Elia-syndromet

Episod 1 : En grupp församlingsmedlemmar var samlade. Vi talade om tron, livet och församlingen. En av medlemmarna säger ungefär så här: "Jag önskar att vi skulle kunna nå ut, att vi skulle kunna dela med oss av det särskilda budskap som Gud har gett oss..." Och så vidare.

Det uppstod en viss tystnad.

Jag tänkte på dem som var i gruppen. En hade fått se sitt barn döpa sig i somras. En annan har i 20 år bett för sin familj - och nu är halva familjen döpt, och resten är (tror vi) på god väg. Jag tänkte på församlingens medlemsstatistik: 12 döpta de senaste fem åren (vilket motsvarar en ökning på 17% i en tid när frikyrkorna i Sverige krympt med ungefär 6%, om man tycker om siffror).

Men på något kändes det i tystnaden som att inget av det räknades.

Medlemmen som fällde kommentaren hade bara några minuter tidigare inspirerat berättat om ett tillfälle nyligen när denne fick be med en icke-troende. Men det var något i tystnaden som fick mig att undra om vi ens såg detta som ett led i att "nå ut".

---

Episod 2 : En medlem beklagade sig över bristen på omsorg i församlingen, och bad högt i en bönestund om att vi (församlingen) skulle visa mer omsorg "även om det kostar på". I bönen nämnde medlemmen särskilt Sven som behövde extra omsorg.

I bönestunden deltog också ett par som emellanåt hjälper Sven på vissa praktiska sätt, och även umgås privat med honom. Bara några dagar tidigare hade paret följt med Sven på en konsert, och därvid pröjsat 900 kronor för att lyssna på musik som de själva inte var särskilt förtjusta i.

Jag hoppas att paret såg sig som ett bönesvar som Gud skickat redan innan bönen bads (men det kräver en ganska hög grad av mognad att kunna se det så)...

---

Episod 3 : För ett tag sedan hörde jag en predikan. Jag minns inte vad den handlade om, men jag minns att ju längre predikan höll på, desto mer omotiverad kände jag mig. Det var mycket "vi borde". Vi borde det ena och det andra och det tredje.

Jag läste nyligen om en psykolog som utmanade en pastor att hålla en hel predikan utan att använda ordet "borde". Den utmaningen kändes väldigt relevant, om vi säger så.

---

Jag har funderat en del på hur vi sätter ord på vår längtan efter förnyelse. Och då menar jag inte bara orden i sig, utan helheten. Som bekant utgör ordens innehåll endast några få procent av den totala kommuniktionen, resten är tonfall, kroppsspråk m.m.

Min hypotes är denna: Vi har drabbats av vad jag kallar Elia-syndromet. Elia älskade action och iscensatte gudomliga shower. Torka, regn, oljekrukor som inte sinade, döda som uppväcktes, eld från himlen, ja du känner till historien. Men Elia var också en gnällspik. Det var mycket jag-fokus i Elias klagan. Han såg sig som ensam martyr trots att det fanns tusentals andra som tillbad Gud (se 1 Kung 19). Och han ville se det stora och spektakulära, men "Herren var inte i stormen... Herren var inte i skalvet.... Herren var inte i elden" som bekant.

Jag förstår så väl mina medvandrares önskan i episoderna ovan: En önskan om förnyelse och fördjupning, om att "något ska hända", om att vi ska växa i tron och kärleken. Jag förstår den så väl eftersom jag själv har samma längtan.

Men vi är fel ute om vi, liksom Elia, har förhandsbestämda åsikter om hur Guds svar ska se ut. Vi målar världen och oss själva i mörka färger, och missar de sju tusen som inte böjt knä för Baal. Vi kanske inte hör det stilla suset. Våra föreställningar om "väckelsen" (för att låna ett pingstkarismatiskt ord) eller "särlaregnet" (för att låna ett gediget adventistord) kan göra oss blinda för Andens stilla verk en gråmulen novemberdag nådens år 2008.

Och vad som är ännu värre: Vi riskerar att skada Kristi kropp (=församlingen) om vi "pådyvlar" dessa föreställningar på varandra. Jag lärde mig detta för ett antal år sedan. Vi hade ett gäng scouter som krävde mycket tålamod och kärlek. Det hade utvecklats en jargong bland oss i församlingen om de "busiga", "vilda", "livliga" osv. scouterna. Som mötesledare vid en gudstjänst gjorde jag en gång en pålysning som gällde scouterna, och jag använde ett av dessa jargong-adjektiv om dem. Jag gjorde det med en glimt i ögat, och jag gjorde det med värme, men jag använde att av dessa adjektiv som hade blivit jargong.

Ett av mina trossyskon tillrättavisade mig kärleksfullt efteråt. Hon uppmärksammade mig på denna jargong, och vilka självbilder vi skapar i varandra med våra ordval. Oavsett vilken humor och välmening jag sade "de busiga scouterna", så byggde jag in en negativ självbild hos dem. Det fick mig att tänka till. Tack Maria (du vet vem du är!) för att du gjorde mig uppmärksam!

Den erfarenheten gjorde mig uppmärksam på liknande fenomen i andra sammanhang. Vad är det vi säger till varandra - och oss själva - när vi uttrycker vår längtan? På vilket sätt gör vi det? Vilka känslor skapas när vi verbaliserar vår längtan: uttrycker de vision, hopp, tacksamhet och glädje över det som Gud faktiskt gör - eller lägger vi sten på bördan och skapar dåligt samvete?

Å andra sidan ska vi inte heller lura oss själva genom ett skapa en rosenröd och orealistisk bild av verkligheten. Emellanåt behöver vi en profetisk röst som tillrättavisar och väcker; dåligt samvete är inte enbart av ondo. Och å den tredje sidan ska vi också tillåta oss vara människor och ge utrymme att uttrycka längtan och frustration!

Men jag tror mig ändå vara något på spåren i min teori om att vi drabbats av Elia-syndromet: Vi målar verkligheten i mörkare färger än den är, och våra förhandsbestämda föreställningar gör oss lomhörda för det stilla suset. Eller vad tror du?

Dialog tillåten?

Självklart är dialog tillåten. Så är det i alla demokratiska sammanhang och givetvis också inom Adventkyrkan. Men det behöver inte betyda att det är lätt med dialog och framför allt - att den känns meningsfull och kreativ.

Det kan vara lätt att avstå från dialog därför att man prioriterar (eller flyr) till något man anser viktigare. Tystnad i dialogen kanske kan bero på få deltagare, osäkerhet att våga visa färg, eller att man ignorerar. En tveksam metod inom barnuppfostran är exempelvis att man ignorerar och visar passivt avstånd från icke önskvärda beteenden - vilket får barnen att känna distans och osäkerhet inför föräldrarna. Är det så man ska uppleva tystnaden inom Adventkyrkans dialog? Men, en annan aspekt på dialog i cyberrymden kan vara att responsen på en åsikt är omvänt relaterad till graden av hur man instämmer. Liten respons skulle i så fall kunna tolkas som att alla läsare håller med!

Denna blogg har nu varit i luften sedan i somras. Totalt sett har vi i nuläget en återkommande läsarkrets på 20-30 personer. Det är uppmuntrande, men jämför man med andra bloggar inom frikyrkan (t.ex. Kolportören) har vi extermt lite respons. Jag uppskattar den återkoppling som kommit via personliga samtal och mail, både uppmuntrande och ifrågasättande, men vill peppa alla till att ge den återkopplingen här på bloggen.

Så därför - lämna ett livstecken. Tycker du det är befogat med ett andningshål för progressiva och evangeliska tankar inom Adventkyrkan? Tycker du att vi utmanar till ett innerligare liv i tjänst för Jesus? Blir du mer inspirerad att växa i Jesus och ser Honom tydligare när du läser bloggen? Eller ser du bloggen som ett heretiskt orosmoln som skapar splittring inom Adventkyrkan? Vad du än tycker - visa att du finns - och bryr dig!

Tillsammans för Jesus

Förstår vi världen?

Detta inlägg är enkelt men ändå komplext. Om du orkar läsa till slutet hittar du en länk till ett TV-program jag rekommenterar. Om du inte orkar så förstår jag dig - alla behöver inte ge sig in i nutidsdebatten för att vara kristna - en enkel barnatro kan räcka långt.

Alltså - jag påstår att världen inte är den värld vi tror att den är. Jag låter påståendet bekräftas av några akademiker som förvånadsvärt enkelt presenterar sina komplexa resonemang att världen faktiskt inte bara är ond, utan att det finns hopp och en mer positiv bild än vi kanske normalt tror. Speciellt kan vi kristna, som tenderar att se det mörka mer än det positiva, behöva se att det finns hopp - och då inte bara i eskatologisk mening.

Mina tankar grundar sig i ett program på Axess TV där Hans Rosling, professor i internationell hälsa tar död på myten att vi lever i en i- och u-värld. Jag har själv på denna blogg använt de begreppen så det är till att erkänna mitt misstag... Se speciellt hans suveräna animeringar som börjar c:a 5 minuter in i programmet. Livet har faktiskt blivit bättre på Jorden de senaste 50 åren. Men - och det är viktigt - det finns fortfarande c:a 1 miljard människor som lever på den yttersta randen till fattigdom - så Jesu missionsbefallning att sträcka en hjälpande hand till de fattiga är lika relevant nu som för 2000 år sedan. Programmet dödar också ett antal myter om ekonomisk tillväxt och marknadsekonomi. Speciellt menar man att det ekonomiska systemet visserligen är ofelbart rationellt och ger effektiva lösningar, men att det saknar etik och moral. Kjell Nordström, doktor i internationellt företagande reder ut begreppen. Intressant nog tar man i programmet upp Jesu bergspredikan och därmed en etik som vi kristna är väl bekanta med.

Min fråga blir då - vågar vi tro att det finns större kraft i den etik och moral som Jesus introducerade i sin bergspredikan? Har vi kristna en större påverkan - och ansvar - att världens ekonomiska och politiska system håller den Jesuscentrerade nivå som är värdigt en äkta kristen bekännelse? Vad innebär Guds rike redan här och nu?

Vill du nutidsorientera dig och inse att världen inte är som du tror att den är så offra en timme av ditt liv och se programmet. Här kan du se programmet.

Bönevecka, återstod och Guds rike

Varje höst samlas adventister runt hela världen till en bönevecka. Som hjälp finns en samling artiklar som vill peka på angelägna frågor. Årets första artikel är skriven av Jan Paulsen som är ledare för världskyrkan. Den handlar om tecken på att vi lever i den sista tiden och att Adventistsamfundet har en unik uppgift, skild från andra samfund och kyrkor. Enligt de gemensamma trospunkterna har man i punkt #13 slagit fast att Adventistsamfundet i den sista tiden kommer att bli den enda sanna återstoden av Guds folk på Jorden. Paulsen förstärker denna inställning och menar att den har sin grund i tidiga adventistpionjärers förståelse av Bibeln, speciellt grundat på profetior i Danielsboken, Uppenbarelseboken och Matteusevangeliet kapitel 24. Återstoden menar man är de som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.

Även om orden kommer från högsta instans inom adventrörelsen behöver det inte innebära att det är utan debatt, eller en absolut sanning som har stöd av alla medlemmar eller teologer inom Adventkyrkan. Paulsens artikel har t.ex. kommenterats nyligen på den amerikanska bloggen reinventingsdawheel. Jag uppmanar alla läsare att läsa bloggen direkt utan att färgas genom mitt referat.

Istället vill jag ge en reflektion. Antag att adventismens pionjärer fortsatt att läsa Matteusevangeliet i den meningen att man gett samma vikt vid Matteus 25:31-46 - som vid Matteus 24. Då hade fokuset svängt från att mest belysa händelserna och vedermödorna före Jesu återkomst (kap 24) till att mer handla om en bild av domens innebörd (kap 25) som ultimat handlar om vem som fullföljt rollen att vittna om Jesus. Och vad är vittnesbördet om Jesus - jo - att älska sin nästa och tjäna de svaga i samhället. Det vittnar om lärjeungaskap (Joh. 13:14-15). Detta, tillsammans med den gyllene principen - allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem (Matt 7:12) - är Jesu beskrivning för det som kännetecknar hans lärjeungar - och därmed den grupp människor som medvetet, men oftast omedvetet är hans återstod. Den gruppen uppfyller vad lagen och profeterna syftar till.

Jag tror att Guds rike alltid handlat om, och kommer att handla om, att stå upp för det goda alternativet i världen. Försvara de svaga mot ondska, maktmissbruk och utsugning samtidigt som hoppet om att det goda till sist ska segra. Där befinner vi oss mer konkret än någonsin - i brytpunkten där världen behöver fler människor som ser nöden och inte fastnat i egoracets ekorrhjul. Vi kan be en bön om vishet att se var vi bäst kan tjäna Jesus i den rollen. Vi kan göra en praktisk skillnad för vår nästa genom att sträcka ut en hand, t.ex. att bidra till ADRA´s fond för katastrofarbete. Har du 200:- över så är det ett gott alternativ att investera i evigheten...

For the Kingdom

Kaffe!

Detta inlägg handlar om en oväsentlighet. Det har inget med frälsningen att göra. Men det handlar om något mycket konkret: kaffe.

Av tradition dricker adventister inte kaffe. Det är en hälsogrej (det står inget explicit om det i trospunkterna, ifall någon undrar). Men hälsogrejen har med tiden blivit en symbolfråga. Du kan överkonsumera socker eller låta bli att motionera utan att någon höjer ett ögonbryn. Och i kyrkans skafferi hittar du ofta både kamomillte som innehåller giftet kumarin, och örtte med guarana som också innehåller koffein och andra stimulantia. Men kaffe, se det är något som är lite laddat.

Adventister dricker visst kaffe. Jag gör det. Jag skulle kunna namnge många andra som också gör det (inklusive en del prominentia i världskyrkan). För oss kaffedrickande adventister är kaffet en källa till smussleri och roliga anekdoter om vårt eget och andras smusslande med denna "brasilianska örtte" (en av många fyndiga eufemismer för nämnda dryck).

Men samtidigt är jag trött på smusslandet. Jag är trött på diskrepansen mellan det officiella och det inofficiella. Men vet du vad jag är mest trött på? Jag är mest trött på att vara rädd. Rädd för att bli fördömd och kritiserad av de medvandrare som insisterar på att man inte ska dricka kaffe.

"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18)

Jag våndas också över att vi låter kaffefrågan distrahera sökare och besökare. De kommer till vår kyrka, de får god andlig spis, men så tar det tvärnit vid något som är fundamentalt i vår svenska kultur: Fika. En kopp kaffe på maten.

Får man inte sin kopp kaffe får man huvudvärk som varar i några timmar (sedan är abstinensbesvären över). Tycka vad man vill om kaffe, men en kaffefri kyrka är bokstavligen en källa till huvudvärk för många. Om folk ska stöta sig på något hos oss, så låt i så fall Kristus bli deras stötesten, inte våra mat- eller dryckesvanor.

Jag önskar ett slut på smygandet kring kaffet. Kaffebönan är i likhet med sojabönan en fröbärande ört, skapad av Gud... Till dig som också tar dig en kopp emellanåt: Kom ut ur garderoben, och ta kaffemuggen med dig! Låt bryggarna puttra i kyrkan, eller ställ åtminstone fram det frystorkade kaffepulvret!

Och du som inte trivs med tanken på detta: Jag förstår att det känns avigt. Men jag ber dig: låt mig få vara mig själv. Låt mig även här få uppleva kärlekens fullhet och slippa vara rädd. För min del lovar jag att respektera ditt val av varma drycker, och jag lovar att medverka till att vi alltid serverar ett brett utbud av örtteer till alla dem som inte dricker kaffe.

"Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17).

BNP, Guds rike och finanskris

Dagens finanskris uppfattas av många kristna som tidstecken, att världen snabbt går mot sin upplösning med stora vedermödor och statliga kontrollsystem som övervakar oss. Många kristna blir mer fokuserade på det man menar ska hända före Jesu återkomst än själva återkomsten. Det kan handla mer om oro än om trygg tillförsikt. Vare sig vi är kristna eller inte känns världen osäker och besparingar går upp i rök utan att man kan göra så mycket åt det.

Vad kan då Mästarens perspektiv för 2000 år sedan ge för koppling till det som händer nu? Först av allt var Jesus – mitt i en dåtida politisk och religiös härdsmälta – totalt fixerad på nuet och med fullständigt osjälviska ögon på att lindra människors lidande och problem. Han lade grunden till ett nytänkande som utmanade till tjänande och kärlek till sin nästa. Maktmissbruk och själviskhet var de egenskaper som kännetecknade motståndaren. Det rike Jesus introducerade skulle kännetecknas av "..ett glädjebud till de fattiga. ...att förkunna befrielse för de fångna och syn till de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nåden år från Herren" Luk. 4:18-19

Utan att gå in på några nationalekonomiska termer så kan det nog påstås att dagens kris till stor del handlar om spekulationer drivna av människors och bankernas själviska intressen. Vårt samhälle är starkt fokuserat på reklam och marknadsföring av saker vi absolut måste köpa. Allt i den heliga tillväxtens namn. Att nu tillväxt och konsumtion skulle skapa en lyckligare värld är knappast fallet, speciellt inte i det kristna perspektivet. Faktum är att vårt lärjungaskap att följa Mästaren tvärtom ger frihet att inte fångas i maktens eller själviskhetens frestelse.

• Frihet från att dras in i det ekonomiska ekorrhjulet. Inget vi ändrar över en natt, men kan förverkligas steg för steg och ge bättre trygghet och marginaler.


• Frihet att inte behöva tävla med grannen om den bästa bilen.


• Frihet att se TV-reklamen som något jag slipper använda.


• Frihet att bo och leva enkelt.


• Frihet att fördela om mina tillgångar till stöd och hjälp till min nästa, hemma eller i tredje världen.


• Frihet att hellre köpa den ekologiska eller rättvisemärkta produkten än den prispressade euroshopperprodukten från låglönelandet.


• Frihet att hellre jobba mindre och ge mer tid för tjänst i riket. Vilodagen är en sådan frihet vi fått - att helt ge en dag för lärjungaskap i Kristus.


• Frihet att inte vara tvungen att ge. Kanske jag är i den ombytta rollen - att vara mottagare av hjälp och omsorg.

Den sanna glädjen kommer inte av att äga eller uppleva nya kickar, utan av att ge vidare av den nåd – läs rikedom – jag fått att förvalta. En massiv uppslutning av kristna att utnyttja sin ekonomiska frihet i Kristus skulle kanske inte vara det bästa sättet att öka konungariket Sveriges BNP, men skulle definitivt stimulera en omfördelning av resurser till fattiga och utsatta. Vår nästa som Jesus vill att vi ska tänka på finns idag överallt, hemma såväl som över hela världen.

Bygg Guds rike.

Reflektioner från Rom

För några dagar sedan var jag i Rom. Jag strosade omkring i Peterskyrkan. Jag vred nacken ur led för att se Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet. Jag såg och hörde påven välsigna massorna på Petersplatsen (och jag förmodar att jag fick min beskärda del av välsignelsen eftersom jag var en i massan, såtillvida inte min frikyrklighet gör mig immun mot påvliga välsignelser :-)

Det är svårt för en adventistbloggare att inte kommentera Rom, så här kommer ett par små reflektioner...

Reflektion 1: Katolicismen har - upplever jag - en förkärlek för "proxyn", dvs ställföreträdare. Man ber till helgonen för att de ska be för en i himlen. Påven är Kristi ställföreträdare. Prästen har en förmedlande roll mellan människa och Gud. Och så vidare. I protestantismen är dock vägen öppen till Fadern (och då talar jag om den himmelska Fadern, ingen annan...), utan behov av proxyn.

Men kan det finnas proxytänkande även i våra led, låt vara av lite annan karaktär? Kan våra s.k. pionjärer vara proxyn? Trospunkterna kanske också kan bli proxyn? Någon annan (pionjären, pastorn, profetissan, generalkonferensen, ...) "bestämmer" vad vi tror, så slipper jag själv göra jobbet att studera och tänka...

Reflektion 2: Katolska (och även lutherska, ortodoxa m.fl.) kyrkobyggnader är ofta vackra och mäktiga. Även om vi tar bort minnesstatyer, gravar, vapensköldar och annat mänskligt skrytskrammel (som egentligen inte platsar i ett kyrkorum) återstår en skönhet och mäktighet i kyrkorummet. Jag ser en viss parallell till det gammaltestamentliga templet där det också fanns mycket guld och prakt.

I kontrast till det är våra frikyrkliga byggnationer ofta ganska slitna. Tyget på kyrkbänkarna är fläckiga. Mikrofonerna sprakar. Lamporna är trasiga. Porslinet i köket är arvegods eller det billigaste från IKEA. Tapeterna hade vi bytt ut för länge sedan om de hängt på väggarna hemma i stället för i kyrkan.

Jag är ingen stor vän av kyrkobyggnader eller "heliga rum". (Kyrkobyggnaderna lyser med sin frånvaro i NT: det är människorna som är templet, inte byggnaden!) Men om vi nu ska ha kyrkobyggnader kan vi åtminstone reflektera över det vi ser dels i GT-templet, och dels i bl.a. Peterskyrkan. Och jag tänker inte på prakt och prål; ordet jag skulle vilja använda är kvalitet. Har våra byggnader och inventarier en kvalitet som ärar Gud, den Gud som hellre dog än levde utan oss?

Ett liv för Guds rike

I slutfasen av berättelsen om Jesu liv frågar Jesus lärjungar hur det ska gå för dem när han är borta. Jesus svarar att han skulle sända Hjälparen – den Helige Ande. Här finns en stor hemlighet som vi kristna kan ta del av – och som är en del i de flesta kyrkor och samfunds trosbekännelse. Gud finns hos oss idag och påminner oss om vad Jesus gjorde.

En förgrundsfigur inom adventismen – Ellen White – lade genom sitt inspirerande ledarskap i slutet av 1800-talet grunden till det som idag är Adventistsamfundet. Genom henne har Jesu missionsbefallning att gå ut till de fattiga, hjälpa de svaga, ge syn åt de blinda blivit verklighet. Hennes frukter finns med på listan över de goda frukterna som Anden ger oss (Gal 5:22). Följde med intresse web-sändningarna från Ekebyholm där man under helgen diskuterade Ellen White och de historiska rötterna för adventismen. Med en tro på att Gud alltid har en positiv mening med alla människors liv kan jag se att Whites roll haft goda frukter, speciellt för utvecklingen av den tidiga adventrörelsen. Med traditionellt kyrkospråk kan men ge henne egenskapen att ha ägt profetians gåva. Men frågetecknen finns också där, och den som gör henne till mer än en inspirerad, visionär andlig ledare får problem. Då kan frukterna bli av ett annat slag än de goda frukterna, men den diskussionen får anstå till senare inlägg på denna blogg.

Samma tro på att Guds Ande finns verksam också i vår tid ledde mig idag till Brickebergskyrkan i Örebro. Frågan jag tog med mig var hur gudsriket skulle presenteras av den anglikanske prästen Mark Aldridge, också ledare för New Wine-rörelsen. Förkunnelsen var enkel och fokuserad på vad en vandring tillsammans med Jesus kan innebära. Födda på nytt, planterade i honom kan vi dela med oss av det goda livet. Glädjen i Jesus smittar av sig. Gudsrikets löften om pånyttfödelse och helande är en realitet. I lugn och stillsam förbön blev människor helade och livsförvandlade – daterat dagens datum – i ett regnigt och kallt Sverige. Det finns hopp för Sverige, Adventkyrkan, ja för dig och mig. Hoppet heter Jesus och kraften i Hans löften om gudsriket bland oss.

Trospunkter, metoder och Jesus

Satt på ett församlingsmöte under helgen. Frågan på agendan var hur vi kunde utöka dialogen att lösa en intern tvist som pågår. En dialoggrupp har träffats under året och kommit fram till att en orsak till konflikten är att det finns olika infallsvinklar att tolka och tillämpa de 28 trospunker som Adventistsamundet tillämpar. Under mötet lades det till en fråga som vållar oenighet - nämligen i vilken grad vi kan ta intryck från andra samfund och deras metoder och undervisning. Speciellt är församlingens tidigare engagemang i Willow Creek och tankar kring församlingsutveckling en het potatis. Resultatet från mötet blev att vi går vidare och skapar en dialog kring de 28 trospunkterna för att lyssna, lära och förstå bättre vilka grunder som ligger bakom de olika synsätten.

En enkel, men effektiv utgångspunkt i en sådan dialog måste vara att gå till Mästaren själv. När Jesus fick frågan vilket bud som var det det största i lagen svarade han "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd...sedan kommer ... Du skall älska din nästa såsom dig själv". Jesus avrundar med att betona att lagen och profeternas budskap vilar på dessa enkla grunder. Matt. 22:34-40.

28 trospunkter, må så vara att de sammanfattar det genuina inom adventismen, måste också kunna mätas mot samma måttstock som Jesus lägger fram. Testa hur varje trospunkt pekar på kärleken till Gud och hur den kan ge en tydlig påminnelse hur vi bättre kan tjäna Jesus och våra medmänniskor. Mästarens principer i Matteus 22 leder till det oundvikliga - om min tolkning av en trospunkt är definitiv och orubblig så måste jag ändå älska och repektera en medmänniska som tycker annorlunda.

Utmaningen blir att se Jesus i varje trospunkt. Utmaningen blir att inte låta trospunkten skymma Jesus.

Sätt Honom först.

Konflikthantering - del 2

För några veckor sedan skrev jag del 1 om konflikthantering. Om du inte läst den bör du läsa den först.

Så hur löste man denna konflikt? Vi hittar svaret i Romarbrevets 14:e och 1:a Korinthierbrevets 8:e och 10:e kapitel.

I Rom 14 kapitel klistrar Paulus etiketter på de olika grupperna: ”svaga i tron” och ”starka i tron”. Jag tror inte vi ska läsa in någon större värdering i ”stark” eller ”svag”; Paulus använder etiketterna deskriptivt.

På det objektiva planet ger Paulus de ”starka” rätt. En kristusefterföljare kan i objektiv mening ta sig tämligen stora friheter, i det här fallet äta kött som offrats till avgudar (dock med vissa begränsningar; se 1 Kor 10:21).

I samma andetag ger dock Paulus en förmaning till respektive grupp:

”Den som vågar äta skall inte förakta den som inte gör det” (v 3).

Jag identifierar mig lätt med de ”starka”, och Paulus sätter tummen i ögat på mig: Visst ligger det nära till hands för mig att sucka och stöna över min ”svage” medvandrares tillkrånglade betänkligheter, och tycka att han/hon är lite väl petig och oupplyst.

Men Paulus sätter också en tumme i ögat på de ”svaga”:

”Den som inte vågar äta skall inte döma den som vågar” (v 3).

Den nogräknade kan lätt kritisera andras val. Dömande budskap av typen ”du tar inte din tro på lika stort allvar som jag gör" bubblar upp, uttalade eller outtalade.

Det som däremot förenar båda grupperna är tre saker:

1. En Gud som är stark nog att ta vara på både den starke och den svage (v 5).
   
2. Bådas inre övertygelse och bådas ambition att ära Gud med det man gör (v 5-8).
3. En osjälviskhet som spränger den egna komfortzonen.

Den tredje punkten är intressant: Avstå från köttätandet om det riskerar någons frälsning (Rom 14:15, 1 Kor 8:13). Men i 1 Kor 10:27-29 blir Paulus ännu mer radikal:

"Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: 'Det här är offerkött', ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull - jag menar inte det egna samvetet utan den andres."

Läs om det där tills det svindlar och du känner olust i magtrakten – det är först då du insett vilken radikal osjälviskhet Paulus talar om!

---

I vår tid finns andra livsstilsfrågor: Kan man gå på bio? Vilken musik kan man lyssna på? Dansa? Trummor eller orgel i kyrkan? Händerna upp i vädret eller längs med sidorna när vi sjunger? Vegetarian, kosher eller allätare? Kaffe? Ett glas vin? Kan man sporta på sabbaten? Börjar sabbaten vid solnedgången, kl 18 eller sådär framåt kvällen? Jeans i kyrkan? Ordination av kvinnliga pastorer? Gudstjänst på förmiddagen eller eftermiddagen? Vilket bibelstudiehäfte? Vilken bibelöversättning? You name it…

Att tiga ihjäl skillnader är ingen lösning. Snarare behöver vi öppet kännas vid dem, och kanske låta Paulus etiketter "starka" och "svaga" klibba på oss var och en, och reflektera över vad "döm inte" och "se inte ner på" betyder i vår kontext. Tro det bästa om varandra! Tjäna andra osjälviskt! Ge varandra frihet (”där Herrens ande är, där är frihet”, 2 Kor 3:17)! Lita på att Gud är stark nog att ta hand om oss (Han klarar nog av det utan våra små livsstilsregler som en krycka)!

Ja, det måste säkert till en och annan praktisk kompromiss på vägen, men så är det ju i varje normalt hushåll. Och församlingen kallas ju bl.a. för ”Guds hushåll” (1 Tim 3:15)...

Rykten om krig och Jordens undergång

Under veckan kablades nyheterna ut över världen om invigningen av den nya partikelacceleratorn, LHC vid Cern utanför Genève. Aftonbladet hade oproportionerliga rubriker om att sökandet efter Big Bang riskerar att skapa svarta hål som kommer att förinta Jorden. På skolan jag jobbar hade oroliga föräldrar ringt angående elever som förvirrat försökt tolka det mediala utbudet. Efterhand kunde vi skilja vidskepelse och rykten från sunt förnuft och realistiska slutsatser. Det man gör i Cern under vetenskapligt kontrollerbara förhållanden sker spontant och fortlöpande runt omkring oss i rymden och atmosfären utan att ge någon katastrofal konsekvens.


Nu är det inte bara media, speciellt sensationstidningar, som ägnar sig åt spridning av myter och rykten. Dan Browns "Änglar och demoner" ger sitt bidrag. Bakom veckans rykten döljer sig också en kristen fundamentalism som med alla medel vill motarbeta forskning som kan ge ytterligare ved på brasan om Big Bang. Det finns också en stark tro på konspiration – saker som pågår i hemlighet och som påstås kan underminera kristen tro och vår frihet. Den kristna kyrkans bidrag till en undervisning om ett framtida brinnande helvete (eller en lindrigare variant om en kommande dom) för de som inte väljer det kristna alternativet har också skrämt människor, både till och från kyrkan. Vi som kristna är inte utan skuld när det gäller att blåsa under dessa osakliga rykten om Jordens undergång. Jag kan faktiskt ge ateisten Sam Harris viss förståelse varför han vädjar till besinning angående överdrivna framtidsscenarior genom sin bok ”Letter to a Christian Nation”.


Är då Bibelns tankar, t.ex. Matteus 24 där Jesus talar om tidens slut inte relevant längre? Nej – snarare tvärtom. Vi behöver bara se på världen runt omkring oss som är fylld av svält, förtryck, maktmissbruk och globala miljöproblem för att förstå att det finns något bättre att sträva efter. Men att som kommunismen – lösa problemet genom att vända på bladet (före och efter revolution) – så kanske Jesus vill uppmana oss till att göra positiv skillnad för världens problem här och nu. Det handlar inte om passiv väntan. Budskapet om Riket (Matt 24:14) skall förkunnas innan tidens slut och det riket handlar om att vända sig till de svaga i samhället (Matt:25:34-36). Någon gång i framtiden ger oss Bibeln – och Jesus – ett hopp att vi slutligen har vunnit seger över smärtan och förtrycket. Bilden som målats på min näthinna med en avslutande parousia är inte skrämmande, snarare befriande och fylld av glädje. Vandringen mot det målet går ut på att ge andra försmak av det rike Jesus var förespråkare för – den tredje vägen som inte innebar revolution, skrämsel eller makt utan medkänsla, förståelse och kärlek – ett steg i taget…

Evangelisation är inte en metod utan ett sätt att leva

Evangelium kommer från det grekiska ordet "evangelion" och betyder " gott budskap" eller "glädjebudskap". Evangelisation handlar om att sprida det glada budskapet om Jesus till alla människor. På Wikipedia står det att evangelisation är ”kristenhetens verksamhet för att vinna ytterligare anhängare till sin religion genom att dela med sig av evangelium". Det finns många sätt att nå ut till andra. Massmedia är ett sätt: TV-program, tidningar, Internet (en blogg kanske :).) Det finns de som knackar dörr, arrangerar mötesserier, etc. Man kan evangelisera genom att kommunicera ut det glada budskapet men min åsikt är att evangelisation startar med medmänsklighet, hur vi är och hur vi lever. Om vi kristna kan leva i frid med varandra och vara kärleksfulla goda medmänniskor väcks nyfikenheten automatiskt: ”Vad är det som gör att kristna människor har en sådan glädje och harmoni?”

För några månader sedan ställde jag följande fråga till ett antal människor: ”Tycker du att man bör kunna märka en skillnad mellan kristna människor och icke kristna?” Jag blev förvånad över svaret som blev ”Nej”. Jag anser att när man har bestämt sig för att följa Gud, utvecklar man en personlig relation till Gud vilket leder till en successiv förändring i livet. Värderingar förändras. Inre frid, harmoni och glädje, tacksamhet över livet, tacksamheten över att Jesus har friköpt oss från synden, glädjen över att synden en gång kommer att utplånas och att vi får leva i en syndfri värld. Detta återspeglas i våra liv och i vår gemenskap med andra.

Det glada budskapet handlar inte om en massa krav som tynger ner oss så vi går omkring som nedstämda, glädjelösa, kravfyllda gråa små möss. Då kan vi ”knacka dörr” hur mycket som helst. Ingen vill komma till en glädjelös kyrka, än mindre stanna kvar i en sådan. Gud vill att vi ska glädjas över livet och över gemenskapen med andra! Att stanna upp, andas och njuta, att visa tacksamhet över allt han skapat åt oss, att vara i nuet!

Att sträva efter en god relation till Gud, gemenskap med andra och att vara en god medmänniska, det är den största evangelisationen för mig.

Gal: 5:22-23 Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.