För några veckor sedan skrev jag del 1 om konflikthantering. Om du inte läst den bör du läsa den först.
Så hur löste man denna konflikt? Vi hittar svaret i Romarbrevets 14:e och 1:a Korinthierbrevets 8:e och 10:e kapitel.
I Rom 14 kapitel klistrar Paulus etiketter på de olika grupperna: ”svaga i tron” och ”starka i tron”. Jag tror inte vi ska läsa in någon större värdering i ”stark” eller ”svag”; Paulus använder etiketterna deskriptivt.
På det objektiva planet ger Paulus de ”starka” rätt. En kristusefterföljare kan i objektiv mening ta sig tämligen stora friheter, i det här fallet äta kött som offrats till avgudar (dock med vissa begränsningar; se 1 Kor 10:21).
I samma andetag ger dock Paulus en förmaning till respektive grupp:
”Den som vågar äta skall inte förakta den som inte gör det” (v 3).
Jag identifierar mig lätt med de ”starka”, och Paulus sätter tummen i ögat på mig: Visst ligger det nära till hands för mig att sucka och stöna över min ”svage” medvandrares tillkrånglade betänkligheter, och tycka att han/hon är lite väl petig och oupplyst.
Men Paulus sätter också en tumme i ögat på de ”svaga”:
”Den som inte vågar äta skall inte döma den som vågar” (v 3).
Den nogräknade kan lätt kritisera andras val. Dömande budskap av typen ”du tar inte din tro på lika stort allvar som jag gör" bubblar upp, uttalade eller outtalade.
Det som däremot förenar båda grupperna är tre saker:
- En Gud som är stark nog att ta vara på både den starke och den svage (v 5).
- Bådas inre övertygelse och bådas ambition att ära Gud med det man gör (v 5-8).
- En osjälviskhet som spränger den egna komfortzonen.
Den tredje punkten är intressant: Avstå från köttätandet om det riskerar någons frälsning (Rom 14:15, 1 Kor 8:13). Men i 1 Kor 10:27-29 blir Paulus ännu mer radikal:
"Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: 'Det här är offerkött', ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull - jag menar inte det egna samvetet utan den andres."Läs om det där tills det svindlar och du känner olust i magtrakten – det är först då du insett vilken radikal osjälviskhet Paulus talar om!
---
I vår tid finns andra livsstilsfrågor: Kan man gå på bio? Vilken musik kan man lyssna på? Dansa? Trummor eller orgel i kyrkan? Händerna upp i vädret eller längs med sidorna när vi sjunger? Vegetarian, kosher eller allätare? Kaffe? Ett glas vin? Kan man sporta på sabbaten? Börjar sabbaten vid solnedgången, kl 18 eller sådär framåt kvällen? Jeans i kyrkan? Ordination av kvinnliga pastorer? Gudstjänst på förmiddagen eller eftermiddagen? Vilket bibelstudiehäfte? Vilken bibelöversättning? You name it…
Att tiga ihjäl skillnader är ingen lösning. Snarare behöver vi öppet kännas vid dem, och kanske låta Paulus etiketter "starka" och "svaga" klibba på oss var och en, och reflektera över vad "döm inte" och "se inte ner på" betyder i vår kontext. Tro det bästa om varandra! Tjäna andra osjälviskt! Ge varandra frihet (”där Herrens ande är, där är frihet”, 2 Kor 3:17)! Lita på att Gud är stark nog att ta hand om oss (Han klarar nog av det utan våra små livsstilsregler som en krycka)!
Ja, det måste säkert till en och annan praktisk kompromiss på vägen, men så är det ju i varje normalt hushåll. Och församlingen kallas ju bl.a. för ”Guds hushåll” (1 Tim 3:15)...
Inlägg
2 kommentarer:
Jag tror att en stor orsak till konflikter är vilket sammanhang vi befinner oss i och hur det konfronteras med en annan kultur/ordning. Sammanhanget i I Kor 10 handlar om Paulus, 1:a århundradet e.Kr, och en församling där det fanns hednakristna såväl som judekristna. Söker vi sammanhanget måste vi t.ex. veta vad som brukade säljas i köttstånden i Korint, och dessutom vilka djuroffer som den hellenistiska kulturen använde. Jag har inte svaret på frågan, men kanske någon historiker kanske kan svara? Eftersom Paulus generellt lyfter frågan vilka av de judiska traditionerna som skall föras vidare så kan man undra om inte frågan om ren/oren föda även var uppe på tapeten. Kanske sammanhanget i I Kor 10 kan ge oss en ledtråd? Vi vet i alla fall att frågan om ren/oren mat kom i skymundan för kommande kristna, och t.o.m. de tidiga adventistpionjärerna hade inga problem med sk. oren mat. Däremot är det idag en stark tradition bland adventister att inte äta oren mat, mycket med en hälsoinriktad livsstil som grund. Men är det adiofora, eller är det en fundamental livsfråga?
Dyker vi ner i den bibliska berättelsen så talas t.ex. om Kain och Abel. Abel offrade de fetaste delarna av sin hjord (1 Mos 4:4). Tidigt i den bibliska historien fanns alltså djuroffer och man åt djuren. Inför floden fick Noa rekommendationer hur stor andel rena/orena djur som skulle tas ombord på arken. Under Israels ökenvandring rekommenderade Gud en mängd hälsorelaterade principer. I bägge av dessa fall kan man ställa frågan om det handlade om situationsanpassade råd, eller om råden var universella. I Danielsboken finns ett sammanhang där Daniel vinner en klar förtroendeseger för Guds rike genom att visa att en vegetarisk mat var bättre än Nebukadnessar matmeny (Dan 1:8ff). Ett bra argument för att vara vegetarian, men tydligen inte tillräckligt för att Daniel själv skulle avstå från kött resten av sitt liv (Dan 10.3). Daniels sammanhang hade ändrats. Så skedde också i brytpunkten mellan judisk och kristen tradition. Den bibliska berättelsen ger alltså olika perspektiv om mat beroende på sammanhanget – men ger ingen universellt råd, kanske förutom det ideella rådet att äta jordens frukt och örter.
I vår tid handlar inte hälsofrågorna primärt om ren/oren mat utan mer om fett, vitaminer, besprutning, antioxidanter etc. Vetenskapen ger oss ständigt nya fakta och välståndet kan faktiskt påstås bli bättre även om det finns välfärdssjukdomar vi måste ta oss an. Ett viktigt perspektiv är också den etiska och miljömässiga tveksamheten kring köttproduktion. Det är en större fråga i vårt västerländska sammanhang om maten är krav eller rättvisemärkt än om den är ren/oren ur strikt gammaltestamentligt perspektiv. Vilket vi än tycker och äter, är samförståndet i 1 Kor 10 att inte döma varandra det som får leda oss. Föreslår att vi lägger diskussionen om kost och hälsa till adioforahyllan. (Adiofora – Luthers definition på frågor som inte är frälsningsgrundande, men väl värda att samtala kring)
Av det jag utläser vid innantilläsning av 1 Kor 10 & co ser jag ingen diskussion om ren/oren föda i sammanhanget. Debatten går där först och främst längs en annan frontlinje än den judekristna kontra hednakristna.
För oss SDA ligger det nära till hands att fundera i termer av ren/oren föda; kanske riskerar vi läsa in något som inte finns i texten...?
NT innehåller - som bekant - mycket explicit material kring judekristna, hednakristna och Moses lag. Jag tror de texterna ger mer input kring ren/oren föda än avsnitten om kött som offrats till avgudar.
Apropå "matregler" för hednakristna: Det är väldigt intressant att jämföra beslutet i Apostlagärningarna 15:20 med Guds förbund med Noa i 1 Mosebok 9:3-4. Slående paralleller!
Men självfallet: Maten är adiafora. "Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17)
Skicka en kommentar