lördag 31 juli 2010

Falsk väckelse?

Jag har en gång varit på vippen att befalla en person att i Jesu Kristi namn vika hädan. Det var för över 10 år sedan, och jag var på en kristen (ej SDA) konferens med deltagare från många olika samfund och kyrkor. Konferensen gjorde stort intryck på mig. Nej, det gjorde inte bara intryck, det förändrade mitt liv:

  • Jag fick bekänna en synd och be om förlåtelse för något jag gjort många år tidigare. Det var en sådan befrielse att bli av med den bördan!
  • Jag fick insikt om den Helige Andens gåvor, och vilka gåvor Gud utrustat just mig med. Och jag började tjäna Kristi kropp med de gåvor jag har.
  • Jag fick en ny vision och entusiasm för evangelisation och församlingen.
Det var en lugn och sansad konferens. Det var inget karismatiskt hallaballoo. Det var ingen som manipulerade mig. Det var inget framtvingat under känslorus. Det var bara Guds ord, Helig Ande och människors berättelser om hur Gud förvandlar. Inget mer, inget mindre.

Utanför kyrkan där konferensen hölls stod en broder (eller om de var flera, jag minns inte) som kan betecknas som en mycket konservativ adventist. Han delade ut flygblad till konferensdeltagarna, med budskap typiskt för den mörkblå versionen av adventismen: varningar om Babylon, vilddjurets märke etc.

I mitt innersta blev jag upprörd. Skulle denna konferens vara en del av Babylon och en falsk väckelse? Menar man allvar med att djävulen skulle stå bakom det som jag (och andra konferensdeltagare) varit med om dessa dagar? Sedan när började Fienden befria människor från syndens bojor och skapa glöd i församlingen? Det kändes som att flygbladen drog i smutsen det Gud hade gjort. Två tusen år tidigare hade religiösa experter beskyllt en snickare från Nasaret för att hela och bota människor i Belsebubs kraft... Jag fick en stark impuls (ingivelse?) att bokstavligen befalla flygbladsutdelaren att i Jesu namn försvinna. Men jag gjorde inte det.

I traditionell adventism är man ofta avogt inställd till allt som inte kommer från SDA. Den nyvalde världsledaren Wilson är inne på denna linje, vilket framkom tydligt i hans predikan vid Generalkonferensen nyligen: "Don’t reach out to movements or megachurch centers outside the SDA church... Look WITHIN the SDA Church..."

Jag undrar bara: Hur hade Gud kunnat förändra mig om jag hade följt Wilsons råd och inte varit på denna konferens? Och jag undrar: Hur tänker Wilson när han vill att vi ska be Gud om väckelse och förnyelse, men i samma veva begränsar Gud till 1860-talets samfundsgränser?

Jag förstår inte dessa markeringar mot det som finns utanför SDA-hägnet. Jag förstår det inte i ljuset av vad Nya Testamentet berättar om judarna och fariseerna. Har man glömt Frälsarens undervisning "på frukten känner man trädet" (Matt 7:15ff)? Har man glömt Paulus råd "pröva allt, ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:21)? Kan vi inte låta Gud verka som Han vill, och öppet, ödmjukt och förutsättningslöst - men sunt kritiskt, ty allt är inte Gud som glimmar - söka efter Guds fingeravtryck i allt som sker? Gamaliels ord till Stora Rådet är lika aktuella idag som för 2000 år sedan: "Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv." (Apg 5:38-39)

onsdag 21 juli 2010

Wilsons Dag

Den amerikanska adventisttidningen Spectrum noterar att Ted Wilson som valdes till adventismens världsledare för några veckor sedan till slut lyckades - på fjärde försöket...






fredag 2 juli 2010

Vad vill Wilson?

Det var i slutet på 80-talet som jag firade Thanksgiving hemma hos Ted N. C. Wilson. Härom dagen valdes Wilson till Adventistsamfundets världsledare, men då på 80-talet var han sekreterare för en av samfundets divisioner. Jag var studentmissionär, och slank in på denna Thanksgiving eftersom min värdfamilj hade tillräckliga amerikanska kopplingar för att kvala in på Wilsons Thanksgiving-firande.

Jag har dock inga större intryck av Wilson, och vi umgicks inte särskilt mycket. Kanske berodde det på personkemi, eller kanske på att jag och min värdfamilj hörde till dem som hade en mer progressiv syn på vad adventism är... Jag och en kompis dök ner i divisionskontorets swimmingpool en lördag eftermiddag under ett knytkalas, och om jag minns rätt så hörde Wilson till dem som höjde ett ögonbryn - ett svalkande dopp i poolen under sabbatstid var liksom inte helt kosher.

Den nya generalkonferens-presidenten Wilson anses vara konservativ. Vid sitt "acceptanstal" och på den efterföljande presskonferensen talade Wilson om vad han ville prioritera, och där fanns onekligen en del traditionellt gods.

Bland annat sade han att "vi måste kraftfullt betona Profetians Ande [dvs Ellen White], inte bara som andaktsläsning, utan som vägledning ("instructional counsel") för varje aspekt av livet".

Han sade också att enhet kommer "primärt... genom en fokuserad förståelse av våra trospunkter ("our beliefs")", och att "det som verkligen binder oss samman är vår tro ("belief")". Noteras kan att i engelskan finns en nyans mellan "faith" och "belief" som inte finns på svenska, och Wilson använde hela tiden ordet "belief". Och där Paulus talade om "kärleken som det band som håller er samman", där talade Wilson alltså om vår (intellektuella) tro.

Under presskonferensen använde Wilson begreppet "Profetians Ande" 4 gånger, "evangeliet" 4 gånger, "Jesus/Kristus" 3 gånger, "sanning" och "det sena regnet" 1 gång var. Ord som "kärlek", "nåd", "fattiga", "omsorg": 0 gånger. Och "innovativ", "progressiv", "kreativ": 0 gånger. Ordet "ny" förekom en gång: i "ny teknik".
(Källa: transkriptionen av Wilsons presskonferens.)


Nu ska man inte dra för stora växlar på att räkna ord i ett kort anförande och en presskonferens, men kanske kan man ändå skönja en icke oväsentlig nyansskillnad? Som jämförelse kan man läsa den avgående Jan Paulsens predikan vid Generalkonferensen 2000 (där han valdes), där han i slutet delar med sig av en varm och inkluderande vision som jag gärna skriver under på.

Detta inlägg har handlat om nyanser och ordval som är av intresse med tanke på vad denna blogg heter. Det fanns mycket i det Wilson sade som jag förstås instämmer i: behovet av bön, väckelse, att söka råd hos andra, Bibelns centrala ställning, Andens verk, hoppet om Jesu återkomst etc.

Jag håller tummarna för att adventismen under Wilsons ledning fortsätter vara en rörelse som går framåt i tiden, inte bakåt.

Se artiklar & kommentarer från olika håll, t.ex. Adventist Review, Spectrum, J. David Newman/Adventist Today, Erwin Taylor/Adventist Today, Ron Corsons blogg, kommentarer på Educate Truth.

UPPDATERING 5 juli: Ted Wilsons avslutningspredikan på generalkonferensen gick i samma ton. Se även kommentarer från t.ex. J. David Newman, Sam Neves/Spectrum och Charles Scriven.