Jag har en gång varit på vippen att befalla en person att i Jesu Kristi namn vika hädan. Det var för över 10 år sedan, och jag var på en kristen (ej SDA) konferens med deltagare från många olika samfund och kyrkor. Konferensen gjorde stort intryck på mig. Nej, det gjorde inte bara intryck, det förändrade mitt liv:
- Jag fick bekänna en synd och be om förlåtelse för något jag gjort många år tidigare. Det var en sådan befrielse att bli av med den bördan!
- Jag fick insikt om den Helige Andens gåvor, och vilka gåvor Gud utrustat just mig med. Och jag började tjäna Kristi kropp med de gåvor jag har.
- Jag fick en ny vision och entusiasm för evangelisation och församlingen.
Utanför kyrkan där konferensen hölls stod en broder (eller om de var flera, jag minns inte) som kan betecknas som en mycket konservativ adventist. Han delade ut flygblad till konferensdeltagarna, med budskap typiskt för den mörkblå versionen av adventismen: varningar om Babylon, vilddjurets märke etc.
I mitt innersta blev jag upprörd. Skulle denna konferens vara en del av Babylon och en falsk väckelse? Menar man allvar med att djävulen skulle stå bakom det som jag (och andra konferensdeltagare) varit med om dessa dagar? Sedan när började Fienden befria människor från syndens bojor och skapa glöd i församlingen? Det kändes som att flygbladen drog i smutsen det Gud hade gjort. Två tusen år tidigare hade religiösa experter beskyllt en snickare från Nasaret för att hela och bota människor i Belsebubs kraft... Jag fick en stark impuls (ingivelse?) att bokstavligen befalla flygbladsutdelaren att i Jesu namn försvinna. Men jag gjorde inte det.
I traditionell adventism är man ofta avogt inställd till allt som inte kommer från SDA. Den nyvalde världsledaren Wilson är inne på denna linje, vilket framkom tydligt i hans predikan vid Generalkonferensen nyligen: "Don’t reach out to movements or megachurch centers outside the SDA church... Look WITHIN the SDA Church..."
Jag undrar bara: Hur hade Gud kunnat förändra mig om jag hade följt Wilsons råd och inte varit på denna konferens? Och jag undrar: Hur tänker Wilson när han vill att vi ska be Gud om väckelse och förnyelse, men i samma veva begränsar Gud till 1860-talets samfundsgränser?
Jag förstår inte dessa markeringar mot det som finns utanför SDA-hägnet. Jag förstår det inte i ljuset av vad Nya Testamentet berättar om judarna och fariseerna. Har man glömt Frälsarens undervisning "på frukten känner man trädet" (Matt 7:15ff)? Har man glömt Paulus råd "pröva allt, ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:21)? Kan vi inte låta Gud verka som Han vill, och öppet, ödmjukt och förutsättningslöst - men sunt kritiskt, ty allt är inte Gud som glimmar - söka efter Guds fingeravtryck i allt som sker? Gamaliels ord till Stora Rådet är lika aktuella idag som för 2000 år sedan: "Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv." (Apg 5:38-39)