Adventism 3.0

Vad är adventistiskt i evangelisk-progressiv adventism? Eller är evangelisk-progressiv adventism bara (vaddå bara?) någon slags allmän kristendom?

Skulle jag ge ett idealistiskt svar på det skulle jag hänvisa till den nytestamentliga församlingen, och säga att där hittar vi förebilden. Och så skulle jag tillägga att dagens förgrenade kyrklighet inte är Guds A-plan.

Men, nu står vi där vi står, med 2000 års förgreningar från vinstocken. Låt mig därför besvara frågan genom att skissa på några bärande element i "adventism 3.0"; en adventism som inte retirerar till pionjärtiden, och en adventism som inte heller trampar runt i den institutionalisering som skedde c:a 1915-1980, utan som kan vara "present truth" i 2000-talet.

Evangelisk och med Kristus i centrum. Jesu liv, död och uppståndelse: detta, och endast detta, är den verkliga kärnan. Adventismen skulle behöva ännu tydligare positionera sig i en evangelisk, kristuscentrerad fåra.

Bibelrotad. SDA kallar sig ibland för "Bokens folk", och det är en epitet jag gärna bär. Dock inte i meningen att Boken, dvs Bibeln, är ett tillhygge, och inte heller i meningen att vi kan nöja oss med att lägga våra färdiga tolkningsraster på Boken, eller att våra trossatser och tolkningar utgör en god sammanfattning av Boken. Nej, Bibeln ska istället vara en näringsrik mylla som vi gräver i, och ändå är rotade i. Ett ständigt läsande, sökande och brottande är normaltillståndet; en attityd att Han som inspirerade författarna också inspirerar läsaren idag, med samma livgivande Ande; att det finns utrymme för korrigeringar och nya upptäckter. Konkret skulle detta kunna betyda t.ex. att kl 10 på lördag finns inte bara en studiegrupp med ett ämne, utan många grupper med många ämnen. Och kanske också att det inte bara erbjuds bibelstudium, utan också grupper för bibelläsning, bibelrecitation, bibelmemorering, bibelmeditation, bibeltillämpning... Det skulle sannolikt också innebära att Generalkonferensens möten vart femte är skulle ägna mycket mer tid åt att modifiera trossatserna än åt att finputsa "Church Manual"!

Hoppet om Jesu återkomst. Den stora övergripande berättelsen om varifrån och varthän måste bevaras levande. Med Paulus ord: "gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" (1 Kor 15:19, min kurs.). Att göra gott i världen här och nu är en oskiljbar del av att följa Kristus, men den slutliga segern över ondskan vinns av Kristus, inte av de kristna. Betoningen måste ligga på det glädjande, hoppfulla och segervissa i Jesu återkomst; inte på tidstecken och vilken ytterligare ondska och hemskhet som världen måste genomlida innan det är dags.

Sabbaten. Vilodagen kan vara en av adventismens bästa bidrag - om det inte görs till ett apokalyptiskt-legalistiskt trohetstest, utan tas från en helt annan utgångspunkt: Vilodagen gavs till människan i tidernas början, tusentals år innan lagtavlorna på Sinai. "Sabbaten är till för människan" sade Jesus själv (Mark 2:27). I den globaliserade stressens tidevarv är sabbatens vila ett radikalt och befriande koncept! (Det gör lite ont när jag i Dagen läser om hur sabbatsfirande är en växande trend, men adventister verkar inte gå i täten för den trenden...)

Trohet till Gud. Adventismen ser traditionellt sig som ett folk som är troget Gud. Gärna det - om troheten förstås rätt. Men istället för att hållandet av Guds bud som definition av denna trohet vill jag hellre basera trohetsidealet på den bibliska bilden av äktenskapet, där Kristus är brudgum och församlingen är brud. Jag varken upprätthåller eller demonstrerar min trohet till min fru genom att följa några yttre föreskrifter. Min trohet uttrycks heller inte främst genom att jag gör vad min fru säger åt mig att göra. Nej, en relationsbaserad och relationsorienterad trohet har andra kvalitéer... Exempelvis är den mer dynamisk: den rymmer Jakobs brottning med Gud, den rymmer Davids dikeskörningar, den rymmer Petrus impulsivitet. Och den lägger inte fokus på ett kollektivt yttre, utan på ett individuellt inre; den tillåter de starka att äta vad som helst och de svaga att bara äta grönsaker, i trygg förvissning om att min medbroder/medsyster "faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt" (Rom 14:1-4). En sådan trohet skulle kunna resultera i att nästa generations Dallas Willard och Richard J. Foster är adventister, inte kväkare!

Omsorg om hela människan. En helhetssyn på människan är något vi gärna stoltserar med. Samfundets arbete med hälsa, utbildning och bistånd genom ADRA är något vi gärna framhåller - men i västvärlden har vi stagnerat i denna holistiska omsorg. (Jag ser avvecklingen av samfundets hälsoinstitutioner i Sverige som symptom på denna stagnation.) Vi pratar fortfarande blodtryck, trikiner i griskött och vegetarisk kost, men har inte insett att samhället har hunnit ikapp oss i många av dessa frågor. 2000-talets behov i form av ensamhet, social ohälsa, existentiella frågor, familjeseparationer m.m. - vad gör vi faktiskt åt det?

Mer skulle kunna sägas, men det får räcka för nu. Har du några tankar om en "adventism 3.0"? Eller är dagens version bra som den är? Kommentera gärna!

Dialog med väderkvarnar

Grunden för gemenskap och progress är dialog och ömsesidig förståelse. Det var därför denna blogg kom till - att kunna vara en del i processen att föra Adventkyrkan mot en större gemenskap och tydlighet i att tjäna evangeliet som Jesu efterföljare. Att bygga den gemenskap som prioriterar de svaga i samhället och bidrar till en bättre värld. I en anda av Luthers råd - att även om Jesus kommer tillbaka imorgon så planterar jag mitt äppelträd idag - så finns bara en väg, nämligen att leva i nuet och göra gott i det sammanhang man råkar vara i. Nästintill 100% av alla adventister skulle hålla med mig i beskrivningen ovan, för det är ju den kristna kyrkans grundbult.

Men - det finns en annan sida. Om frågan ställs för öppet att det behövs en dialog om bilbelsyn - speciellt kring de apokalyptiska frågorna (händelserna i den sista tiden), principer för ett kristet liv (läs matregler och vilodag) så kommer det kraftiga försvaret fram. Ställs dessutom öppna frågor om Ellen G White's ställning som profet eller vanlig människa blir det också motstånd. Alla har givetvis rätt till sin åsikt och det är sunt med dialog. Men inom Adventkyrkan tillåter man - och uppmuntrar - en attityd att motstånd kan bemötas med "så säger Bibeln - punkt" eller ännu värre, att motståndet är en del i en komplott ledd av mörka makter. Detta tankesystem uppmuntrar medlemmar i samma kristna gemenskap att misstänka varandra för att vara vilseledda av satan själv, lurade att vara en del i den sista tidens konspiration mot den sanning man anser sig ha ensamrätt på. Jag har upplevt detta synsätt personligen genom kommentarer på denna blogg och från personer i min närhet som jag trodde var mina vänner. Om jag ändå inte är tillräckligt trovärdig så räcker det med att googla på nätet för att snabbt inse att många adventistledare idag anklags för att vara t.ex. muslimvänliga, och inte minst fångade i katolicismens bedrägeri. Adventkyrkan har blivit Babylon. I mitt facebook-flöde kommer dagligen upp dessa babylonvarningar.

Länge har jag trott att denna våg av 1800-tals pietistisk syn på kyrkan och dess historiska motståndare skulle ebba ut och att tydliga vägval skulle pekas ut av ansvariga ledare inom adventismen. Men mer och mer ser adventismen ut som ett system som sitter fast i dessa klassiska värderingar. De är inskrivna i samfundets fundamentala dokument och bakbinder sina ledare att inte våga gå emot den officiella synen.

Valet blir att värdera till vilket pris det är värt att föra en dialog. Man mår inte bra när man konkret blir kallad för en ond människa och vet att konspirationsteorier sprids för att identifiera motståndare som satans budbärare. Det är inte värt det, det går inte att prata med väderkvarnar! Givetvis är många omedvetna om denna otrevliga insida av adventismen och känner sig nöjda och trygga med sin tillvaro inom adventförsamlingarna. Guds barn finns absolut i tryggt förvar också inom dessa väggar. Men kanske väggarna har gjorts FÖR ogenomträngliga. Den kristna glädjen och frikostigheten skulle säkert göra sig mer synlig om detta konspiratoriska ok kunde tas bort - men andra får ta det uppdraget om det överhuvudtaget är möjligt.

Det finns många andra, och viktigare, arenor för dialog som kan göra skillnad i världen. En sådan möjlighet är att stötta ADRA's verksamhet. En miljard människor lever på gränsen till att dö av fattigdom. Jag väljer att ge mitt stöd där istället för att stötta ett system som misstänkliggör de som inte tänker enligt kyrkomanualen.

I no longer try to be right - I chose to be happy

Att nå ut

Ett centralt begrepp inom kristen tradition - och speciellt Adventkyrkan är begreppet att nå ut. Adventismens världsledare uppmanar till kreativitet och himmelsk fantasi.

Vill lyfta fram några perspektiv vad denna metafor kan betyda.

• Mötet med Jesus är enda möjligheten till frälsning - en tanke som är generell och gemensam för den större delen av frikyrkligheten. Perspektivet är väl grundat i bibelordet - givetvis eftersom det ligger till grund för evangelisk tro. Men - det generella svaret blir svårare att hantera när man ser hela det mångfasetterade världsperspektivet med olika religioner och sociala strukturer. Den evangeliske "Jesus" är knappast känd för merparten av världens befolkning idag. Här blir lösningen antingen något stort eskatologiskt skeende i framtiden (väckelse) eller att man ser sig som en liten utvald skara som blir "räddade" medan resten går under.
• Inom adventismen finns evangeliets Jesusmöte med som en grundpelare. Men det finns tillägg som många adventister menar att man också måste nå ut med. Den officiella linjen är att sabbatfrågan måste räknas in i bedömningen när skörden ska räknas in. Därför blir sabbaten adventismens identifierare om tillhörighet (dvs. innanförskap) .

Så - att nå ut - vad innebär det? Är det att anordna stora kristna kampanjer och TV-kanaler för att frälsa folk, få dom att tro på kyrkans budskap, bli trogna tiondegivare och gå i kyrkan - gärna på sabbaten? Är vittnade att berätta om "sin tro", de olika "sanningar" som vi vet - men inte dom? Ett uppmaning till vittnade - att gå ut - som ofta smolkas av skuldkänslor där man inte räcker till och hellre sitter hemma med chipspåsen i TV-soffan.

För den påläste finns det flera berättelser ur Jesu liv som kan vara tänkvärda. Berättelsen om Nikodemus (som hade lagen och kunskapen - men ändå gick hem bedrövad) eller mannen som säljer allt för att kunna köpa pärlan han funnit i åkern.

Jag tror den pärlan, eller insikten Nikodemus behövde, finns inom oss, men behöver upptäckas av oss själva. Den kan inte pressas på oss eller sprutlackeras över oss. Kanske också den insikten finns i ett mycket större perspektiv i vår värld - än bara inom de som kallar sig kristna? Jag tror det.

Ger därför bara några ledord på vägen - ta reda på mer om vem Jesus var som människa och se omvändelse och "vittnade" som en 7x24 erfarenhet. Det handlar om en livstil med ett nytt perspektiv. Ett liv som ser med Jesu ögon. Ett socialt inkluderande evangelium som ÄR evangeliet och det enda som kan göra skillnad.

Den som söker skall finna. Sök något som finns bortom väckelsemetodernas budskap.