Jag är inte Rädd!

Vi vill som kristna uttrycka vår tro på Gud, Jesus, Helig Ande, men ofta når inte våra tankar fram till det Oändliga - bilden av Gud. Istället formar vår kyrkotradition tankar som mer eller mindre ger suddiga bilder än tydliga bilder. En sådan suddig bild är den som får oss rädda för Gud. Min vän - Jonas - skrev en bloggpost på Den radikala reformatoriska bloggen kring temat rädsla. Med hans tillstånd har jag anpassat texten till vårt adventistkontext (med den eskatologi och sammanhang som förekommer hos oss).

På senaste tiden har jag känt en sån påtaglig glädje över att Gud har befriat mig från Rädslan.

Länge levde jag med Rädslan som en halvt medveten men ständigt påslagen ton ringande i mina inre öron. Jag var Rädd för att Gud skulle straffa mig, Rädd för den Sista Tidens Vrede och Plågor, Rädd för att inte nå upp till Herrens Eviga Lagar – speciellt Sabbaten, Rädd att falla till korta i den Rannsakande Domen, Rädd för att inte Vara Redo när Jesus kommer tillbaka. Men jag var också Rädd för att erkänna Rädslan och bortförklarade den därför som ”gudsfruktan” eller ”självbehärskning”.

Efter hand lärde jag mig att delvis kontrollera Rädslan genom att trösta mig med att Gud straffat en annan (Jesus/sig själv) i mitt ställe. Denna tröst var dock skör, eftersom jag visste att även om Jesus tagit allas straff så skulle ändå i slutändan dom flesta stå utanför den frälsta skaran då nådens dörr stängts. Det räckte därför inte med att vara säker på Försoningens Verklighet för att tackla Rädslan, man behövde också en förvissning om att just jag tagit emot denna Försoning på ett korrekt sätt genom tillräckligt mycket eller tillräckligt korrekt Tro. Och hur svårt är inte det?

Jag har inte bara varit Rädd för Gud, utan också för hur trossyskon skulle bemöta mig om jag skulle tycka, tänka eller säga fel saker. Detta blev mer påtagligt ju tydligare ansvarsuppgifter jag fick i kristna sammanhang. Jag var Rädd för att förlora mitt anseende och min position om jag skulle framstå som Avvikande. Därför vågade jag inte heller på allvar sätta mig in i andras perspektiv eller bestämma mig för att stå får något som gick utanför Gränserna. Inte heller denna Rädsla vågade jag erkänna, utan kallade den Passion för sanningen eller (senare) Värnande om Enheten, Tolerans eller Kärleken till Dom Svaga.

Men jag är inte Rädd längre. Gud har befriat mig. Halleluja! Numera tror jag inte att en gud som är potentiellt Vred och nyckfull och därför måste blidkas med offer och/eller moraliska ansträngningar är Jesus Messias Gud. Det är den falska religionens gud, och det spelar mindre roll om den falska religionen kallas Islam eller Kristendom eller om religionen ifråga är Kapitalismen med sin gud Marknaden.

När människor i skriften möter Guds sändebud så får dom ofta höra ”var inte rädd!”. Den falska religionen var alltså något som behäftade även Dom Bibliska Människorna.

Kanske behöver du också höra samma budskap? Var inte rädd! I Jesus har den gudomliga fullheten förkroppsligats. Jesus är Guds avbild. Har vi sett honom så har vi sett Gud. Och i Jesus möter vi en Gud som inkluderar dom marginaliserade, som förlåter sina fiender, som befriar dom fångna, som botar dom sjuka, som skänker dom fattiga ett glädjebud, som ger dom trötta vila och som konfronterar den gamla mänskligheten i oss inte genom att straffa och tortera utan genom att fostra oss till helhet och förvandling.

När vi tar emot honom som dog och uppstod för vår befrielse och erkänner honom och endast honom som Ledare, då rostar långsamt våra gamla rädslor för döden, för att förlora anseendet, för att förlora vår ekonomiska trygghet, för att mista våra maktpositioner. Fram träder en alltmer jublande, medlidande och hållbar tro på honom som inte segrade med kanoner och koncentrationsläger utan genom att bli ett slaktat lamm.

Är du rätt för att gudomen ska straffa dig? Vågar du inte komma ut med dina övertygelser för att du är rädd att förlora din maktposition och din trygghet? Jag har goda nyheter. Det finns befrielse! Öppna ditt hjärta och ta emot Guds nåd i Jesus, Messias. Hör du inte hans milda knackningar på ditt hjärtas dörr?

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh 4:18)