Kaffe!

Detta inlägg handlar om en oväsentlighet. Det har inget med frälsningen att göra. Men det handlar om något mycket konkret: kaffe.

Av tradition dricker adventister inte kaffe. Det är en hälsogrej (det står inget explicit om det i trospunkterna, ifall någon undrar). Men hälsogrejen har med tiden blivit en symbolfråga. Du kan överkonsumera socker eller låta bli att motionera utan att någon höjer ett ögonbryn. Och i kyrkans skafferi hittar du ofta både kamomillte som innehåller giftet kumarin, och örtte med guarana som också innehåller koffein och andra stimulantia. Men kaffe, se det är något som är lite laddat.

Adventister dricker visst kaffe. Jag gör det. Jag skulle kunna namnge många andra som också gör det (inklusive en del prominentia i världskyrkan). För oss kaffedrickande adventister är kaffet en källa till smussleri och roliga anekdoter om vårt eget och andras smusslande med denna "brasilianska örtte" (en av många fyndiga eufemismer för nämnda dryck).

Men samtidigt är jag trött på smusslandet. Jag är trött på diskrepansen mellan det officiella och det inofficiella. Men vet du vad jag är mest trött på? Jag är mest trött på att vara rädd. Rädd för att bli fördömd och kritiserad av de medvandrare som insisterar på att man inte ska dricka kaffe.

"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18)

Jag våndas också över att vi låter kaffefrågan distrahera sökare och besökare. De kommer till vår kyrka, de får god andlig spis, men så tar det tvärnit vid något som är fundamentalt i vår svenska kultur: Fika. En kopp kaffe på maten.

Får man inte sin kopp kaffe får man huvudvärk som varar i några timmar (sedan är abstinensbesvären över). Tycka vad man vill om kaffe, men en kaffefri kyrka är bokstavligen en källa till huvudvärk för många. Om folk ska stöta sig på något hos oss, så låt i så fall Kristus bli deras stötesten, inte våra mat- eller dryckesvanor.

Jag önskar ett slut på smygandet kring kaffet. Kaffebönan är i likhet med sojabönan en fröbärande ört, skapad av Gud... Till dig som också tar dig en kopp emellanåt: Kom ut ur garderoben, och ta kaffemuggen med dig! Låt bryggarna puttra i kyrkan, eller ställ åtminstone fram det frystorkade kaffepulvret!

Och du som inte trivs med tanken på detta: Jag förstår att det känns avigt. Men jag ber dig: låt mig få vara mig själv. Låt mig även här få uppleva kärlekens fullhet och slippa vara rädd. För min del lovar jag att respektera ditt val av varma drycker, och jag lovar att medverka till att vi alltid serverar ett brett utbud av örtteer till alla dem som inte dricker kaffe.

"Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17).

BNP, Guds rike och finanskris

Dagens finanskris uppfattas av många kristna som tidstecken, att världen snabbt går mot sin upplösning med stora vedermödor och statliga kontrollsystem som övervakar oss. Många kristna blir mer fokuserade på det man menar ska hända före Jesu återkomst än själva återkomsten. Det kan handla mer om oro än om trygg tillförsikt. Vare sig vi är kristna eller inte känns världen osäker och besparingar går upp i rök utan att man kan göra så mycket åt det.

Vad kan då Mästarens perspektiv för 2000 år sedan ge för koppling till det som händer nu? Först av allt var Jesus – mitt i en dåtida politisk och religiös härdsmälta – totalt fixerad på nuet och med fullständigt osjälviska ögon på att lindra människors lidande och problem. Han lade grunden till ett nytänkande som utmanade till tjänande och kärlek till sin nästa. Maktmissbruk och själviskhet var de egenskaper som kännetecknade motståndaren. Det rike Jesus introducerade skulle kännetecknas av "..ett glädjebud till de fattiga. ...att förkunna befrielse för de fångna och syn till de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nåden år från Herren" Luk. 4:18-19

Utan att gå in på några nationalekonomiska termer så kan det nog påstås att dagens kris till stor del handlar om spekulationer drivna av människors och bankernas själviska intressen. Vårt samhälle är starkt fokuserat på reklam och marknadsföring av saker vi absolut måste köpa. Allt i den heliga tillväxtens namn. Att nu tillväxt och konsumtion skulle skapa en lyckligare värld är knappast fallet, speciellt inte i det kristna perspektivet. Faktum är att vårt lärjungaskap att följa Mästaren tvärtom ger frihet att inte fångas i maktens eller själviskhetens frestelse.

• Frihet från att dras in i det ekonomiska ekorrhjulet. Inget vi ändrar över en natt, men kan förverkligas steg för steg och ge bättre trygghet och marginaler.


• Frihet att inte behöva tävla med grannen om den bästa bilen.


• Frihet att se TV-reklamen som något jag slipper använda.


• Frihet att bo och leva enkelt.


• Frihet att fördela om mina tillgångar till stöd och hjälp till min nästa, hemma eller i tredje världen.


• Frihet att hellre köpa den ekologiska eller rättvisemärkta produkten än den prispressade euroshopperprodukten från låglönelandet.


• Frihet att hellre jobba mindre och ge mer tid för tjänst i riket. Vilodagen är en sådan frihet vi fått - att helt ge en dag för lärjungaskap i Kristus.


• Frihet att inte vara tvungen att ge. Kanske jag är i den ombytta rollen - att vara mottagare av hjälp och omsorg.

Den sanna glädjen kommer inte av att äga eller uppleva nya kickar, utan av att ge vidare av den nåd – läs rikedom – jag fått att förvalta. En massiv uppslutning av kristna att utnyttja sin ekonomiska frihet i Kristus skulle kanske inte vara det bästa sättet att öka konungariket Sveriges BNP, men skulle definitivt stimulera en omfördelning av resurser till fattiga och utsatta. Vår nästa som Jesus vill att vi ska tänka på finns idag överallt, hemma såväl som över hela världen.

Bygg Guds rike.

Reflektioner från Rom

För några dagar sedan var jag i Rom. Jag strosade omkring i Peterskyrkan. Jag vred nacken ur led för att se Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet. Jag såg och hörde påven välsigna massorna på Petersplatsen (och jag förmodar att jag fick min beskärda del av välsignelsen eftersom jag var en i massan, såtillvida inte min frikyrklighet gör mig immun mot påvliga välsignelser :-)

Det är svårt för en adventistbloggare att inte kommentera Rom, så här kommer ett par små reflektioner...

Reflektion 1: Katolicismen har - upplever jag - en förkärlek för "proxyn", dvs ställföreträdare. Man ber till helgonen för att de ska be för en i himlen. Påven är Kristi ställföreträdare. Prästen har en förmedlande roll mellan människa och Gud. Och så vidare. I protestantismen är dock vägen öppen till Fadern (och då talar jag om den himmelska Fadern, ingen annan...), utan behov av proxyn.

Men kan det finnas proxytänkande även i våra led, låt vara av lite annan karaktär? Kan våra s.k. pionjärer vara proxyn? Trospunkterna kanske också kan bli proxyn? Någon annan (pionjären, pastorn, profetissan, generalkonferensen, ...) "bestämmer" vad vi tror, så slipper jag själv göra jobbet att studera och tänka...

Reflektion 2: Katolska (och även lutherska, ortodoxa m.fl.) kyrkobyggnader är ofta vackra och mäktiga. Även om vi tar bort minnesstatyer, gravar, vapensköldar och annat mänskligt skrytskrammel (som egentligen inte platsar i ett kyrkorum) återstår en skönhet och mäktighet i kyrkorummet. Jag ser en viss parallell till det gammaltestamentliga templet där det också fanns mycket guld och prakt.

I kontrast till det är våra frikyrkliga byggnationer ofta ganska slitna. Tyget på kyrkbänkarna är fläckiga. Mikrofonerna sprakar. Lamporna är trasiga. Porslinet i köket är arvegods eller det billigaste från IKEA. Tapeterna hade vi bytt ut för länge sedan om de hängt på väggarna hemma i stället för i kyrkan.

Jag är ingen stor vän av kyrkobyggnader eller "heliga rum". (Kyrkobyggnaderna lyser med sin frånvaro i NT: det är människorna som är templet, inte byggnaden!) Men om vi nu ska ha kyrkobyggnader kan vi åtminstone reflektera över det vi ser dels i GT-templet, och dels i bl.a. Peterskyrkan. Och jag tänker inte på prakt och prål; ordet jag skulle vilja använda är kvalitet. Har våra byggnader och inventarier en kvalitet som ärar Gud, den Gud som hellre dog än levde utan oss?

Ett liv för Guds rike

I slutfasen av berättelsen om Jesu liv frågar Jesus lärjungar hur det ska gå för dem när han är borta. Jesus svarar att han skulle sända Hjälparen – den Helige Ande. Här finns en stor hemlighet som vi kristna kan ta del av – och som är en del i de flesta kyrkor och samfunds trosbekännelse. Gud finns hos oss idag och påminner oss om vad Jesus gjorde.

En förgrundsfigur inom adventismen – Ellen White – lade genom sitt inspirerande ledarskap i slutet av 1800-talet grunden till det som idag är Adventistsamfundet. Genom henne har Jesu missionsbefallning att gå ut till de fattiga, hjälpa de svaga, ge syn åt de blinda blivit verklighet. Hennes frukter finns med på listan över de goda frukterna som Anden ger oss (Gal 5:22). Följde med intresse web-sändningarna från Ekebyholm där man under helgen diskuterade Ellen White och de historiska rötterna för adventismen. Med en tro på att Gud alltid har en positiv mening med alla människors liv kan jag se att Whites roll haft goda frukter, speciellt för utvecklingen av den tidiga adventrörelsen. Med traditionellt kyrkospråk kan men ge henne egenskapen att ha ägt profetians gåva. Men frågetecknen finns också där, och den som gör henne till mer än en inspirerad, visionär andlig ledare får problem. Då kan frukterna bli av ett annat slag än de goda frukterna, men den diskussionen får anstå till senare inlägg på denna blogg.

Samma tro på att Guds Ande finns verksam också i vår tid ledde mig idag till Brickebergskyrkan i Örebro. Frågan jag tog med mig var hur gudsriket skulle presenteras av den anglikanske prästen Mark Aldridge, också ledare för New Wine-rörelsen. Förkunnelsen var enkel och fokuserad på vad en vandring tillsammans med Jesus kan innebära. Födda på nytt, planterade i honom kan vi dela med oss av det goda livet. Glädjen i Jesus smittar av sig. Gudsrikets löften om pånyttfödelse och helande är en realitet. I lugn och stillsam förbön blev människor helade och livsförvandlade – daterat dagens datum – i ett regnigt och kallt Sverige. Det finns hopp för Sverige, Adventkyrkan, ja för dig och mig. Hoppet heter Jesus och kraften i Hans löften om gudsriket bland oss.