Häromdagen tittade jag på en gudstjänst som live-streamades från en svensk adventkyrka. I de publikbilder som TV-kameran fångade kunde jag se flera för mig bekanta ansikten, och det var ju trevligt i sig.
Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström…
Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?
Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats – man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.
Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström…
Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?
Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats – man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.
Inlägg
