En social klubb - eller?

En av våra anonyma läsare skrev:

Denna blogg anger Vi som skriver är inte säkra på att ha "sanningen" färdigformulerad i ett antal lärosatser eller tolkningar. Ok, det låter ju som att en insikt har skett (men som ju borde funnits redan från början oavsett...) Men finnas det då något som är säkert? Annars blir det som ett vända kappan efter vinden, att det tolkas så, eller att det är ett starkt inbördes socialt samfundspatos som ligger bakom. Precis som i en fotbollsklubb med stark samhörighet. Ibland är det inte alls fotbollen som binder, det är det sociala.

Anonym satter fingret på en av dagens verkligheter inom Adventkyrkan - den sociala samhörigheten. Så sent som idag upptäckte jag via en länk på Facebook en familj med 10 syskon som gett en god skörd av kusiner inom olika adventförsamlingar i Sverige. Det finns också andra familjer som når närmare 100-talet aktiva medlemmar fördelat över landet och som lokalt sätter en prägel på församlingslivet. Först av allt är detta givetvis en stor lycka för familjerna, men en nyformulering av tron blir också satt på vågen inför vad släktingar och fäder skulle tycka. Det är bra att hålla fast vid traditioner, bara vi kan se det viktigaste.

Något viktigt inom fotbollen (för att fortsätta med Anonyms bilder) är naturligtvis att få njuta av god fotboll, där vi kan välja att vara supporters till det lag vi tycker spelar bäst - och - stämmer med vår familjetradition. Men kanske den store fotbollsguden egentligen har en större tanke? Att fotbollen är en sport med många goda värderingar - där t.ex. Zlatan med en invandrarbakgrund från Rosengårds bakgator kan ta sig till toppen, där ungdomar kan välja ett liv skilt från droger, där ungdomar får ett värde och tillhörighet, där alla lagdelar är viktiga?

Kanske kyrkan - där Adventkyrkan är en av många - är en del i en större vision? Kan det vara så att det finns något viktigare än att sätta upp ett schema över framtida katastrofer när människor redan nu går under i vår närhet? I vår progressiva tanke på bloggen måste alltid denna grundfråga finnas med - pionjär- eller familjetraditioner får inte komma ivägen.

Hemligheten finns i Jesus -där vi kan ana vägen till fred, tillhörighet och rättvisa.

Är Jesu återkomst viktig?

En i mitt tycke omistlig del av att vara adventist-kristen är att vara advent-ist, dvs ha hoppet om Jesu andra ankomst ('advent' = latin för 'ankomst') som en väsentlig del av livsåskådningen.

Adventismen har av uppenbara historiska skäl haft en stark fokusering på Jesu återkomst. Fokuseringen har antagligen ibland t.o.m. varit för stark; ett långsynhetens brytningsfel i form av profetisk spekulation kring "tidens tecken" har fått fokus att hamna för långt framme, på bekostnad av här och nu.

Somliga har reagerat mot detta, och velat fokusera mer på att följa Guds vilja här och nu, och lämna framtiden därhän. I mångt och mycket har de rätt. Med rätta säger de att livet här och nu med Gud är nog så givande och viktigt.

Men jag befarar att somliga av dessa mina medvandrare har i sin iver bytt långsynthetens brytningsfel mot närsynthetens, ty när de fortsätter säga något i stil med att de skulle vilja leva med Gud även om det inte fanns något liv efter detta, då är jag inte säker på att jag håller med.

Den kristna tron är inte bara en "feel-good" grej att konsumera i detta livet, utan det sätter människan och hennes berättelse i en större kontext: Vi är Guds avbilder, ämnade att leva evigt! När jag sitter i begravningskapellet och gråter, då bultar evigheten i mitt innersta och ropar: Detta är inte allt, detta är inte slutet! Och min erfarenhet är att det ropet - paradoxalt nog - blir högre ju närmare den döde vandrat med Gud. Tesen att "ett liv med Gud här och nu är gott nog" dör där i begravningskapellet, om inte förr!

Paulus skriver i 1 Kor 15:19: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor!" I sammanhanget resonerar Paulus om uppståndelsens centrala betydelse, och avslutar kapitlet med en beskriving om Jesu återkomst.

Läran om Jesu återkomst är förstås inget nytt. Redan den s.k. apostoliska trosbekännelsen, med rötter i 200-talets Rom, uttrycker detta med orden: "... sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda..." Om någon ber mig om ett exempel på adventismens bidrag till kristenheten idag, så skulle jag gärna vilja svara: att balanserat hålla hoppet om Herrens återkomst vid liv. Att se verkligheten som den är, utan vare sig långsynthet eller närsynthet: Redan här, men ännu icke.