lördag 14 februari 2009

En vision om gemenskap

Vad tänker man på när man nämner kyrkans gemenskap? Församling? Vare sig man är inne i det kristna tänket, eller står utanför så finns nog många bilder. Den magnifika kyrkodomen, den bubblande karismatiska kyrkan, den beskyddande renläriga kyrkan eller den lilla familjära kyrkan. Alla formerna har sina rötter i vår moderna kyrkohistoria (c:a 1000-talet och framåt). Det uppdrag församlingen/gemenskapen har är att synliggöra Jesus i vårt lokala sammanhang. Det har inneburit - och innebär givetvis fortfarande - att många människor funnit ett nytt liv i församlingen, fått nytt hopp och en ny inriktning på livet. Men med tiden har kyrkorna ibland hamnat i byråkratiska processer, där försvar av formen varit viktigare än Kristus, där det förekommer omständiga valberedningprocesser och kyrkoråd som värderar människor på våg istället för att se styrkor, bygga upp och uppmuntra. Det är ingen hemlighet att kyrkan bidragit till många skismer genom historien, och inte ens anno 2009 kan man hålla sams vare sig man är adventist eller katolik. Det handlar om olika syn i allt från bibeltolkning till musikstil. Kan det ha varit grundtanken?

Om man försöker se bakom denna kyrkohistoriska ridå av traditioner, vad finns då? Först återigen - ett tydligt erkännande - människor möter Jesus i alla kristna sammanhang. Men vi måste vara öppna för att det inte alltid är hela bilden. Människor kan känna sig pressade och må dåligt i etablerade församlingar. Listan över ansvarsroller i församlingen kan bli lång och kravfylld för många. En intressant trend, som jag bara råkat snudda vid, är en underground-rörelse som börjar ställa viktiga frågor om alternativ till de traditionella kristna gemenskaperna. Kan man behålla kärnan, men skala bort pressen, kraven och onödiga traditioner? Ta gärna tid och fördjupa dig i samtalen bakom länkarna ovan.

Om vi försöker utgå från Jesu sammanhang hamnar vi först i den judiska synagogtraditionen (formades efter fångenskapen i Babylon, och innehöll intressanta traditioner med syfte att bevarar en tro i ett sekulärt sammhälle, men vi lämnar det till en annan diskussion). Går vi några hundra år framåt i tiden handlar det om den första kristna församlingen som växte fram. Det vi vet om den är inte mycket - en antydan hittar vi i 1 Kor 14:26 som antyder en liten familjär gemenskap som uppmuntrade till samtal om det kristna livet (undervisning, sång, uppenbarelse), allt för att bygga upp och dela till varandra. Alltså en ganska löst formad ordning (liturgi). Gruppen som sådan följde Jesus genom att ge utrymme för de svaga och hjälpbehövande i sin omgivning och man delade allt (Apg. 2:42-47). I vårt samhälle sitter det hårt inne att dela allt, men även om man inte delar på alla ägodelar så kan vi kanske ändå testa tanken att det handlade om att dela ansvaret för de fattiga och behövande. Det ligger i alla fall i harmoni med Jesu vittnesbörd om Gudsriket och hur vi kan föra det vidare.

Om nu de etablerade kyrkorna har problem att spegla gemenskapen, friden och kärleken till nästan som Jesus förmedlar i Gudsrikestanken, hur skulle då en vision om församlingsgemenskap se ut?

Kanske är det en liten, lokal grupp på 10-20 personer, som brinner för det enkla i Jesus evangelium? Man uppmuntrar varandra att leva 100% av sin tid att bygga Gudsriket, göra en skillnad i vardagen där man finns, mer än att bedriva "verksamhet". Gemenskapen i mötet - gudstjänsten - är enkel och okomplicerad. Nya medlemmar välkomnas genom att gruppen har en kärleksfull och öppen attityd. Ansvarsroller fördelas genom enkla rådslag där alla är med och de andliga gåvorna söks (I Kor 12:3-11). Gruppen brinner för insatser med anknytning till rättvisefrågor och utsatthet i samhället. Andens gåvor - som de beskrivs i Gal 5:22-23 - är det som styr de grundläggande värderingarna. Den stora församlingens alla byråkratiska plikter är bortskalade, även om gruppen förmodligen hittar former att associera sig till ett större gemensamt sammanhang där man kan dela större uppgifter, undervisning och inspiration.

Jag nöjer mig med dessa några få inledande tankar - som ju är en vision, på gränsen till en dröm.

Hur ser din dröm och vision ut?

2 kommentarer:

PA sa...

Min församling är uppdelad i husgrupper, där husgrupperna träffas en gång i månaden, och då har vi ingen ordinarie gudstjänst i kyrkan.

I denna husgrupp får jag vara mig själv. Där är jag en människa. Där behöver jag inte "prestera", inte försvara mig, inte försöka driva något projekt.

I den större församlingen är det lite annorlunda. Jag vill understryka att det fortfarande är en god atmosfär. Det är inga stora schismer. Folk är ärliga, vänliga, opretentiösa, välkomnande. Jag har nåden och glädjen att tilhöra en "bra" församling.

Men ändå. Det finns förväntningar, uttalade och outtalade. Som aktiv ledare i församlingen känner man det där. På senare år har det t.o.m. fått mig att känna en viss leda.

Jag vet inte vad det exakt beror på. Men om jag ska gissa så skulle jag gissa att det beror till 20% på mig själv, 20% på människorna, och 60% på systemet. Systemet (dvs den organiserade församlingen med sin 100+-åriga historia, samfundet, etc. etc.) tenderar att få ett slags eget liv.

Så ja, i ljuset av min erfarenhet finner jag din vision lockande!

ne sa...

Ja PA - jag tror också att husgrupper är ett steg närmare den lilla, mer personliga gemenskapen. I mitt sammanhang har inte husgrupperna fått den vikten i församlingen, och är till viss del motarbetade. Att ha en husgruppssabbat med inställd gudstjänst skulle inte fungera hos oss. Men det behöver ju inte hindra att enstaka husgrupper kan komma överens om att kanske fungera som i ditt sammanhang, jag kan tänka mig den utvecklingen.
Jag var för ett tag sedan på besök i en husgruppsförsamling (som alltså inte ens har en knytning till en moderkyrka) där några familjer samlas kring köksbordet och lever en enkel gemenskap i Jesus. Det var spännande där ett enkelt Ord delades under en gemensam måltid tillsammans med livets spontanitet och barnjoller. För mig bekräftar det att det lilla sammanhanget förmodligen ger en närmare och mer äkta gemenskap än det stora, och säkert också ligger närmare den ursprungliga församlingstanken i Pauli anda.