onsdag 3 november 2010

Tystnad - eller ärlighet?

Den som känner till Adventkyrkan vet att det i en tidig fas av samfundets utveckling fanns en amerikansk ledarprofil med namnet Ellen G White (1827-1915, EGW) som gav ett bestående avtryck i rörelsen. Hon skrev ett stort antal böcker som getts ut i sin helhet, eller ofta i tematiska redaktionella verk.


Officiellt är EGW en del av Adventkyrkans fundamentala trospunkter där hon ges epitetet Profetians Ande. Hon anses ha haft flera direkta visioner från Gud som har avgörande betydelse för samfundets tro och utveckling. Även om det officiellt sägs att Adventistsamfundet har en grund i Sola Biblica blir ändå principer och tolkningar av Ordet belysta utifrån Ellen Whites perspektiv som gärna s.a.s. får sista ordet.

Listan skulle kunna göras lång på diskussioner och frågor som pågår hur vi idag kan relatera till hennes skrifter som skrevs i ett pietistiskt weslianskt historiskt sammanhang. En huvudfråga är givetvis i vilken grad - och på vilket sätt vi kan förhålla oss till hennes andliga anspråk. Kan vi säga att hon var Guds Profet, eller omvänt, kan vi se henne mer som en vanlig människa med ett mått av gudagivna andliga gåvor?

Jag har länge känt att det inte är progressivt att här ta upp en internkritisk fråga på bloggen. Det är heller inte en fråga som hjälper en värld som håller på att svälta ihjäl, fysikt och andligt. Då är det en hängiven Jesustro det jag helst vill skriva om.

Men - och det är med smärta jag skriver det - frågan om EGW håller på att förlama ett helt samfund eller åtminstone enskilda församlingar. Hur ska man kunna gå framåt om inte en ärlig dialog kommer upp på ytan och inte tystas ner? Tystnaden kan antingen bero på rädsla att uppfattas rebellisk, men givetvis också av omsorg och respekt för de som bygger mycket av sin religiösa upplevelse på EGW's vittnesbörd. Enskilda församlingar kan välja bort, eller tysta ner personer som inte uttrycker sig med den rätta koden. Trenden är pro EGW och fundamentala trosfrågor ges allt större fokus, med den nye världsledaren Ted Wilson och ungdomsevangelister som pådrivare.

Därför behövs en ärlig, medmänsklig dialog, där vi vågar prata öppet och ödmjukt om kärna i adventismens tro. Samtidigt som dörren står öppen för nya yttringar av en Jesuscentrerad tro som sätter fokus på dagens behov -enligt den linje vi skrivit flera artiklar om här på bloggen.

Inspirationen att sätta ner foten beror att jag bland mina norska Facebook-vänner de senaste dagarna insett att jag har många med mig som ställer samma allvarliga frågor om samfundets utveckling - och inte mår bra av det. Jag vill inte heller må dåligt av att inte vara ärlig och öppen med mina känslor och frågor. Kyrkan ska vara den plats där vi stöttar varandra och bygger upp, inte en plats där man är livrädd att trampa på minor.

Nu får det bära eller brista - den Store Guden kommer att desarmera minorna. Våga vara ärlig - de verkliga vännerna kommer alltid att finnas där.