släktets nye representant av nåd, offrat sig själv till släktets försoning. ....Från bloggen Min Frid

Orden får tala för sig själva. Hur mycket man än argumenterar om lagens betydelse, så finns det ingen - och det omfattar den mest puristanska adventist - som kan hävda att man gjort tillräckligt. Kanske principerna ibland blir både viktigare än den sanna ödmjukan tjänsten för Jesus, och att nitiskheten att bevara den sanna tron (läs adventbudskapet) i själva verket sätter djupa sår hos sin kristna medvandare? Omvänt kanske andra känner sig djupt rubbade i sin cirklar och övertygelse att ha lärt känna hela sanningen, när den progressiva tanken får utrymme?

Även om Pethrus talar om försoning mellan kristna var han ledare för en av de största delningarna inom svensk frikyrklighet som medförde Pingstkyrkans födelse. Är inte kompetent att beskriva hela den processen, men kunde tvisten om detaljer i nattvardsfrågan leda till en delning av Filadelfiaförsamlingen, så finns det nog en betydligt större avgrund inom dagens adventism. Vart Guds Ande leder den frågan får framtiden visa.

Rätta mig om jag har fel - ingen skulle bli gladare än jag...

För mig finns bara en väg - att lita till nådens under.

lördag 14 februari 2009

En vision om gemenskap

Vad tänker man på när man nämner kyrkans gemenskap? Församling? Vare sig man är inne i det kristna tänket, eller står utanför så finns nog många bilder. Den magnifika kyrkodomen, den bubblande karismatiska kyrkan, den beskyddande renläriga kyrkan eller den lilla familjära kyrkan. Alla formerna har sina rötter i vår moderna kyrkohistoria (c:a 1000-talet och framåt). Det uppdrag församlingen/gemenskapen har är att synliggöra Jesus i vårt lokala sammanhang. Det har inneburit - och innebär givetvis fortfarande - att många människor funnit ett nytt liv i församlingen, fått nytt hopp och en ny inriktning på livet. Men med tiden har kyrkorna ibland hamnat i byråkratiska processer, där försvar av formen varit viktigare än Kristus, där det förekommer omständiga valberedningprocesser och kyrkoråd som värderar människor på våg istället för att se styrkor, bygga upp och uppmuntra. Det är ingen hemlighet att kyrkan bidragit till många skismer genom historien, och inte ens anno 2009 kan man hålla sams vare sig man är adventist eller katolik. Det handlar om olika syn i allt från bibeltolkning till musikstil. Kan det ha varit grundtanken?

Om man försöker se bakom denna kyrkohistoriska ridå av traditioner, vad finns då? Först återigen - ett tydligt erkännande - människor möter Jesus i alla kristna sammanhang. Men vi måste vara öppna för att det inte alltid är hela bilden. Människor kan känna sig pressade och må dåligt i etablerade församlingar. Listan över ansvarsroller i församlingen kan bli lång och kravfylld för många. En intressant trend, som jag bara råkat snudda vid, är en underground-rörelse som börjar ställa viktiga frågor om alternativ till de traditionella kristna gemenskaperna. Kan man behålla kärnan, men skala bort pressen, kraven och onödiga traditioner? Ta gärna tid och fördjupa dig i samtalen bakom länkarna ovan.

Om vi försöker utgå från Jesu sammanhang hamnar vi först i den judiska synagogtraditionen (formades efter fångenskapen i Babylon, och innehöll intressanta traditioner med syfte att bevarar en tro i ett sekulärt sammhälle, men vi lämnar det till en annan diskussion). Går vi några hundra år framåt i tiden handlar det om den första kristna församlingen som växte fram. Det vi vet om den är inte mycket - en antydan hittar vi i 1 Kor 14:26 som antyder en liten familjär gemenskap som uppmuntrade till samtal om det kristna livet (undervisning, sång, uppenbarelse), allt för att bygga upp och dela till varandra. Alltså en ganska löst formad ordning (liturgi). Gruppen som sådan följde Jesus genom att ge utrymme för de svaga och hjälpbehövande i sin omgivning och man delade allt (Apg. 2:42-47). I vårt samhälle sitter det hårt inne att dela allt, men även om man inte delar på alla ägodelar så kan vi kanske ändå testa tanken att det handlade om att dela ansvaret för de fattiga och behövande. Det ligger i alla fall i harmoni med Jesu vittnesbörd om Gudsriket och hur vi kan föra det vidare.

Om nu de etablerade kyrkorna har problem att spegla gemenskapen, friden och kärleken till nästan som Jesus förmedlar i Gudsrikestanken, hur skulle då en vision om församlingsgemenskap se ut?

Kanske är det en liten, lokal grupp på 10-20 personer, som brinner för det enkla i Jesus evangelium? Man uppmuntrar varandra att leva 100% av sin tid att bygga Gudsriket, göra en skillnad i vardagen där man finns, mer än att bedriva "verksamhet". Gemenskapen i mötet - gudstjänsten - är enkel och okomplicerad. Nya medlemmar välkomnas genom att gruppen har en kärleksfull och öppen attityd. Ansvarsroller fördelas genom enkla rådslag där alla är med och de andliga gåvorna söks (I Kor 12:3-11). Gruppen brinner för insatser med anknytning till rättvisefrågor och utsatthet i samhället. Andens gåvor - som de beskrivs i Gal 5:22-23 - är det som styr de grundläggande värderingarna. Den stora församlingens alla byråkratiska plikter är bortskalade, även om gruppen förmodligen hittar former att associera sig till ett större gemensamt sammanhang där man kan dela större uppgifter, undervisning och inspiration.

Jag nöjer mig med dessa några få inledande tankar - som ju är en vision, på gränsen till en dröm.

Hur ser din dröm och vision ut?

fredag 6 februari 2009

Profetians ande

Fotnot för dig som inte är hemma i den adventistiska bakgrunden: I en av samfundets trospunkter (nr 18) sägs: "Profetian är en av den helige Andes gåvor. Den är en egenskap som kännetecknar församlingen i den sista tiden och visade sig i Ellen G. Whites tjänst...". Ellen G. White ("EGW") levde 1827-1915, och var en av de tongivande "pionjärerna" när samfundet grundades. I samfundets terminologi används ofta begreppet "profetians ande" som en synonym till EGW. Hennes roll och plats har under åren varit ett diskussionsämne både inom och utom samfundet.

Jag måste kommentera en sak i samfundets bibelstudium det här kvartalet. Enligt sidan 32-34 är "profetians ande" ett av kännetecknena på Guds församling i den sista tiden. Logiken i resonemanget är - såvitt jag förstått - så här.

(1) Församlingens egenskaper: "lyder Guds bud" och har "Jesu vittnesbörd" (Upp 12:17)
(2) Jesu vittnesbörd = profetians ande (Upp 19:10)
(3) "Bröderna" har Jesu vittnesbörd (Upp 19:10)
(4) "Bröderna" = profeterna (Upp 22:8-9)

Denna "beviskedja" länkar ihop profeten/-er och den sista tidens församling. Längre fram på sidan 33 står följande:

Om den protestantiska principen för bibeltolkning betyder något måste denna jämförelse leda till slutsatsen att ”profetians ande” i Upp. 19:10 inte är den profetiska gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet, utan endast till dem som Gud kallar till profeter.

Vad är "den protestantiska principen för bibeltolkning" för något? Studiehäftet definierar inte det någonstans. Finns det ens någon entydig "protestantisk bibeltolkningsprincip"? Har man bara missat ett förklara begreppet, eller är detta ett retoriskt grepp för att låta övertygande?

Martin Luther sade att "skrift skall med skrift förklaras", och det är väl en kandidat för en sund "protestantisk princip för bibeltolkning". Och därvid tycker jag att bibelstudiehäftet lämnar en del övrigt att önska på just dessa sidor.

För det första: Man påstår att det finns en "profetisk gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet", till skillnad från "profetians ande". Detta saknar ju stöd i Bibeln! I 1 Kor 12:28 skriver Paulus: "I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter...". Det finns ingen diffus profetisk gåva som ges till medlemmar "i allmänhet" utan gudomlig kallelse. Det finns heller ingen exklusiv de luxe-version av den profetiska gåvan som ges "endast till dem som Gud kallar". Såvitt jag kan läsa Bibeln innantill så finns det bara en källa och en version av gåvan: "I sin församling har Gud gjort..."

För det andra: En sund bibeltolkningsprincip är att helheten ska väga tyngre än detaljerna. Uttrycket "profetians ande" förekommer i Bibeln en enda gång (Upp 19:10). Hur mycket teologi kan man egentligen bygga på ett sådant singulärt uttryck?

För det tredje: Sammanhanget i Upp 22:8-9 inkluderar "du [Johannes] och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok". Texten inkluderar uttryckligen människor i alla tider från Johannes ända till slutet. Hur kan man då använda texen för att skapa någon slags begränsning i tid på vilka som omfattas (dvs begränsa till den sista tidens församling)?

För det fjärde: Om man ser en parallell i Upp 22:8-9 till Upp 19:10, varför då inte se parallellen i Upp 1:2-3? I Upp 1:2-3 talas också om "Jesu vittnesbörd" och att "salig är den som lyssnar till profetians ord och tar vara på den". Då skulle "profetians ande" kunna utläsas som "profetians [dvs Uppenbarelsebokens] ande". "Profetians ande" syftar då inte på någon särskild egenskap hos den sista tidens församling, utan på Uppenbarelsebokens inre egenskap: det är Jesu vittnesbörd om sig själv.

---

Adventismen har mycket att ge till den universella kyrkan vad gäller bibelförståelse. Men här och var finns blinda fläckar som man envisas med att behålla. Den märkliga tudelningen av "profetians gåva" och "profetians ande" är en sådan.

En viss omförståelse av begreppet "profetians ande" hotar inte ens en mer "traditionell" adventistisk identitet. Om adventrörelsen är en profetisk rörelse, då skulle ju en riklig förekomst av profeter och profetisk gåva vara en tillgång, inte ett problem! Paulus lyfter t.o.m. fram den profetiska gåvan: "Sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera." (1 Kor 14:1) En profetisk rörelse med många profeter - vad är problemet?

En sådan omförståelse skulle inte heller behöva förringa EGWs betydelse eller profetiska gåva, åtminstone inte ur ett bibliskt perspektiv. En rörelse som Gud har välsignat med många profeter och inte bara en - vad är problemet? Alla ni som tycker att GT hade varit bättre om endast Habackuk hade fått skriva den - räck upp handen!