Rapport från insidan

I föregående bloggpost nämns en dialog om adventkyrkans utveckling och frågeställningar som just nu pågår i vårt grannland Norge.

En bidrag till den dialogen är boken Nesten till stede av Björn Olav Nordal som jag i skrivande stund är halvvägs igenom. Boken - skriven i romanform - handlar om den unge Björnars tankar och upplevelser av att växa upp i ett adventistsammanhang under 70-talet.

Tänker mig att senare komma med en djupare kommentar över boken, men redan nu ser jag den som en banbrytande bok för upplevelsen att växa upp i ett sammanhang där det mesta omgärdas av regler och förutfattade förväntningar hur en kristen (läs adventist) ska reagera och tänka. Det finns många situationer i boken som kan kännas igen - på gott och ont.

Eftersom det i dagarna publicerats en omfattande recension av boken i Adventnytt - Adventkyrkans officiella organ i Norge - är det redan nu av intresse att peka på denna dialog. I bifogad länk finns Bjorn Olavs egna kommentarer och utdrag ur recension av Atle Haugen.

Så här avslutar Haugen sin recension:

Boka anbefales absolutt. Den vil nok vekke minner og være både god og vond for mange å lese. Nettopp derfor, og fordi temaet er alvorlig og nærgående, bør den følges opp med samtaler og sjelesorg.

Noen synes det er vondt når menigheten tilsynelatende utsettes for kritikk. Jeg tror ikke vi har noe å frykte av noen avisoppslag og en bok som dette. Åpenhet og ærlighet er i vår tid viktigere enn fine fasader. Det har vært stille om slike spørsmål som boken berører alt for lenge. Nettopp derfor vil nok boka bli møtt med både motstand og takknemlighet. Bjørn Olav Nordahl har vært både modig og ærlig. Jeg tror vi trengte (og fortjente?) denne boka.”

Boken är ett viktigt lästips inför julledigheten. Läs den och ge oss dina synpunkter.

Tystnad - eller ärlighet?

Den som känner till Adventkyrkan vet att det i en tidig fas av samfundets utveckling fanns en amerikansk ledarprofil med namnet Ellen G White (1827-1915, EGW) som gav ett bestående avtryck i rörelsen. Hon skrev ett stort antal böcker som getts ut i sin helhet, eller ofta i tematiska redaktionella verk.

Officiellt är EGW en del av Adventkyrkans fundamentala trospunkter där hon ges epitetet Profetians Ande. Hon anses ha haft flera direkta visioner från Gud som har avgörande betydelse för samfundets tro och utveckling. Även om det officiellt sägs att Adventistsamfundet har en grund i Sola Biblica blir ändå principer och tolkningar av Ordet belysta utifrån Ellen Whites perspektiv som gärna s.a.s. får sista ordet.

Listan skulle kunna göras lång på diskussioner och frågor som pågår hur vi idag kan relatera till hennes skrifter som skrevs i ett pietistiskt weslianskt historiskt sammanhang. En huvudfråga är givetvis i vilken grad - och på vilket sätt vi kan förhålla oss till hennes andliga anspråk. Kan vi säga att hon var Guds Profet, eller omvänt, kan vi se henne mer som en vanlig människa med ett mått av gudagivna andliga gåvor?

Jag har länge känt att det inte är progressivt att här ta upp en internkritisk fråga på bloggen. Det är heller inte en fråga som hjälper en värld som håller på att svälta ihjäl, fysikt och andligt. Då är det en hängiven Jesustro det jag helst vill skriva om.

Men - och det är med smärta jag skriver det - frågan om EGW håller på att förlama ett helt samfund eller åtminstone enskilda församlingar. Hur ska man kunna gå framåt om inte en ärlig dialog kommer upp på ytan och inte tystas ner? Tystnaden kan antingen bero på rädsla att uppfattas rebellisk, men givetvis också av omsorg och respekt för de som bygger mycket av sin religiösa upplevelse på EGW's vittnesbörd. Enskilda församlingar kan välja bort, eller tysta ner personer som inte uttrycker sig med den rätta koden. Trenden är pro EGW och fundamentala trosfrågor ges allt större fokus, med den nye världsledaren Ted Wilson och ungdomsevangelister som pådrivare.

Därför behövs en ärlig, medmänsklig dialog, där vi vågar prata öppet och ödmjukt om kärna i adventismens tro. Samtidigt som dörren står öppen för nya yttringar av en Jesuscentrerad tro som sätter fokus på dagens behov -enligt den linje vi skrivit flera artiklar om här på bloggen.

Inspirationen att sätta ner foten beror att jag bland mina norska Facebook-vänner de senaste dagarna insett att jag har många med mig som ställer samma allvarliga frågor om samfundets utveckling - och inte mår bra av det. Jag vill inte heller må dåligt av att inte vara ärlig och öppen med mina känslor och frågor. Kyrkan ska vara den plats där vi stöttar varandra och bygger upp, inte en plats där man är livrädd att trampa på minor.

Nu får det bära eller brista - den Store Guden kommer att desarmera minorna. Våga vara ärlig - de verkliga vännerna kommer alltid att finnas där.

Människan och mediet

Häromdagen tittade jag på en gudstjänst som live-streamades från en svensk adventkyrka. I de publikbilder som TV-kameran fångade kunde jag se flera för mig bekanta ansikten, och det var ju trevligt i sig.

Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström…

Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?

Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats – man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.

Falsk väckelse?

Jag har en gång varit på vippen att befalla en person att i Jesu Kristi namn vika hädan. Det var för över 10 år sedan, och jag var på en kristen (ej SDA) konferens med deltagare från många olika samfund och kyrkor. Konferensen gjorde stort intryck på mig. Nej, det gjorde inte bara intryck, det förändrade mitt liv:

• Jag fick bekänna en synd och be om förlåtelse för något jag gjort många år tidigare. Det var en sådan befrielse att bli av med den bördan!
• Jag fick insikt om den Helige Andens gåvor, och vilka gåvor Gud utrustat just mig med. Och jag började tjäna Kristi kropp med de gåvor jag har.
• Jag fick en ny vision och entusiasm för evangelisation och församlingen.

Det var en lugn och sansad konferens. Det var inget karismatiskt hallaballoo. Det var ingen som manipulerade mig. Det var inget framtvingat under känslorus. Det var bara Guds ord, Helig Ande och människors berättelser om hur Gud förvandlar. Inget mer, inget mindre.

Utanför kyrkan där konferensen hölls stod en broder (eller om de var flera, jag minns inte) som kan betecknas som en mycket konservativ adventist. Han delade ut flygblad till konferensdeltagarna, med budskap typiskt för den mörkblå versionen av adventismen: varningar om Babylon, vilddjurets märke etc.

I mitt innersta blev jag upprörd. Skulle denna konferens vara en del av Babylon och en falsk väckelse? Menar man allvar med att djävulen skulle stå bakom det som jag (och andra konferensdeltagare) varit med om dessa dagar? Sedan när började Fienden befria människor från syndens bojor och skapa glöd i församlingen? Det kändes som att flygbladen drog i smutsen det Gud hade gjort. Två tusen år tidigare hade religiösa experter beskyllt en snickare från Nasaret för att hela och bota människor i Belsebubs kraft... Jag fick en stark impuls (ingivelse?) att bokstavligen befalla flygbladsutdelaren att i Jesu namn försvinna. Men jag gjorde inte det.

I traditionell adventism är man ofta avogt inställd till allt som inte kommer från SDA. Den nyvalde världsledaren Wilson är inne på denna linje, vilket framkom tydligt i hans predikan vid Generalkonferensen nyligen: "Don’t reach out to movements or megachurch centers outside the SDA church... Look WITHIN the SDA Church..."

Jag undrar bara: Hur hade Gud kunnat förändra mig om jag hade följt Wilsons råd och inte varit på denna konferens? Och jag undrar: Hur tänker Wilson när han vill att vi ska be Gud om väckelse och förnyelse, men i samma veva begränsar Gud till 1860-talets samfundsgränser?

Jag förstår inte dessa markeringar mot det som finns utanför SDA-hägnet. Jag förstår det inte i ljuset av vad Nya Testamentet berättar om judarna och fariseerna. Har man glömt Frälsarens undervisning "på frukten känner man trädet" (Matt 7:15ff)? Har man glömt Paulus råd "pröva allt, ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:21)? Kan vi inte låta Gud verka som Han vill, och öppet, ödmjukt och förutsättningslöst - men sunt kritiskt, ty allt är inte Gud som glimmar - söka efter Guds fingeravtryck i allt som sker? Gamaliels ord till Stora Rådet är lika aktuella idag som för 2000 år sedan: "Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv." (Apg 5:38-39)

Wilsons Dag

Den amerikanska adventisttidningen Spectrum noterar att Ted Wilson som valdes till adventismens världsledare för några veckor sedan till slut lyckades - på fjärde försöket...

Vad vill Wilson?

Det var i slutet på 80-talet som jag firade Thanksgiving hemma hos Ted N. C. Wilson. Härom dagen valdes Wilson till Adventistsamfundets världsledare, men då på 80-talet var han sekreterare för en av samfundets divisioner. Jag var studentmissionär, och slank in på denna Thanksgiving eftersom min värdfamilj hade tillräckliga amerikanska kopplingar för att kvala in på Wilsons Thanksgiving-firande.

Jag har dock inga större intryck av Wilson, och vi umgicks inte särskilt mycket. Kanske berodde det på personkemi, eller kanske på att jag och min värdfamilj hörde till dem som hade en mer progressiv syn på vad adventism är... Jag och en kompis dök ner i divisionskontorets swimmingpool en lördag eftermiddag under ett knytkalas, och om jag minns rätt så hörde Wilson till dem som höjde ett ögonbryn - ett svalkande dopp i poolen under sabbatstid var liksom inte helt kosher.

Den nya generalkonferens-presidenten Wilson anses vara konservativ. Vid sitt "acceptanstal" och på den efterföljande presskonferensen talade Wilson om vad han ville prioritera, och där fanns onekligen en del traditionellt gods.

Bland annat sade han att "vi måste kraftfullt betona Profetians Ande [dvs Ellen White], inte bara som andaktsläsning, utan som vägledning ("instructional counsel") för varje aspekt av livet".

Han sade också att enhet kommer "primärt... genom en fokuserad förståelse av våra trospunkter ("our beliefs")", och att "det som verkligen binder oss samman är vår tro ("belief")". Noteras kan att i engelskan finns en nyans mellan "faith" och "belief" som inte finns på svenska, och Wilson använde hela tiden ordet "belief". Och där Paulus talade om "kärleken som det band som håller er samman", där talade Wilson alltså om vår (intellektuella) tro.

Under presskonferensen använde Wilson begreppet "Profetians Ande" 4 gånger, "evangeliet" 4 gånger, "Jesus/Kristus" 3 gånger, "sanning" och "det sena regnet" 1 gång var. Ord som "kärlek", "nåd", "fattiga", "omsorg": 0 gånger. Och "innovativ", "progressiv", "kreativ": 0 gånger. Ordet "ny" förekom en gång: i "ny teknik".
(Källa: transkriptionen av Wilsons presskonferens.)

Nu ska man inte dra för stora växlar på att räkna ord i ett kort anförande och en presskonferens, men kanske kan man ändå skönja en icke oväsentlig nyansskillnad? Som jämförelse kan man läsa den avgående Jan Paulsens predikan vid Generalkonferensen 2000 (där han valdes), där han i slutet delar med sig av en varm och inkluderande vision som jag gärna skriver under på.

Detta inlägg har handlat om nyanser och ordval som är av intresse med tanke på vad denna blogg heter. Det fanns mycket i det Wilson sade som jag förstås instämmer i: behovet av bön, väckelse, att söka råd hos andra, Bibelns centrala ställning, Andens verk, hoppet om Jesu återkomst etc.

Jag håller tummarna för att adventismen under Wilsons ledning fortsätter vara en rörelse som går framåt i tiden, inte bakåt.

Se artiklar & kommentarer från olika håll, t.ex. Adventist Review, Spectrum, J. David Newman/Adventist Today, Erwin Taylor/Adventist Today, Ron Corsons blogg, kommentarer på Educate Truth.

UPPDATERING 5 juli: Ted Wilsons avslutningspredikan på generalkonferensen gick i samma ton. Se även kommentarer från t.ex. J. David Newman, Sam Neves/Spectrum och Charles Scriven.

Vem ställer frågan?

Har med stort intressen följt Jonas Gardells serie O Herre Gud. Det är inte första gången gycklarens röst är den som väcker tanken och leder till medvetenhet. Han driver med traditionell kristendom på ett sätt som motiverar en varningsskylt "Programmet innehåller stötande material för frommt troende".

Men bortom alla fördomar (kristna såväl som världsliga) som kan omsluta personen Gardell finns ett stort hjärta och en uppriktigt sökande efter det evangelium som vi hoppas kan ge - och leda till - en bättre värld. Gardells eget vittnesbörd är att han, efter grundliga studier, tror sig kunna bevisa att Gud inte finns - ändå tror som ett barn.

Programmen ligger kvar på SVT-Play några veckor till (20 maj) och är helt klart en viktig del i den kristna debatten i det svenska sammanhanget. Den som tror sig kunna svara på relevanta frågor om kristen tro utan att ha sett Gardells frågor kan faktiskt riskera att missa det verkliga behovet.

Vad tror du - är Gardell något viktigt på spåren?

PS. Intressant att åtminstone två av de präster från Svenska Kyrkan som ger bakgrundsbilder om kristen tro i programmen har adventistbakgrund. Vi är tydligen en god teologisk plantskola! DS.

Musikaliska skyttegravar

Jag förstår inte dispyterna mellan olika sorters andlig musik.

Somliga ogillar s.k. lovsång. De klagar på att samma verser upprepas flera gånger. Jag undrar: Hur ska de klara en evighet i himmelen där "de fyra varelserna ... utan att vila ... säger dag och natt: 'Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer.'" (Upp 4:8)?

Psalmen 375 i Psalmer & Sånger går: "Jesus, det skönaste, största och renaste namn som på människors läppar är lagt, rikt på barmhärtighet, sanning och salighet, rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt!" Sång 83 i Sjung lovsång alla länder går: "Jesus, Du är den skönaste, Jesus, Du är underbar, Ditt namn är upphöjt över alla andra namn, Du är underbar, Du är här." Den första anses vara en älskad psalm, den andra en lovsång. Bortsett från att den ena tillkom ca 100 år före den andra, så är skillnaden...vad?

Sångtexter är också föremål för kritik. Jag hörde någon förfasa sig över strofen "jag vill också dela kampen, lidandet Han haft" i sången "Jag vill lära känna Jesus" (t.ex. nr 72 i Sjung lovsång alla länder). Vederbörande hade tydligen missat att orden inte är något modernt liberalteologiskt påfund - Paulus skrev dem i Kol 3:10!

Somliga vägrar av teologiska skäl sjunga sånger som har ordet "helgon" i sig. Jag tror heller inte på själens odödlighet, och tror således inte att det finns någon helgonskara där uppe (ännu), och jag inser också de teologiska problemen. Men jag har också teologiska problem med sångtexten i Ps 137:9 "Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan" - men det hindrar inte mig från att tolerera existensen av denna psalm. Och jag kan finna glädje och uppbyggelse i några av de övriga 149 bibliska psalmerna!

Och så har vi det här med instrument. Somliga anser orgeln i kyrkrummet vara OK, men trummor en styggelse. Orgeln är dock en grekisk uppfinning från kring 250 f.Kr., och användes senare bl.a. av romarna i gladiatorspel. Kejsar Nero själv trakterade instrumentet. Långt innan orgeln nådde kyrkorna kanske kristna martyrer gick sin död till mötes ackompanjerade av orgelmusik, under överinseende av en kejsare som bokstavligen gjorde sig till gud! Och fiolen: detta klassiska instrument användes först i dansmusik innan den hittade sin väg in i kyrkrummet... - Släng ut trummorna om du vill, men släng också i så fall ut orgeln och fiolen i konsekvensens namn!

Rörelse till musik möts ibland av rynkade näsor. På det rent personliga planet undviker jag dans i alla dess former som pesten. Men jag har insett att min anti-dans-inställning har mest med min uppväxt och personliga preferenser att göra. Ty: "David och hela Israel dansade framför Gud med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till cymbaler och trumpeter." (1 Krön 13:8). Efter uttåget ur Egypten dansade och sjöng Miriam och de andra israeliska kvinnorna (2 Mos 15:20-21). "Med dans skall de prisa hans namn, till tamburin och lyra skall de sjunga hans lov." (Ps 149:3). När kristusefterföljare blir förföljda uppmanar Jesus oss: "Gläd er på den dagen och dansa av fröjd..." (Luk 6:23).

Och det är inte bara konservativa som bidrar till dispyterna. De mer modernt lagda bidrar, t.ex. genom att generaliserande förvisa alla gamla goda psalmer till historiens skräpkammare. Eller genom att accentuera skillnaderna genom att introducera lovsångsteam, lovsångshäften etc. i direkt kontrast till de (vanligtvis) tre sångerna som sjungs under en gudstjänst. Jag har hört somliga påstå att lovsång är en särskild slags sång, och formulera en teologi kring det. Det må vara hänt att det finns en särskild kategori "lovsång", men låt oss i så fall också formulera kategorier och teologier för "tvivelsång", "överlåtelsesång", "rop-om-hjälp-sång" etc. Eller varför inte "undervisningssång" - i den nytestamentliga församlingen så fanns ju tydligen något sådant: "Lär och vägled varandra med med psalmer, hymner och andlig sång..." (Kol 3:16).

- - -

De klyftor som skapats mellan psalm och lovsång, mellan stillhet och fart, mellan klassiskt och poppigt, mellan lyfta händer eller händer i byxfickorna, mellan dans och värdighet, mellan dittan och dattan, synes mig vara främst skyttegravar som människor grävt. Det behöver inte vara antingen-eller. Ett äktenskap rymmer både stillsamma promenader och passionerad intimitet - de är facetter av samma diamant.

Gud skapade den mångfald som mänskligheten utgör. Det är OK att tycka att det ena berör mer än det andra! Men låt oss inte klä ut våra personliga preferenser i någon slags teologisk kostym, på det att vi icke ska riskera missbruka Herren vår Guds namn genom att påstå att Gud tycker mer om en stil än en annan.

Därmed inte sagt att all musik är bra. Musik berör oss på ett djupt plan, på gott och ont. Man bör definitivt ta hänsyn till kontexten. "För judar har jag varit som en jude... allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några." (1 Kor 9:20-23). Men kontexter förändras. Det som idag är olämpligt behöver inte vara olämpligt för all framtid. Det är med musik som med knivar: knivar kan användas för att skära bröd med - eller att mörda med.

Gräv igen de muskaliska skyttegravarna - men kliv upp ur den innan du börjar gräva igen den. Ty en skyttegrav är, just det, en grav.

Krav för medlemskap?

Tidningen Dagen har ett par intressanta artiklar under rubriken Dags att ställa krav för medlemskap?: "Medlemmarna vet ofta inte vad församlingen vill" och "Viktigt att alla ställs inför frågan vad det betyder att vara medlem". En del adventistförsamlingar, t.ex. Cornelius i Oslo har också infört en del av det som tas upp i artiklarna (t.ex. att man måste förnya sitt medlemskap vartannat år). Jag tror det finns en hel del klokt i dessa tankegångar: att i vissa avseenden "höja ribban" vad gäller medlemskap. Vad tycker du?

Att inte vara kyrka för att bli en kyrka

Rudy Dingjan, koordinator för Adventistsamfundets församlingsplantering i Nederländerna, delar i en kort artikel "Don't do church to plant one!" med sig av några tankar om hur man når den sekuläre holländaren med evangeliet. Det kulturella avståndet mellan Sverige och Holland är ganska litet... Hur ser det ut i Sverige? Håller du med, eller inte? Läs och tyck till!

Kristen - Live

Vi som kristna utvärderar ibland oss själva och funderar på vad församlingen är till för (internt kallar vi det kanske för hur vi ska driva mission). Återger här några tankar som slagit mig - återigen från mitt Londonperspektiv.

Besökte igår ett nystartat församlingsprojekt som kallas London Live i Notting Hill. Det drivs av ett gäng ungdomar i London, många med sin inspiration och utbildning från Newbold Collage. Gemenskapen var öppen och välkomnande, man hade drop-in före mötet där det serverades fika. Mötet var öppet för tankar hur veckan som gått varit och omtanke/bön för det som berör och känns tungt. Musiken i tillbedjan är lugn och bjuder in en närvaro av den Helige Ande. Människor blir berörda, ser speciellt en handikappad kille som varsamt omfamnas av sin följeslagare. Undervisningen handlar om hur Gud, genom sin Helige Ande leder oss framåt mot målet, precis som en GPS. Skulle vi åka fel finns alltid möjligheten till "re-routing". Hela mötet var alltså i en välkomnande anda och fyllt av Londonbesökarens vardagliga frågor och behov.
Men det som kanske berörde mig mest var att församlingen satsade på att göra skillnad i sitt lokala sammanang. Kollekten gick till att ge stöd för ett hospice för svårt sjuka barn. Där finns ett stakt exempel på vad "mission" handlar om.

Lite senare på kvällen läser jag en kommentar på Facebook att svensk fattigdom har många ansikten. Jag ger dig som läsare utmaningen att se ett konkret exempel på vad "mission" kan handla om i vår tids svenska samhälle. Länken/tankarna är Göran Skyttes från en ledarkommentar i Svenska Dagbladet.

Läs - och ge gärna feedback.

Min förhoppning är att vi med dessa två exempel kan se hur vi bygger Guds rike - här och nu.

Kom till Jesus - och lev livet

Ibland är det bra att bara sjunka tillbaka och reflektera över det viktigate - och att låta (blogg)-veckan landa på ett bra sätt.

Rekommenderar dig att lyssna till musiken och texten i denna musikvideo - känn dig omsluten av livet i Jesus.

Ett öppet fönster

Vad kan man se och uppleva genom ett öppet fönster? Kanske att släppa in ny frisk luft, känna nya dofter och vädra ut en del gammalt. I en andlig liknelse ses vinden som en yttring av Den Helige Ande. Ett öppet fönster ger tillgång till många spännande aspekter.

Jag har på senare tid haft stor inspiration av mina resor till London. Uttrycken i stadens puls, människorna, parkerna, barnbarnet :-) - allt ger ett överväldigande intryck och en bra bas för reflektion och eftertanke över livets verkliga värden.

Att först av allt inse att alla människor jag möter i denna världsstad är älskade av Gud och att Han genom Jesus har en unik plan för varje individ. Tanken svindlar, SÅ liten är jag och mitt samfund i det sammanhanget - men Gud är större.

Att en stilla söndagsmorgon vid Speakers Corner lyssna till muslimer och ateister som värnar om empati och medmänsklig kärlek som enda vägen till fred, och inte få mothugg när jag föreslår att Jesus var en bärare av samma värdegrund dom pratar om.

Att lyssna till världsledare inom adventismen som Clifford Goldstein i en av Londons Adventkyrkaor och fundera över hans Jesusbild i fokus av Bibelns profetior och hur det harmonierar med att en miljard människor svälter. (Se ett av mina tidigare inlägg)

Att besöka en vesper vid Westminister Abbey och känna friden och andens närvaro i tidebönen och körmusiken. En total andlig upplevelse som inte förändrats på 1000 år.

Att besöka samma kyrkosamfund anglikanska kyrkan dagen efter och få en vibrerande erfarenhet av Gudsriket genom lovsång och verklighetsnära undervisning av Ken Costa i Holy Trinity Brompton Church. Härlig andlig värme, glädje och gemenskap. HTB var förövrigt startpunkten för Alphakonceptet som spridits över världen.

Att även söka det lilla sammanhanget i en churchplant inom adventismen - Notting Hill Community Church - London Live. Läste om det på nätet, och pratade med deras pastor Paul King-Brown, efter att vi misslyckats att förstå Londons kryptiska gatunumrering.

Att samtidigt via Twitter följa Rick Warren när han t.ex. noterar att alla kyrkor, samfund och riktningar har sitt värde i att representera Gudsriket. (It takes ALL kinds of churches to reach all kinds of people. If Jesus is honored & lives transformed)

Att också via Facebook, från London, inleda en dialog om tankar och möjligheter att skapa ett nätverk för Simple Church konceptet i Sverige.

Vad nu alla dessa intryck och vindar kan ge för bestående intryck vet jag inte. Kanske luften kan bli lite klarare, kanske förståelsen och de hållbara skälen för att vara kristen kan bli tydligare - att Jesu uppdrag för hans lärjungar primärt är att göra skillnad för de utsatta och de som hungrar i Anden.

Det kan vara dags att ta till vingarna och flyga - är du beredd att öppna fönstret och flyga med?

Fundamentalism - Den Sista Generationen

Inom Adventismen sker idag en rörelse tillbaka till rötterna. Som evangelisk-progressiv blogg är detta en realitet och en strömning vi är tveksamma till.
En mycket bra och objektiv beskrivning av dessa fundamentalistiska riktningar skildras i en film som nyligen tagits fram i USA. Den beskriver en rörelse som fångat tusentals ungdomar in i en hängiven och stark gudstro. Filmen belyser attityder, fakta och debatt, men visar också hur pendeln även inom denna väckelse kan slå tillbaka. I Sverige finns liknande influenser som drivs av ungdomar utbildade och inspirerade av den amerikanska förebilden. Lifestyle TV är det starkaste fästet för denna ungdomsrörelse, och grupper inom flera församlingar och Adventistsmfundets skola har fångats av ideérna, även om det givetvis också finns balanserad teologisk undervisning som motpol.

En trailer till fimen kan ses här:


Hela filmen - The Last Generation - kan ses via denna länk. Den är totalt på 80 minuter och måste ses av dig som vill ha hela bilden.

Filmen noterar att vi är mitt inne i en process där vi inte sett slutet, och är oerhört viktig för att förstå adventismen idag och vilka argument som är drivkraften. Attityder som ligger nära kultbegreppet känns inte långt borta i vissa exempel.

Förhoppningsvis kan filmen ge en nödvändig och ärlig dialog även i Sverige

Är Bibeln barnförbjuden?

Kontrasterna inom samma kyrkväggar kan vara stora ibland.

När jag kliver in lite sent genom kyrkdörren möts jag av några ivriga grabbar i 10-12 årsålderna som letar efter någon som kan sitta i "heta stolen" och svara på vad som egentligen händ Johannes Döparen på Herodes fest. Det blev ett samtal om ond bråd död, men också hur makt, korruption och lättsinnighet kan leda till katatrofalt dåliga beslut. En av grabbarna kunde i detalj beskriva hur stackars Johannes slutade sina dagar. Förhoppningsvis blev det en god reflektion om hur en vandring på livets väg ger oss andra perspektiv än ond bråd död.

Med denna analys av den gudlösa människas ondska i bakhuvudet tar jag del i det pågående bibelstudiet för vuxna som analyserar frågan om det inte är bäst att ta avstånd från och slänga ut alla dåliga filmer och böcker. Studieledare undrade lite retoriskt om det inte förmörkar våra sinnen. Tanken blev uppenbar - vuxna ska vara försiktiga med vad man ser och hör, men det är ok om barn tar del i en analys av samma typ av händelser. Så kan det bli när perspektivet blir lite för snävt. Jag vill testa tanken:

• Vuxna kan - med den Helige Andes ledning - analysera, förstå och agera utifrån det som bygger Gudsriket, med de erfarenheter som film och media ger oss av det verkliga livet. Vuxna kan också - i sin egen egoism vraka och njuta av TV-våldet. Valet är vårt eget.


• Barn skall inte utsättas för svårhanterbara händelser i Bibeln förrän de har en god, Jesuscentrerad gudsbild. Barn kan lika gärna tycka synd om Goliat som att de identifierar sig med den gode David. Barn kan bli rädda att hamna utanför arken istället för tryggheten att vara med på båten osv. Det behövs god vägledning och analys av livets verklighet.
  

Några andra spontana tankar på denna spontana bloggpost?

En social klubb - eller?

En av våra anonyma läsare skrev:

Denna blogg anger Vi som skriver är inte säkra på att ha "sanningen" färdigformulerad i ett antal lärosatser eller tolkningar. Ok, det låter ju som att en insikt har skett (men som ju borde funnits redan från början oavsett...) Men finnas det då något som är säkert? Annars blir det som ett vända kappan efter vinden, att det tolkas så, eller att det är ett starkt inbördes socialt samfundspatos som ligger bakom. Precis som i en fotbollsklubb med stark samhörighet. Ibland är det inte alls fotbollen som binder, det är det sociala.

Anonym satter fingret på en av dagens verkligheter inom Adventkyrkan - den sociala samhörigheten. Så sent som idag upptäckte jag via en länk på Facebook en familj med 10 syskon som gett en god skörd av kusiner inom olika adventförsamlingar i Sverige. Det finns också andra familjer som når närmare 100-talet aktiva medlemmar fördelat över landet och som lokalt sätter en prägel på församlingslivet. Först av allt är detta givetvis en stor lycka för familjerna, men en nyformulering av tron blir också satt på vågen inför vad släktingar och fäder skulle tycka. Det är bra att hålla fast vid traditioner, bara vi kan se det viktigaste.

Något viktigt inom fotbollen (för att fortsätta med Anonyms bilder) är naturligtvis att få njuta av god fotboll, där vi kan välja att vara supporters till det lag vi tycker spelar bäst - och - stämmer med vår familjetradition. Men kanske den store fotbollsguden egentligen har en större tanke? Att fotbollen är en sport med många goda värderingar - där t.ex. Zlatan med en invandrarbakgrund från Rosengårds bakgator kan ta sig till toppen, där ungdomar kan välja ett liv skilt från droger, där ungdomar får ett värde och tillhörighet, där alla lagdelar är viktiga?

Kanske kyrkan - där Adventkyrkan är en av många - är en del i en större vision? Kan det vara så att det finns något viktigare än att sätta upp ett schema över framtida katastrofer när människor redan nu går under i vår närhet? I vår progressiva tanke på bloggen måste alltid denna grundfråga finnas med - pionjär- eller familjetraditioner får inte komma ivägen.

Hemligheten finns i Jesus -där vi kan ana vägen till fred, tillhörighet och rättvisa.

Är Jesu återkomst viktig?

En i mitt tycke omistlig del av att vara adventist-kristen är att vara advent-ist, dvs ha hoppet om Jesu andra ankomst ('advent' = latin för 'ankomst') som en väsentlig del av livsåskådningen.

Adventismen har av uppenbara historiska skäl haft en stark fokusering på Jesu återkomst. Fokuseringen har antagligen ibland t.o.m. varit för stark; ett långsynhetens brytningsfel i form av profetisk spekulation kring "tidens tecken" har fått fokus att hamna för långt framme, på bekostnad av här och nu.

Somliga har reagerat mot detta, och velat fokusera mer på att följa Guds vilja här och nu, och lämna framtiden därhän. I mångt och mycket har de rätt. Med rätta säger de att livet här och nu med Gud är nog så givande och viktigt.

Men jag befarar att somliga av dessa mina medvandrare har i sin iver bytt långsynthetens brytningsfel mot närsynthetens, ty när de fortsätter säga något i stil med att de skulle vilja leva med Gud även om det inte fanns något liv efter detta, då är jag inte säker på att jag håller med.

Den kristna tron är inte bara en "feel-good" grej att konsumera i detta livet, utan det sätter människan och hennes berättelse i en större kontext: Vi är Guds avbilder, ämnade att leva evigt! När jag sitter i begravningskapellet och gråter, då bultar evigheten i mitt innersta och ropar: Detta är inte allt, detta är inte slutet! Och min erfarenhet är att det ropet - paradoxalt nog - blir högre ju närmare den döde vandrat med Gud. Tesen att "ett liv med Gud här och nu är gott nog" dör där i begravningskapellet, om inte förr!

Paulus skriver i 1 Kor 15:19: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor!" I sammanhanget resonerar Paulus om uppståndelsens centrala betydelse, och avslutar kapitlet med en beskriving om Jesu återkomst.

Läran om Jesu återkomst är förstås inget nytt. Redan den s.k. apostoliska trosbekännelsen, med rötter i 200-talets Rom, uttrycker detta med orden: "... sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda..." Om någon ber mig om ett exempel på adventismens bidrag till kristenheten idag, så skulle jag gärna vilja svara: att balanserat hålla hoppet om Herrens återkomst vid liv. Att se verkligheten som den är, utan vare sig långsynthet eller närsynthet: Redan här, men ännu icke.