Evangelisk-Progressiv Adventism

Adventism 3.0

2011-08-18T13:13:00.010+02:00

Vad är adventistiskt i evangelisk-progressiv adventism? Eller är evangelisk-progressiv adventism bara (vaddå bara?) någon slags allmän kristendom?

Skulle jag ge ett idealistiskt svar på det skulle jag hänvisa till den nytestamentliga församlingen, och säga att där hittar vi förebilden. Och så skulle jag tillägga att dagens förgrenade kyrklighet inte är Guds A-plan.

Men, nu står vi där vi står, med 2000 års förgreningar från vinstocken. Låt mig därför besvara frågan genom att skissa på några bärande element i "adventism 3.0"; en adventism som inte retirerar till pionjärtiden, och en adventism som inte heller trampar runt i den institutionalisering som skedde c:a 1915-1980, utan som kan vara "present truth" i 2000-talet.

Evangelisk och med Kristus i centrum. Jesu liv, död och uppståndelse: detta, och endast detta, är den verkliga kärnan. Adventismen skulle behöva ännu tydligare positionera sig i en evangelisk, kristuscentrerad fåra.

Bibelrotad. SDA kallar sig ibland för "Bokens folk", och det är en epitet jag gärna bär. Dock inte i meningen att Boken, dvs Bibeln, är ett tillhygge, och inte heller i meningen att vi kan nöja oss med att lägga våra färdiga tolkningsraster på Boken, eller att våra trossatser och tolkningar utgör en god sammanfattning av Boken. Nej, Bibeln ska istället vara en näringsrik mylla som vi gräver i, och ändå är rotade i. Ett ständigt läsande, sökande och brottande är normaltillståndet; en attityd att Han som inspirerade författarna också inspirerar läsaren idag, med samma livgivande Ande; att det finns utrymme för korrigeringar och nya upptäckter. Konkret skulle detta kunna betyda t.ex. att kl 10 på lördag finns inte bara en studiegrupp med ett ämne, utan många grupper med många ämnen. Och kanske också att det inte bara erbjuds bibelstudium, utan också grupper för bibelläsning, bibelrecitation, bibelmemorering, bibelmeditation, bibeltillämpning... Det skulle sannolikt också innebära att Generalkonferensens möten vart femte är skulle ägna mycket mer tid åt att modifiera trossatserna än åt att finputsa "Church Manual"!

Hoppet om Jesu återkomst. Den stora övergripande berättelsen om varifrån och varthän måste bevaras levande. Med Paulus ord: "gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" (1 Kor 15:19, min kurs.). Att göra gott i världen här och nu är en oskiljbar del av att följa Kristus, men den slutliga segern över ondskan vinns av Kristus, inte av de kristna. Betoningen måste ligga på det glädjande, hoppfulla och segervissa i Jesu återkomst; inte på tidstecken och vilken ytterligare ondska och hemskhet som världen måste genomlida innan det är dags.

Sabbaten. Vilodagen kan vara en av adventismens bästa bidrag - om det inte görs till ett apokalyptiskt-legalistiskt trohetstest, utan tas från en helt annan utgångspunkt: Vilodagen gavs till människan i tidernas början, tusentals år innan lagtavlorna på Sinai. "Sabbaten är till för människan" sade Jesus själv (Mark 2:27). I den globaliserade stressens tidevarv är sabbatens vila ett radikalt och befriande koncept! (Det gör lite ont när jag i Dagen läser om hur sabbatsfirande är en växande trend, men adventister verkar inte gå i täten för den trenden...)

Trohet till Gud. Adventismen ser traditionellt sig som ett folk som är troget Gud. Gärna det - om troheten förstås rätt. Men istället för att hållandet av Guds bud som definition av denna trohet vill jag hellre basera trohetsidealet på den bibliska bilden av äktenskapet, där Kristus är brudgum och församlingen är brud. Jag varken upprätthåller eller demonstrerar min trohet till min fru genom att följa några yttre föreskrifter. Min trohet uttrycks heller inte främst genom att jag gör vad min fru säger åt mig att göra. Nej, en relationsbaserad och relationsorienterad trohet har andra kvalitéer... Exempelvis är den mer dynamisk: den rymmer Jakobs brottning med Gud, den rymmer Davids dikeskörningar, den rymmer Petrus impulsivitet. Och den lägger inte fokus på ett kollektivt yttre, utan på ett individuellt inre; den tillåter de starka att äta vad som helst och de svaga att bara äta grönsaker, i trygg förvissning om att min medbroder/medsyster "faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt" (Rom 14:1-4). En sådan trohet skulle kunna resultera i att nästa generations Dallas Willard och Richard J. Foster är adventister, inte kväkare!

Omsorg om hela människan. En helhetssyn på människan är något vi gärna stoltserar med. Samfundets arbete med hälsa, utbildning och bistånd genom ADRA är något vi gärna framhåller - men i västvärlden har vi stagnerat i denna holistiska omsorg. (Jag ser avvecklingen av samfundets hälsoinstitutioner i Sverige som symptom på denna stagnation.) Vi pratar fortfarande blodtryck, trikiner i griskött och vegetarisk kost, men har inte insett att samhället har hunnit ikapp oss i många av dessa frågor. 2000-talets behov i form av ensamhet, social ohälsa, existentiella frågor, familjeseparationer m.m. - vad gör vi faktiskt åt det?

Mer skulle kunna sägas, men det får räcka för nu. Har du några tankar om en "adventism 3.0"? Eller är dagens version bra som den är? Kommentera gärna!

Dialog med väderkvarnar

2011-05-29T17:21:00.004+02:00

Grunden för gemenskap och progress är dialog och ömsesidig förståelse. Det var därför denna blogg kom till - att kunna vara en del i processen att föra Adventkyrkan mot en större gemenskap och tydlighet i att tjäna evangeliet som Jesu efterföljare. Att bygga den gemenskap som prioriterar de svaga i samhället och bidrar till en bättre värld. I en anda av Luthers råd - att även om Jesus kommer tillbaka imorgon så planterar jag mitt äppelträd idag - så finns bara en väg, nämligen att leva i nuet och göra gott i det sammanhang man råkar vara i. Nästintill 100% av alla adventister skulle hålla med mig i beskrivningen ovan, för det är ju den kristna kyrkans grundbult.

Men - det finns en annan sida. Om frågan ställs för öppet att det behövs en dialog om bilbelsyn - speciellt kring de apokalyptiska frågorna (händelserna i den sista tiden), principer för ett kristet liv (läs matregler och vilodag) så kommer det kraftiga försvaret fram. Ställs dessutom öppna frågor om Ellen G White's ställning som profet eller vanlig människa blir det också motstånd. Alla har givetvis rätt till sin åsikt och det är sunt med dialog. Men inom Adventkyrkan tillåter man - och uppmuntrar - en attityd att motstånd kan bemötas med "så säger Bibeln - punkt" eller ännu värre, att motståndet är en del i en komplott ledd av mörka makter. Detta tankesystem uppmuntrar medlemmar i samma kristna gemenskap att misstänka varandra för att vara vilseledda av satan själv, lurade att vara en del i den sista tidens konspiration mot den sanning man anser sig ha ensamrätt på. Jag har upplevt detta synsätt personligen genom kommentarer på denna blogg och från personer i min närhet som jag trodde var mina vänner. Om jag ändå inte är tillräckligt trovärdig så räcker det med att googla på nätet för att snabbt inse att många adventistledare idag anklags för att vara t.ex. muslimvänliga, och inte minst fångade i katolicismens bedrägeri. Adventkyrkan har blivit Babylon. I mitt facebook-flöde kommer dagligen upp dessa babylonvarningar.

Länge har jag trott att denna våg av 1800-tals pietistisk syn på kyrkan och dess historiska motståndare skulle ebba ut och att tydliga vägval skulle pekas ut av ansvariga ledare inom adventismen. Men mer och mer ser adventismen ut som ett system som sitter fast i dessa klassiska värderingar. De är inskrivna i samfundets fundamentala dokument och bakbinder sina ledare att inte våga gå emot den officiella synen.

Valet blir att värdera till vilket pris det är värt att föra en dialog. Man mår inte bra när man konkret blir kallad för en ond människa och vet att konspirationsteorier sprids för att identifiera motståndare som satans budbärare. Det är inte värt det, det går inte att prata med väderkvarnar! Givetvis är många omedvetna om denna otrevliga insida av adventismen och känner sig nöjda och trygga med sin tillvaro inom adventförsamlingarna. Guds barn finns absolut i tryggt förvar också inom dessa väggar. Men kanske väggarna har gjorts FÖR ogenomträngliga. Den kristna glädjen och frikostigheten skulle säkert göra sig mer synlig om detta konspiratoriska ok kunde tas bort - men andra får ta det uppdraget om det överhuvudtaget är möjligt.

Det finns många andra, och viktigare, arenor för dialog som kan göra skillnad i världen. En sådan möjlighet är att stötta ADRA's verksamhet. En miljard människor lever på gränsen till att dö av fattigdom. Jag väljer att ge mitt stöd där istället för att stötta ett system som misstänkliggör de som inte tänker enligt kyrkomanualen.

I no longer try to be right - I chose to be happy

Att nå ut

2011-02-20T12:28:00.003+01:00

Ett centralt begrepp inom kristen tradition - och speciellt Adventkyrkan är begreppet att nå ut. Adventismens världsledare uppmanar till kreativitet och himmelsk fantasi.

Vill lyfta fram några perspektiv vad denna metafor kan betyda.

Mötet med Jesus är enda möjligheten till frälsning - en tanke som är generell och gemensam för den större delen av frikyrkligheten. Perspektivet är väl grundat i bibelordet - givetvis eftersom det ligger till grund för evangelisk tro. Men - det generella svaret blir svårare att hantera när man ser hela det mångfasetterade världsperspektivet med olika religioner och sociala strukturer. Den evangeliske "Jesus" är knappast känd för merparten av världens befolkning idag. Här blir lösningen antingen något stort eskatologiskt skeende i framtiden (väckelse) eller att man ser sig som en liten utvald skara som blir "räddade" medan resten går under.
Inom adventismen finns evangeliets Jesusmöte med som en grundpelare. Men det finns tillägg som många adventister menar att man också måste nå ut med. Den officiella linjen är att sabbatfrågan måste räknas in i bedömningen när skörden ska räknas in. Därför blir sabbaten adventismens identifierare om tillhörighet (dvs. innanförskap) .

Så - att nå ut - vad innebär det? Är det att anordna stora kristna kampanjer och TV-kanaler för att frälsa folk, få dom att tro på kyrkans budskap, bli trogna tiondegivare och gå i kyrkan - gärna på sabbaten? Är vittnade att berätta om "sin tro", de olika "sanningar" som vi vet - men inte dom? Ett uppmaning till vittnade - att gå ut - som ofta smolkas av skuldkänslor där man inte räcker till och hellre sitter hemma med chipspåsen i TV-soffan.

För den påläste finns det flera berättelser ur Jesu liv som kan vara tänkvärda. Berättelsen om Nikodemus (som hade lagen och kunskapen - men ändå gick hem bedrövad) eller mannen som säljer allt för att kunna köpa pärlan han funnit i åkern.

Jag tror den pärlan, eller insikten Nikodemus behövde, finns inom oss, men behöver upptäckas av oss själva. Den kan inte pressas på oss eller sprutlackeras över oss. Kanske också den insikten finns i ett mycket större perspektiv i vår värld - än bara inom de som kallar sig kristna? Jag tror det.

Ger därför bara några ledord på vägen - ta reda på mer om vem Jesus var som människa och se omvändelse och "vittnade" som en 7x24 erfarenhet. Det handlar om en livstil med ett nytt perspektiv. Ett liv som ser med Jesu ögon. Ett socialt inkluderande evangelium som ÄR evangeliet och det enda som kan göra skillnad.

Den som söker skall finna. Sök något som finns bortom väckelsemetodernas budskap.

Rapport från insidan

2010-12-12T19:21:00.003+01:00

I föregående bloggpost nämns en dialog om adventkyrkans utveckling och frågeställningar som just nu pågår i vårt grannland Norge.

En bidrag till den dialogen är boken Nesten till stede av Björn Olav Nordal som jag i skrivande stund är halvvägs igenom. Boken - skriven i romanform - handlar om den unge Björnars tankar och upplevelser av att växa upp i ett adventistsammanhang under 70-talet.

Tänker mig att senare komma med en djupare kommentar över boken, men redan nu ser jag den som en banbrytande bok för upplevelsen att växa upp i ett sammanhang där det mesta omgärdas av regler och förutfattade förväntningar hur en kristen (läs adventist) ska reagera och tänka. Det finns många situationer i boken som kan kännas igen - på gott och ont.

Eftersom det i dagarna publicerats en omfattande recension av boken i Adventnytt - Adventkyrkans officiella organ i Norge - är det redan nu av intresse att peka på denna dialog. I bifogad länk finns Bjorn Olavs egna kommentarer och utdrag ur recension av Atle Haugen.

Så här avslutar Haugen sin recension:

Boka anbefales absolutt. Den vil nok vekke minner og være både god og vond for mange å lese. Nettopp derfor, og fordi temaet er alvorlig og nærgående, bør den følges opp med samtaler og sjelesorg.

Noen synes det er vondt når menigheten tilsynelatende utsettes for kritikk. Jeg tror ikke vi har noe å frykte av noen avisoppslag og en bok som dette. Åpenhet og ærlighet er i vår tid viktigere enn fine fasader. Det har vært stille om slike spørsmål som boken berører alt for lenge. Nettopp derfor vil nok boka bli møtt med både motstand og takknemlighet. Bjørn Olav Nordahl har vært både modig og ærlig. Jeg tror vi trengte (og fortjente?) denne boka.”

Boken är ett viktigt lästips inför julledigheten. Läs den och ge oss dina synpunkter.

Tystnad - eller ärlighet?

2010-11-03T22:02:00.006+01:00

Den som känner till Adventkyrkan vet att det i en tidig fas av samfundets utveckling fanns en amerikansk ledarprofil med namnet Ellen G White (1827-1915, EGW) som gav ett bestående avtryck i rörelsen. Hon skrev ett stort antal böcker som getts ut i sin helhet, eller ofta i tematiska redaktionella verk.

Officiellt är EGW en del av Adventkyrkans fundamentala trospunkter där hon ges epitetet Profetians Ande. Hon anses ha haft flera direkta visioner från Gud som har avgörande betydelse för samfundets tro och utveckling. Även om det officiellt sägs att Adventistsamfundet har en grund i Sola Biblica blir ändå principer och tolkningar av Ordet belysta utifrån Ellen Whites perspektiv som gärna s.a.s. får sista ordet.

Listan skulle kunna göras lång på diskussioner och frågor som pågår hur vi idag kan relatera till hennes skrifter som skrevs i ett pietistiskt weslianskt historiskt sammanhang. En huvudfråga är givetvis i vilken grad - och på vilket sätt vi kan förhålla oss till hennes andliga anspråk. Kan vi säga att hon var Guds Profet, eller omvänt, kan vi se henne mer som en vanlig människa med ett mått av gudagivna andliga gåvor?

Jag har länge känt att det inte är progressivt att här ta upp en internkritisk fråga på bloggen. Det är heller inte en fråga som hjälper en värld som håller på att svälta ihjäl, fysikt och andligt. Då är det en hängiven Jesustro det jag helst vill skriva om.

Men - och det är med smärta jag skriver det - frågan om EGW håller på att förlama ett helt samfund eller åtminstone enskilda församlingar. Hur ska man kunna gå framåt om inte en ärlig dialog kommer upp på ytan och inte tystas ner? Tystnaden kan antingen bero på rädsla att uppfattas rebellisk, men givetvis också av omsorg och respekt för de som bygger mycket av sin religiösa upplevelse på EGW's vittnesbörd. Enskilda församlingar kan välja bort, eller tysta ner personer som inte uttrycker sig med den rätta koden. Trenden är pro EGW och fundamentala trosfrågor ges allt större fokus, med den nye världsledaren Ted Wilson och ungdomsevangelister som pådrivare.

Därför behövs en ärlig, medmänsklig dialog, där vi vågar prata öppet och ödmjukt om kärna i adventismens tro. Samtidigt som dörren står öppen för nya yttringar av en Jesuscentrerad tro som sätter fokus på dagens behov -enligt den linje vi skrivit flera artiklar om här på bloggen.

Inspirationen att sätta ner foten beror att jag bland mina norska Facebook-vänner de senaste dagarna insett att jag har många med mig som ställer samma allvarliga frågor om samfundets utveckling - och inte mår bra av det. Jag vill inte heller må dåligt av att inte vara ärlig och öppen med mina känslor och frågor. Kyrkan ska vara den plats där vi stöttar varandra och bygger upp, inte en plats där man är livrädd att trampa på minor.

Nu får det bära eller brista - den Store Guden kommer att desarmera minorna. Våga vara ärlig - de verkliga vännerna kommer alltid att finnas där.

Människan och mediet

2010-08-15T14:00:00.000+02:00

Häromdagen tittade jag på en gudstjänst som live-streamades från en svensk adventkyrka. I de publikbilder som TV-kameran fångade kunde jag se flera för mig bekanta ansikten, och det var ju trevligt i sig.

Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström…

Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?

Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats – man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.

Falsk väckelse?

2010-07-31T07:40:00.001+02:00

Jag har en gång varit på vippen att befalla en person att i Jesu Kristi namn vika hädan. Det var för över 10 år sedan, och jag var på en kristen (ej SDA) konferens med deltagare från många olika samfund och kyrkor. Konferensen gjorde stort intryck på mig. Nej, det gjorde inte bara intryck, det förändrade mitt liv:

Jag fick bekänna en synd och be om förlåtelse för något jag gjort många år tidigare. Det var en sådan befrielse att bli av med den bördan!
Jag fick insikt om den Helige Andens gåvor, och vilka gåvor Gud utrustat just mig med. Och jag började tjäna Kristi kropp med de gåvor jag har.
Jag fick en ny vision och entusiasm för evangelisation och församlingen.

Det var en lugn och sansad konferens. Det var inget karismatiskt hallaballoo. Det var ingen som manipulerade mig. Det var inget framtvingat under känslorus. Det var bara Guds ord, Helig Ande och människors berättelser om hur Gud förvandlar. Inget mer, inget mindre.

Utanför kyrkan där konferensen hölls stod en broder (eller om de var flera, jag minns inte) som kan betecknas som en mycket konservativ adventist. Han delade ut flygblad till konferensdeltagarna, med budskap typiskt för den mörkblå versionen av adventismen: varningar om Babylon, vilddjurets märke etc.

I mitt innersta blev jag upprörd. Skulle denna konferens vara en del av Babylon och en falsk väckelse? Menar man allvar med att djävulen skulle stå bakom det som jag (och andra konferensdeltagare) varit med om dessa dagar? Sedan när började Fienden befria människor från syndens bojor och skapa glöd i församlingen? Det kändes som att flygbladen drog i smutsen det Gud hade gjort. Två tusen år tidigare hade religiösa experter beskyllt en snickare från Nasaret för att hela och bota människor i Belsebubs kraft... Jag fick en stark impuls (ingivelse?) att bokstavligen befalla flygbladsutdelaren att i Jesu namn försvinna. Men jag gjorde inte det.

I traditionell adventism är man ofta avogt inställd till allt som inte kommer från SDA. Den nyvalde världsledaren Wilson är inne på denna linje, vilket framkom tydligt i hans predikan vid Generalkonferensen nyligen: "Don’t reach out to movements or megachurch centers outside the SDA church... Look WITHIN the SDA Church..."

Jag undrar bara: Hur hade Gud kunnat förändra mig om jag hade följt Wilsons råd och inte varit på denna konferens? Och jag undrar: Hur tänker Wilson när han vill att vi ska be Gud om väckelse och förnyelse, men i samma veva begränsar Gud till 1860-talets samfundsgränser?

Jag förstår inte dessa markeringar mot det som finns utanför SDA-hägnet. Jag förstår det inte i ljuset av vad Nya Testamentet berättar om judarna och fariseerna. Har man glömt Frälsarens undervisning "på frukten känner man trädet" (Matt 7:15ff)? Har man glömt Paulus råd "pröva allt, ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:21)? Kan vi inte låta Gud verka som Han vill, och öppet, ödmjukt och förutsättningslöst - men sunt kritiskt, ty allt är inte Gud som glimmar - söka efter Guds fingeravtryck i allt som sker? Gamaliels ord till Stora Rådet är lika aktuella idag som för 2000 år sedan: "Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv." (Apg 5:38-39)

Wilsons Dag

2010-07-21T22:03:00.010+02:00

Den amerikanska adventisttidningen Spectrum noterar att Ted Wilson som valdes till adventismens världsledare för några veckor sedan till slut lyckades - på fjärde försöket...

Vad vill Wilson?

2010-07-02T12:30:00.006+02:00

Det var i slutet på 80-talet som jag firade Thanksgiving hemma hos Ted N. C. Wilson. Härom dagen valdes Wilson till Adventistsamfundets världsledare, men då på 80-talet var han sekreterare för en av samfundets divisioner. Jag var studentmissionär, och slank in på denna Thanksgiving eftersom min värdfamilj hade tillräckliga amerikanska kopplingar för att kvala in på Wilsons Thanksgiving-firande.

Jag har dock inga större intryck av Wilson, och vi umgicks inte särskilt mycket. Kanske berodde det på personkemi, eller kanske på att jag och min värdfamilj hörde till dem som hade en mer progressiv syn på vad adventism är... Jag och en kompis dök ner i divisionskontorets swimmingpool en lördag eftermiddag under ett knytkalas, och om jag minns rätt så hörde Wilson till dem som höjde ett ögonbryn - ett svalkande dopp i poolen under sabbatstid var liksom inte helt kosher.

Den nya generalkonferens-presidenten Wilson anses vara konservativ. Vid sitt "acceptanstal" och på den efterföljande presskonferensen talade Wilson om vad han ville prioritera, och där fanns onekligen en del traditionellt gods.

Bland annat sade han att "vi måste kraftfullt betona Profetians Ande [dvs Ellen White], inte bara som andaktsläsning, utan som vägledning ("instructional counsel") för varje aspekt av livet".

Han sade också att enhet kommer "primärt... genom en fokuserad förståelse av våra trospunkter ("our beliefs")", och att "det som verkligen binder oss samman är vår tro ("belief")". Noteras kan att i engelskan finns en nyans mellan "faith" och "belief" som inte finns på svenska, och Wilson använde hela tiden ordet "belief". Och där Paulus talade om "kärleken som det band som håller er samman", där talade Wilson alltså om vår (intellektuella) tro.

Under presskonferensen använde Wilson begreppet "Profetians Ande" 4 gånger, "evangeliet" 4 gånger, "Jesus/Kristus" 3 gånger, "sanning" och "det sena regnet" 1 gång var. Ord som "kärlek", "nåd", "fattiga", "omsorg": 0 gånger. Och "innovativ", "progressiv", "kreativ": 0 gånger. Ordet "ny" förekom en gång: i "ny teknik".
(Källa: transkriptionen av Wilsons presskonferens.)

Nu ska man inte dra för stora växlar på att räkna ord i ett kort anförande och en presskonferens, men kanske kan man ändå skönja en icke oväsentlig nyansskillnad? Som jämförelse kan man läsa den avgående Jan Paulsens predikan vid Generalkonferensen 2000 (där han valdes), där han i slutet delar med sig av en varm och inkluderande vision som jag gärna skriver under på.

Detta inlägg har handlat om nyanser och ordval som är av intresse med tanke på vad denna blogg heter. Det fanns mycket i det Wilson sade som jag förstås instämmer i: behovet av bön, väckelse, att söka råd hos andra, Bibelns centrala ställning, Andens verk, hoppet om Jesu återkomst etc.

Jag håller tummarna för att adventismen under Wilsons ledning fortsätter vara en rörelse som går framåt i tiden, inte bakåt.

Se artiklar & kommentarer från olika håll, t.ex. Adventist Review, Spectrum, J. David Newman/Adventist Today, Erwin Taylor/Adventist Today, Ron Corsons blogg, kommentarer på Educate Truth.

UPPDATERING 5 juli: Ted Wilsons avslutningspredikan på generalkonferensen gick i samma ton. Se även kommentarer från t.ex. J. David Newman, Sam Neves/Spectrum och Charles Scriven.

Vem ställer frågan?

2010-05-01T23:25:00.004+02:00

Har med stort intressen följt Jonas Gardells serie O Herre Gud. Det är inte första gången gycklarens röst är den som väcker tanken och leder till medvetenhet. Han driver med traditionell kristendom på ett sätt som motiverar en varningsskylt "Programmet innehåller stötande material för frommt troende".

Men bortom alla fördomar (kristna såväl som världsliga) som kan omsluta personen Gardell finns ett stort hjärta och en uppriktigt sökande efter det evangelium som vi hoppas kan ge - och leda till - en bättre värld. Gardells eget vittnesbörd är att han, efter grundliga studier, tror sig kunna bevisa att Gud inte finns - ändå tror som ett barn.

Programmen ligger kvar på SVT-Play några veckor till (20 maj) och är helt klart en viktig del i den kristna debatten i det svenska sammanhanget. Den som tror sig kunna svara på relevanta frågor om kristen tro utan att ha sett Gardells frågor kan faktiskt riskera att missa det verkliga behovet.

Vad tror du - är Gardell något viktigt på spåren?

PS. Intressant att åtminstone två av de präster från Svenska Kyrkan som ger bakgrundsbilder om kristen tro i programmen har adventistbakgrund. Vi är tydligen en god teologisk plantskola! DS.

Musikaliska skyttegravar

2010-04-25T15:00:00.001+02:00

Jag förstår inte dispyterna mellan olika sorters andlig musik.

Somliga ogillar s.k. lovsång. De klagar på att samma verser upprepas flera gånger. Jag undrar: Hur ska de klara en evighet i himmelen där "de fyra varelserna ... utan att vila ... säger dag och natt: 'Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer.'" (Upp 4:8)?

Psalmen 375 i Psalmer & Sånger går: "Jesus, det skönaste, största och renaste namn som på människors läppar är lagt, rikt på barmhärtighet, sanning och salighet, rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt!" Sång 83 i Sjung lovsång alla länder går: "Jesus, Du är den skönaste, Jesus, Du är underbar, Ditt namn är upphöjt över alla andra namn, Du är underbar, Du är här." Den första anses vara en älskad psalm, den andra en lovsång. Bortsett från att den ena tillkom ca 100 år före den andra, så är skillnaden...vad?

Sångtexter är också föremål för kritik. Jag hörde någon förfasa sig över strofen "jag vill också dela kampen, lidandet Han haft" i sången "Jag vill lära känna Jesus" (t.ex. nr 72 i Sjung lovsång alla länder). Vederbörande hade tydligen missat att orden inte är något modernt liberalteologiskt påfund - Paulus skrev dem i Kol 3:10!

Somliga vägrar av teologiska skäl sjunga sånger som har ordet "helgon" i sig. Jag tror heller inte på själens odödlighet, och tror således inte att det finns någon helgonskara där uppe (ännu), och jag inser också de teologiska problemen. Men jag har också teologiska problem med sångtexten i Ps 137:9 "Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan" - men det hindrar inte mig från att tolerera existensen av denna psalm. Och jag kan finna glädje och uppbyggelse i några av de övriga 149 bibliska psalmerna!

Och så har vi det här med instrument. Somliga anser orgeln i kyrkrummet vara OK, men trummor en styggelse. Orgeln är dock en grekisk uppfinning från kring 250 f.Kr., och användes senare bl.a. av romarna i gladiatorspel. Kejsar Nero själv trakterade instrumentet. Långt innan orgeln nådde kyrkorna kanske kristna martyrer gick sin död till mötes ackompanjerade av orgelmusik, under överinseende av en kejsare som bokstavligen gjorde sig till gud! Och fiolen: detta klassiska instrument användes först i dansmusik innan den hittade sin väg in i kyrkrummet... - Släng ut trummorna om du vill, men släng också i så fall ut orgeln och fiolen i konsekvensens namn!

Rörelse till musik möts ibland av rynkade näsor. På det rent personliga planet undviker jag dans i alla dess former som pesten. Men jag har insett att min anti-dans-inställning har mest med min uppväxt och personliga preferenser att göra. Ty: "David och hela Israel dansade framför Gud med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till cymbaler och trumpeter." (1 Krön 13:8). Efter uttåget ur Egypten dansade och sjöng Miriam och de andra israeliska kvinnorna (2 Mos 15:20-21). "Med dans skall de prisa hans namn, till tamburin och lyra skall de sjunga hans lov." (Ps 149:3). När kristusefterföljare blir förföljda uppmanar Jesus oss: "Gläd er på den dagen och dansa av fröjd..." (Luk 6:23).

Och det är inte bara konservativa som bidrar till dispyterna. De mer modernt lagda bidrar, t.ex. genom att generaliserande förvisa alla gamla goda psalmer till historiens skräpkammare. Eller genom att accentuera skillnaderna genom att introducera lovsångsteam, lovsångshäften etc. i direkt kontrast till de (vanligtvis) tre sångerna som sjungs under en gudstjänst. Jag har hört somliga påstå att lovsång är en särskild slags sång, och formulera en teologi kring det. Det må vara hänt att det finns en särskild kategori "lovsång", men låt oss i så fall också formulera kategorier och teologier för "tvivelsång", "överlåtelsesång", "rop-om-hjälp-sång" etc. Eller varför inte "undervisningssång" - i den nytestamentliga församlingen så fanns ju tydligen något sådant: "Lär och vägled varandra med med psalmer, hymner och andlig sång..." (Kol 3:16).

- - -

De klyftor som skapats mellan psalm och lovsång, mellan stillhet och fart, mellan klassiskt och poppigt, mellan lyfta händer eller händer i byxfickorna, mellan dans och värdighet, mellan dittan och dattan, synes mig vara främst skyttegravar som människor grävt. Det behöver inte vara antingen-eller. Ett äktenskap rymmer både stillsamma promenader och passionerad intimitet - de är facetter av samma diamant.

Gud skapade den mångfald som mänskligheten utgör. Det är OK att tycka att det ena berör mer än det andra! Men låt oss inte klä ut våra personliga preferenser i någon slags teologisk kostym, på det att vi icke ska riskera missbruka Herren vår Guds namn genom att påstå att Gud tycker mer om en stil än en annan.

Därmed inte sagt att all musik är bra. Musik berör oss på ett djupt plan, på gott och ont. Man bör definitivt ta hänsyn till kontexten. "För judar har jag varit som en jude... allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några." (1 Kor 9:20-23). Men kontexter förändras. Det som idag är olämpligt behöver inte vara olämpligt för all framtid. Det är med musik som med knivar: knivar kan användas för att skära bröd med - eller att mörda med.

Gräv igen de muskaliska skyttegravarna - men kliv upp ur den innan du börjar gräva igen den. Ty en skyttegrav är, just det, en grav.

Krav för medlemskap?

2010-03-30T21:30:00.003+02:00

Tidningen Dagen har ett par intressanta artiklar under rubriken Dags att ställa krav för medlemskap?: "Medlemmarna vet ofta inte vad församlingen vill" och "Viktigt att alla ställs inför frågan vad det betyder att vara medlem". En del adventistförsamlingar, t.ex. Cornelius i Oslo har också infört en del av det som tas upp i artiklarna (t.ex. att man måste förnya sitt medlemskap vartannat år). Jag tror det finns en hel del klokt i dessa tankegångar: att i vissa avseenden "höja ribban" vad gäller medlemskap. Vad tycker du?

Att inte vara kyrka för att bli en kyrka

2010-03-22T20:52:00.006+01:00

Rudy Dingjan, koordinator för Adventistsamfundets församlingsplantering i Nederländerna, delar i en kort artikel "Don't do church to plant one!" med sig av några tankar om hur man når den sekuläre holländaren med evangeliet. Det kulturella avståndet mellan Sverige och Holland är ganska litet... Hur ser det ut i Sverige? Håller du med, eller inte? Läs och tyck till!

Kristen - Live

2010-03-14T21:01:00.009+01:00

Vi som kristna utvärderar ibland oss själva och funderar på vad församlingen är till för (internt kallar vi det kanske för hur vi ska driva mission). Återger här några tankar som slagit mig - återigen från mitt Londonperspektiv.

Besökte igår ett nystartat församlingsprojekt som kallas London Live i Notting Hill. Det drivs av ett gäng ungdomar i London, många med sin inspiration och utbildning från Newbold Collage. Gemenskapen var öppen och välkomnande, man hade drop-in före mötet där det serverades fika. Mötet var öppet för tankar hur veckan som gått varit och omtanke/bön för det som berör och känns tungt. Musiken i tillbedjan är lugn och bjuder in en närvaro av den Helige Ande. Människor blir berörda, ser speciellt en handikappad kille som varsamt omfamnas av sin följeslagare. Undervisningen handlar om hur Gud, genom sin Helige Ande leder oss framåt mot målet, precis som en GPS. Skulle vi åka fel finns alltid möjligheten till "re-routing". Hela mötet var alltså i en välkomnande anda och fyllt av Londonbesökarens vardagliga frågor och behov.
Men det som kanske berörde mig mest var att församlingen satsade på att göra skillnad i sitt lokala sammanang. Kollekten gick till att ge stöd för ett hospice för svårt sjuka barn. Där finns ett stakt exempel på vad "mission" handlar om.

Lite senare på kvällen läser jag en kommentar på Facebook att svensk fattigdom har många ansikten. Jag ger dig som läsare utmaningen att se ett konkret exempel på vad "mission" kan handla om i vår tids svenska samhälle. Länken/tankarna är Göran Skyttes från en ledarkommentar i Svenska Dagbladet.

Läs - och ge gärna feedback.

Min förhoppning är att vi med dessa två exempel kan se hur vi bygger Guds rike - här och nu.

Kom till Jesus - och lev livet

2010-03-05T23:34:00.003+01:00

Ibland är det bra att bara sjunka tillbaka och reflektera över det viktigate - och att låta (blogg)-veckan landa på ett bra sätt.

Rekommenderar dig att lyssna till musiken och texten i denna musikvideo - känn dig omsluten av livet i Jesus.

Ett öppet fönster

2010-02-28T19:30:00.006+01:00

Vad kan man se och uppleva genom ett öppet fönster? Kanske att släppa in ny frisk luft, känna nya dofter och vädra ut en del gammalt. I en andlig liknelse ses vinden som en yttring av Den Helige Ande. Ett öppet fönster ger tillgång till många spännande aspekter.

Jag har på senare tid haft stor inspiration av mina resor till London. Uttrycken i stadens puls, människorna, parkerna, barnbarnet :-) - allt ger ett överväldigande intryck och en bra bas för reflektion och eftertanke över livets verkliga värden.

Att först av allt inse att alla människor jag möter i denna världsstad är älskade av Gud och att Han genom Jesus har en unik plan för varje individ. Tanken svindlar, SÅ liten är jag och mitt samfund i det sammanhanget - men Gud är större.

Att en stilla söndagsmorgon vid Speakers Corner lyssna till muslimer och ateister som värnar om empati och medmänsklig kärlek som enda vägen till fred, och inte få mothugg när jag föreslår att Jesus var en bärare av samma värdegrund dom pratar om.

Att lyssna till världsledare inom adventismen som Clifford Goldstein i en av Londons Adventkyrkaor och fundera över hans Jesusbild i fokus av Bibelns profetior och hur det harmonierar med att en miljard människor svälter. (Se ett av mina tidigare inlägg)

Att besöka en vesper vid Westminister Abbey och känna friden och andens närvaro i tidebönen och körmusiken. En total andlig upplevelse som inte förändrats på 1000 år.

Att besöka samma kyrkosamfund anglikanska kyrkan dagen efter och få en vibrerande erfarenhet av Gudsriket genom lovsång och verklighetsnära undervisning av Ken Costa i Holy Trinity Brompton Church. Härlig andlig värme, glädje och gemenskap. HTB var förövrigt startpunkten för Alphakonceptet som spridits över världen.

Att även söka det lilla sammanhanget i en churchplant inom adventismen - Notting Hill Community Church - London Live. Läste om det på nätet, och pratade med deras pastor Paul King-Brown, efter att vi misslyckats att förstå Londons kryptiska gatunumrering.

Att samtidigt via Twitter följa Rick Warren när han t.ex. noterar att alla kyrkor, samfund och riktningar har sitt värde i att representera Gudsriket. (It takes ALL kinds of churches to reach all kinds of people. If Jesus is honored & lives transformed)

Att också via Facebook, från London, inleda en dialog om tankar och möjligheter att skapa ett nätverk för Simple Church konceptet i Sverige.

Vad nu alla dessa intryck och vindar kan ge för bestående intryck vet jag inte. Kanske luften kan bli lite klarare, kanske förståelsen och de hållbara skälen för att vara kristen kan bli tydligare - att Jesu uppdrag för hans lärjungar primärt är att göra skillnad för de utsatta och de som hungrar i Anden.

Det kan vara dags att ta till vingarna och flyga - är du beredd att öppna fönstret och flyga med?

Fundamentalism - Den Sista Generationen

2010-02-22T11:03:00.007+01:00

Inom Adventismen sker idag en rörelse tillbaka till rötterna. Som evangelisk-progressiv blogg är detta en realitet och en strömning vi är tveksamma till.
En mycket bra och objektiv beskrivning av dessa fundamentalistiska riktningar skildras i en film som nyligen tagits fram i USA. Den beskriver en rörelse som fångat tusentals ungdomar in i en hängiven och stark gudstro. Filmen belyser attityder, fakta och debatt, men visar också hur pendeln även inom denna väckelse kan slå tillbaka. I Sverige finns liknande influenser som drivs av ungdomar utbildade och inspirerade av den amerikanska förebilden. Lifestyle TV är det starkaste fästet för denna ungdomsrörelse, och grupper inom flera församlingar och Adventistsmfundets skola har fångats av ideérna, även om det givetvis också finns balanserad teologisk undervisning som motpol.

En trailer till fimen kan ses här:

Hela filmen - The Last Generation - kan ses via denna länk. Den är totalt på 80 minuter och måste ses av dig som vill ha hela bilden.

Filmen noterar att vi är mitt inne i en process där vi inte sett slutet, och är oerhört viktig för att förstå adventismen idag och vilka argument som är drivkraften. Attityder som ligger nära kultbegreppet känns inte långt borta i vissa exempel.

Förhoppningsvis kan filmen ge en nödvändig och ärlig dialog även i Sverige

Är Bibeln barnförbjuden?

2010-02-21T22:32:00.004+01:00

Kontrasterna inom samma kyrkväggar kan vara stora ibland.

När jag kliver in lite sent genom kyrkdörren möts jag av några ivriga grabbar i 10-12 årsålderna som letar efter någon som kan sitta i "heta stolen" och svara på vad som egentligen händ Johannes Döparen på Herodes fest. Det blev ett samtal om ond bråd död, men också hur makt, korruption och lättsinnighet kan leda till katatrofalt dåliga beslut. En av grabbarna kunde i detalj beskriva hur stackars Johannes slutade sina dagar. Förhoppningsvis blev det en god reflektion om hur en vandring på livets väg ger oss andra perspektiv än ond bråd död.

Med denna analys av den gudlösa människas ondska i bakhuvudet tar jag del i det pågående bibelstudiet för vuxna som analyserar frågan om det inte är bäst att ta avstånd från och slänga ut alla dåliga filmer och böcker. Studieledare undrade lite retoriskt om det inte förmörkar våra sinnen. Tanken blev uppenbar - vuxna ska vara försiktiga med vad man ser och hör, men det är ok om barn tar del i en analys av samma typ av händelser. Så kan det bli när perspektivet blir lite för snävt. Jag vill testa tanken:

Vuxna kan - med den Helige Andes ledning - analysera, förstå och agera utifrån det som bygger Gudsriket, med de erfarenheter som film och media ger oss av det verkliga livet. Vuxna kan också - i sin egen egoism vraka och njuta av TV-våldet. Valet är vårt eget.

Barn skall inte utsättas för svårhanterbara händelser i Bibeln förrän de har en god, Jesuscentrerad gudsbild. Barn kan lika gärna tycka synd om Goliat som att de identifierar sig med den gode David. Barn kan bli rädda att hamna utanför arken istället för tryggheten att vara med på båten osv. Det behövs god vägledning och analys av livets verklighet.

Några andra spontana tankar på denna spontana bloggpost?

En social klubb - eller?

2010-01-09T17:37:00.013+01:00

En av våra anonyma läsare skrev:

Denna blogg anger Vi som skriver är inte säkra på att ha "sanningen" färdigformulerad i ett antal lärosatser eller tolkningar. Ok, det låter ju som att en insikt har skett (men som ju borde funnits redan från början oavsett...) Men finnas det då något som är säkert? Annars blir det som ett vända kappan efter vinden, att det tolkas så, eller att det är ett starkt inbördes socialt samfundspatos som ligger bakom. Precis som i en fotbollsklubb med stark samhörighet. Ibland är det inte alls fotbollen som binder, det är det sociala.

Anonym satter fingret på en av dagens verkligheter inom Adventkyrkan - den sociala samhörigheten. Så sent som idag upptäckte jag via en länk på Facebook en familj med 10 syskon som gett en god skörd av kusiner inom olika adventförsamlingar i Sverige. Det finns också andra familjer som når närmare 100-talet aktiva medlemmar fördelat över landet och som lokalt sätter en prägel på församlingslivet. Först av allt är detta givetvis en stor lycka för familjerna, men en nyformulering av tron blir också satt på vågen inför vad släktingar och fäder skulle tycka. Det är bra att hålla fast vid traditioner, bara vi kan se det viktigaste.

Något viktigt inom fotbollen (för att fortsätta med Anonyms bilder) är naturligtvis att få njuta av god fotboll, där vi kan välja att vara supporters till det lag vi tycker spelar bäst - och - stämmer med vår familjetradition. Men kanske den store fotbollsguden egentligen har en större tanke? Att fotbollen är en sport med många goda värderingar - där t.ex. Zlatan med en invandrarbakgrund från Rosengårds bakgator kan ta sig till toppen, där ungdomar kan välja ett liv skilt från droger, där ungdomar får ett värde och tillhörighet, där alla lagdelar är viktiga?

Kanske kyrkan - där Adventkyrkan är en av många - är en del i en större vision? Kan det vara så att det finns något viktigare än att sätta upp ett schema över framtida katastrofer när människor redan nu går under i vår närhet? I vår progressiva tanke på bloggen måste alltid denna grundfråga finnas med - pionjär- eller familjetraditioner får inte komma ivägen.

Hemligheten finns i Jesus -där vi kan ana vägen till fred, tillhörighet och rättvisa.

Är Jesu återkomst viktig?

2010-01-01T20:52:00.008+01:00

En i mitt tycke omistlig del av att vara adventist-kristen är att vara advent-ist, dvs ha hoppet om Jesu andra ankomst ('advent' = latin för 'ankomst') som en väsentlig del av livsåskådningen.

Adventismen har av uppenbara historiska skäl haft en stark fokusering på Jesu återkomst. Fokuseringen har antagligen ibland t.o.m. varit för stark; ett långsynhetens brytningsfel i form av profetisk spekulation kring "tidens tecken" har fått fokus att hamna för långt framme, på bekostnad av här och nu.

Somliga har reagerat mot detta, och velat fokusera mer på att följa Guds vilja här och nu, och lämna framtiden därhän. I mångt och mycket har de rätt. Med rätta säger de att livet här och nu med Gud är nog så givande och viktigt.

Men jag befarar att somliga av dessa mina medvandrare har i sin iver bytt långsynthetens brytningsfel mot närsynthetens, ty när de fortsätter säga något i stil med att de skulle vilja leva med Gud även om det inte fanns något liv efter detta, då är jag inte säker på att jag håller med.

Den kristna tron är inte bara en "feel-good" grej att konsumera i detta livet, utan det sätter människan och hennes berättelse i en större kontext: Vi är Guds avbilder, ämnade att leva evigt! När jag sitter i begravningskapellet och gråter, då bultar evigheten i mitt innersta och ropar: Detta är inte allt, detta är inte slutet! Och min erfarenhet är att det ropet - paradoxalt nog - blir högre ju närmare den döde vandrat med Gud. Tesen att "ett liv med Gud här och nu är gott nog" dör där i begravningskapellet, om inte förr!

Paulus skriver i 1 Kor 15:19: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor!" I sammanhanget resonerar Paulus om uppståndelsens centrala betydelse, och avslutar kapitlet med en beskriving om Jesu återkomst.

Läran om Jesu återkomst är förstås inget nytt. Redan den s.k. apostoliska trosbekännelsen, med rötter i 200-talets Rom, uttrycker detta med orden: "... sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda..." Om någon ber mig om ett exempel på adventismens bidrag till kristenheten idag, så skulle jag gärna vilja svara: att balanserat hålla hoppet om Herrens återkomst vid liv. Att se verkligheten som den är, utan vare sig långsynthet eller närsynthet: Redan här, men ännu icke.

Att veta det viktigaste

2009-12-09T16:45:00.000+01:00

Pastor G håller i "barnens stund" i kyrkan i samband med gudstjänsten, och intervjuar barnen.
Pastorn: Vilken skostorlek har din mamma?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vad hette din mammas bästa lekkompis när hon var liten?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vilket år gifte sig din mamma och pappa?
Barn 1: Vet inte.

Pastorn vänder sig nu till ett annat barn.
Pastorn: Vad har din pappa för skonummer?
Barn 2: Vet inte.
Pastorn: När tog din pappa sin examen?
Barn 2: Jag vet inte.
Pastorn: Vad heter din pappas chef?
Barn 2: Jag vet inte.

Och så vänder sig pastorn till ännu ett barn.
Pastorn: Hur gammal är din pappa?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Hur gammal är din mamma då?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Vilken skola gick din mamma i?
Barn 3: Vet inte.

Nu vänder sig pastor G till det första barnet igen:
Pastorn: Vad gör din mamma om du ramlar och slår dig?
Barn 1: Hon tröstar mig.
Pastorn: Och du då, vad gör din pappa om du ramlar och slår dig?
Barn 2: Han blåser och tröstar mig.
Pastorn: Vad är det roligaste att göra tillsammans med mamma?
Barn 2: Spela Uno.
Barn 3: Klä på dockorna.
Barn 1: Sjunga och baka kakor.
Pastorn: Tycker ni om mamma och pappa?
Barnen, i kör: Ja!
Pastorn: Tycker mamma och pappa om er?
Barnen, åter i kör: Ja!

Ett barn vet inte allt om sina föräldrar. Det kanske finns andra som vet mer. Men det gäller att veta det väsentliga om sin Fader!

Tack till pastor G för en träffsäker barnens stund. Återgivningen är inte ordagrann; den återger endast essensen.

Vad är "andligt liv"?

2009-11-09T09:20:00.004+01:00

I dagarna gör samfundet en liten enkät bland oss medlemmar om personlig andlighet. Om du som är medlem inte har gjort den i församlingen redan, gör den gärna på samfundets hemsida senast 12 november!

Initiativet är bra. Det är bra att vi försöker konkretisera detta med "andlig tillväxt", "det andliga livet", eller vad vi nu kallar det. Jag har själv i mitt församlingsengagemang brottats med liknande frågor. Andra har också brottats med dem. Ett av de mer kända exemplen är Reveal, ett material som delvis finns på svenska.

Men någonstans djupt inom mig gnager en fråga: Vad är "det andliga livet" - egentligen?

Vid ett tillfälle var församlingsstyrelsen på planeringshelg. Vi satte upp mål, vi försökte göra målen konkreta, mätbara osv. Det blev ett antal mål som kunde mätas genom "aktiviteter" av olika slag: Bön, bibelläsning, deltagande i församlingens verksamhet, givande, engagemang i behövande, andliga samtal med icke-troende, etc... Men så ställde någon frågan: Säger alla dessa "aktiviteter" något om hur det verkligen står till inombords? Är det inte så att man kan delta och göra allt detta, men utan att växa andligt?

Det blev en stunds eftertänksam tystnad. Vi insåg alla att frågeställaren var något på spåren.

Vad är "andligt liv" eller "andlig tillväxt"? Jag kan inte påminna mig om att ha hört någon ens försöka definiera begreppet. Det synes dock som att användarna av begreppet (inklusive jag själv) definierar bön, bibelläsning, erfarenhet av Guds närvaro o.dyl. som en del av detta.

Rimligen bör det "andliga livet" påverka det vi gör under dygnets timmar. Jag tror absolut att mätningar av våra yttre "aktiviteter" säger en del om vårt inre. Men säger det hela sanningen, eller finns det mer under ytan? Riskerar vi att missa något väsentligt om vi bara mäter det yttre? Finns det en risk att vi 2000-talets kristna är så influerade av modernt upplysningstänkande att vi bara ser det som går att mäta och väga?

Eller det omvända: Är jag så postmodernt och relativistiskt influerad i mina tvivel om mätandet av det yttre, att jag kastar ut barnet med badvattnet? Om vi ignorerar det yttre, om vi slutar mäta och väga våra "aktiviteter", reducerar vi då det andliga livet till en enbart subjektiv upplevelse?

Jag (och andra) vill höra vad du tycker, så kommentera gärna detta inlägg. Vad säger enkäten och frågorna? Finns det frågor i enkäten som du saknar? Har du förslag till en "progressiv" definition (vad det nu är...) av "andlighet", "andligt liv", "andlig tillväxt"?

Daniel, Jesus och Goldstein

2009-10-03T19:27:00.027+02:00

Hade idag förmånen att lyssna på en av Adventkyrkas teologiska ledare på besök i London. Clifford Goldstein har närmat sig adventismen från ett judiskt sammanhang och har skrivit flera böcker, bl.a. om teologin utifrån Danielsboken och bilderna som leder till den historiska 1844-teologin. Goldstein hade som huvudtema profetian om bildstoden och de fyra rikena i Daniel kapitel 2 som beskriver gudsrikets slutliga seger vid Jesu återkomst. Goldstein menar att uppfyllelsen av fyra av profetians förutsägelser (riken som skall uppstå och falla) blir ett starkt "bevis" för att även det femte påståendet - upprättandet av ett evigt rike är trovärdigt.

Denna bild av framtiden är inte ny för adventismen och ger ett tryggt hopp för de som tror att Gud har en god och slutgiltig lösning för världens problem. Men jag slogs av en tanke att det saknades något, nämligen perspektivet hur Jesus och de skriftlärda på Jesu tid tolkade Danielsboken. Dessutom saknade jag den evangeliska utgångspunkten att Dan 2 också pekar på gudsrikets inledande uppbyggnad som fullbordades genom Jesus första ankomst. Det är uppenbart att Jesus använde begreppet gudsriket/himmelriket i många olika sammanhang. Vi hittar det i flera liknelser som innehåller den etiska/praktiska kod som kännetecknar Guds eviga rike, men också ger exempel för det dagliga praktiska livet. Det finns goda skäl att tro att Jesus väl kände till Daniels bild av det kommande riket i Daniel 2. Att han aktivt predikade att ge det ett adekvat innehåll - med en inledning redan där och då. Förståelsen av Jesu undervisning om Gudsriket blir därför, i ett evangeliskt perspektiv, helt avgörande för att se en mer komplett bild av Danielsboken.

Fick tillfället att i en frågestund ställa frågan om Jesu perspektiv utifrån Daniel och gudsriket till Goldstein på min stapplande engelska. Svaret kändes avvaktande och oförstående, antingen beroende på min språklig otydlighet, eller att gudsrikesbegreppet enligt nutida evangelisk teologi är ett outforskat område för Goldstein i det sammanhang han kommer från.

Jag är ingen expert i teologi, men tror att en god evangelisk utgångspunkt är att, där det är möjligt, tolka Bibeln utifrån den undervisning och bildspråk Jesus gav, som den judiske rabbi han var. Därför behövs det fler teologer och goda förebilder inom adventkyrkan med det perspektivet. Min fråga till Goldstein blir då- jag är nyfiken på dina tankar och erfarenheter som lärjunge till den store rabbin - Jesus.

Don Quijote möter den billiga nådens väderkvarnar

2009-09-20T18:56:00.007+02:00

Emellanåt händer det under bibelstudietimmen att någon börjar argumentera mot den "billiga nåden". Jag undrar: vilken imaginär fiende bekämpar de?

Jag har nämligen aldrig hört någon förkunna "billig nåd", varken någon adventist eller någon annan kristen. Aldrig. Jag har aldrig läst någon kristen författare som förespråkat "billig nåd". Aldrig. (Och då har jag ändå läst ett ansenligt antal andliga böcker i mitt liv, varav flertalet av icke-adventistiska författare.) "Billig nåd"-förkunnelse förekommer säkert någonstans på planeten, men att påstå att det är ett generellt fenomen är ungefär lika korrekt som att utifrån David Koresh och Waco-tragedin dra slutsatsen att alla adventister är skjutglada sexgalningar.

I bästa fall kan man betrakta kampen mot "billig nåd" med ett medlidsamt leende, ungefär som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna som han trodde var jättar.

Men i värsta fall finns här en synd som vi måste ta itu med: Synden att bära falskt vittnesbörd om vår nästa. Undertonen i kampen är ofta att "billig nåd" är något som förkunnas i andra kristna kyrkor. Men som sagt: Jag har aldrig hört sådan förkunnelse. Och de som har sin bakgrund i andra kristna kyrkor säger samma sak.

Om man hävdar att sådan förkunnelse förekommer är man skyldig att ge belägg för sitt påstående. Annars bör man tiga. Och den som anser sig vara en försvarare av Guds lag bör därvid noga betänka det nionde budordet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa." (2 Mos 20:16).

Sluta sprida myten om "billig nåd"-förkunnelse om du inte har belägg för det! Minns vad Mästaren sade: "Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas." (Matt 12:36-37)

Ty så älskade Gud kosmos

2009-08-15T20:54:00.010+02:00

En bild om evangelisation som jag hört är denna: Världen är som ett stormigt hav där ett skepp har förlist. Människor simmar omkring i det stormiga havet och är på väg att gå under. Kyrkan är som en livbåt, och vårt kristna uppdrag är att rädda så många människor som möjligt in i vår livbåt. (Och de räddade människorna får tåla att eventuellt få sig en skråma därvid, förmodar jag.)

Låt mig få prova en annan katastrofliknelse: Evangelisation är snarare som när man förbereder sig för en översvämning; man bygger vallar, staplar sandsäckar, man hjälps åt. Man vill inte bara rädda människorna, utan också deras hem, deras fotoalbum, deras möbler, deras hundar och katter, deras gator, kvarter och städer.

I båda fallen vill man rädda människor, men det finns en skillnad mellan bilderna. Skillnaden stavas individualism. Sedan upplysningens dagar har vi utvecklat en starkt individualistisk syn på tillvaron. Det är individen som står i centrum.

Joh 3:16: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som de upplysningens barn vi är läser vi texten individualistiskt, och lägger gärna betoningen på den andra halvan av texten: "var och en som tror". Individens tro och räddning står i centrum. Och då utvecklar vi också den första bilden: evangelisation handlar om att rädda individer som guppar omkring i det stormiga havet.

Den grekiska texten i Joh 3:16 är intressant: "Så älskade Gud kosmos att han gav den sin ende son..." Jag antar att Jesus hade kunnat säga: "Så älskade Gud alla människor..." eller "så älskade Gud varje människa...". Men nej, han sade "så älskade Gud kosmos". Samma grekiska kosmos förekommer t.ex. i Joh 1:10: "Han var i kosmos, och kosmos hade blivit till genom honom..."

Jag provar att läsa Joh 3:16 med betoning på den första halvan. "Så älskade Gud världen (kosmos)..." Tänk om Gud inte är så individualistisk som vi upplysta (?) moderna människor tror? Tänk om den värld Gud älskar och vill rädda består av mer än bara individer? Tänk om Gud inte bara är intresserad av att rädda herr Andersson, fru Andersson, dottern Andersson och sonen Andersson var för sig, utan om Gud vill rädda familjen Andersson? Och tänk om Gud inte bara vill göra sonen Andersson till medborgare i sitt rike, utan också göra sonen Anderssons garagerock till en del av sitt rike, liksom Han vill göra herr Anderssons fotointresse och fru Anderssons underbara jordgubbstårta till en del av sitt rike? Tänk om Gud inte bara älskar 9253675 individer i Sverige, utan nationen Sverige?

Om Gud tänker lite mer kollektivt (eller hur vi nu ska uttrycka det) kanske vi anar lite mer om t.ex. varför Gud kunde utvälja en etnisk grupp till sitt folk i GT, eller hur hela hushåll kunde bli omvända i NT (Cornelius i Apg 10, fångvaktarens i Apg 16, Stefanas i 1 Kor 16:15). Kanske är det bara vår moderna individualism som gör dessa "kollektiva" fenomen svårförståeliga för oss?

Min aning är att vi är mer påverkade av den moderna individualistiska tidsandan än vi själva riktigt är varse om, och att det påverkar vår läsning och tillämpning av Guds ord. Det sätter sina spår i t.ex. hur vi ser på evangelisation. Är evangelisation bara att få en människa att "ta beslutet" och få sin ändalykt in i evigheten, eller är det möjligtvis en lite mer komplex process som också omfattar dels människans relationer (och därmed också fler människor!), och dels människans livsmiljö? Engagemang i och påverkan av samhället, t.ex. genom ideellt, socialt eller politiskt engagemang, kanske är ett (rätt!) sätt att älska världen, liksom Gud älskar världen.

Jag vet inte riktigt vart denna tanke leder oss, eller om jag ens är på rätt spår. Men en början kan vara att läsa hela Joh 3:16, utan att halka ner vare sig i individualismens dike eller i universalismens dike.

Konferens och utveckling?

2009-06-23T20:20:00.002+02:00

Adventistsamfundet har den sista helgen i juni sin valkonferens på Ekebyholm utanför Rimbo. Konferensen återkommer vart fjärde år och är en del i den demokratiska process som samfundet ingår i. Församlingar runt om i Sverige väljer delegater som tillsammans med pastorer och tjänstemän ska besluta i ett antal frågor inför den kommande mandatperioden. Det handlar om val av ledare, placering av pastorer, ekonomiska prioriteringar och omstyrningar, stadgefrågor och givetvis hur arbetet ska fokuseras och bedrivas. Att vara en del i denna demokrati handlar alltså om att bli utsedd till delegat, vilket inte alltid är enkelt av praktiska skäl (vem säger "hallå - välj mig - jag är den ni bäst behöver") och blir en fråga om kvotering vad gäller kön/hudfärg/åsikt. Enskilda personer och grupper kan lägga fram motioner, men processen är lång till beslut och måste i större frågor lyftas till de överliggande hierarkierna, vilket kan innebära att en fråga tar drygt 10 år att genomföras. Man kan säga att detta ger ett gott skydd för kyrkans tradition enligt den gamla successionsprincipen som känneteckar den traditionella kyrkorörelsen, men kanske inte den smidigaste dynamiken för snabba beslut.

Givetvis finns en stor ödmjukhet och vilja att lyssna till Den Helige Ande för att genomlysa alla beslut i den traditionella processen, men som representant för denna blogg ser jag att vårt sammanhang, nätdialog och postmodernism skapat nya vägar för dialog, andlig inspiration, förändring och beslut.

Om än de frågor vi diskuterat på denna blogg kommer upp eller inte, så är det ändå ingen tvekan att det på sikt kommer att ge eko. För er som följt denna blogg och är aktiv som delegat kan ni förhoppningsvis hitta frågor på konferensen som är värda att ge stöd i en progressiv riktning medan andra frågor kan läggas åt sidan. Vi tror att några viktiga frågorna för Adventkyrkan framöver handlar om:

Att göra Jesus känd som den livsförvandlade inspirationskälla Han är.

Utveckla församlingar som uppmuntrar till att leva det goda livet, se alla som likvärdiga oavsett lynne och förmåga att uttala sin tro med de rätta andliga termerna. Utgår från det positiva och det som fungerar hellre än att stå i försvar och sprida misstro. Omsorg och kärlek är de ledande kännetecknen. Vi tror på små, nära dynamiska cellförsamlingar där närhet och relation till andra kristna i Sverige är en självklarhet samtidigt som vi tar vara på Adventkyrkans konstruktiva tradition.

Ett allt större engagemang för svaga och utsatta i samhället. Här finns potentiella människor i behov direkt i anslutning till kyrkdörren, men vi kan inte heller blunda för den miljard människor som svälter i världen. Den mest övertygande evangeliska insatsen är en hjälpande hand. Den kan aldrig ifrågasättas och ger ett bestående intryck - varför gjorde du detta mot mig?

Ett trovärdigt engagemang för en hållbar ekonomi och ekologisk utveckling är en nödvändig fråga på den kyrkliga agendan.

Om dessa exempel på frågor är värda en diskussion inom Adventkyrkan, i dess församlingar eller konferens har vi en framtid som kyrka. Detta kan och måste ske med en brinnande Jesustro att Han kan göra skillnad, att Han gör sitt Ord synligt i Sverige idag genom Adventkyrkan som en av sina kyrkor. Som progressiv behöver vi inte bevaka det förflutna eller dess traditioner, vår uppgift är att ge det eviga evangeliet sin adekvata placering i nuet.

En ex-adventist reflekterar

2009-06-13T20:25:00.005+02:00

En målsättning för en progressiv adventistblogg är att lyssna och återkoppla till så många olika röster som möjligt som berör oss. Det finns en trend idag att personer lämnar adventismen, inte för att man tappat sin tro, men för att man av olika anledningar hittat alternativ man tycker fungerar bättre. Vi vill lyfta fram sådana tankar för att kunna vara självkritiska, bättre förstå oss själva och bättre hitta en progressiv väg framåt. Resultatet blir förhoppningsvis en dialog som utvecklar vår roll som evangeliets bärare. Inlägget nedan är skrivet av Martin C från Örebro utifrån frågan vad som var avgörande för hans beslut att gå vidare och lämna Adventkyrkan (Sjundedagsadventister, SDA) bakom sig.

Jag fick för ett tag sedan en förfrågan om att skriva lite om vilka förändringar som hade behövts för att jag skulle valt att stanna kvar inom SDA (jag lämnade för snart 4 år sedan).
Jag kan här bara ge en kort översikt över detta ämne och jag får kanske anledning att återkomma med lite fördjupningar i en del frågor i senare blogginlägg.

Systematisk teologi
SDA utgår i sin teologi från tesen att det pågår en strid mellan Jesus och den Onde om människors själar och eviga liv, den s.k. ”Stora striden”. Alla evangeliska kyrkor och samfund jag känner till utgår i sin teologi från tesen att Jesus vunnit en fullständig seger över Satan och synden på Golgata kors. En ändring av SDA:s ställningstagande här hade varit en absolut förutsättning för att jag skulle stannat då jag inte finner stöd för ”den stora striden” i Bibeln. En sådan förändring skulle medföra en i grunden förändrad adventistisk teologi med bl.a. en större passion för Jesus och en förnyad syn på skillnaden mellan gamla och nya förbundet som följd.
Trospunkterna
Att som SDA ha 28 gemensamma trospunkter, som i teorin ska fungera som gränsmarkörer för om man är innanför eller utanför den adventistiska fållan, fungerar inte i praktiken. Dessutom ifrågasätter jag om det är bibliskt och om det hjälper människor att komma närmre Gud? De 28 trospunkterna bidrar i hög grad till alltför starkt fokus på att ha ”rätt” tro/teologi istället för att sätta fokus på relationen till Kristus. Skulle det inte räcka med 9 centrala trospunkter att samlas i kring: Gud och treenigheten, Guds ord, Fadern, Sonen, den Helige Ande, Dopet, Nattvarden, Andens gåvor, Församlingen?
Nådens betydelse
Jag tror att en effekt av en systematisk teologi som fokuserar på korset skulle vara att adventister bättre skulle förstå att bara för att man är frälst av nåd så betyder det inte att man har en licens att synda. När man tar emot Jesus som frälsare, förstår djupet av vad det innebär och blir döpt i Den Helige Ande (DHA), så får man en ny inneboende längtan efter att leva ett liv som upphöjer Kristus. Man söker att leva sitt liv i utgivande kärlek och man strävar efter att inte synda, inte för att förtjäna något, utan i tacksamhet över vad Kristus gjort på Golgata kors! Det behövs grundläggande undervisning om nådens innebörd inom SDA, varför inte i bibelstudierna?
Ökat fokus på DHA och en god gemenskap
I mina ögon står en kristens liv på tre ben. Min läsning och förståelse av Guds ord, direkt vägledning genom DHA och församlingens välgörande gemenskap. Bibelläsningen har ju alltid stått i fokus inom SDA men DHA och andliga gåvor har man närmast varit rädd för eller undvikit, åtminstone de manifesterande gåvorna. EGW:s auktoritet som profetissa har väl starkt bidragit till detta. Gemenskapen i församlingen har definitivt varit skiftande och kanske inte alltid avslappnad och naturlig. I en sann kristen gemenskap får man vara den man är och man blir inte bedömd utifrån en norm man förväntas nå upp till. Med ett förnyat fokus inom SDA på DHA och de andliga gåvorna skulle både gemenskap och tillbedjan bli fördjupad. Alla gåvor behövs och är lika viktiga, ingen bör förtigas.
Ellen G White (EGW)
Kanske är det underförstått mellan raderna ovan att jag ifrågasätter EGW. Jag har inget emot att Ellen White får fortsätta att vara en förgrundsgestalt i historien om SDA:s uppkomst och framväxt, men att hon ska betraktas som profetissa av den dignitet hon nu erkänns vid, är för mig främmande. De senaste årens forskning kring henne borde förringa henne till människa istället för helgon.

Finns det då inget som är bra med SDA? Jo då. Fokuset på Bibeln och studiet av den är en bra grund att stå på, bara man inte låter någon annan än DHA tolka Bibeln åt en. SDA’s kritiska hållning till traditionens makt inom de etablerade kyrkorna är också någonting gott. Framför allt så länge man framför kritiken med stor ödmjukhet och med en villighet att även se adventistiska traditioner med kritiska ögon.

Det kan se ut som att jag i mina tankar ovan omkullkastar hela SDA:s existensberättigande genom de förändringar jag skulle vilja se. Ser man det i ett historiskt perspektiv är det säkert så, men frågan är om det historiska perspektivet är det viktigaste? Själv tycker jag att trovärdigheten är viktigare. Jag ser hellre en kyrka som gör upp med sitt förflutna, följer Bibelns undervisning och som ser andra kyrkor som en del i Guds stora församling - hellre det än att benhårt hålla fast vid det som varit. Ingen kyrka kan åstadkomma någon egentlig tillväxt utan trovärdighet, och tillväxt är väl det vi som kristna längtar efter, eller? Själv längtar jag efter att Guds rike ska bryta fram med kraft - i mitt liv, i min församling och i hela världen!

Martin

Ekumenikerna Paulus och Petrus

2009-06-06T13:10:00.003+02:00

Gal 1:6-2:14 fångade mitt intresse i morse. Paulus är tydlig med hur han har fått evangeliet: "Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus." (1:12, min kursivering). Vidare redogör han ganska detaljerat om sina möten med apostlarna, "dessa som ansågs vara pelarna" (2:9); Petrus tre år efter omvändelsen, och på nytt fjorton år efteråt. Paulus understryker att han inte har haft mycket kontakt med Petrus & co. "Det enda de hade hört [om mig] var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'" (1:23)

Vid mötet i Jerusalem (2:1-10) markerar Paulus å ena sidan och Jakob, Petrus och Johannes å andra sidan att de alla har samma tro och samma mål: att föra evangeliet vidare, Paulus till hedningarna, och Petrus till judarna. På det praktiska planet initeras ett samarbete: hjälpen till de fattiga.

Denna enighet fungerar inte alltid helt gnisselfritt; Paulus och Petrus har divergerande åsikter, och den kanske inte alltid så diplomatiske Paulus läxar upp Petrus offentligt (2:11-14). Och Petrus kommenterar i ett av sina brev att teologen Paulus ibland är lite svår att förstå (2 Pet 3:15-16).

Jag fascinerades av att den kristna kyrkan har två av varandra delvis oberoende rötter: Petrus lärjungaskap med Jesus, och Paulus möte med Kristus på Damaskusvägen. Men dessa två har samma Herre och samma mål. Dessa två räcker varandra händerna. De har delvis olika målgrupper (även om ju Paulus emellanåt kommunicerar evangeliet till judar, och Petrus till hedningar). De samarbetar om en del praktiska frågor. Det är inte alltid helt gnisselfritt. Men tillsammans blir de en kraft som förändrar världen och evigheten!

Det är kanske lite att ta i att kalla Paulus och Petrus för ekumeniker, men det gör ju sig bra som en lite provocerande bloggrubrik :-) Men deras enhet i mångfald är ett föredöme för alla moderna, bibeltrogna kristusefterföljare.

Efterlyses: Evangelisk-progressiva barnberättelser

2009-05-29T08:52:00.005+02:00

I gudstjänsterna på många håll brukar man ha en "barnens stund" eller en "barnberättelse" där man vänder sig till de yngre. Det är ett bra inslag.

Men ofta är slutpoängen i dessa barnberättelser något i stil med "vi ska vara snälla mot varandra". Inte alls alltid, men tillräckligt ofta för att jag vill ta upp det här. Och när jag säger "tillräckligt ofta" menar jag "alltför ofta".

Jag tänker så här: Kyrkans primära uppgift är att förmedla evangelium till mänskligheten, och leda människor till ett liv med Gud. Mänskligheten innefattar också barnen, inklusive de barn som växer upp med kristna föräldrar och i kyrklig miljö. Också dessa barn är förtappade syndare som behöver höra evangelium och ta emot Jesus i sina liv.

Evangelium handlar inte om att vi ska vara snälla mot varandra. När Adam och Eva flyr Gud i Eden så ropar inte Gud: "Adam, var snäll mot Eva". Nej, Guds rop är en längtan: "Adam, var är du?" Det är detta som är evangelium.

Och det är evangelium vi ska förmedla till våra barn. Jag vill utmana alla som håller i "barnens stund" att nöta in nya tankebanor och vanor därvid. Jag har nämligen observerat mer än en gång hur en slags dygdens autopilot lätt tar över kommandot i "barnens stund". Och detta gäller även oss som gärna klistrar etiketten "evangelisk-progressiv" på oss själva. (Vi som föredrar denna etikett bör ju föregå med gott exempel!)

Församlingen är ingen uppfostringsanstalt där vi ska lära barnen dygder, utan en plats där människor kan möta Guds nåd. Dygder är bra, men som vi alla vet: dygder kan inte frälsa någon. Därför efterlyser jag fler barnberättelser där Kristus och evangeliet är i centrum!

PS: Om du har sådana idéer/berättleser på lager, dela gärna med dig av dem som kommentarer på detta inlägg!

Ord, ord, ord

2009-05-19T19:01:00.007+02:00

I februarinumret och majnumret av samfundets tidning Missionären finns ett par insändare där skribenterna ondgör sig över att somliga väljer ordet "räddare" i stället för "frälsare". Även användandet av Bibel 2000 får sig en släng av sleven.

Jag gillar språk och ord (varför skulle jag annars blogga? :-) och jag tycker också att ordens betydelse är viktiga. Men jag blir ändå lite trött på detta idisslande av ord där man menar att det finns vissa svenska, gärna lite ålderdomliga, ord som per definition skulle vara bättre eller heligare.

Dels finns det viktigare ord att idissla. Ett exempel är skillnaden mellan "rättfärdiggörelse" och "helgelse" som folk i våra kyrkor tenderar att blanda ihop i en (o)salig röra. Jag är mycket mer oroad över denna sammanblandning än huruvida man föredrar "frälsare" eller "räddare".

Dels är språk något levande och föränderligt. En god vän till mig frågade sin okristna vän vad hon associerade ordet "synd" med. Svaret blev: "sex". Inte undra på att medelsvensson är ointresserad av att bli frälst (eller räddad) från synd... Vi kristusefterföljare behöver fundera på hur vi återerövrar ordet "synd", alternativt hur vi på ett annat sätt uttrycker vad synd i biblisk betydelse handlar om, och varför vi behöver frälsas/räddas från synden. Hur säkerställer vi att vårt budskap förblir tydligt och begripligt när ordens betydelse ändras?

Dels är det ibland vanskligt att översätta ordens exakta betydelse från ett språk till ett annat. Försök att översätta följande engelska ord till ett svenskt ord som exakt återger det engelska ordets betydelse: substantivet "commitment" eller adjektiven "thorough" eller "appropriate"!

Ord och deras betydelse är viktiga när vi kommunicerar. Men se till att inte svälja kameler och sila mygg!

Adventist aktivister

2009-04-24T22:52:00.003+02:00

Det är inte ovanligt med aktivister idag. Populära rättegångar med domslut som fallit under de gångna veckorna har skapat en folk- (läs ungdoms) rörelse i Sverige. Spännande att se var den nya formen av nätdemokrati kommer att landa.

Men det som är ännu mer spännande är att jag idag hittade fram till en adventistblogg Adventist Activism. En snabb titt på bloggen visar ämnen som:

Microlån via Kiva
Socialt entreprenörskap
Engagemang för att bekämpa fattigdom

Ämnen som vi berört på denna blogg.

Med värme i hjärtat upptäcker jag att vi har syskon där ute på nätet som har i grunden samma riktning som vi vill uppmuntra.

God bless You - Seventh-day Adventists for a Better World

Att mala gudsbilden till stoft

2009-04-15T07:03:00.011+02:00

Det andra budet av de tio uttrycker ett förbud mot att göra sig en gudabild och tillbe den. I vår tid viftar vi lätt bort detta och säger oss inte tillbe någon gudabild. Eller? Tänk om förbudet inte gäller bara gudabilder av trä eller metall, utan också våra mentala bilder av Gud? Det är skillnad på att tillbe Gud och att tillbe min bild av Gud...

Vilka bilder av Gud bär vi på? Kanske bilden av Gud som vår kosmiske springpojke. Våra böner avslöjar möjligen oss: "Hjälp mig med provet", "välsigna vårt styrelsemöte", "gör så att X blir frisk"... Missförstå mig inte: Vi kan och ska komma till den Allsmäktige med våra önskemål. Men om våra böner till 80% består av sådana önskemål, har vi då börjat tillbe den kosmiske springpojken snarare än Gud själv?

Eller kanske är det bilden av Gud som den oändliga mjukheten. Flanellografbilden av Jesus som bär ett lamm i sina armar, predikandes kärlek som en första århundradets Thomas di Leva. En Gud som agerar krockkudde och lindar in oss i bomull som beskyddar oss från livets hårda törnar. Om tron kommit att huvudsakligen handla om gosighet och trygghet kanske vi har börjat följa flanellograf-Jesus snarare än den levande Kristus.

Eller kanske är det bilden av Gud som likt en sträng bilskollärare kommenterar alla våra fel (och tiger tyst när det går bra). Ja, vi blir onekligen moraliskt bättre människor och duktigare på att ta oss fram på livets vägar med en sådan Gud. Men blir vi lyckligare och kärleksfullare? Är denne stränge bilskollärare någon som vi egentligen vill leva med?

Många fler bilder skulle kunna nämnas... Våra bilder hänger nödvändigtvis inte ens ihop. Gudsförnekaren ser det som ett problem att Gud tillåter ondskan, men är heller inte nöjd om vi börjar tala om Guds dom över det onda. Gudsförnekaren har alltid en gudsbild till hands som är tacksam att förneka, och hon undviker därför mötet med den verklige Guden bakom hennes gudsbilder.

Den troendes gudsbilder kan också hindra mötet med en verklig Gud. Flanellografbilden skymmer Mästaren som välter månglarnas bord och vill åstadkomma en förändring till det bättre. Springpojksbilden begränsar relationen till en affärsmässig nivå: Så länge springpojken gör som vi vill tror vi oss ha en fantastisk relation, men om (när) han vägrar dissar vi honom. Och en bilskollärar-Gud reducerar Fadern till en jurist, eller möjligtvis en livsstilscoach.

Vår strävan att förstå Gud går lätt över i en önskan att kontrollera Gud. Ja, Gud är t.ex. en god Fader som vi kan vända oss till i vår hjälplöshet, bilden i sig är korrekt. Men när vi börjar förvänta oss att Gud (nästan) alltid är som bilden och inget mer, då har bilden övergått från att vara något som hjälper oss att förstå Gud till att bli Gud. Och då bör man göra samma som israeliterna gjorde med guldkalven: Mala den till stoft, och återvända till en verklig Gud. (2 Mos 32:20. Notera att guldkalven var ett brott mot andra budet, inte det första!)

I Daniel 3 läser vi hur Shadrak, Meshak och Aved-Nego vägrar tillbe den gyllene statyn, och de säger till kungen: "Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest." Wow! De hade en bild av att Gud kunde rädda dem, men även om gudsbilden inte skulle visa sig stämma, så skulle de ändå tillbe Gud.

Gudsbilden får aldrig bli vår Gud. Såsom vi människor tillåter oss själva vara människor måste vi låta Gud vara Gud. Också Gud är en person, med vilja, känslor, avsikter, etc. Vi kan inte stoppa Gud i en låda, eller hänga hans porträtt på en vägg. Gud är inte kontrollerbar. Vårt hopp står till att Han är god.

Världen snurrar fortare -

2009-04-05T15:10:00.001+02:00

Adventister har en tradition att följa vad som händer i världen. När det fungerar som bäst ger det förutsättningar för att bygga den kristna värdegrunden i det lokala sammanhanget. Som individ, som församling och som samfund.

Men samma händelse kan också ge helt olika vinklingar, naturligtvis inte oväntat med tanke på alla intresseinriktningar som finns i samhället, men onekligen intressant när det förekommer inom ett mindre kristet sammanhang. Ett exempel jag tänker på är G20-mötet som nyligen avslutades i London. Å ena sidan har jag trossyskon som ser en trend mot en enad världspolitik som med ekonomiska medel kommer att bilda ett världssamfund och därmed lägga grunden till en slutlig världsregim som man fruktar ska förtrycka kristna värderingar (exempelvis en fri tillbedjan och efterlevnad av Guds principer). Men en anna sida i samma nyhetsflöde talar om att G20-länderna nu tar ett större ansvar för att bekämpa fattigdomen i världen. Vilka glasögon använder vi? Personligen har jag använt det senare synsättet och t.ex. uppmuntrat nätverk som ONE att arbeta för en bättre situation i världen. I mitt perspektiv som kristen känns det mer angeläget att söka efter, och reagera mot, orättvisor i världen än antaganden om förföljelse och vedermödor riktade mot min individuella frihet. Kämpar vi för andras frihet, kanske vi har vänner den dag vår frihet begränsas.

Jag vill avsluta med ett videoklipp som visar exempel på en värld som snurrar allt fortare. Konsekvenser av en värld där Internet länkar samman människor, en värld där traditionella mönster bryts, där det ske stora omstruktureringar i handel, produktion och utbyte av tjänster.

Väljer vi att se möjligheter - eller hot? Vad tycker du?

Gärningarnas ulv i nådens fårakläder

2009-03-20T18:00:00.001+01:00

Ibland här man ungefär följande resonemang:

När jag kommer till tro och omvänder mig blir alla mina gamla synder förlåtna i kraft av Jesus korsdöd.

Som troende får jag den Helige Andes kraft att vinna seger över synden i mitt liv. Min uppgift är att öppna mig för Anden, och i den kraft Anden ger mig lyda Gud och göra Hans vilja, och på så sätt leva ett rättfärdigt liv.

Om jag ändå skulle synda så måste jag ångra min synd och be Gud om förlåtelse, så att jag på nytt blir rättfärdig inför Gud.

Ser du ulven i fårakläder? Det är inte helt lätt; ulven döljer sig skickligt bland de både vackra och sanna orden ovan. Ulven är den människofokuserade gärningläran, dekorerad med nåd, förlåtelse och goda avsikter. Låt oss analysera resonemanget lite.

På (1) finns inget att anmärka. Men vad händer när jag inte vinner seger över synden i (2)? Det kan ju knappast vara fel på Gud eller hans löften. Andens kraft kan det ju knappast heller vara något fel på. Alltså är felet att jag inte har öppnat mig tillräckligt, att jag inte har överlåtit mig fullt. I (3) får vi dock en smula hopp: tack och lov finns ju förlåtelsen, så jag måste be om förlåtelse.

Det låter fint, det låter rätt, det låter kristet. Men notera verben - och notera subjektet: jag. Där någonstans skymtar vargpälsen under fårakläderna: tanken att rättfärdigheten trots allt är beroende av mig: min överlåtelse, min bön, etc.

Jag hörde nyligen någon hävda att när kung David inledde sin affär med Batseba föll han utanför frälsningen, och förblev utanför frälsningen tills han ångrade sig. Davids frälsning skulle alltså ha varit beroende av vad David gjorde: när han syndade var han "utanför", när han bad om förlåtelse hamnade han åter "innanför". Eller för att tillämpa logiken på dig och mig: Det gäller att ha bett om syndernas förlåtelse innan älgen kliver ut framför din bil. Har du gjort det hamnar du i himlen, om inte så...

En sådan förtäckt gärningslära måste vi ta avstånd ifrån. När Kristus dör på korset deklarerar han: "det är fullbordat". Och "syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus" (Rom 6:23). Våra gärningar är aldrig relevanta för frälsningen, inte ens om vi åstadkommer gärningarna med Guds kraft.

Vi kan inte reducera synden till enstaka handlingar; synden är hela människans tillstånd. Vi kan inte reducera Guds nåd till att endast vara ett komplement till vår egen rättfärdighet; nåden är att vi får tillräkna oss Kristus hela rättfärdighet. Vi kan inte reducera livet med Gud till att vara ett ängsligt bevakande av de egna handlingarna; livet är mer än en serie handlingar.

Bibelns bild är att vi är Guds barn. Barnet kan göra saker som är mot föräldrarnas vilja. Barnet kan såra föräldrarna. Men relationen barn-förälder upplöses inte så fort barnet gör fel! Så är det också med vårt förhållande till Gud. Vi förblir i frälsningen även när vi gör fel. Se upp med ulven i fårakläder: gärningsläran som maskerar sig bakom en fasad av godhet och nåd. Utmaningen i den kristna tron är inte att försöka göra rätt saker, utan att helt lita på att vad Jesus har gjort räcker också för mig.

PS: Vad är då gärningarnas plats? Jag tror Jesus uttrycker det bäst i Bergspredikan: "Låt ... ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt 5:16). I den mån gärningarna har betydelse för frälsningen så är det för andras frälsning, inte min.

Min frälsare lever

2009-03-15T22:15:00.001+01:00

Den kristna kyrkan har i alla tider använt bilder och liknelser för att beskriva det obegripliga löftet om ett meningsfullt liv. Vad innebär livet Gud vill ge oss, och vad är målet? Vad betyder det som Jesus gjorde på korset? För att förklara vem Gud är kommer bilderna in, bilder som är mer eller mindre bra, som ibland kan misstolkas och leda till pseudosanningar och krav, som t.ex. syndakatalogen. Ibland kan bilderna en person beskriver vara så vanställda att jag direkt kan hålla med att jag inte heller tror på gud - alltså - den gud personen beskriver.

Min fråga är därför - vilken bild har Du av Gud. Hur ser Jesus ut för dig? Vi behöver bra bilder som beskriver Jesus och vad han gör för oss, uttryckta i dagens sammhang på vårt eget språk.

Titta på videon nedan. Den tar drygt 5 minuter, men det är det värt. Berätta vad du tänker och känner.

Gud och hjärnan

2009-03-11T06:44:00.003+01:00

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är människans hjärna "programmerad" för att tro på Gud, enligt amerikanska forskningsrön. "Det finns ingen 'Guds-punkt' i våra hjärnor. Istället är den upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag" säger en av forskarna i artikeln. Artikeln refererar också till andra forskningsrön enligt vilka man med t.ex. magnetfält har kunnat framkalla upplevelser av ett högre väsen, en känsla av något övernaturligt.

Som kristen är man inte förvånad. Enligt judisk-kristen världsåskådning är människan skapad till Guds avbild, med syftet att älska Gud. Att det kanske syns i hur våra hjärnor är konstruerade är då nästan självklart.

Gudsförnekare tar gärna dessa rön som bevis på att Gud är enbart ett hjärnspöke, ett resultat av processer i människans hjärna. Den slutsatsen kan man unna sig - bara man är konsekvent! När du läser denna text så aktiveras syncentrum i din hjärna; alltså finns inte denna blogg. Och när gudsförnekaren känner sig törstig så är det bara hans/hennes "törst-centrum" i hjärnan som är aktiverad, och det är därmed bevisat att vatten inte finns!

Det är också lite märkligt hur DN-artikeln snöat in sig på "känslan av en högre makt" som någon slags definition av religiös tro. Utan tvivel kan man ha sådana känslor, och självklart kan de triggas av en reell andlig verklighet (Guds närvaro). För den kristne är dock tron inte bara är en subjektiv upplevelse av något högre, utan den är först och främst baserad på objektiv verklighet, i den historiska personen Jesus från Nasaret.

Även de dagar när Gud känns avlägsen (och oavsett om den känslan är beroende av min hjärna, eller vilka elektromagnetiska fält jag råkar befinna mig i) så är min trygghet i Gud förankrad i något utanför mig själv, i den verkligheten att Gud hellre dog än levde utan mig.

Socialt engagemang - en evangelisk bisyssla, eller..?

2009-03-08T09:40:00.002+01:00

Har ibland haft samtal med personer inom adventkyrkan om vårt fokus och syfte. Dialogen har handlat om vad det innebär att stå för begreppet Adventbudskapet eller som det ibland kallas De tre änglarnas budskap. Mitt mål i dialogen har varit att spegla de begreppen mot Jesu ord i Matt 25 som handlar om hur vi till syvende sist ska värderas efter hur vi handlat i förhållande till vår medmänniska. Med andra ord, är det lagen - budorden - eller det gyllen budet - kärleksbudet - som ska driva oss? Missar vi syftet med lagens och profeternas budskap?

Med en blick i backspegeln kan vi se att Adventkyrkan haft ett tydligt engagemang för människors medicinska, mentala, fysiska, andliga och sociala hälsa. För många är hälsohemmen Nyhyttan i Bergslagen och Hultafors utanför Borås välkända begrepp. Där drevs under många år ett jordnära arbete för människor som kunde återfå sin hälsa och ett bättre liv. Efterhand blev tyvärr förändringar i omsorgsystem och landstingspolitik en faktor som till slut lade dessa institutioner i graven. Den gången. Men ska adventismens initiativ att tjäna medmänniskan gå omkull för det? Eller är vi inne i en ny fas där det handlar mer om individuella insatser och andra målgrupper?

Ett exempel på en person jag känner stor respekt för är Sigvard Lundström, en adventistpastor som skolade om sig till socionom och under flera år på 70-talet arbetade bland utslagna människor på Stockholms bakgator. Samma anda har jag upplevt då jag läst om - och träffat - Carl-Erik Sahlberg som gjort Klara Kyrka i Stockholm till en oas för utslagna människor. Impulsen till detta blogginlägg fick jag när jag läste en ledare i Världen Idag skriven av just Sahlberg. Han lyfter fram hur kristna initiativ, t.ex. Teen Challange-konceptet som uppstod i New York med David Wilkinson som grundare, gjort det möjligt att skapa förutsättningar till ett förändrat liv bland narkomaner, prostituerade och alkoholister. Sahlberg efterlyser flexibilitet och pekar på att det svenska välfärdsystemet inte alltid välkomnar kyrkliga-privata engagemang. Konsekvensen blir långa handläggningstider i kontrast till just-in-time initiativ som de kyrkliga initiativen kan stå för.

Här behöver Sverige en ny våg av drivna Jesus ambassadörer som kan stå på de svagas sida i samhället. Litet som stort initiativ, missbrukvård såväl som en deltagande roll i samhälle, skola eller fängelse är några exempel. För svaret på frågan vad evangeliet, profeterna eller lagen pekar på är - omtanke till sin medmänniska. Det är uppfyllelsen av det Gudomliga uppdraget. Där vi ser dessa frukter ser vi evangeliet - de goda nyheterna om Jesus.

Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:11-12

Hur för du adventismens tradition vidare idag - år 2009?

Var tog synden vägen?

2009-02-28T21:45:00.000+01:00

För ett tag sedan ledde jag en gudstjänst, och i bönen bad jag ungefär så här: "Gud, vi har inte nått upp till dina ideal, vi har inte ens nått upp till våra egna ideal. Du vet vad det är för var och en av oss, och vi ber: förlåt oss för det. Tack för att vi får ta emot din förlåtelse... "

Det var en enkel bön om förlåtelse, i mycket enkel och fri form. Eller för att använda ett äldre ord: det var en syndabekännelse.

Efter gudstjänsten var det någon som tackade mig specifikt för det, och sade: "Det är inte ofta man får höra det i kyrkan." Jag funderade på det där ett tag. Det är illa. Mycket illa. Människor kommer till kyrkan, men ges inte tillfälle att bekänna sin brist inför Gud, och ta emot förlåtelse?!

'Synd' är måhända ett lite förlegat ord. En god vän till mig frågade en av sina icke-kristna vänner vad hon associerade ordet 'synd' med. Svaret kom snabbt: "synd: jag tänker på sex". Vi kristusefterföljare behöver återerövra ordets verkliga betydelse, eller använda andra ord som bättre uttrycker vad synd är. Grekiskans ord hamartia betyder "att missa målet", ungefär som en bågskytt missar målet. Om gemene man tror att vi förkunnar "Jesus räddar oss från sex" så uttrycker vi evangeliet illa!

I församlingen måste förlåtelsen ha en central plats. Och en förutsättning för förlåtelse är insikten att det finns något att förlåta. Det är detta kyrkan måste kunna sätta ord på, och som vi kanske har missat i vår iver att vara relevanta och distansiera oss från gångna tiders överdrivna moralpredikande.

Jag pläderar inte för ett återinförande av någon syndakatalog. Jag pläderar inte för (själv)rättfärdiga predikningar där vi talar om för andra hur de ska leva. Men hos varje människa finns en intuitiv erfarenhet om att vi kommer till korta inför de ideal av godhet som finns någonstans inom oss, att vi likt darrhänta bågskyttar missar målet. Det är detta som måste kläs i ord, bekännas och förlåtas.

I Svenska kyrkan ber man (eller åtminstone gjorde man det förut) med följande ord. Läs orden, och låt dem sjunka in. Jag är inte särskilt liturgiskt eller poetiskt lagd, men jag måste medge att dessa århundraden gamla ord uttrycker en sanning som vi frikyrkliga kanske är på väg att glömma bort.

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Kanske är det dags att (åter)införa syndabekännelsen i sabbatsgudstjänsten?!

Nådens under

2009-02-23T22:37:00.006+01:00

Det är inte alltid som det kristna livet känns som det rätta eller lättaste. Det vore oärligt att påstå att man alltid vandrar som på moln bara för att man är kristen. Då kan det kännas skönt att hitta tröst från stora andliga ledare, allra helst som de kommer från den välbekanta svenska myllan.

Jag citerar Lewi Pethrus:

Det är således och utan att vara förtjänt av Guds nåd genom förlossningen i Kristus Jesus, som vi blir rättfärdiggjorda. Det är därför ingen motsägelse när Jesus själv förkunnar sin försonargärning. Han säger: "Liksom människosonen har kommit, inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" Matt 20:28.

Det nådens under som skett till släktets försoning, består däri att Kristus tagit mänsklighetens synd på sig, burit dess dom och friköpt släktet från lagens förbannelse. Det är vår Herre Jesu Kristi nåd.

Det är Gud som av nåd valt att på korsets väg frälsa världen. Kristus har även han som den fullkomliga människans och släktets nye representant av nåd, offrat sig själv till släktets försoning. ....Från bloggen Min Frid

Orden får tala för sig själva. Hur mycket man än argumenterar om lagens betydelse, så finns det ingen - och det omfattar den mest puristanska adventist - som kan hävda att man gjort tillräckligt. Kanske principerna ibland blir både viktigare än den sanna ödmjukan tjänsten för Jesus, och att nitiskheten att bevara den sanna tron (läs adventbudskapet) i själva verket sätter djupa sår hos sin kristna medvandare? Omvänt kanske andra känner sig djupt rubbade i sin cirklar och övertygelse att ha lärt känna hela sanningen, när den progressiva tanken får utrymme?

Även om Pethrus talar om försoning mellan kristna var han ledare för en av de största delningarna inom svensk frikyrklighet som medförde Pingstkyrkans födelse. Är inte kompetent att beskriva hela den processen, men kunde tvisten om detaljer i nattvardsfrågan leda till en delning av Filadelfiaförsamlingen, så finns det nog en betydligt större avgrund inom dagens adventism. Vart Guds Ande leder den frågan får framtiden visa.

Rätta mig om jag har fel - ingen skulle bli gladare än jag...

För mig finns bara en väg - att lita till nådens under.

En vision om gemenskap

2009-02-14T22:40:00.002+01:00

Vad tänker man på när man nämner kyrkans gemenskap? Församling? Vare sig man är inne i det kristna tänket, eller står utanför så finns nog många bilder. Den magnifika kyrkodomen, den bubblande karismatiska kyrkan, den beskyddande renläriga kyrkan eller den lilla familjära kyrkan. Alla formerna har sina rötter i vår moderna kyrkohistoria (c:a 1000-talet och framåt). Det uppdrag församlingen/gemenskapen har är att synliggöra Jesus i vårt lokala sammanhang. Det har inneburit - och innebär givetvis fortfarande - att många människor funnit ett nytt liv i församlingen, fått nytt hopp och en ny inriktning på livet. Men med tiden har kyrkorna ibland hamnat i byråkratiska processer, där försvar av formen varit viktigare än Kristus, där det förekommer omständiga valberedningprocesser och kyrkoråd som värderar människor på våg istället för att se styrkor, bygga upp och uppmuntra. Det är ingen hemlighet att kyrkan bidragit till många skismer genom historien, och inte ens anno 2009 kan man hålla sams vare sig man är adventist eller katolik. Det handlar om olika syn i allt från bibeltolkning till musikstil. Kan det ha varit grundtanken?

Om man försöker se bakom denna kyrkohistoriska ridå av traditioner, vad finns då? Först återigen - ett tydligt erkännande - människor möter Jesus i alla kristna sammanhang. Men vi måste vara öppna för att det inte alltid är hela bilden. Människor kan känna sig pressade och må dåligt i etablerade församlingar. Listan över ansvarsroller i församlingen kan bli lång och kravfylld för många. En intressant trend, som jag bara råkat snudda vid, är en underground-rörelse som börjar ställa viktiga frågor om alternativ till de traditionella kristna gemenskaperna. Kan man behålla kärnan, men skala bort pressen, kraven och onödiga traditioner? Ta gärna tid och fördjupa dig i samtalen bakom länkarna ovan.

Om vi försöker utgå från Jesu sammanhang hamnar vi först i den judiska synagogtraditionen (formades efter fångenskapen i Babylon, och innehöll intressanta traditioner med syfte att bevarar en tro i ett sekulärt sammhälle, men vi lämnar det till en annan diskussion). Går vi några hundra år framåt i tiden handlar det om den första kristna församlingen som växte fram. Det vi vet om den är inte mycket - en antydan hittar vi i 1 Kor 14:26 som antyder en liten familjär gemenskap som uppmuntrade till samtal om det kristna livet (undervisning, sång, uppenbarelse), allt för att bygga upp och dela till varandra. Alltså en ganska löst formad ordning (liturgi). Gruppen som sådan följde Jesus genom att ge utrymme för de svaga och hjälpbehövande i sin omgivning och man delade allt (Apg. 2:42-47). I vårt samhälle sitter det hårt inne att dela allt, men även om man inte delar på alla ägodelar så kan vi kanske ändå testa tanken att det handlade om att dela ansvaret för de fattiga och behövande. Det ligger i alla fall i harmoni med Jesu vittnesbörd om Gudsriket och hur vi kan föra det vidare.

Om nu de etablerade kyrkorna har problem att spegla gemenskapen, friden och kärleken till nästan som Jesus förmedlar i Gudsrikestanken, hur skulle då en vision om församlingsgemenskap se ut?

Kanske är det en liten, lokal grupp på 10-20 personer, som brinner för det enkla i Jesus evangelium? Man uppmuntrar varandra att leva 100% av sin tid att bygga Gudsriket, göra en skillnad i vardagen där man finns, mer än att bedriva "verksamhet". Gemenskapen i mötet - gudstjänsten - är enkel och okomplicerad. Nya medlemmar välkomnas genom att gruppen har en kärleksfull och öppen attityd. Ansvarsroller fördelas genom enkla rådslag där alla är med och de andliga gåvorna söks (I Kor 12:3-11). Gruppen brinner för insatser med anknytning till rättvisefrågor och utsatthet i samhället. Andens gåvor - som de beskrivs i Gal 5:22-23 - är det som styr de grundläggande värderingarna. Den stora församlingens alla byråkratiska plikter är bortskalade, även om gruppen förmodligen hittar former att associera sig till ett större gemensamt sammanhang där man kan dela större uppgifter, undervisning och inspiration.

Jag nöjer mig med dessa några få inledande tankar - som ju är en vision, på gränsen till en dröm.

Hur ser din dröm och vision ut?

Profetians ande

2009-02-06T19:00:00.001+01:00

Fotnot för dig som inte är hemma i den adventistiska bakgrunden: I en av samfundets trospunkter (nr 18) sägs: "Profetian är en av den helige Andes gåvor. Den är en egenskap som kännetecknar församlingen i den sista tiden och visade sig i Ellen G. Whites tjänst...". Ellen G. White ("EGW") levde 1827-1915, och var en av de tongivande "pionjärerna" när samfundet grundades. I samfundets terminologi används ofta begreppet "profetians ande" som en synonym till EGW. Hennes roll och plats har under åren varit ett diskussionsämne både inom och utom samfundet.

Jag måste kommentera en sak i samfundets bibelstudium det här kvartalet. Enligt sidan 32-34 är "profetians ande" ett av kännetecknena på Guds församling i den sista tiden. Logiken i resonemanget är - såvitt jag förstått - så här.

(1) Församlingens egenskaper: "lyder Guds bud" och har "Jesu vittnesbörd" (Upp 12:17)
(2) Jesu vittnesbörd = profetians ande (Upp 19:10)
(3) "Bröderna" har Jesu vittnesbörd (Upp 19:10)
(4) "Bröderna" = profeterna (Upp 22:8-9)

Denna "beviskedja" länkar ihop profeten/-er och den sista tidens församling. Längre fram på sidan 33 står följande:

Om den protestantiska principen för bibeltolkning betyder något måste denna jämförelse leda till slutsatsen att ”profetians ande” i Upp. 19:10 inte är den profetiska gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet, utan endast till dem som Gud kallar till profeter.

Vad är "den protestantiska principen för bibeltolkning" för något? Studiehäftet definierar inte det någonstans. Finns det ens någon entydig "protestantisk bibeltolkningsprincip"? Har man bara missat ett förklara begreppet, eller är detta ett retoriskt grepp för att låta övertygande?

Martin Luther sade att "skrift skall med skrift förklaras", och det är väl en kandidat för en sund "protestantisk princip för bibeltolkning". Och därvid tycker jag att bibelstudiehäftet lämnar en del övrigt att önska på just dessa sidor.

För det första: Man påstår att det finns en "profetisk gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet", till skillnad från "profetians ande". Detta saknar ju stöd i Bibeln! I 1 Kor 12:28 skriver Paulus: "I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter...". Det finns ingen diffus profetisk gåva som ges till medlemmar "i allmänhet" utan gudomlig kallelse. Det finns heller ingen exklusiv de luxe-version av den profetiska gåvan som ges "endast till dem som Gud kallar". Såvitt jag kan läsa Bibeln innantill så finns det bara en källa och en version av gåvan: "I sin församling har Gud gjort..."

För det andra: En sund bibeltolkningsprincip är att helheten ska väga tyngre än detaljerna. Uttrycket "profetians ande" förekommer i Bibeln en enda gång (Upp 19:10). Hur mycket teologi kan man egentligen bygga på ett sådant singulärt uttryck?

För det tredje: Sammanhanget i Upp 22:8-9 inkluderar "du [Johannes] och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok". Texten inkluderar uttryckligen människor i alla tider från Johannes ända till slutet. Hur kan man då använda texen för att skapa någon slags begränsning i tid på vilka som omfattas (dvs begränsa till den sista tidens församling)?

För det fjärde: Om man ser en parallell i Upp 22:8-9 till Upp 19:10, varför då inte se parallellen i Upp 1:2-3? I Upp 1:2-3 talas också om "Jesu vittnesbörd" och att "salig är den som lyssnar till profetians ord och tar vara på den". Då skulle "profetians ande" kunna utläsas som "profetians [dvs Uppenbarelsebokens] ande". "Profetians ande" syftar då inte på någon särskild egenskap hos den sista tidens församling, utan på Uppenbarelsebokens inre egenskap: det är Jesu vittnesbörd om sig själv.

---

Adventismen har mycket att ge till den universella kyrkan vad gäller bibelförståelse. Men här och var finns blinda fläckar som man envisas med att behålla. Den märkliga tudelningen av "profetians gåva" och "profetians ande" är en sådan.

En viss omförståelse av begreppet "profetians ande" hotar inte ens en mer "traditionell" adventistisk identitet. Om adventrörelsen är en profetisk rörelse, då skulle ju en riklig förekomst av profeter och profetisk gåva vara en tillgång, inte ett problem! Paulus lyfter t.o.m. fram den profetiska gåvan: "Sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera." (1 Kor 14:1) En profetisk rörelse med många profeter - vad är problemet?

En sådan omförståelse skulle inte heller behöva förringa EGWs betydelse eller profetiska gåva, åtminstone inte ur ett bibliskt perspektiv. En rörelse som Gud har välsignat med många profeter och inte bara en - vad är problemet? Alla ni som tycker att GT hade varit bättre om endast Habackuk hade fått skriva den - räck upp handen!

Om samboskap

2009-01-31T09:15:00.000+01:00

Kyrkan har vanligtvis sett på samboförhållanden med ogillande eller fördömande, eller något däremellan. Nuförtiden är det dock ganska tyst i frågan, kanske för att vi inser att fördömandets väg inte ger önskat resultat, men vi har inget genomtänkt alternativ. Låt mig därför föreslå en ny utgångspunkt i frågan om samboskap.

Vad är den bibliska definitionen av ett "riktigt" förhållande mellan man och kvinna? Vilken är den underliggande principen om vi skalar bort kulturell patina, tradition, eget tyckande etc.? Jag har landat i att kärnan finns i Jesu undervisning i Matt 19:5f där han citerar ur skapelseberättelsen i 1 Mos 2:24: "Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött."

En man och en kvinna som lever i ett förhållande som karaktäriseras av

(a) bildandet av ett nytt hem ("överge sin fader och sin moder")
(b) livslång trohet ("hålla sig till..." och "... ska människan inte skilja åt")
(c) sexuell förening ("bli ett"; se även 1 Kor 6:16)

lever enligt den av Skaparen givna ordningen. Och här kommer det nya (och möjligen kontroversiella): Ett sambopar kan mycket väl anses uppfylla dessa kriterier. Mitt förslag är ett paradigmskifte för kyrkan: I stället för att betrakta samboförhållanden som att "leva i synd" börja betrakta dem som de facto-äktenskap.

Naturligtvis måste detta göras konsekvent. Ett sambopar ska anses ha samma skyldigheter och rättigheter gentemot varandra och omvärlden som ett gift par. Det kyrkan kan ge av själavård, undervisning (och ev. disciplinära åtgärder) ska ges till både gifta och sammanboende på lika villkor.

Någon kanske protesterar och menar att samboförhållanden inte uppfyller (b) ovan, eftersom det är en lösare form än äktenskapet. Det är sant att valet att leva sambo kan vara ett tecken på bristande trohet. Men frågan är: ska det vara vår utgångspunkt? Ska vi utgå från att människor är trolösa tills motsatsen är bevisad?

Utan tvekan är det så att (b) är den största utmaningen för parrelationer idag, och detta gäller oavsett om man är gift eller sambo. Även många äktenskap upplöses idag. Det är juridiskt och socialt lätt att skilja sig. Sådan är dagens krassa verklighet; den yttre formen är ingen garanti för livslång trohet. Låt mig ställa en retorisk fråga: Det lagligen vigda paret som skiljer sig, eller samboparet som håller ihop - vem av dem lever närmast Skaparens ideal?

Detta förringar inte på något sätt äktenskapets värde. Jag tycker fortfarande att kyrkan ska framhålla det lagligen ingångna äktenskapet som ett ideal. Äktenskapet ger ett starkare juridiskt skydd för parterna. Det binder samman mannen och kvinnan, och främjar troheten. Den årliga bröllopsdagen blir en påminnelse för makarna om glädjen, tryggheten och förpliktelserna i deras förhållande. Bröllopet och vigselringarna är kulturella markörer för det starkaste förhållandet som finns människor emellan, och eftersom kyrkan bör vara kulturellt relevant tycker jag att kristna par ska "utnyttja" dessa markörer som ett vittnesbörd gentemot omvärlden.

Jag vill inte ha en "låt gå"-attityd i frågor om parrelationer. Men jag spånar på ett paradigmskifte i hur vi ser på sambopar: I stället för att brännmärka dem kan vi acceptera det faktum att relationen är av den art som givits i skapelsen. Utifrån den utgångspunkten kan vi konstruktivt hjälpa dem (och alla gifta par!) att växa tillsammans i relationen, så att den - med Guds hjälp - kan uppnå sin fulla potential.

Jag är inte Rädd!

2009-01-23T20:00:00.003+01:00

Vi vill som kristna uttrycka vår tro på Gud, Jesus, Helig Ande, men ofta når inte våra tankar fram till det Oändliga - bilden av Gud. Istället formar vår kyrkotradition tankar som mer eller mindre ger suddiga bilder än tydliga bilder. En sådan suddig bild är den som får oss rädda för Gud. Min vän - Jonas - skrev en bloggpost på Den radikala reformatoriska bloggen kring temat rädsla. Med hans tillstånd har jag anpassat texten till vårt adventistkontext (med den eskatologi och sammanhang som förekommer hos oss).

På senaste tiden har jag känt en sån påtaglig glädje över att Gud har befriat mig från Rädslan.

Länge levde jag med Rädslan som en halvt medveten men ständigt påslagen ton ringande i mina inre öron. Jag var Rädd för att Gud skulle straffa mig, Rädd för den Sista Tidens Vrede och Plågor, Rädd för att inte nå upp till Herrens Eviga Lagar – speciellt Sabbaten, Rädd att falla till korta i den Rannsakande Domen, Rädd för att inte Vara Redo när Jesus kommer tillbaka. Men jag var också Rädd för att erkänna Rädslan och bortförklarade den därför som ”gudsfruktan” eller ”självbehärskning”.

Efter hand lärde jag mig att delvis kontrollera Rädslan genom att trösta mig med att Gud straffat en annan (Jesus/sig själv) i mitt ställe. Denna tröst var dock skör, eftersom jag visste att även om Jesus tagit allas straff så skulle ändå i slutändan dom flesta stå utanför den frälsta skaran då nådens dörr stängts. Det räckte därför inte med att vara säker på Försoningens Verklighet för att tackla Rädslan, man behövde också en förvissning om att just jag tagit emot denna Försoning på ett korrekt sätt genom tillräckligt mycket eller tillräckligt korrekt Tro. Och hur svårt är inte det?

Jag har inte bara varit Rädd för Gud, utan också för hur trossyskon skulle bemöta mig om jag skulle tycka, tänka eller säga fel saker. Detta blev mer påtagligt ju tydligare ansvarsuppgifter jag fick i kristna sammanhang. Jag var Rädd för att förlora mitt anseende och min position om jag skulle framstå som Avvikande. Därför vågade jag inte heller på allvar sätta mig in i andras perspektiv eller bestämma mig för att stå får något som gick utanför Gränserna. Inte heller denna Rädsla vågade jag erkänna, utan kallade den Passion för sanningen eller (senare) Värnande om Enheten, Tolerans eller Kärleken till Dom Svaga.

Men jag är inte Rädd längre. Gud har befriat mig. Halleluja! Numera tror jag inte att en gud som är potentiellt Vred och nyckfull och därför måste blidkas med offer och/eller moraliska ansträngningar är Jesus Messias Gud. Det är den falska religionens gud, och det spelar mindre roll om den falska religionen kallas Islam eller Kristendom eller om religionen ifråga är Kapitalismen med sin gud Marknaden.

När människor i skriften möter Guds sändebud så får dom ofta höra ”var inte rädd!”. Den falska religionen var alltså något som behäftade även Dom Bibliska Människorna.

Kanske behöver du också höra samma budskap? Var inte rädd! I Jesus har den gudomliga fullheten förkroppsligats. Jesus är Guds avbild. Har vi sett honom så har vi sett Gud. Och i Jesus möter vi en Gud som inkluderar dom marginaliserade, som förlåter sina fiender, som befriar dom fångna, som botar dom sjuka, som skänker dom fattiga ett glädjebud, som ger dom trötta vila och som konfronterar den gamla mänskligheten i oss inte genom att straffa och tortera utan genom att fostra oss till helhet och förvandling.

När vi tar emot honom som dog och uppstod för vår befrielse och erkänner honom och endast honom som Ledare, då rostar långsamt våra gamla rädslor för döden, för att förlora anseendet, för att förlora vår ekonomiska trygghet, för att mista våra maktpositioner. Fram träder en alltmer jublande, medlidande och hållbar tro på honom som inte segrade med kanoner och koncentrationsläger utan genom att bli ett slaktat lamm.

Är du rätt för att gudomen ska straffa dig? Vågar du inte komma ut med dina övertygelser för att du är rädd att förlora din maktposition och din trygghet? Jag har goda nyheter. Det finns befrielse! Öppna ditt hjärta och ta emot Guds nåd i Jesus, Messias. Hör du inte hans milda knackningar på ditt hjärtas dörr?

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh 4:18)

Att höra Gud

2009-01-17T17:00:00.003+01:00

För många år sedan var vi ute på vår första "bullgerilla", dvs ett gäng unga kristna som ville dela ut bullar och varm dryck till folk på sta'n en sen och kall helgkväll. Vi hade gått genom centrum och frågat flera om de ville ha en bulle och varm choklad, och alla hade sagt nej. Jag skickade upp en bön i tysthet: "Det här funkar inte - hjälp!" I samma ögonblick visste jag hur vi skulle göra. "Du måste öppna påsen med bullarna och räcka fram dem" instruerade jag X. Och så vände jag mig till Y: "När folk tackar 'ja' till en bulle ska du fråga om de vill ha lite varm choklad också" sade jag till den som skötte termosen. "När de tackar 'ja' till det och du häller upp så kommer de att fråga vad vi är fär några, och då kan vi berätta" fortsatte jag. Det funkade. På första försöket.

Detta var en av mina första - och tydligaste - erfarenheter av den Helige Andes tilltal. Andens personliga tilltal (eller vad vi vill kalla det) är något vi inte talar om så ofta inom adventismen. Jag vill här - mycket kortfattat - dela med mig av en summering baserad på min lilla erfarenhet och vad mer erfarna skrivit om det (inte minst Dallas Willard i boken Hearing God).

En grundförutsättning är att i tro bejaka att Anden talar till oss, personligen, i Sverige, idag. Jag kan inte bevisa att det var Anden som ingav mig tanken om bullarna; jag försanthåller det genom tro. Någon kanske anser att det är en form av andlig ödmjukhet att inte tro sådant. Men jag betvivlar den "ödmjukheten": den skulle leda till t.ex. att jag måste tillskriva idén om den fungerande bulldistributionen till mig själv och inte till Gud, och det vore allt annat än ödmjukhet.

Tilltalet synes mig komma vanligtvis i formen av en tydlig tanke. Inga röster, inget ljussken från himlen, inga harpor, inga änglar, inga syner, inget tungotal, inget märkvärdigt. Bara en tydlig tanke.

Tilltalet kommer vanligtvis i ett sammanhang som har med Guds viljas verkställande att göra. Jag har upplevt ledningen främst inom ramen för församlingens verksamhet: bullgerilla, predikoförberedelser, styrelsemöten etc. Jag har däremot aldrig erfarit den när det gäller t.ex. vilka strumpor jag ska ta på mig.

Andens ledning synes mig också vanligtvis komma efter en tids processande. Först när jag (vi - eftersom jag upplevt ledningen också kollektivt) satt in mig (oss) i frågan, vridit och vänt på den, hört olika synvinklar, tänkt, funderat osv., först då visar Anden riktningen. Jag tycker mig också se detta processande i apostlamötet i Apg 15: "Efter en lång överläggning..." (v 7) kommer den slutpunkt som sedan beskrivs med "Den helige anden och vi har beslutat att..." (v 28). Därmed inte sagt att sådant processande alltid resulterar i sådan ledning; de flesta processerna synes inte göra det.

Den tydliga tanken har egenskapen att den har en inneboende auktoritet och särpräglad självklarhet. Detta är svårt att beskriva i ord. Evangelierna kanske beskriver det bäst: "Alla överväldigades av hans (dvs Jesus) undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda." (Mark 1:22) Det torde vara rimligt att anta att Andens ledning besitter liknande egenskaper.

En variant på detta är att vissa vägar/tankar bjuder på ett slags motstånd. Jag försöker t.ex. utveckla en tanke inför en predikan, eller utveckla en viss lösning på ett problem, men det vill sig inte. Jag får inte ihop det hela, trots att jag egentligen borde kunna det. Jag har börjat ana att sådant motstånd är en Andens indikation på att det är inte rätt sak/tid/plats/lösning, och att jag bör släppa det.

Den tydliga tanken har också egenskapen att ge frid, något som ju är utmärkande för Herren (Joh 14:27). Ett exempel: Vid ett styrelsemöte diskuterade vi uthyrning av kyrkan till en annan församling från en annan kristen tradition. Frågor hade rests om teologi, mariadyrkan, transsubstantiationslära, vad vi kunde acceptera i vår kyrksal, städning, slitage, grannar som ev. stördes, etc. etc. Skulle vi hyra ut eller ej? Efter lång diskussion kom insikten: Vi var i färd med att döma våra hyresgäster utan att ha frågat dem hur det faktiskt förhöll sig. Lösningen, åtminstone där och då, var inte att säga "ja" eller "nej" till uthyrning i all framtid, utan att först inbjuda till gemenskap och samtal. Därigenom kunde vi förstå den andra församlingen bättre, och de förstå oss bättre. Den frid vi kände i det beslutet var påtaglig, i motsats till de "ja" eller "nej"-alternativen vi först försökte välja mellan.

Hur lär man sig att urskilja Anden från andra infall och idéer? Jesus säger: "Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig." (Joh 10:27). Hur lär sig fåret känna igen Herden? Svaret är: det är en process; fåret måste umgås med Herden - och de andra fåren. Om den unge Samuel sägs att "Samuel hade nämligen ännu inte lärt att känna igen Herren..." (1 Sam 3:7) när Herren talade till honom. Lärandet är en process.

Jag är inte heller säker på att man alltid kan göra en åtskillnad mellan "mig" och "Anden". Om nu livet är en tillväxt i kristuslikhet - vilket vi ju tror - då borde det innebära att gränserna mellan "mitt" och "ditt" suddas ut, ungefär som hos ett äkta par som växer samman under åren. I 1 Kor 2:10-12 skriver Paulus: "...ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud... Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har fått ... Anden som kommer från Gud." Anden utforskar och kommunicerar Guds vilja inifrån, eftersom Anden bor i oss.

En analogi: Jag lärde mig åka slalom i vuxen ålder. Till en början var jag väldigt beroende av mina vänners instruktioner på hur jag skulle göra: det var viktigt att höra vad de sade. Men med tiden blev slalomåkandet en integrerad del av mig. Idag är jag inte beroende av att skilja mellan vad som är mina vänners "vilja" och vad som är min egen vilja i pisten. Är det något dåligt? Nej, det är mognad. På samma sätt kan vi finna frid i att inte varken behöva eller kunna dra någon knivskarp gräns mellan Andens tankar och mina tankar.

Jag har skrivit detta som en lägesrapport av min förståelse just nu. Men jag vill lära mig mer om livet i Anden, och därför är det min uppriktiga önskan att få kommentarer på detta. Har du erfarenheter eller insikter som bekräftar, kompletterar eller motsäger ovanstående? Skriv gärna en kommentar! Jag behöver nämligen lära mig mer från er andra får hur ni känner igen Herdens röst.

Bloggåret som gått

2009-01-11T16:30:00.002+01:00

Vad finns det för behov av en blogg? Gör det någon skillnad att skriva en blogg om livet och utvecklingen inom ett litet kristet sammanhang som kallas Adventkyrkan?

Jag tror det. Om det så vore att det hjälper en människa till ett rikare liv så är det värt det. Sedan starten i somras har bloggen haft i snitt hundratalet unika besökare per vecka. Responsen och dialogen har kanske varit mindre än vad vi hoppats på, men de frågor som kommit upp känns oerhört relevanta och viktiga. Ett stort tack till dig som gjort din röst hörd.

Har vi då utmanat till en evangeliska och progressiv utveckling och vi ser tillbaka på bloggåret?

Ja - kanske artikeln om en ickefråga som kaffe visar att vi tillsammans med frikyrkan i Sverige brottas med med liknande käpphästar. Blev vår mest besökta artikel och fick uppmärksamhet inom den svenska bloggvärlden. Här får vi mod att stå upp för fokus i kristen tro. Ett nytänkade fokus kring evangeliets centrum - Jesus - är allra viktigast. Hur kan man sprida och se mer av Guds rike här och nu? Det har skrivits om hur vi ser på sanning och hur vi relaterar till adventkyrkans 28 trospunkter vilket gav lite extra gnista i dialogen. Adventkyrkans tradition att pröva och utveckla sin bibelsyn lever vi upp till i artikeln om att testa nya tankar kring det profetiska perspektivet. Kyrkans uppdrag att forma en trygg gemenskap (församling) där vi löser konflikter och ställer upp för de svaga och utsatta i samhället diskuteras. Det känns också viktigt att regagera mot orättvisor, t.ex. Palestinakonflikten. Adventkyrkans plats tillsammans med andra kristna är ett annat viktigt perspektiv, där vi också gett exempel på frikyrkor som ger en pastor med adventistbakgrund fullt erkännande.

Vår tro är att dialog gör skillnad och ser därför fram emot att fler av Er - osynliga läsare - ger feedback och delar era tankar. Speciellt ni som ser Adventkyrkan utifrån har mycket att ge. Utan er hjälp har Adventkyrkan mindre möjlighet att vara relevanta i vårt svenska (nordiska) sammanhang. Vi hoppas kunna vara ärliga, stå upp och reagera där kanske andra är tysta - och att kunna presenterar positiva trender som är värda erkännande och uppmärksamhet.

Vad har Du för förväntningar?

Gott Nytt Bloggår önskar vi alla läsare!

Fred i Israel?

2008-12-31T09:36:00.009+01:00

De senaste dagarnas anfall av Israel mot Gaza och Hamas har nu nått c:a 370 döda och över 1700 skadade. Känslan man får är att världssamfundet reagerar trögt och uddlöst. Israel, med sitt politiska stöd från väst, slår tillbaka mot terrorismen. Då kan det verka helt ok, men - å andra sidan - en dödad palestinier skapar kanske tio unga rebeller fyllda med hat och med mord i blicken.

Utan att kallas antisemitist kan man definitivt kalla Israels aktion för klart orättfärdig. Den uppfattning som många kristna har att världens slutliga konflikt ska uppstå i Mellanöstern får inte heller förlama till att inte reagera. Ser vi på Mästaren - Jesus - skulle reaktionen vara solklar. En stark uppmaning till försoning och fred. Några sådana exempel på reaktioner finns t.ex. från Diakonia som klart reagerar mot Israels aktioner i Gaza. Upptäckte i dagarna en portal på nätet - Jesussajten - som också belyser problemet. Läs gärna deras artikel och titta på länksamlingen över bilder hur krigets realiteter ser ut. En reaktion i grannlandet Norge kan du läsa om i ABC Nyheter. Här berättas hur demonstranter gick till attack mot Israels ambasssad i Oslo - kanske på gränsen till vad som kan kallas icke våld, men ändå, en reaktion som visar att människor reagerar.

Som människa känner man sig liten och maktlös och undrar vilken skillnad man kan göra för människorna som lider. Vad gör det för skillnad att skriva några rader i denna blogg? Kanske det kan göra skillnad om Du som läser ber för fred, om Du stöttar aktuella initiativ och aktioner, om Du??

Ja - vad tycker du? Har du något förslag?

En profetisk försöksballong

2008-12-26T07:50:00.003+01:00

Jag ska försöka mig på att släppa upp en försöksballong. Under de senaste veckorna har jag umgåtts med Jona. Jona bok har väckt många tankar, och jag vill ta upp en av dem.

Jonas budskap är: "Om 40 dagar skall Nineve förstöras." (Jona 3:4). Jona predikar budskapet - och Nineve går inte under. Jonas profetiska budskap har två egenskaper:

Egenskap 1: Det profetiska budskapet förutsäger en specifik framtid, men förkunnandet av det budskapet förändrar just den framtiden. Profetian är antitesen till den självuppfyllande profetian; Jonas profetia är en slags själv-icke-uppfyllande profetia.

Egenskap 2: Det profetiska budskapet har ett "bäst före"-datum. I Jonas fall är det övertydligt: "Om 40 dagar...". Men även utan denna specifika tidsangivelse hade budskapet haft ett "bäst före"-datum: vid någon tidpunkt hade det ju blivit uppenbart att Nineve inte förstörs, och senast då måste ju "bäst före"-datum ha passerats.

Jona kan förhålla sig på fyra olika sätt till sitt profetiska budskap och dess egenskaper:

Jona kan ignorera dessa egenskaper. I så fall blir profeten en parodi på sig själv. Om Jona på 73:e dagen insisterar på att Nineve ska gå under om 40 dagar så är det ingen som tror honom.

Jona kan passivt acceptera egenskaperna - och bli sittande resten av livet, bitter över att det inte blev som han tänkt sig, oförmögen att göra någon mer nytta för Guds rike som profet.

Jona kan omtolka sitt budskap: "40 dagar" betyder nog inte 40 dagar, "förstöra" betyder nog inte "förstöra", osv. Omtolkningarna riskerar dock att transformera budskapet till ett formlöst flum, så att budskapet till slut inte är något budskap.

Jona kan med glädje bejaka det profetiska budskapets egenskaper. Till det yttre blir det inte som tänkt (Nineve förstörs ju inte). Både profetens och Guds rykte riskeras (det Gud säger ska hända händer ju inte!). Men Jona kan med glädje konstatera att budskapet ägde en sådan kraft att det förändrade framtiden i harmoni med Guds önskan, och att budskapet därför har passerat "bäst före"-datum. Jona gör sig mottaglig för nya budskap och nya uppdrag från Gud.

Du kanske börjar ana försöksballongens former: Att det finns en kategori av profetiska budskap med egenskaperna att de förändrar framtiden; att de i någon mening inte går i uppfyllelse, och att de därför har ett "bäst före"-datum. Och inte minst: Hur förstår profeten själv sitt budskap och sin roll?

Låt mig blåsa upp ballongen lite till och sedan knyta ihop det hela. Adventismen identifierar sig gärna som en profetisk rörelse. (Se t.ex. samfundets dokument Seventh-day Adventists and the Ecumenical Movement, eller googla på "adventist prophetic movement".) Vi behöver därför ha en stor (själv)insikt i vad det innebär att vara profet och ha ett profetiskt budskap.

Kan det vara så att om vi tillämpade "Jona-modellen" på en del profetior och profetiska tolkningar, så skulle bilden klarna en smula? Har vi - i nuet eller i det förgångna - kört fast oss, men där "Jona-modellen" skulle kunna hjälpa oss framåt?

Jag menar inte att alla profetiska budskap har de egenskaper som jag beskrev ovan. T.ex. tror jag inte att profetian om att Messias skulle födas i Betlehem (Mika 5:2) har dessa egenskaper. Det svåra i modellen torde vara att identifiera vilka profetior som har dessa egenskaper.

Profetiska funderingar är "minerad mark", jag vet. Somliga blir oroliga när man tänker i nya banor. Men tro mig: Jag har ingen särskild profetia, tolkning eller trosats i tanken just nu. Jag har alldeles nyligen i Jona bok hittat en tankemodell som jag skulle vilja utforska. Jag är som ett barn som fått en kikare i julklapp, men som ännu inte tittat på världen genom kikaren. Modellen kan förbättras eller förkastas, allt efter vad den förtjänar.

Någon tycker säkert att detta inlägg var synnerligen teoretiskt och inåtskådande. Det bjuder jag på; det finns många slags blommor i Guds hage. Men jag hoppas att du ser den progressiva, framåtblickande tanken: Att inte blir sittande under den vissnade busken som Jona, utan att vara öppen för var Herren vill leda oss imorgon.

Advent(ist) Conspiracy

2008-12-05T18:00:00.002+01:00

Vi närmar oss jul och alla traditioner med gemeskap, julklappar och kanske också en tanke på beättelsen hur Jesus inledde sitt uppdrag på Jorden.
Men - vad är det vi håller på med i vår värld? Världen är knappast rättvis och Jesus uppdrag till oss att bidra till en bättre värld ligger synbart långt bort. Var kyrkan står i den frågan är viktig. Fokuserar vi så mycket på könsneutrala äktenskap, ekumenik eller eskatologi att julens huvudbudskap - omsorg och rättvisa - tappas bort?
Kanske Adventkyrkan kan stå i spetsen för en konspiration - en massiv yttring och kamp mot orättvisa, maktmissbruk och misshushållning av resurser? Jag tror just det är innebörden av att följa Jesus.
En början kan vara att titta på Advent Conspiracy - som vill förnya julens huvudsyfte med oss kristna som pådrivarna. Youtube-filmen nedan kommer därifrån. Vi kan göra skillnad!

Har du nu fått lite inspiration att det går att göra skillnad även i det lilla sammanhanget så föreslår jag en lite shoppingrunda till förmån för våra svagaste syskon och medmänniskor. Länkarna kommer från Facebook och gruppen Skön medveten jul. Det kanske tar 15 minuter av din tid, men jag lovar att din julklapp kan få större betydelse än du tror. Några exempel:

Shoppa runt i Sveriges största biståndsbutik. Kanske möjligheten att föda sitt barn på sjukhus eller en kurs i ekologisk odling?
Utrota fattigdomen.
Ge ett mat på bordet-paket.
Ge ett mikrolån till en entreprenör i ett u-land.
Adoptera regnskog.
Köp en ko.
Ge bort en säker förlossning för fattiga kvinnor.
Ge bort nötkräm mot undernäring.
Röj en mina i jul.

Adventisternas hjälporgansiation - ADRA - är ett alternativ att nå de mest katastrofdrabbade. Sätt in ett bidrag till Julgåvan via plusgiro 90 07 21-2.

Hör av dig och berätta hur din shoppingrunda gick.

Kraft för framtiden

2008-11-30T21:23:00.003+01:00

En läsare till bloggen önskade mer av framtidsvision - än av granskande inåtblickar. Alltså - fokus på vår progressiva vision.

Svaret blir kort med ett tydligt budskap. Adventkyrkan måste fyllas av fler som ger sig hän sitt lärjungaskap. 100%. Uppriktigt - menar vi vad vår lovsång handlar om när vi tillber - vare sig det är en traditionell psalm, eller en modern lovsång? Är vi kontrollfreaks som bara tillåter logiken och vänsterhjärnan ha kontroll och lämnar känslorna utanför?

Den enda vägen är att låta sig fyllas mer av den Oändlige som gör att vi kan gråta av glädje och veta i vårt inre att den Helige Ande bor i oss. Det handlar om en glädjens visshet som kompletterar all sund kunskap vi någonsin kan tillägna oss om sanningen. Först då får Sanningen liv i oss - uppebarelsen om Jesus Kristus.

Lyssna till musiken - meditera - be - låt texten sjunka in - djup in i hjärtat.

Hänge dig. Ta steget ut i den okända. Du kan få kraft att sväva iväg som örnen...

Är du med?

Tankar från Den heliga staden

2008-11-23T15:00:00.001+01:00

Jag slår upp ögonen och påminner mig om att jag är långt hemifrån. Idag skall vi utforska den heliga staden Jerusalem. Efter frukosten på adventisternas ”guesthouse” ger vi oss av till gamla stan. Här lever muslimer, judar, armenier och kristna. Det är klart avgränsade områden och vid övergångarna poserar vakter med maskingevär. Vi kommer till gravkyrkan och där är det fullt av turister. Vi gör som svenskar brukar göra, ställer oss snällt i kön. Kön leder till den plats man menar att Jesus balsamerats och begravts. Folk tränger sig och blir irriterade på varandra. En del blir rent av aggressiva. (Några dagar efter vi kommit hem från Israel läste vi i tidningen att det hade varit stor tumult och slagsmål mellan prästerna i gravkyrkan). T o m när man står på en så helig plats för att fördjupa sig i känslan av det offer Jesus gjorde för oss är det svårt att hålla sams med andra. Någon sentimentalitet infinner sig inte, inte ens när jag stoppade ner handen i ett hål där man påstod att Jesu kors hade stått. Vi går vidare genom de muslimska gatorna där trängseln är stor, försäljarna är påträngande och det är mörkt och sjabbigt. Vi kommer fram till klagomuren. Dags att ta fram sjalen och sätta på huvudet annars blir vi inte insläppta. Säkerhetsvakterna går igenom våra väskor och vi blir godkända. Framme vid klagomuren trängs vi igen med olika nationaliteter och religioner. Ritualerna varierar från bockande, vaggande, gråtande, skrikande, bedjande, mumlande etc. Jag fascineras av olikheter. Efter att vi alla lagt en bönelapp i en spricka i muren vandrade vi genom de Judiska kvarteren, vidare till Olivberget och Getsemane. De Judiska kvarteren var lugna och rena. De ortodoxa Judarna lägger man snabbt märke till: långa svarta rockar, svart hatt, korkskruvar, tofsar på skjortan som hänger efter sidorna. Många har dessutom skägg och glasögon. Jag lägger mest märke till trosbekännelsen som de har i en liten fyrkantig ”box” i pannan. Snacka om att tolka Guds ord bokstavligt.

Under de två veckor vi spenderade i Israel var vi aktiva från morgon till kväll för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Alla intryck tar tid att sortera. Förutom att få glädjen att komma till de platser som Jesus har vistats på är ett av mina största intryck att så många olika kulturer och religioner bor i samma land. Det är inte så konstigt att det blir konflikter. Jag kan se Jesus framför mig när vi står i gravkyrkan för att få uppleva en andaktsstund, men inte ens där håller folk sams. Vi vänder blicken mot vår kyrka där vi faktiskt också har konflikter. Det kan tyckas att det inte är så stora trosskillnader men konflikterna kan bli nog så heta. När man t o m har synpunkter på om vår trosbroder/syster dricker kaffe blir man nästan mörkrädd. Jag tycker att det är så tragiskt att folk har så mycket synpunkter och bekymmer över hur och vad andra trossyskon äter, dricker, har på sig, gör på sabbaten etc. Kan vi inte bara släppa det och fokusera på att ta hand om varandra, förstå varandra, bry oss om varandra. Att försöka se på varandra genom Jesu ögon med ödmjukhet och kärlek.

Allt i Jesus

2008-11-21T17:37:00.007+01:00

No power of hell, no scheme of man, Can ever pluck me from His hand...

Elia-syndromet

2008-11-18T11:00:00.001+01:00

Episod 1 : En grupp församlingsmedlemmar var samlade. Vi talade om tron, livet och församlingen. En av medlemmarna säger ungefär så här: "Jag önskar att vi skulle kunna nå ut, att vi skulle kunna dela med oss av det särskilda budskap som Gud har gett oss..." Och så vidare.

Det uppstod en viss tystnad.

Jag tänkte på dem som var i gruppen. En hade fått se sitt barn döpa sig i somras. En annan har i 20 år bett för sin familj - och nu är halva familjen döpt, och resten är (tror vi) på god väg. Jag tänkte på församlingens medlemsstatistik: 12 döpta de senaste fem åren (vilket motsvarar en ökning på 17% i en tid när frikyrkorna i Sverige krympt med ungefär 6%, om man tycker om siffror).

Men på något kändes det i tystnaden som att inget av det räknades.

Medlemmen som fällde kommentaren hade bara några minuter tidigare inspirerat berättat om ett tillfälle nyligen när denne fick be med en icke-troende. Men det var något i tystnaden som fick mig att undra om vi ens såg detta som ett led i att "nå ut".

---

Episod 2 : En medlem beklagade sig över bristen på omsorg i församlingen, och bad högt i en bönestund om att vi (församlingen) skulle visa mer omsorg "även om det kostar på". I bönen nämnde medlemmen särskilt Sven som behövde extra omsorg.

I bönestunden deltog också ett par som emellanåt hjälper Sven på vissa praktiska sätt, och även umgås privat med honom. Bara några dagar tidigare hade paret följt med Sven på en konsert, och därvid pröjsat 900 kronor för att lyssna på musik som de själva inte var särskilt förtjusta i.

Jag hoppas att paret såg sig som ett bönesvar som Gud skickat redan innan bönen bads (men det kräver en ganska hög grad av mognad att kunna se det så)...

---

Episod 3 : För ett tag sedan hörde jag en predikan. Jag minns inte vad den handlade om, men jag minns att ju längre predikan höll på, desto mer omotiverad kände jag mig. Det var mycket "vi borde". Vi borde det ena och det andra och det tredje.

Jag läste nyligen om en psykolog som utmanade en pastor att hålla en hel predikan utan att använda ordet "borde". Den utmaningen kändes väldigt relevant, om vi säger så.

---

Jag har funderat en del på hur vi sätter ord på vår längtan efter förnyelse. Och då menar jag inte bara orden i sig, utan helheten. Som bekant utgör ordens innehåll endast några få procent av den totala kommuniktionen, resten är tonfall, kroppsspråk m.m.

Min hypotes är denna: Vi har drabbats av vad jag kallar Elia-syndromet. Elia älskade action och iscensatte gudomliga shower. Torka, regn, oljekrukor som inte sinade, döda som uppväcktes, eld från himlen, ja du känner till historien. Men Elia var också en gnällspik. Det var mycket jag-fokus i Elias klagan. Han såg sig som ensam martyr trots att det fanns tusentals andra som tillbad Gud (se 1 Kung 19). Och han ville se det stora och spektakulära, men "Herren var inte i stormen... Herren var inte i skalvet.... Herren var inte i elden" som bekant.

Jag förstår så väl mina medvandrares önskan i episoderna ovan: En önskan om förnyelse och fördjupning, om att "något ska hända", om att vi ska växa i tron och kärleken. Jag förstår den så väl eftersom jag själv har samma längtan.

Men vi är fel ute om vi, liksom Elia, har förhandsbestämda åsikter om hur Guds svar ska se ut. Vi målar världen och oss själva i mörka färger, och missar de sju tusen som inte böjt knä för Baal. Vi kanske inte hör det stilla suset. Våra föreställningar om "väckelsen" (för att låna ett pingstkarismatiskt ord) eller "särlaregnet" (för att låna ett gediget adventistord) kan göra oss blinda för Andens stilla verk en gråmulen novemberdag nådens år 2008.

Och vad som är ännu värre: Vi riskerar att skada Kristi kropp (=församlingen) om vi "pådyvlar" dessa föreställningar på varandra. Jag lärde mig detta för ett antal år sedan. Vi hade ett gäng scouter som krävde mycket tålamod och kärlek. Det hade utvecklats en jargong bland oss i församlingen om de "busiga", "vilda", "livliga" osv. scouterna. Som mötesledare vid en gudstjänst gjorde jag en gång en pålysning som gällde scouterna, och jag använde ett av dessa jargong-adjektiv om dem. Jag gjorde det med en glimt i ögat, och jag gjorde det med värme, men jag använde att av dessa adjektiv som hade blivit jargong.

Ett av mina trossyskon tillrättavisade mig kärleksfullt efteråt. Hon uppmärksammade mig på denna jargong, och vilka självbilder vi skapar i varandra med våra ordval. Oavsett vilken humor och välmening jag sade "de busiga scouterna", så byggde jag in en negativ självbild hos dem. Det fick mig att tänka till. Tack Maria (du vet vem du är!) för att du gjorde mig uppmärksam!

Den erfarenheten gjorde mig uppmärksam på liknande fenomen i andra sammanhang. Vad är det vi säger till varandra - och oss själva - när vi uttrycker vår längtan? På vilket sätt gör vi det? Vilka känslor skapas när vi verbaliserar vår längtan: uttrycker de vision, hopp, tacksamhet och glädje över det som Gud faktiskt gör - eller lägger vi sten på bördan och skapar dåligt samvete?

Å andra sidan ska vi inte heller lura oss själva genom ett skapa en rosenröd och orealistisk bild av verkligheten. Emellanåt behöver vi en profetisk röst som tillrättavisar och väcker; dåligt samvete är inte enbart av ondo. Och å den tredje sidan ska vi också tillåta oss vara människor och ge utrymme att uttrycka längtan och frustration!

Men jag tror mig ändå vara något på spåren i min teori om att vi drabbats av Elia-syndromet: Vi målar verkligheten i mörkare färger än den är, och våra förhandsbestämda föreställningar gör oss lomhörda för det stilla suset. Eller vad tror du?

Dialog tillåten?

2008-11-16T14:42:00.010+01:00

Självklart är dialog tillåten. Så är det i alla demokratiska sammanhang och givetvis också inom Adventkyrkan. Men det behöver inte betyda att det är lätt med dialog och framför allt - att den känns meningsfull och kreativ.

Det kan vara lätt att avstå från dialog därför att man prioriterar (eller flyr) till något man anser viktigare. Tystnad i dialogen kanske kan bero på få deltagare, osäkerhet att våga visa färg, eller att man ignorerar. En tveksam metod inom barnuppfostran är exempelvis att man ignorerar och visar passivt avstånd från icke önskvärda beteenden - vilket får barnen att känna distans och osäkerhet inför föräldrarna. Är det så man ska uppleva tystnaden inom Adventkyrkans dialog? Men, en annan aspekt på dialog i cyberrymden kan vara att responsen på en åsikt är omvänt relaterad till graden av hur man instämmer. Liten respons skulle i så fall kunna tolkas som att alla läsare håller med!

Denna blogg har nu varit i luften sedan i somras. Totalt sett har vi i nuläget en återkommande läsarkrets på 20-30 personer. Det är uppmuntrande, men jämför man med andra bloggar inom frikyrkan (t.ex. Kolportören) har vi extermt lite respons. Jag uppskattar den återkoppling som kommit via personliga samtal och mail, både uppmuntrande och ifrågasättande, men vill peppa alla till att ge den återkopplingen här på bloggen.

Så därför - lämna ett livstecken. Tycker du det är befogat med ett andningshål för progressiva och evangeliska tankar inom Adventkyrkan? Tycker du att vi utmanar till ett innerligare liv i tjänst för Jesus? Blir du mer inspirerad att växa i Jesus och ser Honom tydligare när du läser bloggen? Eller ser du bloggen som ett heretiskt orosmoln som skapar splittring inom Adventkyrkan? Vad du än tycker - visa att du finns - och bryr dig!

Tillsammans för Jesus

Förstår vi världen?

2008-11-08T21:22:00.012+01:00

Detta inlägg är enkelt men ändå komplext. Om du orkar läsa till slutet hittar du en länk till ett TV-program jag rekommenterar. Om du inte orkar så förstår jag dig - alla behöver inte ge sig in i nutidsdebatten för att vara kristna - en enkel barnatro kan räcka långt.

Alltså - jag påstår att världen inte är den värld vi tror att den är. Jag låter påståendet bekräftas av några akademiker som förvånadsvärt enkelt presenterar sina komplexa resonemang att världen faktiskt inte bara är ond, utan att det finns hopp och en mer positiv bild än vi kanske normalt tror. Speciellt kan vi kristna, som tenderar att se det mörka mer än det positiva, behöva se att det finns hopp - och då inte bara i eskatologisk mening.

Mina tankar grundar sig i ett program på Axess TV där Hans Rosling, professor i internationell hälsa tar död på myten att vi lever i en i- och u-värld. Jag har själv på denna blogg använt de begreppen så det är till att erkänna mitt misstag... Se speciellt hans suveräna animeringar som börjar c:a 5 minuter in i programmet. Livet har faktiskt blivit bättre på Jorden de senaste 50 åren. Men - och det är viktigt - det finns fortfarande c:a 1 miljard människor som lever på den yttersta randen till fattigdom - så Jesu missionsbefallning att sträcka en hjälpande hand till de fattiga är lika relevant nu som för 2000 år sedan. Programmet dödar också ett antal myter om ekonomisk tillväxt och marknadsekonomi. Speciellt menar man att det ekonomiska systemet visserligen är ofelbart rationellt och ger effektiva lösningar, men att det saknar etik och moral. Kjell Nordström, doktor i internationellt företagande reder ut begreppen. Intressant nog tar man i programmet upp Jesu bergspredikan och därmed en etik som vi kristna är väl bekanta med.

Min fråga blir då - vågar vi tro att det finns större kraft i den etik och moral som Jesus introducerade i sin bergspredikan? Har vi kristna en större påverkan - och ansvar - att världens ekonomiska och politiska system håller den Jesuscentrerade nivå som är värdigt en äkta kristen bekännelse? Vad innebär Guds rike redan här och nu?

Vill du nutidsorientera dig och inse att världen inte är som du tror att den är så offra en timme av ditt liv och se programmet. Här kan du se programmet.

Bönevecka, återstod och Guds rike

2008-11-02T19:51:00.008+01:00

Varje höst samlas adventister runt hela världen till en bönevecka. Som hjälp finns en samling artiklar som vill peka på angelägna frågor. Årets första artikel är skriven av Jan Paulsen som är ledare för världskyrkan. Den handlar om tecken på att vi lever i den sista tiden och att Adventistsamfundet har en unik uppgift, skild från andra samfund och kyrkor. Enligt de gemensamma trospunkterna har man i punkt #13 slagit fast att Adventistsamfundet i den sista tiden kommer att bli den enda sanna återstoden av Guds folk på Jorden. Paulsen förstärker denna inställning och menar att den har sin grund i tidiga adventistpionjärers förståelse av Bibeln, speciellt grundat på profetior i Danielsboken, Uppenbarelseboken och Matteusevangeliet kapitel 24. Återstoden menar man är de som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.

Även om orden kommer från högsta instans inom adventrörelsen behöver det inte innebära att det är utan debatt, eller en absolut sanning som har stöd av alla medlemmar eller teologer inom Adventkyrkan. Paulsens artikel har t.ex. kommenterats nyligen på den amerikanska bloggen reinventingsdawheel. Jag uppmanar alla läsare att läsa bloggen direkt utan att färgas genom mitt referat.

Istället vill jag ge en reflektion. Antag att adventismens pionjärer fortsatt att läsa Matteusevangeliet i den meningen att man gett samma vikt vid Matteus 25:31-46 - som vid Matteus 24. Då hade fokuset svängt från att mest belysa händelserna och vedermödorna före Jesu återkomst (kap 24) till att mer handla om en bild av domens innebörd (kap 25) som ultimat handlar om vem som fullföljt rollen att vittna om Jesus. Och vad är vittnesbördet om Jesus - jo - att älska sin nästa och tjäna de svaga i samhället. Det vittnar om lärjeungaskap (Joh. 13:14-15). Detta, tillsammans med den gyllene principen - allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem (Matt 7:12) - är Jesu beskrivning för det som kännetecknar hans lärjeungar - och därmed den grupp människor som medvetet, men oftast omedvetet är hans återstod. Den gruppen uppfyller vad lagen och profeterna syftar till.

Jag tror att Guds rike alltid handlat om, och kommer att handla om, att stå upp för det goda alternativet i världen. Försvara de svaga mot ondska, maktmissbruk och utsugning samtidigt som hoppet om att det goda till sist ska segra. Där befinner vi oss mer konkret än någonsin - i brytpunkten där världen behöver fler människor som ser nöden och inte fastnat i egoracets ekorrhjul. Vi kan be en bön om vishet att se var vi bäst kan tjäna Jesus i den rollen. Vi kan göra en praktisk skillnad för vår nästa genom att sträcka ut en hand, t.ex. att bidra till ADRA´s fond för katastrofarbete. Har du 200:- över så är det ett gott alternativ att investera i evigheten...

For the Kingdom

Kaffe!

2008-10-24T19:45:00.001+02:00

Detta inlägg handlar om en oväsentlighet. Det har inget med frälsningen att göra. Men det handlar om något mycket konkret: kaffe.

Av tradition dricker adventister inte kaffe. Det är en hälsogrej (det står inget explicit om det i trospunkterna, ifall någon undrar). Men hälsogrejen har med tiden blivit en symbolfråga. Du kan överkonsumera socker eller låta bli att motionera utan att någon höjer ett ögonbryn. Och i kyrkans skafferi hittar du ofta både kamomillte som innehåller giftet kumarin, och örtte med guarana som också innehåller koffein och andra stimulantia. Men kaffe, se det är något som är lite laddat.

Adventister dricker visst kaffe. Jag gör det. Jag skulle kunna namnge många andra som också gör det (inklusive en del prominentia i världskyrkan). För oss kaffedrickande adventister är kaffet en källa till smussleri och roliga anekdoter om vårt eget och andras smusslande med denna "brasilianska örtte" (en av många fyndiga eufemismer för nämnda dryck).

Men samtidigt är jag trött på smusslandet. Jag är trött på diskrepansen mellan det officiella och det inofficiella. Men vet du vad jag är mest trött på? Jag är mest trött på att vara rädd. Rädd för att bli fördömd och kritiserad av de medvandrare som insisterar på att man inte ska dricka kaffe.

"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18)

Jag våndas också över att vi låter kaffefrågan distrahera sökare och besökare. De kommer till vår kyrka, de får god andlig spis, men så tar det tvärnit vid något som är fundamentalt i vår svenska kultur: Fika. En kopp kaffe på maten.

Får man inte sin kopp kaffe får man huvudvärk som varar i några timmar (sedan är abstinensbesvären över). Tycka vad man vill om kaffe, men en kaffefri kyrka är bokstavligen en källa till huvudvärk för många. Om folk ska stöta sig på något hos oss, så låt i så fall Kristus bli deras stötesten, inte våra mat- eller dryckesvanor.

Jag önskar ett slut på smygandet kring kaffet. Kaffebönan är i likhet med sojabönan en fröbärande ört, skapad av Gud... Till dig som också tar dig en kopp emellanåt: Kom ut ur garderoben, och ta kaffemuggen med dig! Låt bryggarna puttra i kyrkan, eller ställ åtminstone fram det frystorkade kaffepulvret!

Och du som inte trivs med tanken på detta: Jag förstår att det känns avigt. Men jag ber dig: låt mig få vara mig själv. Låt mig även här få uppleva kärlekens fullhet och slippa vara rädd. För min del lovar jag att respektera ditt val av varma drycker, och jag lovar att medverka till att vi alltid serverar ett brett utbud av örtteer till alla dem som inte dricker kaffe.

"Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17).

BNP, Guds rike och finanskris

2008-10-17T18:00:00.001+02:00

Dagens finanskris uppfattas av många kristna som tidstecken, att världen snabbt går mot sin upplösning med stora vedermödor och statliga kontrollsystem som övervakar oss. Många kristna blir mer fokuserade på det man menar ska hända före Jesu återkomst än själva återkomsten. Det kan handla mer om oro än om trygg tillförsikt. Vare sig vi är kristna eller inte känns världen osäker och besparingar går upp i rök utan att man kan göra så mycket åt det.

Vad kan då Mästarens perspektiv för 2000 år sedan ge för koppling till det som händer nu? Först av allt var Jesus – mitt i en dåtida politisk och religiös härdsmälta – totalt fixerad på nuet och med fullständigt osjälviska ögon på att lindra människors lidande och problem. Han lade grunden till ett nytänkande som utmanade till tjänande och kärlek till sin nästa. Maktmissbruk och själviskhet var de egenskaper som kännetecknade motståndaren. Det rike Jesus introducerade skulle kännetecknas av "..ett glädjebud till de fattiga. ...att förkunna befrielse för de fångna och syn till de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nåden år från Herren" Luk. 4:18-19

Utan att gå in på några nationalekonomiska termer så kan det nog påstås att dagens kris till stor del handlar om spekulationer drivna av människors och bankernas själviska intressen. Vårt samhälle är starkt fokuserat på reklam och marknadsföring av saker vi absolut måste köpa. Allt i den heliga tillväxtens namn. Att nu tillväxt och konsumtion skulle skapa en lyckligare värld är knappast fallet, speciellt inte i det kristna perspektivet. Faktum är att vårt lärjungaskap att följa Mästaren tvärtom ger frihet att inte fångas i maktens eller själviskhetens frestelse.

Frihet från att dras in i det ekonomiska ekorrhjulet. Inget vi ändrar över en natt, men kan förverkligas steg för steg och ge bättre trygghet och marginaler.

Frihet att inte behöva tävla med grannen om den bästa bilen.

Frihet att se TV-reklamen som något jag slipper använda.

Frihet att bo och leva enkelt.

Frihet att fördela om mina tillgångar till stöd och hjälp till min nästa, hemma eller i tredje världen.

Frihet att hellre köpa den ekologiska eller rättvisemärkta produkten än den prispressade euroshopperprodukten från låglönelandet.

Frihet att hellre jobba mindre och ge mer tid för tjänst i riket. Vilodagen är en sådan frihet vi fått - att helt ge en dag för lärjungaskap i Kristus.

Frihet att inte vara tvungen att ge. Kanske jag är i den ombytta rollen - att vara mottagare av hjälp och omsorg.

Den sanna glädjen kommer inte av att äga eller uppleva nya kickar, utan av att ge vidare av den nåd – läs rikedom – jag fått att förvalta. En massiv uppslutning av kristna att utnyttja sin ekonomiska frihet i Kristus skulle kanske inte vara det bästa sättet att öka konungariket Sveriges BNP, men skulle definitivt stimulera en omfördelning av resurser till fattiga och utsatta. Vår nästa som Jesus vill att vi ska tänka på finns idag överallt, hemma såväl som över hela världen.

Bygg Guds rike.

Reflektioner från Rom

2008-10-10T17:28:00.004+02:00

För några dagar sedan var jag i Rom. Jag strosade omkring i Peterskyrkan. Jag vred nacken ur led för att se Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet. Jag såg och hörde påven välsigna massorna på Petersplatsen (och jag förmodar att jag fick min beskärda del av välsignelsen eftersom jag var en i massan, såtillvida inte min frikyrklighet gör mig immun mot påvliga välsignelser :-)

Det är svårt för en adventistbloggare att inte kommentera Rom, så här kommer ett par små reflektioner...

Reflektion 1: Katolicismen har - upplever jag - en förkärlek för "proxyn", dvs ställföreträdare. Man ber till helgonen för att de ska be för en i himlen. Påven är Kristi ställföreträdare. Prästen har en förmedlande roll mellan människa och Gud. Och så vidare. I protestantismen är dock vägen öppen till Fadern (och då talar jag om den himmelska Fadern, ingen annan...), utan behov av proxyn.

Men kan det finnas proxytänkande även i våra led, låt vara av lite annan karaktär? Kan våra s.k. pionjärer vara proxyn? Trospunkterna kanske också kan bli proxyn? Någon annan (pionjären, pastorn, profetissan, generalkonferensen, ...) "bestämmer" vad vi tror, så slipper jag själv göra jobbet att studera och tänka...

Reflektion 2: Katolska (och även lutherska, ortodoxa m.fl.) kyrkobyggnader är ofta vackra och mäktiga. Även om vi tar bort minnesstatyer, gravar, vapensköldar och annat mänskligt skrytskrammel (som egentligen inte platsar i ett kyrkorum) återstår en skönhet och mäktighet i kyrkorummet. Jag ser en viss parallell till det gammaltestamentliga templet där det också fanns mycket guld och prakt.

I kontrast till det är våra frikyrkliga byggnationer ofta ganska slitna. Tyget på kyrkbänkarna är fläckiga. Mikrofonerna sprakar. Lamporna är trasiga. Porslinet i köket är arvegods eller det billigaste från IKEA. Tapeterna hade vi bytt ut för länge sedan om de hängt på väggarna hemma i stället för i kyrkan.

Jag är ingen stor vän av kyrkobyggnader eller "heliga rum". (Kyrkobyggnaderna lyser med sin frånvaro i NT: det är människorna som är templet, inte byggnaden!) Men om vi nu ska ha kyrkobyggnader kan vi åtminstone reflektera över det vi ser dels i GT-templet, och dels i bl.a. Peterskyrkan. Och jag tänker inte på prakt och prål; ordet jag skulle vilja använda är kvalitet. Har våra byggnader och inventarier en kvalitet som ärar Gud, den Gud som hellre dog än levde utan oss?

Ett liv för Guds rike

2008-10-05T16:25:00.016+02:00

I slutfasen av berättelsen om Jesu liv frågar Jesus lärjungar hur det ska gå för dem när han är borta. Jesus svarar att han skulle sända Hjälparen – den Helige Ande. Här finns en stor hemlighet som vi kristna kan ta del av – och som är en del i de flesta kyrkor och samfunds trosbekännelse. Gud finns hos oss idag och påminner oss om vad Jesus gjorde.

En förgrundsfigur inom adventismen – Ellen White – lade genom sitt inspirerande ledarskap i slutet av 1800-talet grunden till det som idag är Adventistsamfundet. Genom henne har Jesu missionsbefallning att gå ut till de fattiga, hjälpa de svaga, ge syn åt de blinda blivit verklighet. Hennes frukter finns med på listan över de goda frukterna som Anden ger oss (Gal 5:22). Följde med intresse web-sändningarna från Ekebyholm där man under helgen diskuterade Ellen White och de historiska rötterna för adventismen. Med en tro på att Gud alltid har en positiv mening med alla människors liv kan jag se att Whites roll haft goda frukter, speciellt för utvecklingen av den tidiga adventrörelsen. Med traditionellt kyrkospråk kan men ge henne egenskapen att ha ägt profetians gåva. Men frågetecknen finns också där, och den som gör henne till mer än en inspirerad, visionär andlig ledare får problem. Då kan frukterna bli av ett annat slag än de goda frukterna, men den diskussionen får anstå till senare inlägg på denna blogg.

Samma tro på att Guds Ande finns verksam också i vår tid ledde mig idag till Brickebergskyrkan i Örebro. Frågan jag tog med mig var hur gudsriket skulle presenteras av den anglikanske prästen Mark Aldridge, också ledare för New Wine-rörelsen. Förkunnelsen var enkel och fokuserad på vad en vandring tillsammans med Jesus kan innebära. Födda på nytt, planterade i honom kan vi dela med oss av det goda livet. Glädjen i Jesus smittar av sig. Gudsrikets löften om pånyttfödelse och helande är en realitet. I lugn och stillsam förbön blev människor helade och livsförvandlade – daterat dagens datum – i ett regnigt och kallt Sverige. Det finns hopp för Sverige, Adventkyrkan, ja för dig och mig. Hoppet heter Jesus och kraften i Hans löften om gudsriket bland oss.

Trospunkter, metoder och Jesus

2008-09-28T20:07:00.008+02:00

Satt på ett församlingsmöte under helgen. Frågan på agendan var hur vi kunde utöka dialogen att lösa en intern tvist som pågår. En dialoggrupp har träffats under året och kommit fram till att en orsak till konflikten är att det finns olika infallsvinklar att tolka och tillämpa de 28 trospunker som Adventistsamundet tillämpar. Under mötet lades det till en fråga som vållar oenighet - nämligen i vilken grad vi kan ta intryck från andra samfund och deras metoder och undervisning. Speciellt är församlingens tidigare engagemang i Willow Creek och tankar kring församlingsutveckling en het potatis. Resultatet från mötet blev att vi går vidare och skapar en dialog kring de 28 trospunkterna för att lyssna, lära och förstå bättre vilka grunder som ligger bakom de olika synsätten.

En enkel, men effektiv utgångspunkt i en sådan dialog måste vara att gå till Mästaren själv. När Jesus fick frågan vilket bud som var det det största i lagen svarade han "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd...sedan kommer ... Du skall älska din nästa såsom dig själv". Jesus avrundar med att betona att lagen och profeternas budskap vilar på dessa enkla grunder. Matt. 22:34-40.

28 trospunkter, må så vara att de sammanfattar det genuina inom adventismen, måste också kunna mätas mot samma måttstock som Jesus lägger fram. Testa hur varje trospunkt pekar på kärleken till Gud och hur den kan ge en tydlig påminnelse hur vi bättre kan tjäna Jesus och våra medmänniskor. Mästarens principer i Matteus 22 leder till det oundvikliga - om min tolkning av en trospunkt är definitiv och orubblig så måste jag ändå älska och repektera en medmänniska som tycker annorlunda.

Utmaningen blir att se Jesus i varje trospunkt. Utmaningen blir att inte låta trospunkten skymma Jesus.

Sätt Honom först.

Konflikthantering - del 2

2008-09-19T18:00:00.002+02:00

För några veckor sedan skrev jag del 1 om konflikthantering. Om du inte läst den bör du läsa den först.

Så hur löste man denna konflikt? Vi hittar svaret i Romarbrevets 14:e och 1:a Korinthierbrevets 8:e och 10:e kapitel.

I Rom 14 kapitel klistrar Paulus etiketter på de olika grupperna: ”svaga i tron” och ”starka i tron”. Jag tror inte vi ska läsa in någon större värdering i ”stark” eller ”svag”; Paulus använder etiketterna deskriptivt.

På det objektiva planet ger Paulus de ”starka” rätt. En kristusefterföljare kan i objektiv mening ta sig tämligen stora friheter, i det här fallet äta kött som offrats till avgudar (dock med vissa begränsningar; se 1 Kor 10:21).

I samma andetag ger dock Paulus en förmaning till respektive grupp:

”Den som vågar äta skall inte förakta den som inte gör det” (v 3).

Jag identifierar mig lätt med de ”starka”, och Paulus sätter tummen i ögat på mig: Visst ligger det nära till hands för mig att sucka och stöna över min ”svage” medvandrares tillkrånglade betänkligheter, och tycka att han/hon är lite väl petig och oupplyst.

Men Paulus sätter också en tumme i ögat på de ”svaga”:

”Den som inte vågar äta skall inte döma den som vågar” (v 3).

Den nogräknade kan lätt kritisera andras val. Dömande budskap av typen ”du tar inte din tro på lika stort allvar som jag gör" bubblar upp, uttalade eller outtalade.

Det som däremot förenar båda grupperna är tre saker:

En Gud som är stark nog att ta vara på både den starke och den svage (v 5).
Bådas inre övertygelse och bådas ambition att ära Gud med det man gör (v 5-8).
En osjälviskhet som spränger den egna komfortzonen.

Den tredje punkten är intressant: Avstå från köttätandet om det riskerar någons frälsning (Rom 14:15, 1 Kor 8:13). Men i 1 Kor 10:27-29 blir Paulus ännu mer radikal:

"Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: 'Det här är offerkött', ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull - jag menar inte det egna samvetet utan den andres."

Läs om det där tills det svindlar och du känner olust i magtrakten – det är först då du insett vilken radikal osjälviskhet Paulus talar om!

---

I vår tid finns andra livsstilsfrågor: Kan man gå på bio? Vilken musik kan man lyssna på? Dansa? Trummor eller orgel i kyrkan? Händerna upp i vädret eller längs med sidorna när vi sjunger? Vegetarian, kosher eller allätare? Kaffe? Ett glas vin? Kan man sporta på sabbaten? Börjar sabbaten vid solnedgången, kl 18 eller sådär framåt kvällen? Jeans i kyrkan? Ordination av kvinnliga pastorer? Gudstjänst på förmiddagen eller eftermiddagen? Vilket bibelstudiehäfte? Vilken bibelöversättning? You name it…

Att tiga ihjäl skillnader är ingen lösning. Snarare behöver vi öppet kännas vid dem, och kanske låta Paulus etiketter "starka" och "svaga" klibba på oss var och en, och reflektera över vad "döm inte" och "se inte ner på" betyder i vår kontext. Tro det bästa om varandra! Tjäna andra osjälviskt! Ge varandra frihet (”där Herrens ande är, där är frihet”, 2 Kor 3:17)! Lita på att Gud är stark nog att ta hand om oss (Han klarar nog av det utan våra små livsstilsregler som en krycka)!

Ja, det måste säkert till en och annan praktisk kompromiss på vägen, men så är det ju i varje normalt hushåll. Och församlingen kallas ju bl.a. för ”Guds hushåll” (1 Tim 3:15)...

Rykten om krig och Jordens undergång

2008-09-14T13:52:00.011+02:00

Under veckan kablades nyheterna ut över världen om invigningen av den nya partikelacceleratorn, LHC vid Cern utanför Genève. Aftonbladet hade oproportionerliga rubriker om att sökandet efter Big Bang riskerar att skapa svarta hål som kommer att förinta Jorden. På skolan jag jobbar hade oroliga föräldrar ringt angående elever som förvirrat försökt tolka det mediala utbudet. Efterhand kunde vi skilja vidskepelse och rykten från sunt förnuft och realistiska slutsatser. Det man gör i Cern under vetenskapligt kontrollerbara förhållanden sker spontant och fortlöpande runt omkring oss i rymden och atmosfären utan att ge någon katastrofal konsekvens.

Nu är det inte bara media, speciellt sensationstidningar, som ägnar sig åt spridning av myter och rykten. Dan Browns "Änglar och demoner" ger sitt bidrag. Bakom veckans rykten döljer sig också en kristen fundamentalism som med alla medel vill motarbeta forskning som kan ge ytterligare ved på brasan om Big Bang. Det finns också en stark tro på konspiration – saker som pågår i hemlighet och som påstås kan underminera kristen tro och vår frihet. Den kristna kyrkans bidrag till en undervisning om ett framtida brinnande helvete (eller en lindrigare variant om en kommande dom) för de som inte väljer det kristna alternativet har också skrämt människor, både till och från kyrkan. Vi som kristna är inte utan skuld när det gäller att blåsa under dessa osakliga rykten om Jordens undergång. Jag kan faktiskt ge ateisten Sam Harris viss förståelse varför han vädjar till besinning angående överdrivna framtidsscenarior genom sin bok ”Letter to a Christian Nation”.

Är då Bibelns tankar, t.ex. Matteus 24 där Jesus talar om tidens slut inte relevant längre? Nej – snarare tvärtom. Vi behöver bara se på världen runt omkring oss som är fylld av svält, förtryck, maktmissbruk och globala miljöproblem för att förstå att det finns något bättre att sträva efter. Men att som kommunismen – lösa problemet genom att vända på bladet (före och efter revolution) – så kanske Jesus vill uppmana oss till att göra positiv skillnad för världens problem här och nu. Det handlar inte om passiv väntan. Budskapet om Riket (Matt 24:14) skall förkunnas innan tidens slut och det riket handlar om att vända sig till de svaga i samhället (Matt:25:34-36). Någon gång i framtiden ger oss Bibeln – och Jesus – ett hopp att vi slutligen har vunnit seger över smärtan och förtrycket. Bilden som målats på min näthinna med en avslutande parousia är inte skrämmande, snarare befriande och fylld av glädje. Vandringen mot det målet går ut på att ge andra försmak av det rike Jesus var förespråkare för – den tredje vägen som inte innebar revolution, skrämsel eller makt utan medkänsla, förståelse och kärlek – ett steg i taget…

Evangelisation är inte en metod utan ett sätt att leva

2008-08-13T21:36:00.001+02:00

Evangelium kommer från det grekiska ordet "evangelion" och betyder " gott budskap" eller "glädjebudskap". Evangelisation handlar om att sprida det glada budskapet om Jesus till alla människor. På Wikipedia står det att evangelisation är ”kristenhetens verksamhet för att vinna ytterligare anhängare till sin religion genom att dela med sig av evangelium". Det finns många sätt att nå ut till andra. Massmedia är ett sätt: TV-program, tidningar, Internet (en blogg kanske :).) Det finns de som knackar dörr, arrangerar mötesserier, etc. Man kan evangelisera genom att kommunicera ut det glada budskapet men min åsikt är att evangelisation startar med medmänsklighet, hur vi är och hur vi lever. Om vi kristna kan leva i frid med varandra och vara kärleksfulla goda medmänniskor väcks nyfikenheten automatiskt: ”Vad är det som gör att kristna människor har en sådan glädje och harmoni?”

För några månader sedan ställde jag följande fråga till ett antal människor: ”Tycker du att man bör kunna märka en skillnad mellan kristna människor och icke kristna?” Jag blev förvånad över svaret som blev ”Nej”. Jag anser att när man har bestämt sig för att följa Gud, utvecklar man en personlig relation till Gud vilket leder till en successiv förändring i livet. Värderingar förändras. Inre frid, harmoni och glädje, tacksamhet över livet, tacksamheten över att Jesus har friköpt oss från synden, glädjen över att synden en gång kommer att utplånas och att vi får leva i en syndfri värld. Detta återspeglas i våra liv och i vår gemenskap med andra.

Det glada budskapet handlar inte om en massa krav som tynger ner oss så vi går omkring som nedstämda, glädjelösa, kravfyllda gråa små möss. Då kan vi ”knacka dörr” hur mycket som helst. Ingen vill komma till en glädjelös kyrka, än mindre stanna kvar i en sådan. Gud vill att vi ska glädjas över livet och över gemenskapen med andra! Att stanna upp, andas och njuta, att visa tacksamhet över allt han skapat åt oss, att vara i nuet!

Att sträva efter en god relation till Gud, gemenskap med andra och att vara en god medmänniska, det är den största evangelisationen för mig.

Gal: 5:22-23 Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Ett andefyllt liv

2008-07-27T19:48:00.006+02:00

Det är söndagsmorgon och jag sätter mig framför TV´n och zappar lite på måfå. Fram på skärmen kommer Vision Norge - en kristen satellitkanal - och jag stannar upp en stund mest därför att Bengt Johansson leder lovsångsteamet som just sjunger. Men nyfikenheten blir inte mindre när en liten italiensk fader i munk-kappa ställer sig vid talarstolen. Det är gårdagskvällens avslutningsmöte för Oas-konferensen i Borås som spelas upp. Fader Raniero Cantalamessa från den katolska fransiskanerordern berättar om hur han tillsammans med protestanter upplevt en påtaglig andlig pånyttfödelse. Med en känsla av uppriktighet och geniun förankring i gudsrikets centrum strålar en kärleksfylld (läs andefylld) fader Ranerio genom TV-skärmen med ett budskap om försoning mellan kristna och uppmaning till villkorslös kärlek. Mina ögon fylls av tårar och i min stillhet framför TV´n uppstår ett möte med något som är större än mig själv. En större tanke att Gud har en lösning för världen - inte bara för framtiden, men här och nu. Vad kan vi göra annat än att i vår lilla mikrobubbla älska vår medmänniska - kristen såväl som hedning?
Men min historiska bakgrund som adventist skriker varnande till mig - "...du vet väl att den katolska kyrkan är Babylon, den fallna kyrkan - akta dig!" Paulus råd att pröva allt och behålla vad som är gott kommer ursäktande till mig. Dra inte förhastade slutsatser - behåll vad som är gott.

Vi kan inte blunda för att det pågår något inom kristenhenten idag - tendenser till försoning och gemensamt fokus på det centrala i det kristna uppdraget. Det pågår en dialog där röster som t.ex. fader Ranerio, Peter Halldorf eller Ulf Ekman kan vara värda att lyssna på. Min fråga som adventist blir då - var finns vi i den dialogen? Är vi förlamade i vår rädsla för ekumenik, eller antar vi utmaningen att delta i dialogen? Jag tror vi kan växa i sådan dialog - vi har mycket att lära om gudsriket.

Jesus undervisade i liknelser när han undervisade om gudsriket. Vi kan bara förstå gudsriket genom den inre erfarenheten i våra hjärtan. Jesu metod var inte att slå in sanningen i skallen på folk. En sådan erfarenhet - av ödmjuk gudsrikesinsikt hade säkert Fransiskus. Begrunda hans bön som kan ge oss en liten glimt av uppdraget:

Herre, låt mig bli en förmedlare av Din frid,

låt mig bringa kärlek där det nu råder hat.

Låt mig föra in förlåtelsens anda där det nu råder orättfärdighet,

låt mig bringa harmoni där det nu råder tvedräkt.

Låt mig bringa sanning där det nu råder villfarelse,

låt mig bringa tro där det nu råder tvivel.

Låt mig bringa hopp där det råder misströstan,

låt mig bringa ljus där det råder mörker

låt mig bringa glädje där det råder sorg.

Giv Herre, att jag hellre må söka trösta än bli tröstad,

förstå hellre än bli förstådd,

älska hellre än bli älskad.

Ty det är genom att glömma sig själv som man finner.

Det är genom att förlåta som man får förlåtelse.

Det är genom att dö som man blir medveten om det eviga livet.

Amen.

Konflikthantering - del 1

2008-07-11T14:57:00.005+02:00

Låt oss gå tillbaka till 50-talet. Jag menar det riktiga 50-talet, då Claudius och Nero var kejsare i romarriket.

Den kristna kyrkan var ung och framgångsrik. Samtidigt rådde olika konflikter i kyrkan: kyrkan mot kejsarkulten, judar mot hednakristna, kristendomen mot gnosticismen... Men jag tänkte ta upp en väldigt praktisk konflikt: den om huruvida man kunde äta kött som offrats till avgudar.

Bakgrunden är i korthet: I templen till de hedniska gudarna offrades djur. Köttet från dessa djur åts vid festmåltider i templet. Men det kunde också hända att det som blev över hamnade i köttdisken på Konsum. Om man köpte en bit oxfilé i Konsum så kunde man alltså få med sig kött som blivit offrat till t.ex. fruktbarhetsguden Afrodite. Och konflikten gällde: Kunde man äta sådant kött? Kunde man delta i en partaj som en icke-kristen vän hade anordnat i det lokala templet?

De liberala tyckte i allmänhet att det var okej. Bland deras argument fanns:

Jag som kristen deltar inte i tillbedjan av Afrodite eller någon annan gud; jag vet ju att det finns bara en Gud. Så det går utmärkt att äta sådant kött.
Maten är inte den viktigaste frågan. Att börja tjafsa om det skymmer det vikigaste: tron på Kristus Jesus.
Vi måste göra trösklarna till kyrkan låga, och inte låta t.ex. matvanor bli hinder.
Jag kan inte pådyvla min tro på andra. De kan ju bli sårade!

De konservativa förfasades, och tyckte bl.a.

Man kan inte äta kött som offrats åt avgudar. Redan det första budordet förbjuder ju avgudatillbedjan!
Folk kan ju tro att vi sympatiserar med den rådande polyteistiska tidsandan om vi inte markerar mot avgudarna.
Tänk på vad som händer där i templen: Hos Afrodite idkas prostitution helt öppet som en del av gudstjänsten, och hos Artemis dansar nakna tonårsflickor i festligheterna. Det kan vi som kristna inte acceptera!
Tänk på de kristna som t.o.m. fått sätta livet till när de vägrade tillbe kejsaren som gud! Och ni är inte ens beredda att avstå från en simpel köttbit...

Och så kom det sig att somliga församlingsmedlemmar blev vegetarianer för att inte riskera att ens oavsiktligen äta kött som offrats åt avgudar, medan andra åt kött med god aptit utan att bry sig om ursprungsmärkningen.

När man blev bortbjuden till en icke-kristen vän tackade somliga nej till hela inbjudan. Andra tackade ja, men övade sig i hur man tackade nej till vissa maträtter, i händelse av att värden bjöd på en stek som offrats till avguden. Somliga tackade ja, men genomled plågsamma middagar medan de tuggade på biff av diffust ursprung, samtidigt som de försökte osjälviskt le glatt och berömma den utmärkta biffen som värdfrun hade tillagat. Och ytterligare några tackade glatt ja och syntes inte det minsta besvärade oavsett vad som bjöds.

Och inom församlingen gick diskussionens vågor höga. Alla tyckte förstås att deras teologi och tillämpning var bäst. De gemensamma församlingsluncherna blev också ett problem. Skulle man tvingas "sänka" sig till vegetarianernas minsta gemensamma nivå så att alla skulle kunna äta av den framdukade maten? Eller ska alla börja ta med sig sin egen mat? Men vad skulle då hända med bordsgemenskapen? Och vegetarianerna kände sig illa berörda av de andra som tuggade i sig kött som (kanske) offrats till avgudar, medan köttätarna kände sig som andra klassens kristna i jämförelse med de puritanska grönsaksminimalisterna.

Jag föreställer mig att det var ungefär så i en del kristna församlingar på 50-talet. Åtminstone anar man det från Paulus brev.

Jag tänker i ett uppföljande inlägg (om några veckor) återkomma till den vägledning Paulus ger församlingarna i frågan. Men tills dess föreslår jag att du "idisslar" den här konflikten lite. Använd din fantasi för att föreställa dig församlingsmötena i t.ex. Korinth när frågan debatterades! Detta var minsann inga petitesser som stod på spel: Lojalitet till Gud, tillbedjan och första budordet var på tapeten. Tunga saker! (Diskussionerna om omskärelsens vara eller icke-vara borde ha känts som teologiska spetsfundigheter i jämförelse...)

Associerara gärna också till din egen erfarenhet. I våra liv som delar av en troendegemenskap möter vi nämligen samma typ av konflikt. För oss är det andra frågor idag än det var i romarriket på 50-talet, men mönstret går igen: Tunga teologiska frågor som får återverkningar i våra vardagliga val. Hur ska vi göra? Hur ska vi leva?

Ingen har sanningen men många söker den.

2008-07-06T20:16:00.007+02:00

Det finns många olika religioner i världen, många olika kristna samfund och många olika trosuppfattningar inom de olika samfunden. Vem är det egentligen som har rätt? Vem har sanningen? Oavsett vilken trosuppfattning vi än har kan vi aldrig säga ”jag har rätt och du har fel”, var finns då ödmjukheten och respekten? Vi måste lyssna på varandra, diskutera med varandra och lära av varandra. Ingen har sanningen men många söker den.

Vad är det som gör att många är rädda för att lyssna till andras trosuppfattningar? Varför väljer många att se olikheter i stället för likheter? Är det inte bättre att undersöka vad det egentligen är som förenar oss?

Det finns trosskillnader kristna samfund emellan men även inom adventistsamfundet. Vi har olika bakgrunder och olika förutsättningar vilket medför att vi tolkar bibeln på olika sätt. Tron är individuell och personlig. Jag anser att det, i en församling, är viktigt att det är ”högt i tak” och att det finns plats för alla. Tron kan inte stoppas in i en box där alla har samma uppfattning. Det finns inget färdigt koncept. Min tro är min tro och kan aldrig vara någon annans tro.

Att man i ett samfund har övergripande trospunkter tycker jag är OK men att man som församlingsmedlem förväntas acceptera färdiga tolkningar av dessa trospunkter är inte OK för mig. Det skapar enligt min mening följande grupperingar:

De som accepterar utan att ifrågasätta. För många är det tryggt och bekvämt med ett färdigt koncept, någon som har sagt hur man skall tolka bibeln och hur man skall tro. Det är en fast grund att stå på. Oliktänkande blir ett hot för deras trygghet och hot kan i sin tur skapa stress och ångest. Här finns det en sektvarning.
De som har vissa avvikande åsikter men inte vågar, eller väljer att inte uttrycka dessa av olika andledningar. Den här gruppen kan vara lite konflikträdd, det är lättare att bara flyta med.
De som har avvikande åsikter, vågar ta upp och diskutera dessa. Den här gruppen vågar ifrågasätta trots att det skapar ”oro i lägret”. Man uppmärksammar fler kunskapskällor och söker i vidare perspektiv.

Det är vår skyldighet att stanna upp och reflektera över vad vi står och vart vi är på väg. Det måste finnas en flexibilitet och en uppmuntran till att våga granska vår egen tro, vårt eget samfund och våra egna trospunkter.

Sökandet måste hela tiden vara en process – det måste hela tiden finnas en utveckling. Om vi upplever oss ha nått målet och hittat sanningen kan vi ju bara luta oss tillbaka och slå oss själva för bröstet och vara nöjda. Då kommer en stagnation i den personliga trosprocessen förmodligen att infinna sig.

Hur utvecklar vi vår personliga tro - vad har vi att tillgå? Nedan nämner jag några sätt som jag tycker är viktigt för att växa i tron:

Personlig relation till Gud. Regelbunden bön till Gud där även stillheten/lyssnandet ingår.
Litteratur: Bibeln är ”grundbulten” men det finns ett stort utbud med annan religiös litteratur. Vi har olika behov vid olika perioder i livet. Se förslag som tidigare skribent har rekommenderat.
Mänskliga möten. Att våga utbyta erfarenheter och åsikter med andra människor oavsett bakgrund och trosuppfattning.

Jag vill avsluta mitt inlägg med Rom 12:4-5
”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.”

Öppenhet i andra samfund

2008-07-02T08:55:00.005+02:00

Här en kort erfarenhet att som adventistpastor arbeta i ett annat samfund.
Efter att under många år ha abetat inom adventkyrkan som pastor fick jag också en möjlighet att arbeta som adventistpastor i ett annat samfund, närmare bestämt inon Svenska Alliansmissionen. När jag sökte upp Alliansmissionens ledning blev jag mycket vänligt mottagen. Vi pratade om min adventistiska bakgrund, om olika teologiska spörsmål, och samtalet slutade i en så positiv anda. Någon tid därefter fick jag en kallelse till anställningsintevju i en församling i Småland. Församlingen ville träffa mig för att lära känna mig och ställa frågor om min adventistiska bakgrund. Också det mötet slutade i en mycklet positiv anda och jag fick en kallelse att börja arbeta i den församlingen. Den tjänsten slutade jag efter ca två år p.g.a. andra uppdrag.
Denna erfarenhet av ett annat kristet samfund har varit oerhört välgörande. Den öppenhet som jag mötte var någonting som jag aldrig ens kunnat drömma om. Några av mina blivande pastorskolleger var mycket positiva, och deras reaktion var att det måste ha varit en stor omställning för en adventistpastor att börja arbeta i en annan frikyrka. Denna nya erfarenhet som jag fick visade mig hur trångsynt jag själv hade varit. Bland mina nya kolleger och församlingsmedlemmar fann jag en djup tro på evangeliet, en vilja att sprida ut Guds rike, en öppenhet för olika teologiska spörsmål etc. Samtal om sabbaten, om människosynen, om döden, om Jesu återkomst etc. kom upp i olika sammanhang. En av de bästa erfarenheterna för mig handlade om nattvardsfirandet. Det var första gången i mitt liv i frikyrkan då jag fick ta emot nattvarden från en "vanlig" medlems hand. Orden "Jesu kropp för dig utgiven, Jesu blod för dig utgjutet", utttalade av vanlig medlem, var en stark upplevelse. Det allmänna prästadömmet kom till heders.
Denna erfarehet lärde mig också ett jag själv måste kunna förstå att Guds rike och Guds aktiva verksamhet i spridandet av evangeliet är mycket större än jag utifrån min adventistiska bakgrund någonsin hade kunnat ta till mig. Naturligtvis hade jag också tidigare hafr den övertygelsen att Gud verkar också genom andra samfund, men nu fick jag en egen erfarenhet. En "rätt" teologi i alla ära, med spridandet av budskapet om Jesus överträffar all teologisk reflektion som inte har Jesus i centrum.
Kanske någon tänker nu att man kan inte vara en adventistpastor och samtidigt arbeta i ett annat samfund. Tyvärr finns denna inställning, och jag fick möta den och blev mycket ledsen för denna inställning. Men Gud är god och är större än våra trångsynta hjärtan och hjärnor. Har inte Gud kallat oss att sprida ut det goda budskapet om Herren Jesus som Skaparen till alla människor? Borde man inte vara glad när Gud kallar människor till olika sammanhang? Öppenhet inför Gud och öppenhet inför det uppdrag han gett oss är nyckeln!

VA

Jesus - evangeliets centrum

2008-06-28T21:47:00.005+02:00

Under mina år som adventist har jag haft en resa som gradvis inneburit att uttrycket "Jesus är svaret" fått en allt mer konkret betydelse. Jag påstår att han verkligen är svaret på allt vad livet innebär och att orden i Joh. 14:6 - Jag är vägen, sanningen och livet.. - har fått ett outtömligt djup. För att denna blogg ska vara trovärdig måste därför fokusera vara på Jesus (evangelikal) och den kan aldrig bli progressiv om inte jesustron tas upp på ett radikalt, äkta och omformande sätt. Vi är inte ute efter liberalteologi - men söker en djupare insikt vart Jesus kan leda oss.

I den tidiga kyrkohistorien fanns en debatt kring jesusbilden - några satte honom helt på det jordiska planet och andra satte honom till enbart andlig. Tidiga klassiska kyrkomöten handlade om denna fråga. Även i adventismens vagga finns spår av arianism - dvs att Jesus var en skapad varelse. Men sedan början av 1900-talet har adventismen en trinetarisk trosbekännelse och har alltså lämnat arianismen bakom sig även om spår av en avvikande jesusbild kan finnas i tidig adventistlitteratur. Debatten kring Jesus har gått vidare och kan inom teologin sammanfattas i "questen" att förena den historiske Jesus med den andliga bilden bibeln ger. Det intressanta är att vi idag befinner oss i "third quest" - ett teologiskt nytänkande med 90-talet som ursprung som sätter Jesus i ett helt nytt ljus. Jesus är inte längre en blåögd arisk förebild utan är satt i sitt historiska sammanhang, som jude, med det tankesystem som fanns i det Palestina som var anekterat av det historiska romarriket. Har adventismen hängt med i denna teologiska utveckling av jesusbilden? Jag tror inte det - inte fullt ut iallafall. Även om det är begränsat finns det intern rädsla för goda thirdquest teologier som t.ex. Philip Yancey och Brian Mclaren. Därför är det anledning att lyfta fram en ny jesusbild och utvecka den.

Under detta tema på bloggen kan därför följande frågeställningar vara aktuella:

* Hade Jesus ett mer radikalt och socialt omformande budskap än vad kyrkan traditionellt gett oss? Tänk om han hade mer rätt, men på andra sätt än vi någonsin förstått?

* Hur förstår vi Jesus huvudtema - gudsriket eller himmelriket - på ett sätt som gör det kristna lärjungaskapet mer meningsfullt i vardagen? Har adventismens fokus på gudsrikets fullbordan - Jesu återkomst - gjort att vi missat huvuduppdraget?

* Varför är det vanligt att adventister använder guds- eller fadersbegreppet mer frekvent än jesusbegreppet när man vill beskriva den Gud man tror på? Frågan ställs för att vi ska förstå våra rötter - inte för att döma eller kritisera.

Bloggen kommer förmodligen inte att komma igång på allvar ännu på ett tag, så se frågorna som en positiv utmaning under sommaren. Ta gärna hjälp av Yancey och McLaren - och en inspirerad bibelläsning förstås.

Bara i Jesus kan vi se vem Gud är.

Bloggar där ute på nätet som kan vara läsvärda

2008-06-01T21:56:00.011+02:00

En dialog har många inlägg och intryck och det kan vara många som är med att forma bilden som växer fram. Alla inlägg syns inte i slutprodukten, vissa påverkar mer och andra mindre. Därför står vi inte för allt innehåll i de bloggar som listas nedan, men de kan vara värda att att gräva vidare i:

Brian McLaren: En amerikans kristen ledare som är en av dem som gett upphov till Emerging Church - den framväxande kyrkan. Det handlar om samtal kring postmodernt tänkande och ett frigörande från modernismen som präglar mycket av den kristna tron.

For the Gospel: Ochså en amerikansk blogg med skribenter som har sina rötter inom adventismen, men som tydligt fokuserar på evangeliet i form av kärleksbudskapet och nåden samtidigt som man varnar för och ser exempel på legalism och puritanism som lever sig kvar.

Rainer R, Lasse B och Harald G. Tre yngre pastorer inom Adventistsamfundet i Sverige, Danmark och Norge. De finns inte med här därför att de redan är placerade i något "fack", men för att de är goda teologer som följer utvecklingen inom evangelisk tro och postmodernt tänkande.

Radikal-reformatorisk. En blogg där författaren, Jonas L vänder på varje sten som traditionellt har legat till grund för den protestantiska tron. Jonas är en Jesusefterföljare - som har sin teologiska utbildning från Örebro Missionsskola (Evangeliska Frikyrkan). Som messiansk kristen funderar han t.ex. på sabbatens betydelse för oss idag...

Sabbath Rest in Jesus. En blogg som sticker ut i sammanhanget, men som med sitt bildspråk kan ge sitt bidrag. Det finns de som valt att lämna adventismen för att gå vidare med ett andefyllt liv i nya sammanhang. Här kan vi ana hur sabbaten fått ytterligare perspektiv och en dimension vi kanske kan lära något av?

Relationen till andra troende

2008-05-31T17:30:00.000+02:00

Adventismen har traditionellt haft en avvaktande, även skeptisk, hållning till andra kristna samfund. Samfundet syns inte mycket i de ekumeniska sammanhangen, och där man medverkar sker det med försiktighet. T.ex. är man observatör och inte fullvärdig medlem i Sveriges Kristna Råd. På det lokala planet har jag mött detta t.ex. genom att man ifrågasatt det lämpliga i att hyra ut vår adventkyrka på söndagar till en syrisk-ortodox församling.

Detta beror på att man i den historiska traditionen har varnat för den fallna kyrkan, och sett adventismen som "kvarlevan", dvs den sista sanna församlingen innan Jesus kommer åter. Samtidigt har man betonat att man tror att Guds folk finns i alla kyrkor. Skepticismen har alltså riktats mot kyrkliga organisationer, inte människorna i dem.

Jag tror att man skulle göra klokt i att spegla sig själv i den spegel man håller upp för andra. Risken att fastna i former, läror och traditioner finns hos oss också. Det är förmätet att tro att människorna i ett visst samfund skulle vara immuna mot det, men inte andra.

Adventismen har något att bidra med till den universeella kyrkan. Det finns sådant som vi är bättre på än andra - liksom andra är bättre på annat, och där adventister har något att lära. Som progressiv adventist ställer jag inte upp på idén om att vi skulle ha något slags monopol på sanningen. Ingen har monopol på Gud - inte ens Guds egendomsfolk.

Jag har själv blivit rikt välsignad av kristna från många olika samfund och bakgrund. Det är många författare och talare utanför adventismens krets som hjälpt mig vidare på min vandring med Jesus. De har burit frukt i mitt liv.

I Matt 7:15-16 varnar Jesus för falska profeter. Och han talar om hur man känner igen dem: "På deras frukt skall ni känna igen dem." Den som vill bedöma dessa kristna författare, talare och medvandrare utifrån deras teologi bör betänka att det är frukten Herren sade att vi skulle bedöma dem efter.

Luk 9:49-50 gav mig nyligen ockå ett perspektiv på frågan:

Johannes sade: "Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi." Men Jesus sade till Johannes: "Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er."

Mannen var inte en av lärjungarna. Han var tydligen inte ens en "hang-around" eftersom han inte var känd av lärjungarna. Vi vet inget om mannens teologi - det är möjligt att den hade en del brister som hade kunnat korrigeras om han hade varit en av lärjungarna.

Men trots mannens alla eventuella brister: Lärjungarna hade inte monopol på Jesus. Det kan t.o.m. vara så att "vi" rent objektivt är närmare Jesus än "dom", men Jesus ord är ändå: Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.

Församlingens pastor var på ett möte med ledarna från stadens kyrkor. Svenska kyrkans biskop inledde ungefär så här: "Om man ska gå ihop så måste man ju kompromissa. Så låt oss gå varvet runt och alla får säga vad de är beredda att kompromissa från." Ja, tjena! Om det är utgångspunkten så kan vi lägga ner hela ekumenikprojektet på en gång. (Det blev aldrig klarlagt på mötet vad kyrkorna kunde kompromissa från- det var nämligen ganska många som tyckte att infallsvinkeln var något bisarr.)

Ska samarbete vara meningsfullt så måste man ägna sig åt addition, inte subtraktion. Om vi ödmjukt lyssnar, respekterar olikheterna och lär av varandra så blir summan större än de ingående enheterna. Detta är något alla kristna bör ha som utgångspunkt i gemensamheten. Det finns tyvärr ibland en trend i det kristna samarbetet att man vill subtrahera sig fram till den minsta gemensamma nämnaren - och även den riskerar emellanåt att bli för liten.

Till sist: Om vi kristna - som tillber samme Gud, har blivit frälsta av samme Frälsare, och har tagit emot samma Ande - ska dela samma himmel och samma evighet tillsammans, hur motiverar vi då vår ovilja att här på jorden främja viss gemensamhet, t.ex. genom att låna varandras lokaler eller delta i vissa gemensamma projekt?

Progressiv - evangelisk eller någon annan stämpel?

2008-05-21T16:25:00.006+02:00

I den här bloggen är rubriken evangelisk-progressiv adventism. Bara det ordvalet kan få någon att reagera och tycka att tillvaron kategoriseras med begrepp som i sig kan ha olika betydelse. Dessutom blir vi, på gott och ont indelade i olika läger. Här väljer vi att se det som exempel på olika tankeriktningar som idag finns inom Adventkyrkan - vare sig man är liberal, traditionell, historisk, progressiv, evangelisk eller historisk. Vi som skriver här önskar tolerans och förståelse - för även om alla inte håller med i allt så är Adventkyrkan en gemensam plattform för människor som ser Jesus som sitt främsta hopp - både i nuet och i framtiden.

Vad kan då läggas i begreppet evangelisk? Jo - framförallt att Jesus och berättelsen om hans tid på Jorden är centrum i den kristna tron. Vi kan bara få en aning om vem Gud är genom att studera vem Jesus var och vad han prioriterade i sitt liv. Hans liv - och försoningen genom hans död på korset är den absoluta höjdpunkten i Guds plan att återupprätta en relation med oss människor. Men det slutar inte där - fortfarande idag lever Jesu vittnesbörd vidare genom kyrkan - kristna människor (synliga såväl som osynliga) som har sagt ja till Honom och som bär Hans exempel att se medmänniskan framför sitt eget ego. Begreppet "sanning" kan bara få betydelse i en relation till Jesus. Bibeln som är vår bästa källa att söka evigheten är bara en begränsad bok av tomma ord - om vi inte låter Ordet fyllas med Liv - Jesus Kristus. Då blir Ordet en källa till hopp och vishet - och mindre en faktabok som är grund till all slags spekulation och påståenden.

Progressiv då? Betyder i grunden att gå framåt, att utvecklas, att inte stå still. Bilderna och verktygen som användes av de första adventistpionjärerna kanske inte längre säger samma sak idag som de gjorde för 150 år sedan. I ett postmodernt samhälle behöver vi nya uttrycksätt för att förmedla en trovärdig bild av Skaparen och av den livgivande Mästaren. Det är fortfarande samme Kristus, samma frälsningsplan, men språket, verktygen och bilderna kan vara annorlunda. Här finns också ett stort behov av äkthet och ärlighet. Vi kan med stor ödmjukhet behöva erkänna att den kristna kyrkans resa genom historien inte alltid hjälpt människor att se en levande Jesus. Många gånger har bilderna blivit det viktigaste och skymt sikten på Jesus. I ett progressivt tänk handlar det också om att erkänna att bilden på Jesus håller på att förändras inom kyrkan - vi har sedan 90-talet en helt ny öppenhet inför att förstå Jesus utifrån hans historiska sammanhang. Kyrkliga ord som t.ex. frälsning, helgelse och omvändelse måste ses i ljuset av den historiskt baserade Jesusbilden. Progressen - tar sin utgångspunkt i ett land ockuperat av Rom för 2000 år sedan och försöka se förbi de dimridåer kyrkans historia lagt ut sedan dess.

Ett evangeliskt progressivt synsätt kan innebära nya prioriteringar jämfört med den traditionella adventismen. Några av de 28 trospunkterna får kanske lägre dignitet och kan komma under debatt och ges en generellare innebörd. Någon trospunkt kan kanske tom. anses som adiofora, dvs. inte frälsningsgrundande. De som står för en historisk tolkning av "adventbudskapet" känner då inte alltid igen sig och upplever sig hotade. En stor förståelse för varandra och de känslor som uppstår är då en del i ett kärleksfull kristen gemenskap. Frågan - "hur tänker du då?" är en bättre utgångspunkt för dialog än påståendet - "du tror inte på adventbudskapet!" eller "hur kan du vara så insnöad så du inte ser...".

Förhoppningsvis kan vi på denna blogg fortsätta en konstruktiv dialog kring frågor som handlar om bibelsyn, vårt kristna uppdrag och hur vi tillsammans kan se en tydligare kristusbild.