Konflikthantering - del 1

Låt oss gå tillbaka till 50-talet. Jag menar det riktiga 50-talet, då Claudius och Nero var kejsare i romarriket.

Den kristna kyrkan var ung och framgångsrik. Samtidigt rådde olika konflikter i kyrkan: kyrkan mot kejsarkulten, judar mot hednakristna, kristendomen mot gnosticismen... Men jag tänkte ta upp en väldigt praktisk konflikt: den om huruvida man kunde äta kött som offrats till avgudar.

Bakgrunden är i korthet: I templen till de hedniska gudarna offrades djur. Köttet från dessa djur åts vid festmåltider i templet. Men det kunde också hända att det som blev över hamnade i köttdisken på Konsum. Om man köpte en bit oxfilé i Konsum så kunde man alltså få med sig kött som blivit offrat till t.ex. fruktbarhetsguden Afrodite. Och konflikten gällde: Kunde man äta sådant kött? Kunde man delta i en partaj som en icke-kristen vän hade anordnat i det lokala templet?

De liberala tyckte i allmänhet att det var okej. Bland deras argument fanns:

• Jag som kristen deltar inte i tillbedjan av Afrodite eller någon annan gud; jag vet ju att det finns bara en Gud. Så det går utmärkt att äta sådant kött.
• Maten är inte den viktigaste frågan. Att börja tjafsa om det skymmer det vikigaste: tron på Kristus Jesus.
• Vi måste göra trösklarna till kyrkan låga, och inte låta t.ex. matvanor bli hinder.
• Jag kan inte pådyvla min tro på andra. De kan ju bli sårade!

De konservativa förfasades, och tyckte bl.a.

• Man kan inte äta kött som offrats åt avgudar. Redan det första budordet förbjuder ju avgudatillbedjan!
• Folk kan ju tro att vi sympatiserar med den rådande polyteistiska tidsandan om vi inte markerar mot avgudarna.
• Tänk på vad som händer där i templen: Hos Afrodite idkas prostitution helt öppet som en del av gudstjänsten, och hos Artemis dansar nakna tonårsflickor i festligheterna. Det kan vi som kristna inte acceptera!
• Tänk på de kristna som t.o.m. fått sätta livet till när de vägrade tillbe kejsaren som gud! Och ni är inte ens beredda att avstå från en simpel köttbit...

Och så kom det sig att somliga församlingsmedlemmar blev vegetarianer för att inte riskera att ens oavsiktligen äta kött som offrats åt avgudar, medan andra åt kött med god aptit utan att bry sig om ursprungsmärkningen.

När man blev bortbjuden till en icke-kristen vän tackade somliga nej till hela inbjudan. Andra tackade ja, men övade sig i hur man tackade nej till vissa maträtter, i händelse av att värden bjöd på en stek som offrats till avguden. Somliga tackade ja, men genomled plågsamma middagar medan de tuggade på biff av diffust ursprung, samtidigt som de försökte osjälviskt le glatt och berömma den utmärkta biffen som värdfrun hade tillagat. Och ytterligare några tackade glatt ja och syntes inte det minsta besvärade oavsett vad som bjöds.

Och inom församlingen gick diskussionens vågor höga. Alla tyckte förstås att deras teologi och tillämpning var bäst. De gemensamma församlingsluncherna blev också ett problem. Skulle man tvingas "sänka" sig till vegetarianernas minsta gemensamma nivå så att alla skulle kunna äta av den framdukade maten? Eller ska alla börja ta med sig sin egen mat? Men vad skulle då hända med bordsgemenskapen? Och vegetarianerna kände sig illa berörda av de andra som tuggade i sig kött som (kanske) offrats till avgudar, medan köttätarna kände sig som andra klassens kristna i jämförelse med de puritanska grönsaksminimalisterna.

---

Jag föreställer mig att det var ungefär så i en del kristna församlingar på 50-talet. Åtminstone anar man det från Paulus brev.

Jag tänker i ett uppföljande inlägg (om några veckor) återkomma till den vägledning Paulus ger församlingarna i frågan. Men tills dess föreslår jag att du "idisslar" den här konflikten lite. Använd din fantasi för att föreställa dig församlingsmötena i t.ex. Korinth när frågan debatterades! Detta var minsann inga petitesser som stod på spel: Lojalitet till Gud, tillbedjan och första budordet var på tapeten. Tunga saker! (Diskussionerna om omskärelsens vara eller icke-vara borde ha känts som teologiska spetsfundigheter i jämförelse...)

Associerara gärna också till din egen erfarenhet. I våra liv som delar av en troendegemenskap möter vi nämligen samma typ av konflikt. För oss är det andra frågor idag än det var i romarriket på 50-talet, men mönstret går igen: Tunga teologiska frågor som får återverkningar i våra vardagliga val. Hur ska vi göra? Hur ska vi leva?