En Generation för Jesus

I dagarna kom det första numret ut av Ung Adventist, en webtidning för dagens vuxna ungdomar inom den svenska Adventkyrkan. Innehållet speglar på ett representativt sätt den utveckling som mainstream adventism har, där ungdomar allt mer brinner för att förstå Bibelns budskap och ärligt söker det praktiska i att följa Jesus. Samtidigt som denna iver måste uppmuntras finns det förstås också en risk att man fastnar i frågor som med all heder kan anses intressanta, men som inte har någon relevans för det praktiska kristna livet.  Luther skulle ha kallat sådana frågor adiafora, dvs. goda frågor att samtala om inom den kristna tron, men inte nödvändiga för frälsningen till det eviga livet.   För att uppmuntra till en fortsatt sökande utveckling av webtidningen och ge några utmaningar till ung adventism i Sverige idag vill jag därför skicka med några reflektioner som hoppningsvis kan ge ringar på vattnet.

• Först av allt - fortsätt ett ärligt sökande efter vem Jesus verkligen är.  Det innebär inte bara att se honom som en frälsare och överstepräst, utan också som en personlig vän här och nu, en vän som uppmuntrar till att se människor mitt ibland oss. Varför, jo därför att Jesus såg, hörde, grät, skrattade och brydde sig om männskor när han vandrade på Jorden. 
• Lev 100% för Jesus.  Det handlar om 7x24 där varje moment i en kristens liv kan göra skillnad i det sammanhang du lever i. Det finns ingen måttstock, eller speciell tid för kristen tjänst - det handlar om närvaro - här och nu - där Jesu tankar kan speglas ut i vardagslivet.
• Fortsätt  förstå det sammanhang du lever i och låt Jesus utmana dig.  Alla de moderna mediakanaler vi omges av (Internet, film etc.) är en väg att tolka och förstå de problem och den nöd som vanliga människor är drabbade av. Sök människor där de finns - festen, idrottsföreningen,  kanske t.o.m. puben! Var öppen för att se, lära och förstå och låt sedan din relation till Jesus öppna tankarna för vad Han skulle ha gjort - och kallar dig att göra. 
• Hitta projekt att engarera dig i, något som syftar till att göra skillnad i det sammanhang du lever i.  Med en levande Jesusvision missar du inte att se behoven att göra skillnad inom t.ex. rättvisefrågor, fattigdom, livsstil, missbruk eller maktmissbruk. Sammanhanget kan vara lokalt eller globalt.  Dina vänner för en sådan uppgift kommer du att hitta bland andra kristna,  på din skola, arbetsplats eller andra intresseorganisationer och aktionsgrupper. Var med och bygg Guds Rike!
• Fyll ditt liv med glädje.  Precis som det är gratis att uppleva värmen av en välsignad vårsol, är det gratis att sola sig i Guds Andes solsken.  Kom ihåg att gratis och nåd har samma betydelse!  Din uppgift är att dela med dig av den nåd du fått till någon som inte är lika lyckligt lottad som dig själv. 

Det är  min vision att se mer av ett sådant genuint lärjungaskap. Det är också en vision av en Adventkyrka som allt mer vinner respekt och bidrar till en skillnad i samhället.  Ser fram emot att redaktionen för Ung Adventist fortsätter sitt arbete med tidningen med ovanstående tankar i bakhuvudet.

"‎Christianity without the living Christ is inevitably Christianity without discipleship, and Christianity without discipleship is always Christianity without Christ." --Dietrich Bonhoeffer

PS. Teologin, och eskatologin som ligger bakom mitt resonemang är fr.allt grundat på Matt. 25:31-44 och Luk. 4:18-19. Med den utgångspunkten av det Jesus sätter fokus på, kan vi skymta vårt uppdrag som hans lärjungar. Det finns också mycket mer i vår backlogg på denna blogg som är värt att titta djupare i, inte minst bloggposten Adventism 3.0. DS. 

Adventism 3.0

Vad är adventistiskt i evangelisk-progressiv adventism? Eller är evangelisk-progressiv adventism bara (vaddå bara?) någon slags allmän kristendom?

Skulle jag ge ett idealistiskt svar på det skulle jag hänvisa till den nytestamentliga församlingen, och säga att där hittar vi förebilden. Och så skulle jag tillägga att dagens förgrenade kyrklighet inte är Guds A-plan.

Men, nu står vi där vi står, med 2000 års förgreningar från vinstocken. Låt mig därför besvara frågan genom att skissa på några bärande element i "adventism 3.0"; en adventism som inte retirerar till pionjärtiden, och en adventism som inte heller trampar runt i den institutionalisering som skedde c:a 1915-1980, utan som kan vara "present truth" i 2000-talet.

Evangelisk och med Kristus i centrum. Jesu liv, död och uppståndelse: detta, och endast detta, är den verkliga kärnan. Adventismen skulle behöva ännu tydligare positionera sig i en evangelisk, kristuscentrerad fåra.

Bibelrotad. SDA kallar sig ibland för "Bokens folk", och det är en epitet jag gärna bär. Dock inte i meningen att Boken, dvs Bibeln, är ett tillhygge, och inte heller i meningen att vi kan nöja oss med att lägga våra färdiga tolkningsraster på Boken, eller att våra trossatser och tolkningar utgör en god sammanfattning av Boken. Nej, Bibeln ska istället vara en näringsrik mylla som vi gräver i, och ändå är rotade i. Ett ständigt läsande, sökande och brottande är normaltillståndet; en attityd att Han som inspirerade författarna också inspirerar läsaren idag, med samma livgivande Ande; att det finns utrymme för korrigeringar och nya upptäckter. Konkret skulle detta kunna betyda t.ex. att kl 10 på lördag finns inte bara en studiegrupp med ett ämne, utan många grupper med många ämnen. Och kanske också att det inte bara erbjuds bibelstudium, utan också grupper för bibelläsning, bibelrecitation, bibelmemorering, bibelmeditation, bibeltillämpning... Det skulle sannolikt också innebära att Generalkonferensens möten vart femte är skulle ägna mycket mer tid åt att modifiera trossatserna än åt att finputsa "Church Manual"!

Hoppet om Jesu återkomst. Den stora övergripande berättelsen om varifrån och varthän måste bevaras levande. Med Paulus ord: "gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" (1 Kor 15:19, min kurs.). Att göra gott i världen här och nu är en oskiljbar del av att följa Kristus, men den slutliga segern över ondskan vinns av Kristus, inte av de kristna. Betoningen måste ligga på det glädjande, hoppfulla och segervissa i Jesu återkomst; inte på tidstecken och vilken ytterligare ondska och hemskhet som världen måste genomlida innan det är dags.

Sabbaten. Vilodagen kan vara en av adventismens bästa bidrag - om det inte görs till ett apokalyptiskt-legalistiskt trohetstest, utan tas från en helt annan utgångspunkt: Vilodagen gavs till människan i tidernas början, tusentals år innan lagtavlorna på Sinai. "Sabbaten är till för människan" sade Jesus själv (Mark 2:27). I den globaliserade stressens tidevarv är sabbatens vila ett radikalt och befriande koncept! (Det gör lite ont när jag i Dagen läser om hur sabbatsfirande är en växande trend, men adventister verkar inte gå i täten för den trenden...)

Trohet till Gud. Adventismen ser traditionellt sig som ett folk som är troget Gud. Gärna det - om troheten förstås rätt. Men istället för att hållandet av Guds bud som definition av denna trohet vill jag hellre basera trohetsidealet på den bibliska bilden av äktenskapet, där Kristus är brudgum och församlingen är brud. Jag varken upprätthåller eller demonstrerar min trohet till min fru genom att följa några yttre föreskrifter. Min trohet uttrycks heller inte främst genom att jag gör vad min fru säger åt mig att göra. Nej, en relationsbaserad och relationsorienterad trohet har andra kvalitéer... Exempelvis är den mer dynamisk: den rymmer Jakobs brottning med Gud, den rymmer Davids dikeskörningar, den rymmer Petrus impulsivitet. Och den lägger inte fokus på ett kollektivt yttre, utan på ett individuellt inre; den tillåter de starka att äta vad som helst och de svaga att bara äta grönsaker, i trygg förvissning om att min medbroder/medsyster "faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt" (Rom 14:1-4). En sådan trohet skulle kunna resultera i att nästa generations Dallas Willard och Richard J. Foster är adventister, inte kväkare!

Omsorg om hela människan. En helhetssyn på människan är något vi gärna stoltserar med. Samfundets arbete med hälsa, utbildning och bistånd genom ADRA är något vi gärna framhåller - men i västvärlden har vi stagnerat i denna holistiska omsorg. (Jag ser avvecklingen av samfundets hälsoinstitutioner i Sverige som symptom på denna stagnation.) Vi pratar fortfarande blodtryck, trikiner i griskött och vegetarisk kost, men har inte insett att samhället har hunnit ikapp oss i många av dessa frågor. 2000-talets behov i form av ensamhet, social ohälsa, existentiella frågor, familjeseparationer m.m. - vad gör vi faktiskt åt det?

Mer skulle kunna sägas, men det får räcka för nu. Har du några tankar om en "adventism 3.0"? Eller är dagens version bra som den är? Kommentera gärna!

Dialog med väderkvarnar

Grunden för gemenskap och progress är dialog och ömsesidig förståelse. Det var därför denna blogg kom till - att kunna vara en del i processen att föra Adventkyrkan mot en större gemenskap och tydlighet i att tjäna evangeliet som Jesu efterföljare. Att bygga den gemenskap som prioriterar de svaga i samhället och bidrar till en bättre värld. I en anda av Luthers råd - att även om Jesus kommer tillbaka imorgon så planterar jag mitt äppelträd idag - så finns bara en väg, nämligen att leva i nuet och göra gott i det sammanhang man råkar vara i. Nästintill 100% av alla adventister skulle hålla med mig i beskrivningen ovan, för det är ju den kristna kyrkans grundbult.

Men - det finns en annan sida. Om frågan ställs för öppet att det behövs en dialog om bilbelsyn - speciellt kring de apokalyptiska frågorna (händelserna i den sista tiden), principer för ett kristet liv (läs matregler och vilodag) så kommer det kraftiga försvaret fram. Ställs dessutom öppna frågor om Ellen G White's ställning som profet eller vanlig människa blir det också motstånd. Alla har givetvis rätt till sin åsikt och det är sunt med dialog. Men inom Adventkyrkan tillåter man - och uppmuntrar - en attityd att motstånd kan bemötas med "så säger Bibeln - punkt" eller ännu värre, att motståndet är en del i en komplott ledd av mörka makter. Detta tankesystem uppmuntrar medlemmar i samma kristna gemenskap att misstänka varandra för att vara vilseledda av satan själv, lurade att vara en del i den sista tidens konspiration mot den sanning man anser sig ha ensamrätt på. Jag har upplevt detta synsätt personligen genom kommentarer på denna blogg och från personer i min närhet som jag trodde var mina vänner. Om jag ändå inte är tillräckligt trovärdig så räcker det med att googla på nätet för att snabbt inse att många adventistledare idag anklags för att vara t.ex. muslimvänliga, och inte minst fångade i katolicismens bedrägeri. Adventkyrkan har blivit Babylon. I mitt facebook-flöde kommer dagligen upp dessa babylonvarningar.

Länge har jag trott att denna våg av 1800-tals pietistisk syn på kyrkan och dess historiska motståndare skulle ebba ut och att tydliga vägval skulle pekas ut av ansvariga ledare inom adventismen. Men mer och mer ser adventismen ut som ett system som sitter fast i dessa klassiska värderingar. De är inskrivna i samfundets fundamentala dokument och bakbinder sina ledare att inte våga gå emot den officiella synen.

Valet blir att värdera till vilket pris det är värt att föra en dialog. Man mår inte bra när man konkret blir kallad för en ond människa och vet att konspirationsteorier sprids för att identifiera motståndare som satans budbärare. Det är inte värt det, det går inte att prata med väderkvarnar! Givetvis är många omedvetna om denna otrevliga insida av adventismen och känner sig nöjda och trygga med sin tillvaro inom adventförsamlingarna. Guds barn finns absolut i tryggt förvar också inom dessa väggar. Men kanske väggarna har gjorts FÖR ogenomträngliga. Den kristna glädjen och frikostigheten skulle säkert göra sig mer synlig om detta konspiratoriska ok kunde tas bort - men andra får ta det uppdraget om det överhuvudtaget är möjligt.

Det finns många andra, och viktigare, arenor för dialog som kan göra skillnad i världen. En sådan möjlighet är att stötta ADRA's verksamhet. En miljard människor lever på gränsen till att dö av fattigdom. Jag väljer att ge mitt stöd där istället för att stötta ett system som misstänkliggör de som inte tänker enligt kyrkomanualen.

I no longer try to be right - I chose to be happy

Att nå ut

Ett centralt begrepp inom kristen tradition - och speciellt Adventkyrkan är begreppet att nå ut. Adventismens världsledare uppmanar till kreativitet och himmelsk fantasi.

Vill lyfta fram några perspektiv vad denna metafor kan betyda.

• Mötet med Jesus är enda möjligheten till frälsning - en tanke som är generell och gemensam för den större delen av frikyrkligheten. Perspektivet är väl grundat i bibelordet - givetvis eftersom det ligger till grund för evangelisk tro. Men - det generella svaret blir svårare att hantera när man ser hela det mångfasetterade världsperspektivet med olika religioner och sociala strukturer. Den evangeliske "Jesus" är knappast känd för merparten av världens befolkning idag. Här blir lösningen antingen något stort eskatologiskt skeende i framtiden (väckelse) eller att man ser sig som en liten utvald skara som blir "räddade" medan resten går under.
• Inom adventismen finns evangeliets Jesusmöte med som en grundpelare. Men det finns tillägg som många adventister menar att man också måste nå ut med. Den officiella linjen är att sabbatfrågan måste räknas in i bedömningen när skörden ska räknas in. Därför blir sabbaten adventismens identifierare om tillhörighet (dvs. innanförskap) .

Så - att nå ut - vad innebär det? Är det att anordna stora kristna kampanjer och TV-kanaler för att frälsa folk, få dom att tro på kyrkans budskap, bli trogna tiondegivare och gå i kyrkan - gärna på sabbaten? Är vittnade att berätta om "sin tro", de olika "sanningar" som vi vet - men inte dom? Ett uppmaning till vittnade - att gå ut - som ofta smolkas av skuldkänslor där man inte räcker till och hellre sitter hemma med chipspåsen i TV-soffan.

För den påläste finns det flera berättelser ur Jesu liv som kan vara tänkvärda. Berättelsen om Nikodemus (som hade lagen och kunskapen - men ändå gick hem bedrövad) eller mannen som säljer allt för att kunna köpa pärlan han funnit i åkern.

Jag tror den pärlan, eller insikten Nikodemus behövde, finns inom oss, men behöver upptäckas av oss själva. Den kan inte pressas på oss eller sprutlackeras över oss. Kanske också den insikten finns i ett mycket större perspektiv i vår värld - än bara inom de som kallar sig kristna? Jag tror det.

Ger därför bara några ledord på vägen - ta reda på mer om vem Jesus var som människa och se omvändelse och "vittnade" som en 7x24 erfarenhet. Det handlar om en livstil med ett nytt perspektiv. Ett liv som ser med Jesu ögon. Ett socialt inkluderande evangelium som ÄR evangeliet och det enda som kan göra skillnad.

Den som söker skall finna. Sök något som finns bortom väckelsemetodernas budskap.

Rapport från insidan

I föregående bloggpost nämns en dialog om adventkyrkans utveckling och frågeställningar som just nu pågår i vårt grannland Norge.

En bidrag till den dialogen är boken Nesten till stede av Björn Olav Nordal som jag i skrivande stund är halvvägs igenom. Boken - skriven i romanform - handlar om den unge Björnars tankar och upplevelser av att växa upp i ett adventistsammanhang under 70-talet.

Tänker mig att senare komma med en djupare kommentar över boken, men redan nu ser jag den som en banbrytande bok för upplevelsen att växa upp i ett sammanhang där det mesta omgärdas av regler och förutfattade förväntningar hur en kristen (läs adventist) ska reagera och tänka. Det finns många situationer i boken som kan kännas igen - på gott och ont.

Eftersom det i dagarna publicerats en omfattande recension av boken i Adventnytt - Adventkyrkans officiella organ i Norge - är det redan nu av intresse att peka på denna dialog. I bifogad länk finns Bjorn Olavs egna kommentarer och utdrag ur recension av Atle Haugen.

Så här avslutar Haugen sin recension:

Boka anbefales absolutt. Den vil nok vekke minner og være både god og vond for mange å lese. Nettopp derfor, og fordi temaet er alvorlig og nærgående, bør den følges opp med samtaler og sjelesorg.

Noen synes det er vondt når menigheten tilsynelatende utsettes for kritikk. Jeg tror ikke vi har noe å frykte av noen avisoppslag og en bok som dette. Åpenhet og ærlighet er i vår tid viktigere enn fine fasader. Det har vært stille om slike spørsmål som boken berører alt for lenge. Nettopp derfor vil nok boka bli møtt med både motstand og takknemlighet. Bjørn Olav Nordahl har vært både modig og ærlig. Jeg tror vi trengte (og fortjente?) denne boka.”

Boken är ett viktigt lästips inför julledigheten. Läs den och ge oss dina synpunkter.

Tystnad - eller ärlighet?

Den som känner till Adventkyrkan vet att det i en tidig fas av samfundets utveckling fanns en amerikansk ledarprofil med namnet Ellen G White (1827-1915, EGW) som gav ett bestående avtryck i rörelsen. Hon skrev ett stort antal böcker som getts ut i sin helhet, eller ofta i tematiska redaktionella verk.

Officiellt är EGW en del av Adventkyrkans fundamentala trospunkter där hon ges epitetet Profetians Ande. Hon anses ha haft flera direkta visioner från Gud som har avgörande betydelse för samfundets tro och utveckling. Även om det officiellt sägs att Adventistsamfundet har en grund i Sola Biblica blir ändå principer och tolkningar av Ordet belysta utifrån Ellen Whites perspektiv som gärna s.a.s. får sista ordet.

Listan skulle kunna göras lång på diskussioner och frågor som pågår hur vi idag kan relatera till hennes skrifter som skrevs i ett pietistiskt weslianskt historiskt sammanhang. En huvudfråga är givetvis i vilken grad - och på vilket sätt vi kan förhålla oss till hennes andliga anspråk. Kan vi säga att hon var Guds Profet, eller omvänt, kan vi se henne mer som en vanlig människa med ett mått av gudagivna andliga gåvor?

Jag har länge känt att det inte är progressivt att här ta upp en internkritisk fråga på bloggen. Det är heller inte en fråga som hjälper en värld som håller på att svälta ihjäl, fysikt och andligt. Då är det en hängiven Jesustro det jag helst vill skriva om.

Men - och det är med smärta jag skriver det - frågan om EGW håller på att förlama ett helt samfund eller åtminstone enskilda församlingar. Hur ska man kunna gå framåt om inte en ärlig dialog kommer upp på ytan och inte tystas ner? Tystnaden kan antingen bero på rädsla att uppfattas rebellisk, men givetvis också av omsorg och respekt för de som bygger mycket av sin religiösa upplevelse på EGW's vittnesbörd. Enskilda församlingar kan välja bort, eller tysta ner personer som inte uttrycker sig med den rätta koden. Trenden är pro EGW och fundamentala trosfrågor ges allt större fokus, med den nye världsledaren Ted Wilson och ungdomsevangelister som pådrivare.

Därför behövs en ärlig, medmänsklig dialog, där vi vågar prata öppet och ödmjukt om kärna i adventismens tro. Samtidigt som dörren står öppen för nya yttringar av en Jesuscentrerad tro som sätter fokus på dagens behov -enligt den linje vi skrivit flera artiklar om här på bloggen.

Inspirationen att sätta ner foten beror att jag bland mina norska Facebook-vänner de senaste dagarna insett att jag har många med mig som ställer samma allvarliga frågor om samfundets utveckling - och inte mår bra av det. Jag vill inte heller må dåligt av att inte vara ärlig och öppen med mina känslor och frågor. Kyrkan ska vara den plats där vi stöttar varandra och bygger upp, inte en plats där man är livrädd att trampa på minor.

Nu får det bära eller brista - den Store Guden kommer att desarmera minorna. Våga vara ärlig - de verkliga vännerna kommer alltid att finnas där.

Människan och mediet

Häromdagen tittade jag på en gudstjänst som live-streamades från en svensk adventkyrka. I de publikbilder som TV-kameran fångade kunde jag se flera för mig bekanta ansikten, och det var ju trevligt i sig.

Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström…

Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?

Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats – man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.

Falsk väckelse?

Jag har en gång varit på vippen att befalla en person att i Jesu Kristi namn vika hädan. Det var för över 10 år sedan, och jag var på en kristen (ej SDA) konferens med deltagare från många olika samfund och kyrkor. Konferensen gjorde stort intryck på mig. Nej, det gjorde inte bara intryck, det förändrade mitt liv:

• Jag fick bekänna en synd och be om förlåtelse för något jag gjort många år tidigare. Det var en sådan befrielse att bli av med den bördan!
• Jag fick insikt om den Helige Andens gåvor, och vilka gåvor Gud utrustat just mig med. Och jag började tjäna Kristi kropp med de gåvor jag har.
• Jag fick en ny vision och entusiasm för evangelisation och församlingen.

Det var en lugn och sansad konferens. Det var inget karismatiskt hallaballoo. Det var ingen som manipulerade mig. Det var inget framtvingat under känslorus. Det var bara Guds ord, Helig Ande och människors berättelser om hur Gud förvandlar. Inget mer, inget mindre.

Utanför kyrkan där konferensen hölls stod en broder (eller om de var flera, jag minns inte) som kan betecknas som en mycket konservativ adventist. Han delade ut flygblad till konferensdeltagarna, med budskap typiskt för den mörkblå versionen av adventismen: varningar om Babylon, vilddjurets märke etc.

I mitt innersta blev jag upprörd. Skulle denna konferens vara en del av Babylon och en falsk väckelse? Menar man allvar med att djävulen skulle stå bakom det som jag (och andra konferensdeltagare) varit med om dessa dagar? Sedan när började Fienden befria människor från syndens bojor och skapa glöd i församlingen? Det kändes som att flygbladen drog i smutsen det Gud hade gjort. Två tusen år tidigare hade religiösa experter beskyllt en snickare från Nasaret för att hela och bota människor i Belsebubs kraft... Jag fick en stark impuls (ingivelse?) att bokstavligen befalla flygbladsutdelaren att i Jesu namn försvinna. Men jag gjorde inte det.

I traditionell adventism är man ofta avogt inställd till allt som inte kommer från SDA. Den nyvalde världsledaren Wilson är inne på denna linje, vilket framkom tydligt i hans predikan vid Generalkonferensen nyligen: "Don’t reach out to movements or megachurch centers outside the SDA church... Look WITHIN the SDA Church..."

Jag undrar bara: Hur hade Gud kunnat förändra mig om jag hade följt Wilsons råd och inte varit på denna konferens? Och jag undrar: Hur tänker Wilson när han vill att vi ska be Gud om väckelse och förnyelse, men i samma veva begränsar Gud till 1860-talets samfundsgränser?

Jag förstår inte dessa markeringar mot det som finns utanför SDA-hägnet. Jag förstår det inte i ljuset av vad Nya Testamentet berättar om judarna och fariseerna. Har man glömt Frälsarens undervisning "på frukten känner man trädet" (Matt 7:15ff)? Har man glömt Paulus råd "pröva allt, ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:21)? Kan vi inte låta Gud verka som Han vill, och öppet, ödmjukt och förutsättningslöst - men sunt kritiskt, ty allt är inte Gud som glimmar - söka efter Guds fingeravtryck i allt som sker? Gamaliels ord till Stora Rådet är lika aktuella idag som för 2000 år sedan: "Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv." (Apg 5:38-39)

Wilsons Dag

Den amerikanska adventisttidningen Spectrum noterar att Ted Wilson som valdes till adventismens världsledare för några veckor sedan till slut lyckades - på fjärde försöket...

Vad vill Wilson?

Det var i slutet på 80-talet som jag firade Thanksgiving hemma hos Ted N. C. Wilson. Härom dagen valdes Wilson till Adventistsamfundets världsledare, men då på 80-talet var han sekreterare för en av samfundets divisioner. Jag var studentmissionär, och slank in på denna Thanksgiving eftersom min värdfamilj hade tillräckliga amerikanska kopplingar för att kvala in på Wilsons Thanksgiving-firande.

Jag har dock inga större intryck av Wilson, och vi umgicks inte särskilt mycket. Kanske berodde det på personkemi, eller kanske på att jag och min värdfamilj hörde till dem som hade en mer progressiv syn på vad adventism är... Jag och en kompis dök ner i divisionskontorets swimmingpool en lördag eftermiddag under ett knytkalas, och om jag minns rätt så hörde Wilson till dem som höjde ett ögonbryn - ett svalkande dopp i poolen under sabbatstid var liksom inte helt kosher.

Den nya generalkonferens-presidenten Wilson anses vara konservativ. Vid sitt "acceptanstal" och på den efterföljande presskonferensen talade Wilson om vad han ville prioritera, och där fanns onekligen en del traditionellt gods.

Bland annat sade han att "vi måste kraftfullt betona Profetians Ande [dvs Ellen White], inte bara som andaktsläsning, utan som vägledning ("instructional counsel") för varje aspekt av livet".

Han sade också att enhet kommer "primärt... genom en fokuserad förståelse av våra trospunkter ("our beliefs")", och att "det som verkligen binder oss samman är vår tro ("belief")". Noteras kan att i engelskan finns en nyans mellan "faith" och "belief" som inte finns på svenska, och Wilson använde hela tiden ordet "belief". Och där Paulus talade om "kärleken som det band som håller er samman", där talade Wilson alltså om vår (intellektuella) tro.

Under presskonferensen använde Wilson begreppet "Profetians Ande" 4 gånger, "evangeliet" 4 gånger, "Jesus/Kristus" 3 gånger, "sanning" och "det sena regnet" 1 gång var. Ord som "kärlek", "nåd", "fattiga", "omsorg": 0 gånger. Och "innovativ", "progressiv", "kreativ": 0 gånger. Ordet "ny" förekom en gång: i "ny teknik".
(Källa: transkriptionen av Wilsons presskonferens.)

Nu ska man inte dra för stora växlar på att räkna ord i ett kort anförande och en presskonferens, men kanske kan man ändå skönja en icke oväsentlig nyansskillnad? Som jämförelse kan man läsa den avgående Jan Paulsens predikan vid Generalkonferensen 2000 (där han valdes), där han i slutet delar med sig av en varm och inkluderande vision som jag gärna skriver under på.

Detta inlägg har handlat om nyanser och ordval som är av intresse med tanke på vad denna blogg heter. Det fanns mycket i det Wilson sade som jag förstås instämmer i: behovet av bön, väckelse, att söka råd hos andra, Bibelns centrala ställning, Andens verk, hoppet om Jesu återkomst etc.

Jag håller tummarna för att adventismen under Wilsons ledning fortsätter vara en rörelse som går framåt i tiden, inte bakåt.

Se artiklar & kommentarer från olika håll, t.ex. Adventist Review, Spectrum, J. David Newman/Adventist Today, Erwin Taylor/Adventist Today, Ron Corsons blogg, kommentarer på Educate Truth.

UPPDATERING 5 juli: Ted Wilsons avslutningspredikan på generalkonferensen gick i samma ton. Se även kommentarer från t.ex. J. David Newman, Sam Neves/Spectrum och Charles Scriven.

Vem ställer frågan?

Har med stort intressen följt Jonas Gardells serie O Herre Gud. Det är inte första gången gycklarens röst är den som väcker tanken och leder till medvetenhet. Han driver med traditionell kristendom på ett sätt som motiverar en varningsskylt "Programmet innehåller stötande material för frommt troende".

Men bortom alla fördomar (kristna såväl som världsliga) som kan omsluta personen Gardell finns ett stort hjärta och en uppriktigt sökande efter det evangelium som vi hoppas kan ge - och leda till - en bättre värld. Gardells eget vittnesbörd är att han, efter grundliga studier, tror sig kunna bevisa att Gud inte finns - ändå tror som ett barn.

Programmen ligger kvar på SVT-Play några veckor till (20 maj) och är helt klart en viktig del i den kristna debatten i det svenska sammanhanget. Den som tror sig kunna svara på relevanta frågor om kristen tro utan att ha sett Gardells frågor kan faktiskt riskera att missa det verkliga behovet.

Vad tror du - är Gardell något viktigt på spåren?

PS. Intressant att åtminstone två av de präster från Svenska Kyrkan som ger bakgrundsbilder om kristen tro i programmen har adventistbakgrund. Vi är tydligen en god teologisk plantskola! DS.

Musikaliska skyttegravar

Jag förstår inte dispyterna mellan olika sorters andlig musik.

Somliga ogillar s.k. lovsång. De klagar på att samma verser upprepas flera gånger. Jag undrar: Hur ska de klara en evighet i himmelen där "de fyra varelserna ... utan att vila ... säger dag och natt: 'Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer.'" (Upp 4:8)?

Psalmen 375 i Psalmer & Sånger går: "Jesus, det skönaste, största och renaste namn som på människors läppar är lagt, rikt på barmhärtighet, sanning och salighet, rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt!" Sång 83 i Sjung lovsång alla länder går: "Jesus, Du är den skönaste, Jesus, Du är underbar, Ditt namn är upphöjt över alla andra namn, Du är underbar, Du är här." Den första anses vara en älskad psalm, den andra en lovsång. Bortsett från att den ena tillkom ca 100 år före den andra, så är skillnaden...vad?

Sångtexter är också föremål för kritik. Jag hörde någon förfasa sig över strofen "jag vill också dela kampen, lidandet Han haft" i sången "Jag vill lära känna Jesus" (t.ex. nr 72 i Sjung lovsång alla länder). Vederbörande hade tydligen missat att orden inte är något modernt liberalteologiskt påfund - Paulus skrev dem i Kol 3:10!

Somliga vägrar av teologiska skäl sjunga sånger som har ordet "helgon" i sig. Jag tror heller inte på själens odödlighet, och tror således inte att det finns någon helgonskara där uppe (ännu), och jag inser också de teologiska problemen. Men jag har också teologiska problem med sångtexten i Ps 137:9 "Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan" - men det hindrar inte mig från att tolerera existensen av denna psalm. Och jag kan finna glädje och uppbyggelse i några av de övriga 149 bibliska psalmerna!

Och så har vi det här med instrument. Somliga anser orgeln i kyrkrummet vara OK, men trummor en styggelse. Orgeln är dock en grekisk uppfinning från kring 250 f.Kr., och användes senare bl.a. av romarna i gladiatorspel. Kejsar Nero själv trakterade instrumentet. Långt innan orgeln nådde kyrkorna kanske kristna martyrer gick sin död till mötes ackompanjerade av orgelmusik, under överinseende av en kejsare som bokstavligen gjorde sig till gud! Och fiolen: detta klassiska instrument användes först i dansmusik innan den hittade sin väg in i kyrkrummet... - Släng ut trummorna om du vill, men släng också i så fall ut orgeln och fiolen i konsekvensens namn!

Rörelse till musik möts ibland av rynkade näsor. På det rent personliga planet undviker jag dans i alla dess former som pesten. Men jag har insett att min anti-dans-inställning har mest med min uppväxt och personliga preferenser att göra. Ty: "David och hela Israel dansade framför Gud med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till cymbaler och trumpeter." (1 Krön 13:8). Efter uttåget ur Egypten dansade och sjöng Miriam och de andra israeliska kvinnorna (2 Mos 15:20-21). "Med dans skall de prisa hans namn, till tamburin och lyra skall de sjunga hans lov." (Ps 149:3). När kristusefterföljare blir förföljda uppmanar Jesus oss: "Gläd er på den dagen och dansa av fröjd..." (Luk 6:23).

Och det är inte bara konservativa som bidrar till dispyterna. De mer modernt lagda bidrar, t.ex. genom att generaliserande förvisa alla gamla goda psalmer till historiens skräpkammare. Eller genom att accentuera skillnaderna genom att introducera lovsångsteam, lovsångshäften etc. i direkt kontrast till de (vanligtvis) tre sångerna som sjungs under en gudstjänst. Jag har hört somliga påstå att lovsång är en särskild slags sång, och formulera en teologi kring det. Det må vara hänt att det finns en särskild kategori "lovsång", men låt oss i så fall också formulera kategorier och teologier för "tvivelsång", "överlåtelsesång", "rop-om-hjälp-sång" etc. Eller varför inte "undervisningssång" - i den nytestamentliga församlingen så fanns ju tydligen något sådant: "Lär och vägled varandra med med psalmer, hymner och andlig sång..." (Kol 3:16).

- - -

De klyftor som skapats mellan psalm och lovsång, mellan stillhet och fart, mellan klassiskt och poppigt, mellan lyfta händer eller händer i byxfickorna, mellan dans och värdighet, mellan dittan och dattan, synes mig vara främst skyttegravar som människor grävt. Det behöver inte vara antingen-eller. Ett äktenskap rymmer både stillsamma promenader och passionerad intimitet - de är facetter av samma diamant.

Gud skapade den mångfald som mänskligheten utgör. Det är OK att tycka att det ena berör mer än det andra! Men låt oss inte klä ut våra personliga preferenser i någon slags teologisk kostym, på det att vi icke ska riskera missbruka Herren vår Guds namn genom att påstå att Gud tycker mer om en stil än en annan.

Därmed inte sagt att all musik är bra. Musik berör oss på ett djupt plan, på gott och ont. Man bör definitivt ta hänsyn till kontexten. "För judar har jag varit som en jude... allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några." (1 Kor 9:20-23). Men kontexter förändras. Det som idag är olämpligt behöver inte vara olämpligt för all framtid. Det är med musik som med knivar: knivar kan användas för att skära bröd med - eller att mörda med.

Gräv igen de muskaliska skyttegravarna - men kliv upp ur den innan du börjar gräva igen den. Ty en skyttegrav är, just det, en grav.