Efterlyses: Evangelisk-progressiva barnberättelser

I gudstjänsterna på många håll brukar man ha en "barnens stund" eller en "barnberättelse" där man vänder sig till de yngre. Det är ett bra inslag.

Men ofta är slutpoängen i dessa barnberättelser något i stil med "vi ska vara snälla mot varandra".  Inte alls alltid, men tillräckligt ofta för att jag vill ta upp det här. Och när jag säger "tillräckligt ofta" menar jag "alltför ofta".

Jag tänker så här: Kyrkans primära uppgift är att förmedla evangelium till mänskligheten, och leda människor till ett liv med Gud. Mänskligheten innefattar också barnen, inklusive de barn som växer upp med kristna föräldrar och i kyrklig miljö. Också dessa barn är förtappade syndare som behöver höra evangelium och ta emot Jesus i sina liv.

Evangelium handlar inte om att vi ska vara snälla mot varandra. När Adam och Eva flyr Gud i Eden så ropar inte Gud: "Adam, var snäll mot Eva". Nej, Guds rop är en längtan: "Adam, var är du?" Det är detta som är evangelium.

Och det är evangelium vi ska förmedla till våra barn. Jag vill utmana alla som håller i "barnens stund" att nöta in nya tankebanor och vanor därvid. Jag har nämligen observerat mer än en gång hur en slags dygdens autopilot lätt tar över kommandot i "barnens stund". Och detta gäller även oss som gärna klistrar etiketten "evangelisk-progressiv" på oss själva. (Vi som föredrar denna etikett bör ju föregå med gott exempel!)

Församlingen är ingen uppfostringsanstalt där vi ska lära barnen dygder, utan en plats där människor kan möta Guds nåd. Dygder är bra, men som vi alla vet: dygder kan inte frälsa någon. Därför efterlyser jag fler barnberättelser där Kristus och evangeliet är i centrum!

PS: Om du har sådana idéer/berättleser på lager, dela gärna med dig av dem som kommentarer på detta inlägg!

Ord, ord, ord

I februarinumret och  majnumret av samfundets tidning Missionären finns ett par insändare där skribenterna ondgör sig över att somliga väljer ordet "räddare" i stället för "frälsare". Även användandet av Bibel 2000 får sig en släng av sleven.

Jag gillar språk och ord (varför skulle jag annars blogga? :-) och jag tycker också att ordens betydelse är viktiga. Men jag blir ändå lite trött på detta idisslande av ord där man menar att det finns vissa svenska, gärna lite ålderdomliga, ord som per definition skulle vara bättre eller heligare.

Dels finns det viktigare ord att idissla. Ett exempel är skillnaden mellan "rättfärdiggörelse" och "helgelse" som folk i våra kyrkor tenderar att blanda ihop i en (o)salig röra. Jag är mycket mer oroad över denna sammanblandning än huruvida man föredrar "frälsare" eller "räddare".

Dels är språk något levande och föränderligt. En god vän till mig frågade sin okristna vän vad hon associerade ordet "synd" med. Svaret blev: "sex". Inte undra på att medelsvensson är ointresserad av att bli frälst (eller räddad) från synd... Vi kristusefterföljare behöver fundera på hur vi återerövrar ordet "synd", alternativt hur vi på ett annat sätt uttrycker vad synd i biblisk betydelse handlar om, och varför vi behöver frälsas/räddas från synden. Hur säkerställer vi att vårt budskap förblir tydligt och begripligt när ordens betydelse ändras?

Dels är det ibland vanskligt att översätta ordens exakta betydelse från ett språk till ett annat. Försök att översätta följande engelska ord till ett svenskt ord som exakt återger det engelska ordets betydelse: substantivet "commitment" eller adjektiven "thorough" eller "appropriate"!

Ord och deras betydelse är viktiga när vi kommunicerar. Men se till att inte svälja kameler och sila mygg!

Adventist aktivister

Det är inte ovanligt med aktivister idag. Populära rättegångar med domslut som fallit under de gångna veckorna har skapat en folk- (läs ungdoms) rörelse i Sverige. Spännande att se var den nya formen av nätdemokrati kommer att landa.

Men det som är ännu mer spännande är att jag idag hittade fram till en adventistblogg Adventist Activism. En snabb titt på bloggen visar ämnen som:

• Microlån via Kiva
• Socialt entreprenörskap
• Engagemang för att bekämpa fattigdom

Ämnen som vi berört på denna blogg.

Med värme i hjärtat upptäcker jag att vi har syskon där ute på nätet som har i grunden samma riktning som vi vill uppmuntra.

God bless You - Seventh-day Adventists for a Better World

Att mala gudsbilden till stoft

Det andra budet av de tio uttrycker ett förbud mot att göra sig en gudabild och tillbe den. I vår tid viftar vi lätt bort detta och säger oss inte tillbe någon gudabild. Eller? Tänk om förbudet inte gäller bara gudabilder av trä eller metall, utan också våra mentala bilder av Gud? Det är skillnad på att tillbe Gud och att tillbe min bild av Gud...

Vilka bilder av Gud bär vi på? Kanske bilden av Gud som vår kosmiske springpojke. Våra böner avslöjar möjligen oss: "Hjälp mig med provet", "välsigna vårt styrelsemöte", "gör så att X blir frisk"... Missförstå mig inte: Vi kan och ska komma till den Allsmäktige med våra önskemål. Men om våra böner till 80% består av sådana önskemål, har vi då börjat tillbe den kosmiske springpojken snarare än Gud själv?

Eller kanske är det bilden av Gud som den oändliga mjukheten. Flanellografbilden av Jesus som bär ett lamm i sina armar, predikandes kärlek som en första århundradets Thomas di Leva. En Gud som agerar krockkudde och lindar in oss i bomull som beskyddar oss från livets hårda törnar. Om tron kommit att huvudsakligen handla om gosighet och trygghet kanske vi har börjat följa flanellograf-Jesus snarare än den levande Kristus.

Eller kanske är det bilden av Gud som likt en sträng bilskollärare kommenterar alla våra fel (och tiger tyst när det går bra). Ja, vi blir onekligen moraliskt bättre människor och duktigare på att ta oss fram på livets vägar med en sådan Gud. Men blir vi lyckligare och kärleksfullare? Är denne stränge bilskollärare någon som vi egentligen vill leva med?

Många fler bilder skulle kunna nämnas... Våra bilder hänger nödvändigtvis inte ens ihop. Gudsförnekaren ser det som ett problem att Gud tillåter ondskan, men är heller inte nöjd om vi börjar tala om Guds dom över det onda. Gudsförnekaren har alltid en gudsbild till hands som är tacksam att förneka, och hon undviker därför mötet med den verklige Guden bakom hennes gudsbilder.

Den troendes gudsbilder kan också hindra mötet med en verklig Gud. Flanellografbilden skymmer Mästaren som välter månglarnas bord och vill åstadkomma en förändring till det bättre. Springpojksbilden begränsar relationen till en affärsmässig nivå: Så länge springpojken gör som vi vill tror vi oss ha en fantastisk relation, men om (när) han vägrar dissar vi honom. Och en bilskollärar-Gud reducerar Fadern till en jurist, eller möjligtvis en livsstilscoach.

Vår strävan att förstå Gud går lätt över i en önskan att kontrollera Gud. Ja, Gud är t.ex. en god Fader som vi kan vända oss till i vår hjälplöshet, bilden i sig är korrekt. Men när vi börjar förvänta oss att Gud (nästan) alltid är som bilden och inget mer, då har bilden övergått från att vara något som hjälper oss att förstå Gud till att bli Gud. Och då bör man göra samma som israeliterna gjorde med guldkalven: Mala den till stoft, och återvända till en verklig Gud. (2 Mos 32:20. Notera att guldkalven var ett brott mot andra budet, inte det första!)

I Daniel 3 läser vi hur Shadrak, Meshak och Aved-Nego vägrar tillbe den gyllene statyn, och de säger till kungen: "Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest." Wow! De hade en bild av att Gud kunde rädda dem, men även om gudsbilden inte skulle visa sig stämma, så skulle de ändå tillbe Gud.

Gudsbilden får aldrig bli vår Gud. Såsom vi människor tillåter oss själva vara människor måste vi låta Gud vara Gud. Också Gud är en person, med vilja, känslor, avsikter, etc. Vi kan inte stoppa Gud i en låda, eller hänga hans porträtt på en vägg. Gud är inte kontrollerbar. Vårt hopp står till att Han är god.

Världen snurrar fortare -

Adventister har en tradition att följa vad som händer i världen. När det fungerar som bäst ger det förutsättningar för att bygga den kristna värdegrunden i det lokala sammanhanget. Som individ, som församling och som samfund.

Men samma händelse kan också ge helt olika vinklingar, naturligtvis inte oväntat med tanke på alla intresseinriktningar som finns i samhället, men onekligen intressant när det förekommer inom ett mindre kristet sammanhang. Ett exempel jag tänker på är G20-mötet som nyligen avslutades i London. Å ena sidan har jag trossyskon som ser en trend mot en enad världspolitik som med ekonomiska medel kommer att bilda ett världssamfund och därmed lägga grunden till en slutlig världsregim som man fruktar ska förtrycka kristna värderingar (exempelvis en fri tillbedjan och efterlevnad av Guds principer). Men en anna sida i samma nyhetsflöde talar om att G20-länderna nu tar ett större ansvar för att bekämpa fattigdomen i världen. Vilka glasögon använder vi? Personligen har jag använt det senare synsättet och t.ex. uppmuntrat nätverk som ONE att arbeta för en bättre situation i världen. I mitt perspektiv som kristen känns det mer angeläget att söka efter, och reagera mot, orättvisor i världen än antaganden om förföljelse och vedermödor riktade mot min individuella frihet. Kämpar vi för andras frihet, kanske vi har vänner den dag vår frihet begränsas.

Jag vill avsluta med ett videoklipp som visar exempel på en värld som snurrar allt fortare. Konsekvenser av en värld där Internet länkar samman människor, en värld där traditionella mönster bryts, där det ske stora omstruktureringar i handel, produktion och utbyte av tjänster.

Väljer vi att se möjligheter - eller hot? Vad tycker du?

Gärningarnas ulv i nådens fårakläder

Ibland här man ungefär följande resonemang:

1. När jag kommer till tro och omvänder mig blir alla mina gamla synder förlåtna i kraft av Jesus korsdöd.


2. Som troende får jag den Helige Andes kraft att vinna seger över synden i mitt liv. Min uppgift är att öppna mig för Anden, och i den kraft Anden ger mig lyda Gud och göra Hans vilja, och på så sätt leva ett rättfärdigt liv.


3. Om jag ändå skulle synda så måste jag ångra min synd och be Gud om förlåtelse, så att jag på nytt blir rättfärdig inför Gud.

Ser du ulven i fårakläder? Det är inte helt lätt; ulven döljer sig skickligt bland de både vackra och sanna orden ovan. Ulven är den människofokuserade gärningläran, dekorerad med nåd, förlåtelse och goda avsikter. Låt oss analysera resonemanget lite.

På (1) finns inget att anmärka. Men vad händer när jag inte vinner seger över synden i (2)? Det kan ju knappast vara fel på Gud eller hans löften. Andens kraft kan det ju knappast heller vara något fel på. Alltså är felet att jag inte har öppnat mig tillräckligt, att jag inte har överlåtit mig fullt. I (3) får vi dock en smula hopp: tack och lov finns ju förlåtelsen, så jag måste be om förlåtelse.

Det låter fint, det låter rätt, det låter kristet. Men notera verben - och notera subjektet: jag. Där någonstans skymtar vargpälsen under fårakläderna: tanken att rättfärdigheten trots allt är beroende av mig: min överlåtelse, min bön, etc.

Jag hörde nyligen någon hävda att när kung David inledde sin affär med Batseba föll han utanför frälsningen, och förblev utanför frälsningen tills han ångrade sig. Davids frälsning skulle alltså ha varit beroende av vad David gjorde: när han syndade var han "utanför", när han bad om förlåtelse hamnade han åter "innanför". Eller för att tillämpa logiken på dig och mig: Det gäller att ha bett om syndernas förlåtelse innan älgen kliver ut framför din bil. Har du gjort det hamnar du i himlen, om inte så...

En sådan förtäckt gärningslära måste vi ta avstånd ifrån. När Kristus dör på korset deklarerar han: "det är fullbordat". Och "syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus" (Rom 6:23). Våra gärningar är aldrig relevanta för frälsningen, inte ens om vi åstadkommer gärningarna med Guds kraft.

Vi kan inte reducera synden till enstaka handlingar; synden är hela människans tillstånd. Vi kan inte reducera Guds nåd till att endast vara ett komplement till vår egen rättfärdighet; nåden är att vi får tillräkna oss Kristus hela rättfärdighet. Vi kan inte reducera livet med Gud till att vara ett ängsligt bevakande av de egna handlingarna; livet är mer än en serie handlingar.

Bibelns bild är att vi är Guds barn. Barnet kan göra saker som är mot föräldrarnas vilja. Barnet kan såra föräldrarna. Men relationen barn-förälder upplöses inte så fort barnet gör fel! Så är det också med vårt förhållande till Gud. Vi förblir i frälsningen även när vi gör fel. Se upp med ulven i fårakläder: gärningsläran som maskerar sig bakom en fasad av godhet och nåd. Utmaningen i den kristna tron är inte att försöka göra rätt saker, utan att helt lita på att vad Jesus har gjort räcker också för mig.

PS: Vad är då gärningarnas plats? Jag tror Jesus uttrycker det bäst i Bergspredikan: "Låt ... ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt 5:16). I den mån gärningarna har betydelse för frälsningen så är det för andras frälsning, inte min.

Min frälsare lever

Den kristna kyrkan har i alla tider använt bilder och liknelser för att beskriva det obegripliga löftet om ett meningsfullt liv. Vad innebär livet Gud vill ge oss, och vad är målet? Vad betyder det som Jesus gjorde på korset? För att förklara vem Gud är kommer bilderna in, bilder som är mer eller mindre bra, som ibland kan misstolkas och leda till pseudosanningar och krav, som t.ex. syndakatalogen. Ibland kan bilderna en person beskriver vara så vanställda att jag direkt kan hålla med att jag inte heller tror på gud - alltså - den gud personen beskriver.

Min fråga är därför - vilken bild har Du av Gud. Hur ser Jesus ut för dig? Vi behöver bra bilder som beskriver Jesus och vad han gör för oss, uttryckta i dagens sammhang på vårt eget språk.

Titta på videon nedan. Den tar drygt 5 minuter, men det är det värt. Berätta vad du tänker och känner.

Gud och hjärnan

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är människans hjärna "programmerad" för att tro på Gud, enligt amerikanska forskningsrön. "Det finns ingen 'Guds-punkt' i våra hjärnor. Istället är den upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag" säger en av forskarna i artikeln. Artikeln refererar också till andra forskningsrön enligt vilka man med t.ex. magnetfält har kunnat framkalla upplevelser av ett högre väsen, en känsla av något övernaturligt.

Som kristen är man inte förvånad. Enligt judisk-kristen världsåskådning är människan skapad till Guds avbild, med syftet att älska Gud. Att det kanske syns i hur våra hjärnor är konstruerade är då nästan självklart.

Gudsförnekare tar gärna dessa rön som bevis på att Gud är enbart ett hjärnspöke, ett resultat av processer i människans hjärna. Den slutsatsen kan man unna sig - bara man är konsekvent! När du läser denna text så aktiveras syncentrum i din hjärna; alltså finns inte denna blogg. Och när gudsförnekaren känner sig törstig så är det bara hans/hennes "törst-centrum" i hjärnan som är aktiverad, och det är därmed bevisat att vatten inte finns!

Det är också lite märkligt hur DN-artikeln snöat in sig på "känslan av en högre makt" som någon slags definition av religiös tro. Utan tvivel kan man ha sådana känslor, och självklart kan de triggas av en reell andlig verklighet (Guds närvaro). För den kristne är dock tron inte bara är en subjektiv upplevelse av något högre, utan den är först och främst baserad på objektiv verklighet, i den historiska personen Jesus från Nasaret.

Även de dagar när Gud känns avlägsen (och oavsett om den känslan är beroende av min hjärna, eller vilka elektromagnetiska fält jag råkar befinna mig i) så är min trygghet i Gud förankrad i något utanför mig själv, i den verkligheten att Gud hellre dog än levde utan mig.

Socialt engagemang - en evangelisk bisyssla, eller..?

Har ibland haft samtal med personer inom adventkyrkan om vårt fokus och syfte. Dialogen har handlat om vad det innebär att stå för begreppet Adventbudskapet eller som det ibland kallas De tre änglarnas budskap. Mitt mål i dialogen har varit att spegla de begreppen mot Jesu ord i Matt 25 som handlar om hur vi till syvende sist ska värderas efter hur vi handlat i förhållande till vår medmänniska. Med andra ord, är det lagen - budorden - eller det gyllen budet - kärleksbudet - som ska driva oss? Missar vi syftet med lagens och profeternas budskap?

Med en blick i backspegeln kan vi se att Adventkyrkan haft ett tydligt engagemang för människors medicinska, mentala, fysiska, andliga och sociala hälsa. För många är hälsohemmen Nyhyttan i Bergslagen och Hultafors utanför Borås välkända begrepp. Där drevs under många år ett jordnära arbete för människor som kunde återfå sin hälsa och ett bättre liv. Efterhand blev tyvärr förändringar i omsorgsystem och landstingspolitik en faktor som till slut lade dessa institutioner i graven. Den gången. Men ska adventismens initiativ att tjäna medmänniskan gå omkull för det? Eller är vi inne i en ny fas där det handlar mer om individuella insatser och andra målgrupper?

Ett exempel på en person jag känner stor respekt för är Sigvard Lundström, en adventistpastor som skolade om sig till socionom och under flera år på 70-talet arbetade bland utslagna människor på Stockholms bakgator. Samma anda har jag upplevt då jag läst om - och träffat - Carl-Erik Sahlberg som gjort Klara Kyrka i Stockholm till en oas för utslagna människor. Impulsen till detta blogginlägg fick jag när jag läste en ledare i Världen Idag skriven av just Sahlberg. Han lyfter fram hur kristna initiativ, t.ex. Teen Challange-konceptet som uppstod i New York med David Wilkinson som grundare, gjort det möjligt att skapa förutsättningar till ett förändrat liv bland narkomaner, prostituerade och alkoholister. Sahlberg efterlyser flexibilitet och pekar på att det svenska välfärdsystemet inte alltid välkomnar kyrkliga-privata engagemang. Konsekvensen blir långa handläggningstider i kontrast till just-in-time initiativ som de kyrkliga initiativen kan stå för.

Här behöver Sverige en ny våg av drivna Jesus ambassadörer som kan stå på de svagas sida i samhället. Litet som stort initiativ, missbrukvård såväl som en deltagande roll i samhälle, skola eller fängelse är några exempel. För svaret på frågan vad evangeliet, profeterna eller lagen pekar på är - omtanke till sin medmänniska. Det är uppfyllelsen av det Gudomliga uppdraget. Där vi ser dessa frukter ser vi evangeliet - de goda nyheterna om Jesus.

Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:11-12

Hur för du adventismens tradition vidare idag - år 2009?

Var tog synden vägen?

För ett tag sedan ledde jag en gudstjänst, och i bönen bad jag ungefär så här: "Gud, vi har inte nått upp till dina ideal, vi har inte ens nått upp till våra egna ideal. Du vet vad det är för var och en av oss, och vi ber: förlåt oss för det. Tack för att vi får ta emot din förlåtelse... "

Det var en enkel bön om förlåtelse, i mycket enkel och fri form. Eller för att använda ett äldre ord: det var en syndabekännelse.

Efter gudstjänsten var det någon som tackade mig specifikt för det, och sade: "Det är inte ofta man får höra det i kyrkan." Jag funderade på det där ett tag. Det är illa. Mycket illa. Människor kommer till kyrkan, men ges inte tillfälle att bekänna sin brist inför Gud, och ta emot förlåtelse?!

'Synd' är måhända ett lite förlegat ord. En god vän till mig frågade en av sina icke-kristna vänner vad hon associerade ordet 'synd' med. Svaret kom snabbt: "synd: jag tänker på sex". Vi kristusefterföljare behöver återerövra ordets verkliga betydelse, eller använda andra ord som bättre uttrycker vad synd är. Grekiskans ord hamartia betyder "att missa målet", ungefär som en bågskytt missar målet. Om gemene man tror att vi förkunnar "Jesus räddar oss från sex" så uttrycker vi evangeliet illa!

I församlingen måste förlåtelsen ha en central plats. Och en förutsättning för förlåtelse är insikten att det finns något att förlåta. Det är detta kyrkan måste kunna sätta ord på, och som vi kanske har missat i vår iver att vara relevanta och distansiera oss från gångna tiders överdrivna moralpredikande.

Jag pläderar inte för ett återinförande av någon syndakatalog. Jag pläderar inte för (själv)rättfärdiga predikningar där vi talar om för andra hur de ska leva. Men hos varje människa finns en intuitiv erfarenhet om att vi kommer till korta inför de ideal av godhet som finns någonstans inom oss, att vi likt darrhänta bågskyttar missar målet. Det är detta som måste kläs i ord, bekännas och förlåtas.

I Svenska kyrkan ber man (eller åtminstone gjorde man det förut) med följande ord. Läs orden, och låt dem sjunka in. Jag är inte särskilt liturgiskt eller poetiskt lagd, men jag måste medge att dessa århundraden gamla ord uttrycker en sanning som vi frikyrkliga kanske är på väg att glömma bort.

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Kanske är det dags att (åter)införa syndabekännelsen i sabbatsgudstjänsten?!

Nådens under

Det är inte alltid som det kristna livet känns som det rätta eller lättaste. Det vore oärligt att påstå att man alltid vandrar som på moln bara för att man är kristen. Då kan det kännas skönt att hitta tröst från stora andliga ledare, allra helst som de kommer från den välbekanta svenska myllan.

Jag citerar Lewi Pethrus:

Det är således och utan att vara förtjänt av Guds nåd genom förlossningen i Kristus Jesus, som vi blir rättfärdiggjorda. Det är därför ingen motsägelse när Jesus själv förkunnar sin försonargärning. Han säger: "Liksom människosonen har kommit, inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" Matt 20:28.

Det nådens under som skett till släktets försoning, består däri att Kristus tagit mänsklighetens synd på sig, burit dess dom och friköpt släktet från lagens förbannelse. Det är vår Herre Jesu Kristi nåd.

Det är Gud som av nåd valt att på korsets väg frälsa världen. Kristus har även han som den fullkomliga människans och släktets nye representant av nåd, offrat sig själv till släktets försoning. ....Från bloggen Min Frid

Orden får tala för sig själva. Hur mycket man än argumenterar om lagens betydelse, så finns det ingen - och det omfattar den mest puristanska adventist - som kan hävda att man gjort tillräckligt. Kanske principerna ibland blir både viktigare än den sanna ödmjukan tjänsten för Jesus, och att nitiskheten att bevara den sanna tron (läs adventbudskapet) i själva verket sätter djupa sår hos sin kristna medvandare? Omvänt kanske andra känner sig djupt rubbade i sin cirklar och övertygelse att ha lärt känna hela sanningen, när den progressiva tanken får utrymme?

Även om Pethrus talar om försoning mellan kristna var han ledare för en av de största delningarna inom svensk frikyrklighet som medförde Pingstkyrkans födelse. Är inte kompetent att beskriva hela den processen, men kunde tvisten om detaljer i nattvardsfrågan leda till en delning av Filadelfiaförsamlingen, så finns det nog en betydligt större avgrund inom dagens adventism. Vart Guds Ande leder den frågan får framtiden visa.

Rätta mig om jag har fel - ingen skulle bli gladare än jag...

För mig finns bara en väg - att lita till nådens under.

En vision om gemenskap

Vad tänker man på när man nämner kyrkans gemenskap? Församling? Vare sig man är inne i det kristna tänket, eller står utanför så finns nog många bilder. Den magnifika kyrkodomen, den bubblande karismatiska kyrkan, den beskyddande renläriga kyrkan eller den lilla familjära kyrkan. Alla formerna har sina rötter i vår moderna kyrkohistoria (c:a 1000-talet och framåt). Det uppdrag församlingen/gemenskapen har är att synliggöra Jesus i vårt lokala sammanhang. Det har inneburit - och innebär givetvis fortfarande - att många människor funnit ett nytt liv i församlingen, fått nytt hopp och en ny inriktning på livet. Men med tiden har kyrkorna ibland hamnat i byråkratiska processer, där försvar av formen varit viktigare än Kristus, där det förekommer omständiga valberedningprocesser och kyrkoråd som värderar människor på våg istället för att se styrkor, bygga upp och uppmuntra. Det är ingen hemlighet att kyrkan bidragit till många skismer genom historien, och inte ens anno 2009 kan man hålla sams vare sig man är adventist eller katolik. Det handlar om olika syn i allt från bibeltolkning till musikstil. Kan det ha varit grundtanken?

Om man försöker se bakom denna kyrkohistoriska ridå av traditioner, vad finns då? Först återigen - ett tydligt erkännande - människor möter Jesus i alla kristna sammanhang. Men vi måste vara öppna för att det inte alltid är hela bilden. Människor kan känna sig pressade och må dåligt i etablerade församlingar. Listan över ansvarsroller i församlingen kan bli lång och kravfylld för många. En intressant trend, som jag bara råkat snudda vid, är en underground-rörelse som börjar ställa viktiga frågor om alternativ till de traditionella kristna gemenskaperna. Kan man behålla kärnan, men skala bort pressen, kraven och onödiga traditioner? Ta gärna tid och fördjupa dig i samtalen bakom länkarna ovan.

Om vi försöker utgå från Jesu sammanhang hamnar vi först i den judiska synagogtraditionen (formades efter fångenskapen i Babylon, och innehöll intressanta traditioner med syfte att bevarar en tro i ett sekulärt sammhälle, men vi lämnar det till en annan diskussion). Går vi några hundra år framåt i tiden handlar det om den första kristna församlingen som växte fram. Det vi vet om den är inte mycket - en antydan hittar vi i 1 Kor 14:26 som antyder en liten familjär gemenskap som uppmuntrade till samtal om det kristna livet (undervisning, sång, uppenbarelse), allt för att bygga upp och dela till varandra. Alltså en ganska löst formad ordning (liturgi). Gruppen som sådan följde Jesus genom att ge utrymme för de svaga och hjälpbehövande i sin omgivning och man delade allt (Apg. 2:42-47). I vårt samhälle sitter det hårt inne att dela allt, men även om man inte delar på alla ägodelar så kan vi kanske ändå testa tanken att det handlade om att dela ansvaret för de fattiga och behövande. Det ligger i alla fall i harmoni med Jesu vittnesbörd om Gudsriket och hur vi kan föra det vidare.

Om nu de etablerade kyrkorna har problem att spegla gemenskapen, friden och kärleken till nästan som Jesus förmedlar i Gudsrikestanken, hur skulle då en vision om församlingsgemenskap se ut?

Kanske är det en liten, lokal grupp på 10-20 personer, som brinner för det enkla i Jesus evangelium? Man uppmuntrar varandra att leva 100% av sin tid att bygga Gudsriket, göra en skillnad i vardagen där man finns, mer än att bedriva "verksamhet". Gemenskapen i mötet - gudstjänsten - är enkel och okomplicerad. Nya medlemmar välkomnas genom att gruppen har en kärleksfull och öppen attityd. Ansvarsroller fördelas genom enkla rådslag där alla är med och de andliga gåvorna söks (I Kor 12:3-11). Gruppen brinner för insatser med anknytning till rättvisefrågor och utsatthet i samhället. Andens gåvor - som de beskrivs i Gal 5:22-23 - är det som styr de grundläggande värderingarna. Den stora församlingens alla byråkratiska plikter är bortskalade, även om gruppen förmodligen hittar former att associera sig till ett större gemensamt sammanhang där man kan dela större uppgifter, undervisning och inspiration.

Jag nöjer mig med dessa några få inledande tankar - som ju är en vision, på gränsen till en dröm.

Hur ser din dröm och vision ut?