Fred i Israel?

De senaste dagarnas anfall av Israel mot Gaza och Hamas har nu nått c:a 370 döda och över 1700 skadade. Känslan man får är att världssamfundet reagerar trögt och uddlöst. Israel, med sitt politiska stöd från väst, slår tillbaka mot terrorismen. Då kan det verka helt ok, men - å andra sidan - en dödad palestinier skapar kanske tio unga rebeller fyllda med hat och med mord i blicken.

Utan att kallas antisemitist kan man definitivt kalla Israels aktion för klart orättfärdig. Den uppfattning som många kristna har att världens slutliga konflikt ska uppstå i Mellanöstern får inte heller förlama till att inte reagera. Ser vi på Mästaren - Jesus - skulle reaktionen vara solklar. En stark uppmaning till försoning och fred. Några sådana exempel på reaktioner finns t.ex. från Diakonia som klart reagerar mot Israels aktioner i Gaza. Upptäckte i dagarna en portal på nätet - Jesussajten - som också belyser problemet. Läs gärna deras artikel och titta på länksamlingen över bilder hur krigets realiteter ser ut. En reaktion i grannlandet Norge kan du läsa om i ABC Nyheter. Här berättas hur demonstranter gick till attack mot Israels ambasssad i Oslo - kanske på gränsen till vad som kan kallas icke våld, men ändå, en reaktion som visar att människor reagerar.

Som människa känner man sig liten och maktlös och undrar vilken skillnad man kan göra för människorna som lider. Vad gör det för skillnad att skriva några rader i denna blogg? Kanske det kan göra skillnad om Du som läser ber för fred, om Du stöttar aktuella initiativ och aktioner, om Du??

Ja - vad tycker du? Har du något förslag?

En profetisk försöksballong

Jag ska försöka mig på att släppa upp en försöksballong. Under de senaste veckorna har jag umgåtts med Jona. Jona bok har väckt många tankar, och jag vill ta upp en av dem.

Jonas budskap är: "Om 40 dagar skall Nineve förstöras." (Jona 3:4). Jona predikar budskapet - och Nineve går inte under. Jonas profetiska budskap har två egenskaper:

Egenskap 1: Det profetiska budskapet förutsäger en specifik framtid, men förkunnandet av det budskapet förändrar just den framtiden. Profetian är antitesen till den självuppfyllande profetian; Jonas profetia är en slags själv-icke-uppfyllande profetia.

Egenskap 2: Det profetiska budskapet har ett "bäst före"-datum. I Jonas fall är det övertydligt: "Om 40 dagar...". Men även utan denna specifika tidsangivelse hade budskapet haft ett "bäst före"-datum: vid någon tidpunkt hade det ju blivit uppenbart att Nineve inte förstörs, och senast då måste ju "bäst före"-datum ha passerats.

Jona kan förhålla sig på fyra olika sätt till sitt profetiska budskap och dess egenskaper:

1. Jona kan ignorera dessa egenskaper. I så fall blir profeten en parodi på sig själv. Om Jona på 73:e dagen insisterar på att Nineve ska gå under om 40 dagar så är det ingen som tror honom.


2. Jona kan passivt acceptera egenskaperna - och bli sittande resten av livet, bitter över att det inte blev som han tänkt sig, oförmögen att göra någon mer nytta för Guds rike som profet.


3. Jona kan omtolka sitt budskap: "40 dagar" betyder nog inte 40 dagar, "förstöra" betyder nog inte "förstöra", osv. Omtolkningarna riskerar dock att transformera budskapet till ett formlöst flum, så att budskapet till slut inte är något budskap.


4. Jona kan med glädje bejaka det profetiska budskapets egenskaper. Till det yttre blir det inte som tänkt (Nineve förstörs ju inte). Både profetens och Guds rykte riskeras (det Gud säger ska hända händer ju inte!). Men Jona kan med glädje konstatera att budskapet ägde en sådan kraft att det förändrade framtiden i harmoni med Guds önskan, och att budskapet därför har passerat "bäst före"-datum. Jona gör sig mottaglig för nya budskap och nya uppdrag från Gud.

Du kanske börjar ana försöksballongens former: Att det finns en kategori av profetiska budskap med egenskaperna att de förändrar framtiden; att de i någon mening inte går i uppfyllelse, och att de därför har ett "bäst före"-datum. Och inte minst: Hur förstår profeten själv sitt budskap och sin roll?

Låt mig blåsa upp ballongen lite till och sedan knyta ihop det hela. Adventismen identifierar sig gärna som en profetisk rörelse. (Se t.ex. samfundets dokument Seventh-day Adventists and the Ecumenical Movement, eller googla på "adventist prophetic movement".) Vi behöver därför ha en stor (själv)insikt i vad det innebär att vara profet och ha ett profetiskt budskap.

Kan det vara så att om vi tillämpade "Jona-modellen" på en del profetior och profetiska tolkningar, så skulle bilden klarna en smula? Har vi - i nuet eller i det förgångna - kört fast oss, men där "Jona-modellen" skulle kunna hjälpa oss framåt?

Jag menar inte att alla profetiska budskap har de egenskaper som jag beskrev ovan. T.ex. tror jag inte att profetian om att Messias skulle födas i Betlehem (Mika 5:2) har dessa egenskaper. Det svåra i modellen torde vara att identifiera vilka profetior som har dessa egenskaper.

Profetiska funderingar är "minerad mark", jag vet. Somliga blir oroliga när man tänker i nya banor. Men tro mig: Jag har ingen särskild profetia, tolkning eller trosats i tanken just nu. Jag har alldeles nyligen i Jona bok hittat en tankemodell som jag skulle vilja utforska. Jag är som ett barn som fått en kikare i julklapp, men som ännu inte tittat på världen genom kikaren. Modellen kan förbättras eller förkastas, allt efter vad den förtjänar.

Någon tycker säkert att detta inlägg var synnerligen teoretiskt och inåtskådande. Det bjuder jag på; det finns många slags blommor i Guds hage. Men jag hoppas att du ser den progressiva, framåtblickande tanken: Att inte blir sittande under den vissnade busken som Jona, utan att vara öppen för var Herren vill leda oss imorgon.

Advent(ist) Conspiracy

Vi närmar oss jul och alla traditioner med gemeskap, julklappar och kanske också en tanke på beättelsen hur Jesus inledde sitt uppdrag på Jorden.
Men - vad är det vi håller på med i vår värld? Världen är knappast rättvis och Jesus uppdrag till oss att bidra till en bättre värld ligger synbart långt bort. Var kyrkan står i den frågan är viktig. Fokuserar vi så mycket på könsneutrala äktenskap, ekumenik eller eskatologi att julens huvudbudskap - omsorg och rättvisa - tappas bort?
Kanske Adventkyrkan kan stå i spetsen för en konspiration - en massiv yttring och kamp mot orättvisa, maktmissbruk och misshushållning av resurser? Jag tror just det är innebörden av att följa Jesus.
En början kan vara att titta på Advent Conspiracy - som vill förnya julens huvudsyfte med oss kristna som pådrivarna. Youtube-filmen nedan kommer därifrån. Vi kan göra skillnad!



Har du nu fått lite inspiration att det går att göra skillnad även i det lilla sammanhanget så föreslår jag en lite shoppingrunda till förmån för våra svagaste syskon och medmänniskor. Länkarna kommer från Facebook och gruppen Skön medveten jul. Det kanske tar 15 minuter av din tid, men jag lovar att din julklapp kan få större betydelse än du tror. Några exempel:

• Shoppa runt i Sveriges största biståndsbutik. Kanske möjligheten att föda sitt barn på sjukhus eller en kurs i ekologisk odling?
• Utrota fattigdomen.
• Ge ett mat på bordet-paket.
• Ge ett mikrolån till en entreprenör i ett u-land.
• Adoptera regnskog.
• Köp en ko.
• Ge bort en säker förlossning för fattiga kvinnor.
• Ge bort nötkräm mot undernäring.
• Röj en mina i jul.

Adventisternas hjälporgansiation - ADRA - är ett alternativ att nå de mest katastrofdrabbade. Sätt in ett bidrag till Julgåvan via plusgiro 90 07 21-2.

Hör av dig och berätta hur din shoppingrunda gick.

Kraft för framtiden

En läsare till bloggen önskade mer av framtidsvision - än av granskande inåtblickar. Alltså - fokus på vår progressiva vision.

Svaret blir kort med ett tydligt budskap. Adventkyrkan måste fyllas av fler som ger sig hän sitt lärjungaskap. 100%. Uppriktigt - menar vi vad vår lovsång handlar om när vi tillber - vare sig det är en traditionell psalm, eller en modern lovsång? Är vi kontrollfreaks som bara tillåter logiken och vänsterhjärnan ha kontroll och lämnar känslorna utanför?

Den enda vägen är att låta sig fyllas mer av den Oändlige som gör att vi kan gråta av glädje och veta i vårt inre att den Helige Ande bor i oss. Det handlar om en glädjens visshet som kompletterar all sund kunskap vi någonsin kan tillägna oss om sanningen. Först då får Sanningen liv i oss - uppebarelsen om Jesus Kristus.

Lyssna till musiken - meditera - be - låt texten sjunka in - djup in i hjärtat.

Hänge dig. Ta steget ut i den okända. Du kan få kraft att sväva iväg som örnen...

Är du med?

Tankar från Den heliga staden

Jag slår upp ögonen och påminner mig om att jag är långt hemifrån. Idag skall vi utforska den heliga staden Jerusalem. Efter frukosten på adventisternas ”guesthouse” ger vi oss av till gamla stan. Här lever muslimer, judar, armenier och kristna. Det är klart avgränsade områden och vid övergångarna poserar vakter med maskingevär. Vi kommer till gravkyrkan och där är det fullt av turister. Vi gör som svenskar brukar göra, ställer oss snällt i kön. Kön leder till den plats man menar att Jesus balsamerats och begravts. Folk tränger sig och blir irriterade på varandra. En del blir rent av aggressiva. (Några dagar efter vi kommit hem från Israel läste vi i tidningen att det hade varit stor tumult och slagsmål mellan prästerna i gravkyrkan). T o m när man står på en så helig plats för att fördjupa sig i känslan av det offer Jesus gjorde för oss är det svårt att hålla sams med andra. Någon sentimentalitet infinner sig inte, inte ens när jag stoppade ner handen i ett hål där man påstod att Jesu kors hade stått. Vi går vidare genom de muslimska gatorna där trängseln är stor, försäljarna är påträngande och det är mörkt och sjabbigt. Vi kommer fram till klagomuren. Dags att ta fram sjalen och sätta på huvudet annars blir vi inte insläppta. Säkerhetsvakterna går igenom våra väskor och vi blir godkända. Framme vid klagomuren trängs vi igen med olika nationaliteter och religioner. Ritualerna varierar från bockande, vaggande, gråtande, skrikande, bedjande, mumlande etc. Jag fascineras av olikheter. Efter att vi alla lagt en bönelapp i en spricka i muren vandrade vi genom de Judiska kvarteren, vidare till Olivberget och Getsemane. De Judiska kvarteren var lugna och rena. De ortodoxa Judarna lägger man snabbt märke till: långa svarta rockar, svart hatt, korkskruvar, tofsar på skjortan som hänger efter sidorna. Många har dessutom skägg och glasögon. Jag lägger mest märke till trosbekännelsen som de har i en liten fyrkantig ”box” i pannan. Snacka om att tolka Guds ord bokstavligt.

Under de två veckor vi spenderade i Israel var vi aktiva från morgon till kväll för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Alla intryck tar tid att sortera. Förutom att få glädjen att komma till de platser som Jesus har vistats på är ett av mina största intryck att så många olika kulturer och religioner bor i samma land. Det är inte så konstigt att det blir konflikter. Jag kan se Jesus framför mig när vi står i gravkyrkan för att få uppleva en andaktsstund, men inte ens där håller folk sams. Vi vänder blicken mot vår kyrka där vi faktiskt också har konflikter. Det kan tyckas att det inte är så stora trosskillnader men konflikterna kan bli nog så heta. När man t o m har synpunkter på om vår trosbroder/syster dricker kaffe blir man nästan mörkrädd. Jag tycker att det är så tragiskt att folk har så mycket synpunkter och bekymmer över hur och vad andra trossyskon äter, dricker, har på sig, gör på sabbaten etc. Kan vi inte bara släppa det och fokusera på att ta hand om varandra, förstå varandra, bry oss om varandra. Att försöka se på varandra genom Jesu ögon med ödmjukhet och kärlek.

Allt i Jesus

No power of hell, no scheme of man, Can ever pluck me from His hand...

Elia-syndromet

Episod 1 : En grupp församlingsmedlemmar var samlade. Vi talade om tron, livet och församlingen. En av medlemmarna säger ungefär så här: "Jag önskar att vi skulle kunna nå ut, att vi skulle kunna dela med oss av det särskilda budskap som Gud har gett oss..." Och så vidare.

Det uppstod en viss tystnad.

Jag tänkte på dem som var i gruppen. En hade fått se sitt barn döpa sig i somras. En annan har i 20 år bett för sin familj - och nu är halva familjen döpt, och resten är (tror vi) på god väg. Jag tänkte på församlingens medlemsstatistik: 12 döpta de senaste fem åren (vilket motsvarar en ökning på 17% i en tid när frikyrkorna i Sverige krympt med ungefär 6%, om man tycker om siffror).

Men på något kändes det i tystnaden som att inget av det räknades.

Medlemmen som fällde kommentaren hade bara några minuter tidigare inspirerat berättat om ett tillfälle nyligen när denne fick be med en icke-troende. Men det var något i tystnaden som fick mig att undra om vi ens såg detta som ett led i att "nå ut".

---

Episod 2 : En medlem beklagade sig över bristen på omsorg i församlingen, och bad högt i en bönestund om att vi (församlingen) skulle visa mer omsorg "även om det kostar på". I bönen nämnde medlemmen särskilt Sven som behövde extra omsorg.

I bönestunden deltog också ett par som emellanåt hjälper Sven på vissa praktiska sätt, och även umgås privat med honom. Bara några dagar tidigare hade paret följt med Sven på en konsert, och därvid pröjsat 900 kronor för att lyssna på musik som de själva inte var särskilt förtjusta i.

Jag hoppas att paret såg sig som ett bönesvar som Gud skickat redan innan bönen bads (men det kräver en ganska hög grad av mognad att kunna se det så)...

---

Episod 3 : För ett tag sedan hörde jag en predikan. Jag minns inte vad den handlade om, men jag minns att ju längre predikan höll på, desto mer omotiverad kände jag mig. Det var mycket "vi borde". Vi borde det ena och det andra och det tredje.

Jag läste nyligen om en psykolog som utmanade en pastor att hålla en hel predikan utan att använda ordet "borde". Den utmaningen kändes väldigt relevant, om vi säger så.

---

Jag har funderat en del på hur vi sätter ord på vår längtan efter förnyelse. Och då menar jag inte bara orden i sig, utan helheten. Som bekant utgör ordens innehåll endast några få procent av den totala kommuniktionen, resten är tonfall, kroppsspråk m.m.

Min hypotes är denna: Vi har drabbats av vad jag kallar Elia-syndromet. Elia älskade action och iscensatte gudomliga shower. Torka, regn, oljekrukor som inte sinade, döda som uppväcktes, eld från himlen, ja du känner till historien. Men Elia var också en gnällspik. Det var mycket jag-fokus i Elias klagan. Han såg sig som ensam martyr trots att det fanns tusentals andra som tillbad Gud (se 1 Kung 19). Och han ville se det stora och spektakulära, men "Herren var inte i stormen... Herren var inte i skalvet.... Herren var inte i elden" som bekant.

Jag förstår så väl mina medvandrares önskan i episoderna ovan: En önskan om förnyelse och fördjupning, om att "något ska hända", om att vi ska växa i tron och kärleken. Jag förstår den så väl eftersom jag själv har samma längtan.

Men vi är fel ute om vi, liksom Elia, har förhandsbestämda åsikter om hur Guds svar ska se ut. Vi målar världen och oss själva i mörka färger, och missar de sju tusen som inte böjt knä för Baal. Vi kanske inte hör det stilla suset. Våra föreställningar om "väckelsen" (för att låna ett pingstkarismatiskt ord) eller "särlaregnet" (för att låna ett gediget adventistord) kan göra oss blinda för Andens stilla verk en gråmulen novemberdag nådens år 2008.

Och vad som är ännu värre: Vi riskerar att skada Kristi kropp (=församlingen) om vi "pådyvlar" dessa föreställningar på varandra. Jag lärde mig detta för ett antal år sedan. Vi hade ett gäng scouter som krävde mycket tålamod och kärlek. Det hade utvecklats en jargong bland oss i församlingen om de "busiga", "vilda", "livliga" osv. scouterna. Som mötesledare vid en gudstjänst gjorde jag en gång en pålysning som gällde scouterna, och jag använde ett av dessa jargong-adjektiv om dem. Jag gjorde det med en glimt i ögat, och jag gjorde det med värme, men jag använde att av dessa adjektiv som hade blivit jargong.

Ett av mina trossyskon tillrättavisade mig kärleksfullt efteråt. Hon uppmärksammade mig på denna jargong, och vilka självbilder vi skapar i varandra med våra ordval. Oavsett vilken humor och välmening jag sade "de busiga scouterna", så byggde jag in en negativ självbild hos dem. Det fick mig att tänka till. Tack Maria (du vet vem du är!) för att du gjorde mig uppmärksam!

Den erfarenheten gjorde mig uppmärksam på liknande fenomen i andra sammanhang. Vad är det vi säger till varandra - och oss själva - när vi uttrycker vår längtan? På vilket sätt gör vi det? Vilka känslor skapas när vi verbaliserar vår längtan: uttrycker de vision, hopp, tacksamhet och glädje över det som Gud faktiskt gör - eller lägger vi sten på bördan och skapar dåligt samvete?

Å andra sidan ska vi inte heller lura oss själva genom ett skapa en rosenröd och orealistisk bild av verkligheten. Emellanåt behöver vi en profetisk röst som tillrättavisar och väcker; dåligt samvete är inte enbart av ondo. Och å den tredje sidan ska vi också tillåta oss vara människor och ge utrymme att uttrycka längtan och frustration!

Men jag tror mig ändå vara något på spåren i min teori om att vi drabbats av Elia-syndromet: Vi målar verkligheten i mörkare färger än den är, och våra förhandsbestämda föreställningar gör oss lomhörda för det stilla suset. Eller vad tror du?

Dialog tillåten?

Självklart är dialog tillåten. Så är det i alla demokratiska sammanhang och givetvis också inom Adventkyrkan. Men det behöver inte betyda att det är lätt med dialog och framför allt - att den känns meningsfull och kreativ.

Det kan vara lätt att avstå från dialog därför att man prioriterar (eller flyr) till något man anser viktigare. Tystnad i dialogen kanske kan bero på få deltagare, osäkerhet att våga visa färg, eller att man ignorerar. En tveksam metod inom barnuppfostran är exempelvis att man ignorerar och visar passivt avstånd från icke önskvärda beteenden - vilket får barnen att känna distans och osäkerhet inför föräldrarna. Är det så man ska uppleva tystnaden inom Adventkyrkans dialog? Men, en annan aspekt på dialog i cyberrymden kan vara att responsen på en åsikt är omvänt relaterad till graden av hur man instämmer. Liten respons skulle i så fall kunna tolkas som att alla läsare håller med!

Denna blogg har nu varit i luften sedan i somras. Totalt sett har vi i nuläget en återkommande läsarkrets på 20-30 personer. Det är uppmuntrande, men jämför man med andra bloggar inom frikyrkan (t.ex. Kolportören) har vi extermt lite respons. Jag uppskattar den återkoppling som kommit via personliga samtal och mail, både uppmuntrande och ifrågasättande, men vill peppa alla till att ge den återkopplingen här på bloggen.

Så därför - lämna ett livstecken. Tycker du det är befogat med ett andningshål för progressiva och evangeliska tankar inom Adventkyrkan? Tycker du att vi utmanar till ett innerligare liv i tjänst för Jesus? Blir du mer inspirerad att växa i Jesus och ser Honom tydligare när du läser bloggen? Eller ser du bloggen som ett heretiskt orosmoln som skapar splittring inom Adventkyrkan? Vad du än tycker - visa att du finns - och bryr dig!

Tillsammans för Jesus

Förstår vi världen?

Detta inlägg är enkelt men ändå komplext. Om du orkar läsa till slutet hittar du en länk till ett TV-program jag rekommenterar. Om du inte orkar så förstår jag dig - alla behöver inte ge sig in i nutidsdebatten för att vara kristna - en enkel barnatro kan räcka långt.

Alltså - jag påstår att världen inte är den värld vi tror att den är. Jag låter påståendet bekräftas av några akademiker som förvånadsvärt enkelt presenterar sina komplexa resonemang att världen faktiskt inte bara är ond, utan att det finns hopp och en mer positiv bild än vi kanske normalt tror. Speciellt kan vi kristna, som tenderar att se det mörka mer än det positiva, behöva se att det finns hopp - och då inte bara i eskatologisk mening.

Mina tankar grundar sig i ett program på Axess TV där Hans Rosling, professor i internationell hälsa tar död på myten att vi lever i en i- och u-värld. Jag har själv på denna blogg använt de begreppen så det är till att erkänna mitt misstag... Se speciellt hans suveräna animeringar som börjar c:a 5 minuter in i programmet. Livet har faktiskt blivit bättre på Jorden de senaste 50 åren. Men - och det är viktigt - det finns fortfarande c:a 1 miljard människor som lever på den yttersta randen till fattigdom - så Jesu missionsbefallning att sträcka en hjälpande hand till de fattiga är lika relevant nu som för 2000 år sedan. Programmet dödar också ett antal myter om ekonomisk tillväxt och marknadsekonomi. Speciellt menar man att det ekonomiska systemet visserligen är ofelbart rationellt och ger effektiva lösningar, men att det saknar etik och moral. Kjell Nordström, doktor i internationellt företagande reder ut begreppen. Intressant nog tar man i programmet upp Jesu bergspredikan och därmed en etik som vi kristna är väl bekanta med.

Min fråga blir då - vågar vi tro att det finns större kraft i den etik och moral som Jesus introducerade i sin bergspredikan? Har vi kristna en större påverkan - och ansvar - att världens ekonomiska och politiska system håller den Jesuscentrerade nivå som är värdigt en äkta kristen bekännelse? Vad innebär Guds rike redan här och nu?

Vill du nutidsorientera dig och inse att världen inte är som du tror att den är så offra en timme av ditt liv och se programmet. Här kan du se programmet.

Bönevecka, återstod och Guds rike

Varje höst samlas adventister runt hela världen till en bönevecka. Som hjälp finns en samling artiklar som vill peka på angelägna frågor. Årets första artikel är skriven av Jan Paulsen som är ledare för världskyrkan. Den handlar om tecken på att vi lever i den sista tiden och att Adventistsamfundet har en unik uppgift, skild från andra samfund och kyrkor. Enligt de gemensamma trospunkterna har man i punkt #13 slagit fast att Adventistsamfundet i den sista tiden kommer att bli den enda sanna återstoden av Guds folk på Jorden. Paulsen förstärker denna inställning och menar att den har sin grund i tidiga adventistpionjärers förståelse av Bibeln, speciellt grundat på profetior i Danielsboken, Uppenbarelseboken och Matteusevangeliet kapitel 24. Återstoden menar man är de som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.

Även om orden kommer från högsta instans inom adventrörelsen behöver det inte innebära att det är utan debatt, eller en absolut sanning som har stöd av alla medlemmar eller teologer inom Adventkyrkan. Paulsens artikel har t.ex. kommenterats nyligen på den amerikanska bloggen reinventingsdawheel. Jag uppmanar alla läsare att läsa bloggen direkt utan att färgas genom mitt referat.

Istället vill jag ge en reflektion. Antag att adventismens pionjärer fortsatt att läsa Matteusevangeliet i den meningen att man gett samma vikt vid Matteus 25:31-46 - som vid Matteus 24. Då hade fokuset svängt från att mest belysa händelserna och vedermödorna före Jesu återkomst (kap 24) till att mer handla om en bild av domens innebörd (kap 25) som ultimat handlar om vem som fullföljt rollen att vittna om Jesus. Och vad är vittnesbördet om Jesus - jo - att älska sin nästa och tjäna de svaga i samhället. Det vittnar om lärjeungaskap (Joh. 13:14-15). Detta, tillsammans med den gyllene principen - allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem (Matt 7:12) - är Jesu beskrivning för det som kännetecknar hans lärjeungar - och därmed den grupp människor som medvetet, men oftast omedvetet är hans återstod. Den gruppen uppfyller vad lagen och profeterna syftar till.

Jag tror att Guds rike alltid handlat om, och kommer att handla om, att stå upp för det goda alternativet i världen. Försvara de svaga mot ondska, maktmissbruk och utsugning samtidigt som hoppet om att det goda till sist ska segra. Där befinner vi oss mer konkret än någonsin - i brytpunkten där världen behöver fler människor som ser nöden och inte fastnat i egoracets ekorrhjul. Vi kan be en bön om vishet att se var vi bäst kan tjäna Jesus i den rollen. Vi kan göra en praktisk skillnad för vår nästa genom att sträcka ut en hand, t.ex. att bidra till ADRA´s fond för katastrofarbete. Har du 200:- över så är det ett gott alternativ att investera i evigheten...

For the Kingdom

Kaffe!

Detta inlägg handlar om en oväsentlighet. Det har inget med frälsningen att göra. Men det handlar om något mycket konkret: kaffe.

Av tradition dricker adventister inte kaffe. Det är en hälsogrej (det står inget explicit om det i trospunkterna, ifall någon undrar). Men hälsogrejen har med tiden blivit en symbolfråga. Du kan överkonsumera socker eller låta bli att motionera utan att någon höjer ett ögonbryn. Och i kyrkans skafferi hittar du ofta både kamomillte som innehåller giftet kumarin, och örtte med guarana som också innehåller koffein och andra stimulantia. Men kaffe, se det är något som är lite laddat.

Adventister dricker visst kaffe. Jag gör det. Jag skulle kunna namnge många andra som också gör det (inklusive en del prominentia i världskyrkan). För oss kaffedrickande adventister är kaffet en källa till smussleri och roliga anekdoter om vårt eget och andras smusslande med denna "brasilianska örtte" (en av många fyndiga eufemismer för nämnda dryck).

Men samtidigt är jag trött på smusslandet. Jag är trött på diskrepansen mellan det officiella och det inofficiella. Men vet du vad jag är mest trött på? Jag är mest trött på att vara rädd. Rädd för att bli fördömd och kritiserad av de medvandrare som insisterar på att man inte ska dricka kaffe.

"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18)

Jag våndas också över att vi låter kaffefrågan distrahera sökare och besökare. De kommer till vår kyrka, de får god andlig spis, men så tar det tvärnit vid något som är fundamentalt i vår svenska kultur: Fika. En kopp kaffe på maten.

Får man inte sin kopp kaffe får man huvudvärk som varar i några timmar (sedan är abstinensbesvären över). Tycka vad man vill om kaffe, men en kaffefri kyrka är bokstavligen en källa till huvudvärk för många. Om folk ska stöta sig på något hos oss, så låt i så fall Kristus bli deras stötesten, inte våra mat- eller dryckesvanor.

Jag önskar ett slut på smygandet kring kaffet. Kaffebönan är i likhet med sojabönan en fröbärande ört, skapad av Gud... Till dig som också tar dig en kopp emellanåt: Kom ut ur garderoben, och ta kaffemuggen med dig! Låt bryggarna puttra i kyrkan, eller ställ åtminstone fram det frystorkade kaffepulvret!

Och du som inte trivs med tanken på detta: Jag förstår att det känns avigt. Men jag ber dig: låt mig få vara mig själv. Låt mig även här få uppleva kärlekens fullhet och slippa vara rädd. För min del lovar jag att respektera ditt val av varma drycker, och jag lovar att medverka till att vi alltid serverar ett brett utbud av örtteer till alla dem som inte dricker kaffe.

"Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17).

BNP, Guds rike och finanskris

Dagens finanskris uppfattas av många kristna som tidstecken, att världen snabbt går mot sin upplösning med stora vedermödor och statliga kontrollsystem som övervakar oss. Många kristna blir mer fokuserade på det man menar ska hända före Jesu återkomst än själva återkomsten. Det kan handla mer om oro än om trygg tillförsikt. Vare sig vi är kristna eller inte känns världen osäker och besparingar går upp i rök utan att man kan göra så mycket åt det.

Vad kan då Mästarens perspektiv för 2000 år sedan ge för koppling till det som händer nu? Först av allt var Jesus – mitt i en dåtida politisk och religiös härdsmälta – totalt fixerad på nuet och med fullständigt osjälviska ögon på att lindra människors lidande och problem. Han lade grunden till ett nytänkande som utmanade till tjänande och kärlek till sin nästa. Maktmissbruk och själviskhet var de egenskaper som kännetecknade motståndaren. Det rike Jesus introducerade skulle kännetecknas av "..ett glädjebud till de fattiga. ...att förkunna befrielse för de fångna och syn till de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nåden år från Herren" Luk. 4:18-19

Utan att gå in på några nationalekonomiska termer så kan det nog påstås att dagens kris till stor del handlar om spekulationer drivna av människors och bankernas själviska intressen. Vårt samhälle är starkt fokuserat på reklam och marknadsföring av saker vi absolut måste köpa. Allt i den heliga tillväxtens namn. Att nu tillväxt och konsumtion skulle skapa en lyckligare värld är knappast fallet, speciellt inte i det kristna perspektivet. Faktum är att vårt lärjungaskap att följa Mästaren tvärtom ger frihet att inte fångas i maktens eller själviskhetens frestelse.

• Frihet från att dras in i det ekonomiska ekorrhjulet. Inget vi ändrar över en natt, men kan förverkligas steg för steg och ge bättre trygghet och marginaler.


• Frihet att inte behöva tävla med grannen om den bästa bilen.


• Frihet att se TV-reklamen som något jag slipper använda.


• Frihet att bo och leva enkelt.


• Frihet att fördela om mina tillgångar till stöd och hjälp till min nästa, hemma eller i tredje världen.


• Frihet att hellre köpa den ekologiska eller rättvisemärkta produkten än den prispressade euroshopperprodukten från låglönelandet.


• Frihet att hellre jobba mindre och ge mer tid för tjänst i riket. Vilodagen är en sådan frihet vi fått - att helt ge en dag för lärjungaskap i Kristus.


• Frihet att inte vara tvungen att ge. Kanske jag är i den ombytta rollen - att vara mottagare av hjälp och omsorg.

Den sanna glädjen kommer inte av att äga eller uppleva nya kickar, utan av att ge vidare av den nåd – läs rikedom – jag fått att förvalta. En massiv uppslutning av kristna att utnyttja sin ekonomiska frihet i Kristus skulle kanske inte vara det bästa sättet att öka konungariket Sveriges BNP, men skulle definitivt stimulera en omfördelning av resurser till fattiga och utsatta. Vår nästa som Jesus vill att vi ska tänka på finns idag överallt, hemma såväl som över hela världen.

Bygg Guds rike.