Var tog synden vägen?

För ett tag sedan ledde jag en gudstjänst, och i bönen bad jag ungefär så här: "Gud, vi har inte nått upp till dina ideal, vi har inte ens nått upp till våra egna ideal. Du vet vad det är för var och en av oss, och vi ber: förlåt oss för det. Tack för att vi får ta emot din förlåtelse... "

Det var en enkel bön om förlåtelse, i mycket enkel och fri form. Eller för att använda ett äldre ord: det var en syndabekännelse.

Efter gudstjänsten var det någon som tackade mig specifikt för det, och sade: "Det är inte ofta man får höra det i kyrkan." Jag funderade på det där ett tag. Det är illa. Mycket illa. Människor kommer till kyrkan, men ges inte tillfälle att bekänna sin brist inför Gud, och ta emot förlåtelse?!

'Synd' är måhända ett lite förlegat ord. En god vän till mig frågade en av sina icke-kristna vänner vad hon associerade ordet 'synd' med. Svaret kom snabbt: "synd: jag tänker på sex". Vi kristusefterföljare behöver återerövra ordets verkliga betydelse, eller använda andra ord som bättre uttrycker vad synd är. Grekiskans ord hamartia betyder "att missa målet", ungefär som en bågskytt missar målet. Om gemene man tror att vi förkunnar "Jesus räddar oss från sex" så uttrycker vi evangeliet illa!

I församlingen måste förlåtelsen ha en central plats. Och en förutsättning för förlåtelse är insikten att det finns något att förlåta. Det är detta kyrkan måste kunna sätta ord på, och som vi kanske har missat i vår iver att vara relevanta och distansiera oss från gångna tiders överdrivna moralpredikande.

Jag pläderar inte för ett återinförande av någon syndakatalog. Jag pläderar inte för (själv)rättfärdiga predikningar där vi talar om för andra hur de ska leva. Men hos varje människa finns en intuitiv erfarenhet om att vi kommer till korta inför de ideal av godhet som finns någonstans inom oss, att vi likt darrhänta bågskyttar missar målet. Det är detta som måste kläs i ord, bekännas och förlåtas.

I Svenska kyrkan ber man (eller åtminstone gjorde man det förut) med följande ord. Läs orden, och låt dem sjunka in. Jag är inte särskilt liturgiskt eller poetiskt lagd, men jag måste medge att dessa århundraden gamla ord uttrycker en sanning som vi frikyrkliga kanske är på väg att glömma bort.

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Kanske är det dags att (åter)införa syndabekännelsen i sabbatsgudstjänsten?!