lördag 31 januari 2009

Om samboskap

Kyrkan har vanligtvis sett på samboförhållanden med ogillande eller fördömande, eller något däremellan. Nuförtiden är det dock ganska tyst i frågan, kanske för att vi inser att fördömandets väg inte ger önskat resultat, men vi har inget genomtänkt alternativ. Låt mig därför föreslå en ny utgångspunkt i frågan om samboskap.

Vad är den bibliska definitionen av ett "riktigt" förhållande mellan man och kvinna? Vilken är den underliggande principen om vi skalar bort kulturell patina, tradition, eget tyckande etc.? Jag har landat i att kärnan finns i Jesu undervisning i Matt 19:5f där han citerar ur skapelseberättelsen i 1 Mos 2:24: "Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött."

En man och en kvinna som lever i ett förhållande som karaktäriseras av

(a) bildandet av ett nytt hem ("överge sin fader och sin moder")
(b) livslång trohet ("hålla sig till..." och "... ska människan inte skilja åt")
(c) sexuell förening ("bli ett"; se även 1 Kor 6:16)

lever enligt den av Skaparen givna ordningen. Och här kommer det nya (och möjligen kontroversiella): Ett sambopar kan mycket väl anses uppfylla dessa kriterier. Mitt förslag är ett paradigmskifte för kyrkan: I stället för att betrakta samboförhållanden som att "leva i synd" börja betrakta dem som de facto-äktenskap.

Naturligtvis måste detta göras konsekvent. Ett sambopar ska anses ha samma skyldigheter och rättigheter gentemot varandra och omvärlden som ett gift par. Det kyrkan kan ge av själavård, undervisning (och ev. disciplinära åtgärder) ska ges till både gifta och sammanboende på lika villkor.

Någon kanske protesterar och menar att samboförhållanden inte uppfyller (b) ovan, eftersom det är en lösare form än äktenskapet. Det är sant att valet att leva sambo kan vara ett tecken på bristande trohet. Men frågan är: ska det vara vår utgångspunkt? Ska vi utgå från att människor är trolösa tills motsatsen är bevisad?

Utan tvekan är det så att (b) är den största utmaningen för parrelationer idag, och detta gäller oavsett om man är gift eller sambo. Även många äktenskap upplöses idag. Det är juridiskt och socialt lätt att skilja sig. Sådan är dagens krassa verklighet; den yttre formen är ingen garanti för livslång trohet. Låt mig ställa en retorisk fråga: Det lagligen vigda paret som skiljer sig, eller samboparet som håller ihop - vem av dem lever närmast Skaparens ideal?

Detta förringar inte på något sätt äktenskapets värde. Jag tycker fortfarande att kyrkan ska framhålla det lagligen ingångna äktenskapet som ett ideal. Äktenskapet ger ett starkare juridiskt skydd för parterna. Det binder samman mannen och kvinnan, och främjar troheten. Den årliga bröllopsdagen blir en påminnelse för makarna om glädjen, tryggheten och förpliktelserna i deras förhållande. Bröllopet och vigselringarna är kulturella markörer för det starkaste förhållandet som finns människor emellan, och eftersom kyrkan bör vara kulturellt relevant tycker jag att kristna par ska "utnyttja" dessa markörer som ett vittnesbörd gentemot omvärlden.

Jag vill inte ha en "låt gå"-attityd i frågor om parrelationer. Men jag spånar på ett paradigmskifte i hur vi ser på sambopar: I stället för att brännmärka dem kan vi acceptera det faktum att relationen är av den art som givits i skapelsen. Utifrån den utgångspunkten kan vi konstruktivt hjälpa dem (och alla gifta par!) att växa tillsammans i relationen, så att den - med Guds hjälp - kan uppnå sin fulla potential.

fredag 23 januari 2009

Jag är inte Rädd!

Vi vill som kristna uttrycka vår tro på Gud, Jesus, Helig Ande, men ofta når inte våra tankar fram till det Oändliga - bilden av Gud. Istället formar vår kyrkotradition tankar som mer eller mindre ger suddiga bilder än tydliga bilder. En sådan suddig bild är den som får oss rädda för Gud. Min vän - Jonas - skrev en bloggpost på Den radikala reformatoriska bloggen kring temat rädsla. Med hans tillstånd har jag anpassat texten till vårt adventistkontext (med den eskatologi och sammanhang som förekommer hos oss).

På senaste tiden har jag känt en sån påtaglig glädje över att Gud har befriat mig från Rädslan.

Länge levde jag med Rädslan som en halvt medveten men ständigt påslagen ton ringande i mina inre öron. Jag var Rädd för att Gud skulle straffa mig, Rädd för den Sista Tidens Vrede och Plågor, Rädd för att inte nå upp till Herrens Eviga Lagar – speciellt Sabbaten, Rädd att falla till korta i den Rannsakande Domen, Rädd för att inte Vara Redo när Jesus kommer tillbaka. Men jag var också Rädd för att erkänna Rädslan och bortförklarade den därför som ”gudsfruktan” eller ”självbehärskning”.

Efter hand lärde jag mig att delvis kontrollera Rädslan genom att trösta mig med att Gud straffat en annan (Jesus/sig själv) i mitt ställe. Denna tröst var dock skör, eftersom jag visste att även om Jesus tagit allas straff så skulle ändå i slutändan dom flesta stå utanför den frälsta skaran då nådens dörr stängts. Det räckte därför inte med att vara säker på Försoningens Verklighet för att tackla Rädslan, man behövde också en förvissning om att just jag tagit emot denna Försoning på ett korrekt sätt genom tillräckligt mycket eller tillräckligt korrekt Tro. Och hur svårt är inte det?

Jag har inte bara varit Rädd för Gud, utan också för hur trossyskon skulle bemöta mig om jag skulle tycka, tänka eller säga fel saker. Detta blev mer påtagligt ju tydligare ansvarsuppgifter jag fick i kristna sammanhang. Jag var Rädd för att förlora mitt anseende och min position om jag skulle framstå som Avvikande. Därför vågade jag inte heller på allvar sätta mig in i andras perspektiv eller bestämma mig för att stå får något som gick utanför Gränserna. Inte heller denna Rädsla vågade jag erkänna, utan kallade den Passion för sanningen eller (senare) Värnande om Enheten, Tolerans eller Kärleken till Dom Svaga.

Men jag är inte Rädd längre. Gud har befriat mig. Halleluja! Numera tror jag inte att en gud som är potentiellt Vred och nyckfull och därför måste blidkas med offer och/eller moraliska ansträngningar är Jesus Messias Gud. Det är den falska religionens gud, och det spelar mindre roll om den falska religionen kallas Islam eller Kristendom eller om religionen ifråga är Kapitalismen med sin gud Marknaden.

När människor i skriften möter Guds sändebud så får dom ofta höra ”var inte rädd!”. Den falska religionen var alltså något som behäftade även Dom Bibliska Människorna.

Kanske behöver du också höra samma budskap? Var inte rädd! I Jesus har den gudomliga fullheten förkroppsligats. Jesus är Guds avbild. Har vi sett honom så har vi sett Gud. Och i Jesus möter vi en Gud som inkluderar dom marginaliserade, som förlåter sina fiender, som befriar dom fångna, som botar dom sjuka, som skänker dom fattiga ett glädjebud, som ger dom trötta vila och som konfronterar den gamla mänskligheten i oss inte genom att straffa och tortera utan genom att fostra oss till helhet och förvandling.

När vi tar emot honom som dog och uppstod för vår befrielse och erkänner honom och endast honom som Ledare, då rostar långsamt våra gamla rädslor för döden, för att förlora anseendet, för att förlora vår ekonomiska trygghet, för att mista våra maktpositioner. Fram träder en alltmer jublande, medlidande och hållbar tro på honom som inte segrade med kanoner och koncentrationsläger utan genom att bli ett slaktat lamm.

Är du rätt för att gudomen ska straffa dig? Vågar du inte komma ut med dina övertygelser för att du är rädd att förlora din maktposition och din trygghet? Jag har goda nyheter. Det finns befrielse! Öppna ditt hjärta och ta emot Guds nåd i Jesus, Messias. Hör du inte hans milda knackningar på ditt hjärtas dörr?

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh 4:18)

lördag 17 januari 2009

Att höra Gud

För många år sedan var vi ute på vår första "bullgerilla", dvs ett gäng unga kristna som ville dela ut bullar och varm dryck till folk på sta'n en sen och kall helgkväll. Vi hade gått genom centrum och frågat flera om de ville ha en bulle och varm choklad, och alla hade sagt nej. Jag skickade upp en bön i tysthet: "Det här funkar inte - hjälp!" I samma ögonblick visste jag hur vi skulle göra. "Du måste öppna påsen med bullarna och räcka fram dem" instruerade jag X. Och så vände jag mig till Y: "När folk tackar 'ja' till en bulle ska du fråga om de vill ha lite varm choklad också" sade jag till den som skötte termosen. "När de tackar 'ja' till det och du häller upp så kommer de att fråga vad vi är fär några, och då kan vi berätta" fortsatte jag. Det funkade. På första försöket.

Detta var en av mina första - och tydligaste - erfarenheter av den Helige Andes tilltal. Andens personliga tilltal (eller vad vi vill kalla det) är något vi inte talar om så ofta inom adventismen. Jag vill här - mycket kortfattat - dela med mig av en summering baserad på min lilla erfarenhet och vad mer erfarna skrivit om det (inte minst Dallas Willard i boken Hearing God).

En grundförutsättning är att i tro bejaka att Anden talar till oss, personligen, i Sverige, idag. Jag kan inte bevisa att det var Anden som ingav mig tanken om bullarna; jag försanthåller det genom tro. Någon kanske anser att det är en form av andlig ödmjukhet att inte tro sådant. Men jag betvivlar den "ödmjukheten": den skulle leda till t.ex. att jag måste tillskriva idén om den fungerande bulldistributionen till mig själv och inte till Gud, och det vore allt annat än ödmjukhet.

Tilltalet synes mig komma vanligtvis i formen av en tydlig tanke. Inga röster, inget ljussken från himlen, inga harpor, inga änglar, inga syner, inget tungotal, inget märkvärdigt. Bara en tydlig tanke.

Tilltalet kommer vanligtvis i ett sammanhang som har med Guds viljas verkställande att göra. Jag har upplevt ledningen främst inom ramen för församlingens verksamhet: bullgerilla, predikoförberedelser, styrelsemöten etc. Jag har däremot aldrig erfarit den när det gäller t.ex. vilka strumpor jag ska ta på mig.

Andens ledning synes mig också vanligtvis komma efter en tids processande. Först när jag (vi - eftersom jag upplevt ledningen också kollektivt) satt in mig (oss) i frågan, vridit och vänt på den, hört olika synvinklar, tänkt, funderat osv., först då visar Anden riktningen. Jag tycker mig också se detta processande i apostlamötet i Apg 15: "Efter en lång överläggning..." (v 7) kommer den slutpunkt som sedan beskrivs med "Den helige anden och vi har beslutat att..." (v 28). Därmed inte sagt att sådant processande alltid resulterar i sådan ledning; de flesta processerna synes inte göra det. 

Den tydliga tanken har egenskapen att den har en inneboende auktoritet och särpräglad självklarhet. Detta är svårt att beskriva i ord. Evangelierna kanske beskriver det bäst: "Alla överväldigades av hans (dvs Jesus) undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda." (Mark 1:22) Det torde vara rimligt att anta att Andens ledning besitter liknande egenskaper.

En variant på detta är att vissa vägar/tankar bjuder på ett slags motstånd. Jag försöker t.ex. utveckla en tanke inför en predikan, eller utveckla en viss lösning på ett problem, men det vill sig inte. Jag får inte ihop det hela, trots att jag egentligen borde kunna det. Jag har börjat ana att sådant motstånd är en Andens indikation på att det är inte rätt sak/tid/plats/lösning, och att jag bör släppa det.

Den tydliga tanken har också egenskapen att ge frid, något som ju är utmärkande för Herren (Joh 14:27). Ett exempel: Vid ett styrelsemöte diskuterade vi uthyrning av kyrkan till en annan församling från en annan kristen tradition. Frågor hade rests om teologi, mariadyrkan, transsubstantiationslära, vad vi kunde acceptera i vår kyrksal, städning, slitage, grannar som ev. stördes, etc. etc. Skulle vi hyra ut eller ej? Efter lång diskussion kom insikten: Vi var i färd med att döma våra hyresgäster utan att ha frågat dem hur det faktiskt förhöll sig. Lösningen, åtminstone där och då, var inte att säga "ja" eller "nej" till uthyrning i all framtid, utan att först inbjuda till gemenskap och samtal. Därigenom kunde vi förstå den andra församlingen bättre, och de förstå oss bättre. Den frid vi kände i det beslutet var påtaglig, i motsats till de "ja" eller "nej"-alternativen vi först försökte välja mellan.

Hur lär man sig att urskilja Anden från andra infall och idéer? Jesus säger: "Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig." (Joh 10:27). Hur lär sig fåret känna igen Herden? Svaret är: det är en process; fåret måste umgås med Herden - och de andra fåren. Om den unge Samuel sägs att "Samuel hade nämligen ännu inte lärt att känna igen Herren..." (1 Sam 3:7) när Herren talade till honom. Lärandet är en process.

Jag är inte heller säker på att man alltid kan göra en åtskillnad mellan "mig" och "Anden". Om nu livet är en tillväxt i kristuslikhet - vilket vi ju tror - då borde det innebära att gränserna mellan "mitt" och "ditt" suddas ut, ungefär som hos ett äkta par som växer samman under åren. I 1 Kor 2:10-12 skriver Paulus: "...ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud... Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har fått ... Anden som kommer från Gud." Anden utforskar och kommunicerar Guds vilja inifrån, eftersom Anden bor i oss.

En analogi: Jag lärde mig åka slalom i vuxen ålder. Till en början var jag väldigt beroende av mina vänners instruktioner på hur jag skulle göra: det var viktigt att höra vad de sade. Men med tiden blev slalomåkandet en integrerad del av mig. Idag är jag inte beroende av att skilja mellan vad som är mina vänners "vilja" och vad som är min egen vilja i pisten. Är det något dåligt? Nej, det är mognad. På samma sätt kan vi finna frid i att inte varken behöva eller kunna dra någon knivskarp gräns mellan Andens tankar och mina tankar.

Jag har skrivit detta som en lägesrapport av min förståelse just nu. Men jag vill lära mig mer om livet i Anden, och därför är det min uppriktiga önskan att få kommentarer på detta. Har du erfarenheter eller insikter som bekräftar, kompletterar eller motsäger ovanstående? Skriv gärna en kommentar! Jag behöver nämligen lära mig mer från er andra får hur ni känner igen Herdens röst.

söndag 11 januari 2009

Bloggåret som gått

Vad finns det för behov av en blogg? Gör det någon skillnad att skriva en blogg om livet och utvecklingen inom ett litet kristet sammanhang som kallas Adventkyrkan?

Jag tror det. Om det så vore att det hjälper en människa till ett rikare liv så är det värt det. Sedan starten i somras har bloggen haft i snitt hundratalet unika besökare per vecka. Responsen och dialogen har kanske varit mindre än vad vi hoppats på, men de frågor som kommit upp känns oerhört relevanta och viktiga. Ett stort tack till dig som gjort din röst hörd.

Har vi då utmanat till en evangeliska och progressiv utveckling och vi ser tillbaka på bloggåret?

Ja - kanske artikeln om en ickefråga som kaffe visar att vi tillsammans med frikyrkan i Sverige brottas med med liknande käpphästar. Blev vår mest besökta artikel och fick uppmärksamhet inom den svenska bloggvärlden. Här får vi mod att stå upp för fokus i kristen tro. Ett nytänkade fokus kring evangeliets centrum - Jesus - är allra viktigast. Hur kan man sprida och se mer av Guds rike här och nu? Det har skrivits om hur vi ser på sanning och hur vi relaterar till adventkyrkans 28 trospunkter vilket gav lite extra gnista i dialogen. Adventkyrkans tradition att pröva och utveckla sin bibelsyn lever vi upp till i artikeln om att testa nya tankar kring det profetiska perspektivet. Kyrkans uppdrag att forma en trygg gemenskap (församling) där vi löser konflikter och ställer upp för de svaga och utsatta i samhället diskuteras. Det känns också viktigt att regagera mot orättvisor, t.ex. Palestinakonflikten. Adventkyrkans plats tillsammans med andra kristna är ett annat viktigt perspektiv, där vi också gett exempel på frikyrkor som ger en pastor med adventistbakgrund fullt erkännande.

Vår tro är att dialog gör skillnad och ser därför fram emot att fler av Er - osynliga läsare - ger feedback och delar era tankar. Speciellt ni som ser Adventkyrkan utifrån har mycket att ge. Utan er hjälp har Adventkyrkan mindre möjlighet att vara relevanta i vårt svenska (nordiska) sammanhang. Vi hoppas kunna vara ärliga, stå upp och reagera där kanske andra är tysta - och att kunna presenterar positiva trender som är värda erkännande och uppmärksamhet.

Vad har Du för förväntningar?

Gott Nytt Bloggår önskar vi alla läsare!