Om samboskap

Kyrkan har vanligtvis sett på samboförhållanden med ogillande eller fördömande, eller något däremellan. Nuförtiden är det dock ganska tyst i frågan, kanske för att vi inser att fördömandets väg inte ger önskat resultat, men vi har inget genomtänkt alternativ. Låt mig därför föreslå en ny utgångspunkt i frågan om samboskap.

Vad är den bibliska definitionen av ett "riktigt" förhållande mellan man och kvinna? Vilken är den underliggande principen om vi skalar bort kulturell patina, tradition, eget tyckande etc.? Jag har landat i att kärnan finns i Jesu undervisning i Matt 19:5f där han citerar ur skapelseberättelsen i 1 Mos 2:24: "Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött."

En man och en kvinna som lever i ett förhållande som karaktäriseras av

(a) bildandet av ett nytt hem ("överge sin fader och sin moder")
(b) livslång trohet ("hålla sig till..." och "... ska människan inte skilja åt")
(c) sexuell förening ("bli ett"; se även 1 Kor 6:16)

lever enligt den av Skaparen givna ordningen. Och här kommer det nya (och möjligen kontroversiella): Ett sambopar kan mycket väl anses uppfylla dessa kriterier. Mitt förslag är ett paradigmskifte för kyrkan: I stället för att betrakta samboförhållanden som att "leva i synd" börja betrakta dem som de facto-äktenskap.

Naturligtvis måste detta göras konsekvent. Ett sambopar ska anses ha samma skyldigheter och rättigheter gentemot varandra och omvärlden som ett gift par. Det kyrkan kan ge av själavård, undervisning (och ev. disciplinära åtgärder) ska ges till både gifta och sammanboende på lika villkor.

Någon kanske protesterar och menar att samboförhållanden inte uppfyller (b) ovan, eftersom det är en lösare form än äktenskapet. Det är sant att valet att leva sambo kan vara ett tecken på bristande trohet. Men frågan är: ska det vara vår utgångspunkt? Ska vi utgå från att människor är trolösa tills motsatsen är bevisad?

Utan tvekan är det så att (b) är den största utmaningen för parrelationer idag, och detta gäller oavsett om man är gift eller sambo. Även många äktenskap upplöses idag. Det är juridiskt och socialt lätt att skilja sig. Sådan är dagens krassa verklighet; den yttre formen är ingen garanti för livslång trohet. Låt mig ställa en retorisk fråga: Det lagligen vigda paret som skiljer sig, eller samboparet som håller ihop - vem av dem lever närmast Skaparens ideal?

Detta förringar inte på något sätt äktenskapets värde. Jag tycker fortfarande att kyrkan ska framhålla det lagligen ingångna äktenskapet som ett ideal. Äktenskapet ger ett starkare juridiskt skydd för parterna. Det binder samman mannen och kvinnan, och främjar troheten. Den årliga bröllopsdagen blir en påminnelse för makarna om glädjen, tryggheten och förpliktelserna i deras förhållande. Bröllopet och vigselringarna är kulturella markörer för det starkaste förhållandet som finns människor emellan, och eftersom kyrkan bör vara kulturellt relevant tycker jag att kristna par ska "utnyttja" dessa markörer som ett vittnesbörd gentemot omvärlden.

Jag vill inte ha en "låt gå"-attityd i frågor om parrelationer. Men jag spånar på ett paradigmskifte i hur vi ser på sambopar: I stället för att brännmärka dem kan vi acceptera det faktum att relationen är av den art som givits i skapelsen. Utifrån den utgångspunkten kan vi konstruktivt hjälpa dem (och alla gifta par!) att växa tillsammans i relationen, så att den - med Guds hjälp - kan uppnå sin fulla potential.