Fotnot för dig som inte är hemma i den adventistiska bakgrunden: I en av samfundets trospunkter (nr 18) sägs: "Profetian är en av den helige Andes gåvor. Den är en egenskap som kännetecknar församlingen i den sista tiden och visade sig i Ellen G. Whites tjänst...". Ellen G. White ("EGW") levde 1827-1915, och var en av de tongivande "pionjärerna" när samfundet grundades. I samfundets terminologi används ofta begreppet "profetians ande" som en synonym till EGW. Hennes roll och plats har under åren varit ett diskussionsämne både inom och utom samfundet.
Jag måste kommentera en sak i samfundets bibelstudium det här kvartalet. Enligt sidan 32-34 är "profetians ande" ett av kännetecknena på Guds församling i den sista tiden. Logiken i resonemanget är - såvitt jag förstått - så här.
(1) Församlingens egenskaper: "lyder Guds bud" och har "Jesu vittnesbörd" (Upp 12:17)
(2) Jesu vittnesbörd = profetians ande (Upp 19:10)
(3) "Bröderna" har Jesu vittnesbörd (Upp 19:10)
(4) "Bröderna" = profeterna (Upp 22:8-9)
Denna "beviskedja" länkar ihop profeten/-er och den sista tidens församling. Längre fram på sidan 33 står följande:
Om den protestantiska principen för bibeltolkning betyder något måste denna jämförelse leda till slutsatsen att ”profetians ande” i Upp. 19:10 inte är den profetiska gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet, utan endast till dem som Gud kallar till profeter.
Vad är "den protestantiska principen för bibeltolkning" för något? Studiehäftet definierar inte det någonstans. Finns det ens någon entydig "protestantisk bibeltolkningsprincip"? Har man bara missat ett förklara begreppet, eller är detta ett retoriskt grepp för att låta övertygande?
Martin Luther sade att "skrift skall med skrift förklaras", och det är väl en kandidat för en sund "protestantisk princip för bibeltolkning". Och därvid tycker jag att bibelstudiehäftet lämnar en del övrigt att önska på just dessa sidor.
För det första: Man påstår att det finns en "profetisk gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet", till skillnad från "profetians ande". Detta saknar ju stöd i Bibeln! I 1 Kor 12:28 skriver Paulus: "I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter...". Det finns ingen diffus profetisk gåva som ges till medlemmar "i allmänhet" utan gudomlig kallelse. Det finns heller ingen exklusiv de luxe-version av den profetiska gåvan som ges "endast till dem som Gud kallar". Såvitt jag kan läsa Bibeln innantill så finns det bara en källa och en version av gåvan: "I sin församling har Gud gjort..."
För det andra: En sund bibeltolkningsprincip är att helheten ska väga tyngre än detaljerna. Uttrycket "profetians ande" förekommer i Bibeln en enda gång (Upp 19:10). Hur mycket teologi kan man egentligen bygga på ett sådant singulärt uttryck?
För det tredje: Sammanhanget i Upp 22:8-9 inkluderar "du [Johannes] och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok". Texten inkluderar uttryckligen människor i alla tider från Johannes ända till slutet. Hur kan man då använda texen för att skapa någon slags begränsning i tid på vilka som omfattas (dvs begränsa till den sista tidens församling)?
För det fjärde: Om man ser en parallell i Upp 22:8-9 till Upp 19:10, varför då inte se parallellen i Upp 1:2-3? I Upp 1:2-3 talas också om "Jesu vittnesbörd" och att "salig är den som lyssnar till profetians ord och tar vara på den". Då skulle "profetians ande" kunna utläsas som "profetians [dvs Uppenbarelsebokens] ande". "Profetians ande" syftar då inte på någon särskild egenskap hos den sista tidens församling, utan på Uppenbarelsebokens inre egenskap: det är Jesu vittnesbörd om sig själv.
---
Adventismen har mycket att ge till den universella kyrkan vad gäller bibelförståelse. Men här och var finns blinda fläckar som man envisas med att behålla. Den märkliga tudelningen av "profetians gåva" och "profetians ande" är en sådan.
En viss omförståelse av begreppet "profetians ande" hotar inte ens en mer "traditionell" adventistisk identitet. Om adventrörelsen är en profetisk rörelse, då skulle ju en riklig förekomst av profeter och profetisk gåva vara en tillgång, inte ett problem! Paulus lyfter t.o.m. fram den profetiska gåvan: "Sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera." (1 Kor 14:1) En profetisk rörelse med många profeter - vad är problemet?
En sådan omförståelse skulle inte heller behöva förringa EGWs betydelse eller profetiska gåva, åtminstone inte ur ett bibliskt perspektiv. En rörelse som Gud har välsignat med många profeter och inte bara en - vad är problemet? Alla ni som tycker att GT hade varit bättre om endast Habackuk hade fått skriva den - räck upp handen!
Inlägg
6 kommentarer:
Om Paulus prioriterar profetians gåva så blir det ju intressant att veta vad en profet ska göra. Alltså - vad gjorde de profeter vi kan läsa om i Bibeln? Var det modiga män - och kvinnor - som vågade stå upp för Guds syfte med människan? Som avslöjade att riken fyllda av korruption, egoism och maktmissbruk skulle upphöra? Som gav ett hopp att det goda livet ska segra trots en överväldigande ondska? Som pekade på att ett nytt rike ska växa fram - i det lilla - men som slutligen ska ta över i en magnifik bländande uppgörelse? Kanske du kan se spår av några traditionella profeters vittnesbörd i mina exempel - det är iallafall mitt syfte. Är detta profetens roll är vi alla profeter. Gå i frid - ett steg i taget för Guds rike!
Jag förstår din poäng. Strukturalisten i mig vill dock understryka att "nådegåvorna är olika, men Anden densamma... En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal... Kan alla vara apostlar? Eller profeter? ... Nej..." (1 Kor 12:4,10,29,31)
"Alla är profeter" låter vackert, men är också lite riskabelt. "Alla är allt" kan nämligen uttryckas på ett annat sätt: "ingen är något".
Alla Jesu efterföljare är kallade till att tro, att evangelisera, att visa barmhärtighet, att vara gästfria, etc. Men icke desto mindre är just dessa också omtalade som särskilda nådegåvor.
Paulus definition av profeter är att de bygger upp, tröstar och förmanar (1 Kor 14:3). Naturligtvis ska vi alla göra detta. Men i sin nåd har Gud gett somliga ett särskilt mått av dessa förmågor - det är de som har profetians nådegåva.
Men jag håller naturligtvis helt med om din tanke i sak; jag ägnar mig bara åt att märka ord :-) Mitt motiv därtill är att jag vill värna om den bibliska terminologins integritet. Kaleidoskopet är vackrast (och mest funktionellt!) när glasbitarna får behålla sina unika färger och former. (Hopblandningen av t.ex. rättfärdiggörelse och helgelse får katastrofala följder för vår förståelse av frälsningen... Men det kanske jag ska orda om vid annat tillfälle!)
Tankarna om "alla" hade jag fått med mig från en amerikansk SDA-blogg. Se - All Christians are Prophets
Där finns också en tillbakablick till Luther som menade att även om vi inte längre har den gammaltestamentliga profetrollen så är uppdraget nu att vittna om Jesus och hans återkomst.
Now those who believe in Christ are all prophets; for they have the real and chief qualification prophets should have, even though they do not all have the gift of foretelling the future. For just as through faith we are brothers of the Lord Christ, kings, and priests, so we are also all prophets through Christ. Luthers verk Vol 30 s.164.
Så alla syftar här på Kristi församling som utifrån sina olika förmågor vittnar om Jesus.
Detta ger också en ledtråd hur den profetiska rollen kring Ellen White borde ses. När hon pekar på Kristus uppfyller hon det profetiska uppdraget, när hon diskuterar puritanska människobud och viktorianska livstilsfrågor handlar det om den tidens kristna dialog och måste förstås därefter.
Jag har inte läst Luther i sitt sammanhang, men det är möjligt att jag är oense med Luther.
Min tes är att bevara integriteten i begreppet "profet", dvs en nådegåva som ges till somliga (OBS pluralis, gåvan är inte begränsad till en dam på 1800-talet), dock ej alla.
Men det är möjligt att Luther använder begreppet i allmän mening, och då kanske Luther och jag är ense i alla fall. Som jag skrev i förra kommentaren så är barmhärtighet, tro, evangelisation etc. något för alla Kristi efterföljare. Dito förstås för profeterandet. De specifika nådegåvorna exkluderar inte det allmänna uppdraget.
Tanken att profetrollerna skulle vara olika i GT och i NT ifrågasätter jag dock. Det synes mig att Luther (och många andra) lägger en för stor vikt vid förutsägandet. Förutsägandet synes mig bara vara en mindre del av en profets uppgift, både i GT och i NT. Åter igen: enligt Paulus är en profet en som tröstar, förmanar och uppmuntrar (1 Kor 14:3). Den beskrivningen passar även på GT-profeterna!
Naturligtvis finns det skillnader mellan profeterna i GT och NT. GT blickar framåt mot Jesus, NT har "facit" och tolkar allt i ljuset av Kristus som har kommit. Det finns också skillnader i kultur etc. Men de skillnaderna är en fråga om tid och kultur, inte om några kvalitativa skillnader.
Hej !
Att nu se denna blogg är en förvåning för oss (eller andra) som varit med om och är inom det vi kallar adventism. Hur ofta hör man ens inom adventismen, nja i Sverige ens, en rent öppen kritik, ja kritik, utan att behöva kalla det "ny förståelse" eller andra blidkande benämningar ungefär som att man ska be om ursäkt för att komma med det som är riktigt. Ja sett ur en råenkelklar biblisk tolkning.
Förvånande att här se skriet "gåvan är inte begränsad till en dam på 1800-talet".
Men vore det något nytt? Nej, för ur en självklar insikt så varför
har inte detta alltid varit självklart? Man har ju inom adventismen reducerat bort orden och meningen i NT, ifråga om andens gåvor, till att bara gälla denna.. "dam". Måste man lirka och tassa på tå för att våga säga, hur fullständigt totalt obibliskt detta är?!
Vad som står mellan orden i denna bloggerblogg är inte svårt att se, det är tydligt. ( :-D )
Länken till wikipedia om progressiva adventister innehåller bl a; "Man ser sig som arvtagare till samfundets pionjärer genom en ständig omprövning av bibelförståelsen, och genom att söka ge Bibelns svar på omvärldens faktiska behov. Till exempel betonas sabbaten som en gudagiven gåva i ett stressigt samhälle"
Varför denna ständiga
"omprövning"? Så länge gällande doktriner finns, bundna till EW så går det knappast att ompröva. Utan doktrinerna, skulle adventkyrkan troligen falla, ty mycken av dess identitet sitter däri. Det skulle inte bli mycket kvar. Förvisso kunde det bli en evangelisk kyrka. Men vill alla det?
Hur kan det vara en gåva att ta ledigt. Alla upplysta läkare m fl vet att kroppen behöver vila. man är fri att vila, hur kan det vara en "gåva"? Skulle man annars ha dåligt samvete för att inte vila.
Jag menar, även ickeadventister vilar. Man kan behöva vila när som helst, inte bara en dag i veckan.
P-A - tack för din ärlighet och tydlighet. Jag tror du håller med om det faktum att det finns individer inom Adventkyrkan som inte tror på den fundamentala bilden av Ellen White eller en stäng tolkning av sabbaten, speciellt den eskatologiska uppgöreslen med sabbaten i centrum. Men en förstående inställning till den fundamentala bilden kan också leda vidare till att både EGW och sabbaten ges en Kristus-dimension som är värd att reflektera kring, dock inte enda eller hela bilden. Att vi uttrycker oss försiktigt beror på respekt att alla har rätt till sin bibeltolkning och gudsbild. Vi dömer inte, men vill i allt peka på evangeliets Jesus, där hoppas jag vi är tydliga. Bloggen vill också ge stöd till dem som känner tveksamhet och mår dåligt att underordna sig trospunkter som ges karaktären att bli människobud. Om adventismen skulle förlora på att fokusera mer på Jesus - vem äger då problemet?
Skicka en kommentar