Ingen har sanningen men många söker den.

Det finns många olika religioner i världen, många olika kristna samfund och många olika trosuppfattningar inom de olika samfunden. Vem är det egentligen som har rätt? Vem har sanningen? Oavsett vilken trosuppfattning vi än har kan vi aldrig säga ”jag har rätt och du har fel”, var finns då ödmjukheten och respekten? Vi måste lyssna på varandra, diskutera med varandra och lära av varandra. Ingen har sanningen men många söker den.

Vad är det som gör att många är rädda för att lyssna till andras trosuppfattningar? Varför väljer många att se olikheter i stället för likheter? Är det inte bättre att undersöka vad det egentligen är som förenar oss?

Det finns trosskillnader kristna samfund emellan men även inom adventistsamfundet. Vi har olika bakgrunder och olika förutsättningar vilket medför att vi tolkar bibeln på olika sätt. Tron är individuell och personlig. Jag anser att det, i en församling, är viktigt att det är ”högt i tak” och att det finns plats för alla. Tron kan inte stoppas in i en box där alla har samma uppfattning. Det finns inget färdigt koncept. Min tro är min tro och kan aldrig vara någon annans tro.

Att man i ett samfund har övergripande trospunkter tycker jag är OK men att man som församlingsmedlem förväntas acceptera färdiga tolkningar av dessa trospunkter är inte OK för mig. Det skapar enligt min mening följande grupperingar:

• De som accepterar utan att ifrågasätta. För många är det tryggt och bekvämt med ett färdigt koncept, någon som har sagt hur man skall tolka bibeln och hur man skall tro. Det är en fast grund att stå på. Oliktänkande blir ett hot för deras trygghet och hot kan i sin tur skapa stress och ångest. Här finns det en sektvarning.
  
• De som har vissa avvikande åsikter men inte vågar, eller väljer att inte uttrycka dessa av olika andledningar. Den här gruppen kan vara lite konflikträdd, det är lättare att bara flyta med.
  
• De som har avvikande åsikter, vågar ta upp och diskutera dessa. Den här gruppen vågar ifrågasätta trots att det skapar ”oro i lägret”. Man uppmärksammar fler kunskapskällor och söker i vidare perspektiv.
  

Det är vår skyldighet att stanna upp och reflektera över vad vi står och vart vi är på väg. Det måste finnas en flexibilitet och en uppmuntran till att våga granska vår egen tro, vårt eget samfund och våra egna trospunkter.

Sökandet måste hela tiden vara en process – det måste hela tiden finnas en utveckling. Om vi upplever oss ha nått målet och hittat sanningen kan vi ju bara luta oss tillbaka och slå oss själva för bröstet och vara nöjda. Då kommer en stagnation i den personliga trosprocessen förmodligen att infinna sig.

Hur utvecklar vi vår personliga tro - vad har vi att tillgå? Nedan nämner jag några sätt som jag tycker är viktigt för att växa i tron:

• Personlig relation till Gud. Regelbunden bön till Gud där även stillheten/lyssnandet ingår.
  
• Litteratur: Bibeln är ”grundbulten” men det finns ett stort utbud med annan religiös litteratur. Vi har olika behov vid olika perioder i livet. Se förslag som tidigare skribent har rekommenderat.
  
• Mänskliga möten. Att våga utbyta erfarenheter och åsikter med andra människor oavsett bakgrund och trosuppfattning.
  

Jag vill avsluta mitt inlägg med Rom 12:4-5
”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.”