Ett andefyllt liv

Det är söndagsmorgon och jag sätter mig framför TV´n och zappar lite på måfå. Fram på skärmen kommer Vision Norge - en kristen satellitkanal - och jag stannar upp en stund mest därför att Bengt Johansson leder lovsångsteamet som just sjunger. Men nyfikenheten blir inte mindre när en liten italiensk fader i munk-kappa ställer sig vid talarstolen. Det är gårdagskvällens avslutningsmöte för Oas-konferensen i Borås som spelas upp. Fader Raniero Cantalamessa från den katolska fransiskanerordern berättar om hur han tillsammans med protestanter upplevt en påtaglig andlig pånyttfödelse. Med en känsla av uppriktighet och geniun förankring i gudsrikets centrum strålar en kärleksfylld (läs andefylld) fader Ranerio genom TV-skärmen med ett budskap om försoning mellan kristna och uppmaning till villkorslös kärlek. Mina ögon fylls av tårar och i min stillhet framför TV´n uppstår ett möte med något som är större än mig själv. En större tanke att Gud har en lösning för världen - inte bara för framtiden, men här och nu. Vad kan vi göra annat än att i vår lilla mikrobubbla älska vår medmänniska - kristen såväl som hedning?
Men min historiska bakgrund som adventist skriker varnande till mig - "...du vet väl att den katolska kyrkan är Babylon, den fallna kyrkan - akta dig!" Paulus råd att pröva allt och behålla vad som är gott kommer ursäktande till mig. Dra inte förhastade slutsatser - behåll vad som är gott.

Vi kan inte blunda för att det pågår något inom kristenhenten idag - tendenser till försoning och gemensamt fokus på det centrala i det kristna uppdraget. Det pågår en dialog där röster som t.ex. fader Ranerio, Peter Halldorf eller Ulf Ekman kan vara värda att lyssna på. Min fråga som adventist blir då - var finns vi i den dialogen? Är vi förlamade i vår rädsla för ekumenik, eller antar vi utmaningen att delta i dialogen? Jag tror vi kan växa i sådan dialog - vi har mycket att lära om gudsriket.

Jesus undervisade i liknelser när han undervisade om gudsriket. Vi kan bara förstå gudsriket genom den inre erfarenheten i våra hjärtan. Jesu metod var inte att slå in sanningen i skallen på folk. En sådan erfarenhet - av ödmjuk gudsrikesinsikt hade säkert Fransiskus. Begrunda hans bön som kan ge oss en liten glimt av uppdraget:

Herre, låt mig bli en förmedlare av Din frid,

låt mig bringa kärlek där det nu råder hat.

Låt mig föra in förlåtelsens anda där det nu råder orättfärdighet,

låt mig bringa harmoni där det nu råder tvedräkt.

Låt mig bringa sanning där det nu råder villfarelse,

låt mig bringa tro där det nu råder tvivel.

Låt mig bringa hopp där det råder misströstan,

låt mig bringa ljus där det råder mörker

låt mig bringa glädje där det råder sorg.

Giv Herre, att jag hellre må söka trösta än bli tröstad,

förstå hellre än bli förstådd,

älska hellre än bli älskad.

Ty det är genom att glömma sig själv som man finner.

Det är genom att förlåta som man får förlåtelse.

Det är genom att dö som man blir medveten om det eviga livet.

Amen.

Konflikthantering - del 1

Låt oss gå tillbaka till 50-talet. Jag menar det riktiga 50-talet, då Claudius och Nero var kejsare i romarriket.

Den kristna kyrkan var ung och framgångsrik. Samtidigt rådde olika konflikter i kyrkan: kyrkan mot kejsarkulten, judar mot hednakristna, kristendomen mot gnosticismen... Men jag tänkte ta upp en väldigt praktisk konflikt: den om huruvida man kunde äta kött som offrats till avgudar.

Bakgrunden är i korthet: I templen till de hedniska gudarna offrades djur. Köttet från dessa djur åts vid festmåltider i templet. Men det kunde också hända att det som blev över hamnade i köttdisken på Konsum. Om man köpte en bit oxfilé i Konsum så kunde man alltså få med sig kött som blivit offrat till t.ex. fruktbarhetsguden Afrodite. Och konflikten gällde: Kunde man äta sådant kött? Kunde man delta i en partaj som en icke-kristen vän hade anordnat i det lokala templet?

De liberala tyckte i allmänhet att det var okej. Bland deras argument fanns:

• Jag som kristen deltar inte i tillbedjan av Afrodite eller någon annan gud; jag vet ju att det finns bara en Gud. Så det går utmärkt att äta sådant kött.
• Maten är inte den viktigaste frågan. Att börja tjafsa om det skymmer det vikigaste: tron på Kristus Jesus.
• Vi måste göra trösklarna till kyrkan låga, och inte låta t.ex. matvanor bli hinder.
• Jag kan inte pådyvla min tro på andra. De kan ju bli sårade!

De konservativa förfasades, och tyckte bl.a.

• Man kan inte äta kött som offrats åt avgudar. Redan det första budordet förbjuder ju avgudatillbedjan!
• Folk kan ju tro att vi sympatiserar med den rådande polyteistiska tidsandan om vi inte markerar mot avgudarna.
• Tänk på vad som händer där i templen: Hos Afrodite idkas prostitution helt öppet som en del av gudstjänsten, och hos Artemis dansar nakna tonårsflickor i festligheterna. Det kan vi som kristna inte acceptera!
• Tänk på de kristna som t.o.m. fått sätta livet till när de vägrade tillbe kejsaren som gud! Och ni är inte ens beredda att avstå från en simpel köttbit...

Och så kom det sig att somliga församlingsmedlemmar blev vegetarianer för att inte riskera att ens oavsiktligen äta kött som offrats åt avgudar, medan andra åt kött med god aptit utan att bry sig om ursprungsmärkningen.

När man blev bortbjuden till en icke-kristen vän tackade somliga nej till hela inbjudan. Andra tackade ja, men övade sig i hur man tackade nej till vissa maträtter, i händelse av att värden bjöd på en stek som offrats till avguden. Somliga tackade ja, men genomled plågsamma middagar medan de tuggade på biff av diffust ursprung, samtidigt som de försökte osjälviskt le glatt och berömma den utmärkta biffen som värdfrun hade tillagat. Och ytterligare några tackade glatt ja och syntes inte det minsta besvärade oavsett vad som bjöds.

Och inom församlingen gick diskussionens vågor höga. Alla tyckte förstås att deras teologi och tillämpning var bäst. De gemensamma församlingsluncherna blev också ett problem. Skulle man tvingas "sänka" sig till vegetarianernas minsta gemensamma nivå så att alla skulle kunna äta av den framdukade maten? Eller ska alla börja ta med sig sin egen mat? Men vad skulle då hända med bordsgemenskapen? Och vegetarianerna kände sig illa berörda av de andra som tuggade i sig kött som (kanske) offrats till avgudar, medan köttätarna kände sig som andra klassens kristna i jämförelse med de puritanska grönsaksminimalisterna.

---

Jag föreställer mig att det var ungefär så i en del kristna församlingar på 50-talet. Åtminstone anar man det från Paulus brev.

Jag tänker i ett uppföljande inlägg (om några veckor) återkomma till den vägledning Paulus ger församlingarna i frågan. Men tills dess föreslår jag att du "idisslar" den här konflikten lite. Använd din fantasi för att föreställa dig församlingsmötena i t.ex. Korinth när frågan debatterades! Detta var minsann inga petitesser som stod på spel: Lojalitet till Gud, tillbedjan och första budordet var på tapeten. Tunga saker! (Diskussionerna om omskärelsens vara eller icke-vara borde ha känts som teologiska spetsfundigheter i jämförelse...)

Associerara gärna också till din egen erfarenhet. I våra liv som delar av en troendegemenskap möter vi nämligen samma typ av konflikt. För oss är det andra frågor idag än det var i romarriket på 50-talet, men mönstret går igen: Tunga teologiska frågor som får återverkningar i våra vardagliga val. Hur ska vi göra? Hur ska vi leva?

Ingen har sanningen men många söker den.

Det finns många olika religioner i världen, många olika kristna samfund och många olika trosuppfattningar inom de olika samfunden. Vem är det egentligen som har rätt? Vem har sanningen? Oavsett vilken trosuppfattning vi än har kan vi aldrig säga ”jag har rätt och du har fel”, var finns då ödmjukheten och respekten? Vi måste lyssna på varandra, diskutera med varandra och lära av varandra. Ingen har sanningen men många söker den.

Vad är det som gör att många är rädda för att lyssna till andras trosuppfattningar? Varför väljer många att se olikheter i stället för likheter? Är det inte bättre att undersöka vad det egentligen är som förenar oss?

Det finns trosskillnader kristna samfund emellan men även inom adventistsamfundet. Vi har olika bakgrunder och olika förutsättningar vilket medför att vi tolkar bibeln på olika sätt. Tron är individuell och personlig. Jag anser att det, i en församling, är viktigt att det är ”högt i tak” och att det finns plats för alla. Tron kan inte stoppas in i en box där alla har samma uppfattning. Det finns inget färdigt koncept. Min tro är min tro och kan aldrig vara någon annans tro.

Att man i ett samfund har övergripande trospunkter tycker jag är OK men att man som församlingsmedlem förväntas acceptera färdiga tolkningar av dessa trospunkter är inte OK för mig. Det skapar enligt min mening följande grupperingar:

• De som accepterar utan att ifrågasätta. För många är det tryggt och bekvämt med ett färdigt koncept, någon som har sagt hur man skall tolka bibeln och hur man skall tro. Det är en fast grund att stå på. Oliktänkande blir ett hot för deras trygghet och hot kan i sin tur skapa stress och ångest. Här finns det en sektvarning.
  
• De som har vissa avvikande åsikter men inte vågar, eller väljer att inte uttrycka dessa av olika andledningar. Den här gruppen kan vara lite konflikträdd, det är lättare att bara flyta med.
  
• De som har avvikande åsikter, vågar ta upp och diskutera dessa. Den här gruppen vågar ifrågasätta trots att det skapar ”oro i lägret”. Man uppmärksammar fler kunskapskällor och söker i vidare perspektiv.
  

Det är vår skyldighet att stanna upp och reflektera över vad vi står och vart vi är på väg. Det måste finnas en flexibilitet och en uppmuntran till att våga granska vår egen tro, vårt eget samfund och våra egna trospunkter.

Sökandet måste hela tiden vara en process – det måste hela tiden finnas en utveckling. Om vi upplever oss ha nått målet och hittat sanningen kan vi ju bara luta oss tillbaka och slå oss själva för bröstet och vara nöjda. Då kommer en stagnation i den personliga trosprocessen förmodligen att infinna sig.

Hur utvecklar vi vår personliga tro - vad har vi att tillgå? Nedan nämner jag några sätt som jag tycker är viktigt för att växa i tron:

• Personlig relation till Gud. Regelbunden bön till Gud där även stillheten/lyssnandet ingår.
  
• Litteratur: Bibeln är ”grundbulten” men det finns ett stort utbud med annan religiös litteratur. Vi har olika behov vid olika perioder i livet. Se förslag som tidigare skribent har rekommenderat.
  
• Mänskliga möten. Att våga utbyta erfarenheter och åsikter med andra människor oavsett bakgrund och trosuppfattning.
  

Jag vill avsluta mitt inlägg med Rom 12:4-5
”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.”

Öppenhet i andra samfund

Här en kort erfarenhet att som adventistpastor arbeta i ett annat samfund.
Efter att under många år ha abetat inom adventkyrkan som pastor fick jag också en möjlighet att arbeta som adventistpastor i ett annat samfund, närmare bestämt inon Svenska Alliansmissionen. När jag sökte upp Alliansmissionens ledning blev jag mycket vänligt mottagen. Vi pratade om min adventistiska bakgrund, om olika teologiska spörsmål, och samtalet slutade i en så positiv anda. Någon tid därefter fick jag en kallelse till anställningsintevju i en församling i Småland. Församlingen ville träffa mig för att lära känna mig och ställa frågor om min adventistiska bakgrund. Också det mötet slutade i en mycklet positiv anda och jag fick en kallelse att börja arbeta i den församlingen. Den tjänsten slutade jag efter ca två år p.g.a. andra uppdrag.
Denna erfarenhet av ett annat kristet samfund har varit oerhört välgörande. Den öppenhet som jag mötte var någonting som jag aldrig ens kunnat drömma om. Några av mina blivande pastorskolleger var mycket positiva, och deras reaktion var att det måste ha varit en stor omställning för en adventistpastor att börja arbeta i en annan frikyrka. Denna nya erfarenhet som jag fick visade mig hur trångsynt jag själv hade varit. Bland mina nya kolleger och församlingsmedlemmar fann jag en djup tro på evangeliet, en vilja att sprida ut Guds rike, en öppenhet för olika teologiska spörsmål etc. Samtal om sabbaten, om människosynen, om döden, om Jesu återkomst etc. kom upp i olika sammanhang. En av de bästa erfarenheterna för mig handlade om nattvardsfirandet. Det var första gången i mitt liv i frikyrkan då jag fick ta emot nattvarden från en "vanlig" medlems hand. Orden "Jesu kropp för dig utgiven, Jesu blod för dig utgjutet", utttalade av vanlig medlem, var en stark upplevelse. Det allmänna prästadömmet kom till heders.
Denna erfarehet lärde mig också ett jag själv måste kunna förstå att Guds rike och Guds aktiva verksamhet i spridandet av evangeliet är mycket större än jag utifrån min adventistiska bakgrund någonsin hade kunnat ta till mig. Naturligtvis hade jag också tidigare hafr den övertygelsen att Gud verkar också genom andra samfund, men nu fick jag en egen erfarenhet. En "rätt" teologi i alla ära, med spridandet av budskapet om Jesus överträffar all teologisk reflektion som inte har Jesus i centrum.
Kanske någon tänker nu att man kan inte vara en adventistpastor och samtidigt arbeta i ett annat samfund. Tyvärr finns denna inställning, och jag fick möta den och blev mycket ledsen för denna inställning. Men Gud är god och är större än våra trångsynta hjärtan och hjärnor. Har inte Gud kallat oss att sprida ut det goda budskapet om Herren Jesus som Skaparen till alla människor? Borde man inte vara glad när Gud kallar människor till olika sammanhang? Öppenhet inför Gud och öppenhet inför det uppdrag han gett oss är nyckeln!

VA