En i mitt tycke omistlig del av att vara adventist-kristen är att vara advent-ist, dvs ha hoppet om Jesu andra ankomst ('advent' = latin för 'ankomst') som en väsentlig del av livsåskådningen.
Adventismen har av uppenbara historiska skäl haft en stark fokusering på Jesu återkomst. Fokuseringen har antagligen ibland t.o.m. varit för stark; ett långsynhetens brytningsfel i form av profetisk spekulation kring "tidens tecken" har fått fokus att hamna för långt framme, på bekostnad av här och nu.
Somliga har reagerat mot detta, och velat fokusera mer på att följa Guds vilja här och nu, och lämna framtiden därhän. I mångt och mycket har de rätt. Med rätta säger de att livet här och nu med Gud är nog så givande och viktigt.
Men jag befarar att somliga av dessa mina medvandrare har i sin iver bytt långsynthetens brytningsfel mot närsynthetens, ty när de fortsätter säga något i stil med att de skulle vilja leva med Gud även om det inte fanns något liv efter detta, då är jag inte säker på att jag håller med.
Den kristna tron är inte bara en "feel-good" grej att konsumera i detta livet, utan det sätter människan och hennes berättelse i en större kontext: Vi är Guds avbilder, ämnade att leva evigt! När jag sitter i begravningskapellet och gråter, då bultar evigheten i mitt innersta och ropar: Detta är inte allt, detta är inte slutet! Och min erfarenhet är att det ropet - paradoxalt nog - blir högre ju närmare den döde vandrat med Gud. Tesen att "ett liv med Gud här och nu är gott nog" dör där i begravningskapellet, om inte förr!
Paulus skriver i 1 Kor 15:19: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor!" I sammanhanget resonerar Paulus om uppståndelsens centrala betydelse, och avslutar kapitlet med en beskriving om Jesu återkomst.
Läran om Jesu återkomst är förstås inget nytt. Redan den s.k. apostoliska trosbekännelsen, med rötter i 200-talets Rom, uttrycker detta med orden: "... sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda..." Om någon ber mig om ett exempel på adventismens bidrag till kristenheten idag, så skulle jag gärna vilja svara: att balanserat hålla hoppet om Herrens återkomst vid liv. Att se verkligheten som den är, utan vare sig långsynthet eller närsynthet: Redan här, men ännu icke.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag förstår - och reagerar också mot en ensidig profetisk syn på gudsriket, så i den meningen står jag för en här-och-nu variant av det goda livet i Jesus. Men jag delar inte heller en "feel-good" variant. Livet att följa Jesus är inte alltid en dans på roser, det handlar mer om att ge än att få. Egot är inte det centrala, även om den inre friden kan vara en belöning god som någon. Ett annat skäl att se mer med kortsynta glasögon är att det inte finns något vi med säkerhet kan "se" när det gäller det långsiktiga. Det handlar till 99% om våra mänskliga tolkningar av framtiden, men missförstå mig inte - den % som återstår ger mig hopp att tro på en god och fantastisk lösning, bättre än vad jag kan fantisera om...
Hittade ett tydligt schema hur sda - inofficellt - menar att det ska gå till i den sista tiden. Undrar om detta schema är det officiella? Om inte - kanske det skulle behövas ett förtydligande vad vi inte anser vara skrivet i sten? Här är länken till:
wakeupremnantpeople
Apropå schemat som ne länkade till: Längst ner i det finstilta på schemat hittar jag adressen www.future-news.org. En av ledarfigurerna är Jeff Pippenger. Lite googling på namnet ger vid handen bl.a. att Pippenger har kopplingar till Ron Spear och Hope International, dvs en mycket konservativ gren av adventismen. Samfundet har officiellt framfört kritik mot Hope International och dylika grupper.
Pippenger synes bl.a. undervisa att "9/11" (dvs planen som kraschade i WTC 2001) är uppfyllelsen av sjunde basunen i Uppenbarelseboken. Den tolkningen har mig veterligen aldrig varit ens i närheten av vedertagen SDA-teologi. Officiella SDA-teologer och andra har kritiserat hans läror.
Schemat som ne hittade har element som finns i "officiell" SDA-teologi, men också sådant som definitivt inte är vedertagen SDA-teologi. Det är den typen av detaljerade "scheman", oavsett om de är officiella eller inofficiella sådana, som jag anser inte är en del av ett balanserat budskap om Herrens återkomst.
Samma förvirrade åsikter bibringas även på thetruthandthetruthalone.blogspot.com
. Men, egentligen så följs där ju i mångt och mycket punkter som lagts fram i de enorma mängder av gamla sda-skrifter (läs EW..). Fler hänvisningar dit än bibeln! Men är det konstigt? Nej, egentligen inte ty det finns ju så mycket eget material inom SDA, men givetvis för de konservativa.
Men hur ska SDA i stort ha det egentligen? SDA = EW, så är det ju bara. Man vet om att det i längden inte håller. Men låtsas på som inget hänt. Ta bara det lagiska sabbatsföljandet med dess applicerande, som ska gå exakt, ja hur det ska följas. Om SDA-folket på 1800-talet hade vetat, hur 95% av alla i SDA verkligen gör på sin "sabbat" i dessa tider så hade dom milt sagt förfärats. Man försöker på ett skenbart sätt hålla fast vid det gamla och med tiden jämka upp, oftast med en tyst kompromiss. Vilket egentligen är en omöjlighet, ty EW är enl SDA helig och officiellt sedd som en profet, och därtill den enda, som tillkommit efter de gamla profeterna, och till och med, men alltså trots den helige andes utgjutelse, ja, då måste man ju tro på vad som står i alla dessa gamla skrifter och böcker. Några nya profetiska gåvor inom församlingar är inget som talas om hos SDA, man menar ju att EW redan kommit med allt behövligt, ungefär som att profetisk gåva efter EW är avskaffad. Innebörden är ingen annan.
Det som är för konstigt med allt detta, men också om så mycket mer, bortförklaras på märkliga sätt.
SDA har mer och mer kommit att bli som ett väldigt Kejsarens Nya Kläder. Och då spelar det ju ingen roll, hur märkligt det än må vara. Folk spelar att tro, det som är förväntat att göra. Må vara att några få verkligen gör det, och i synnerhet konservativa men egentligen alla, så länge även det "liberala" blocket vill ha fötterna på två håll, för att gardera sig och försöka hålla nån slags diplomatisk mittpunkt, och inte vilja släppa taget om det typiska "vi adventister", ty oftast betonas samfundssamhörigheten till och med mer, än samhörigheten helt enkelt med en kristen tro.
Denna blogg anger Vi som skriver är inte säkra på att ha "sanningen" färdigformulerad i ett antal lärosatser eller tolkningar. Ok, det låter ju som att en insikt har skett (men som ju borde funnits redan från början oavsett...) Men finnas det då något som är säkert? Annars blir det som ett vända kappan efter vinden, att det tolkas så, eller att det är ett starkt inbördes socialt samfundspatos som ligger bakom. Precis som i en fotbollsklubb med stark samhörighet. Ibland är det inte alls fotbollen som binder, det är det sociala.
Skicka en kommentar