Att höra Gud

För många år sedan var vi ute på vår första "bullgerilla", dvs ett gäng unga kristna som ville dela ut bullar och varm dryck till folk på sta'n en sen och kall helgkväll. Vi hade gått genom centrum och frågat flera om de ville ha en bulle och varm choklad, och alla hade sagt nej. Jag skickade upp en bön i tysthet: "Det här funkar inte - hjälp!" I samma ögonblick visste jag hur vi skulle göra. "Du måste öppna påsen med bullarna och räcka fram dem" instruerade jag X. Och så vände jag mig till Y: "När folk tackar 'ja' till en bulle ska du fråga om de vill ha lite varm choklad också" sade jag till den som skötte termosen. "När de tackar 'ja' till det och du häller upp så kommer de att fråga vad vi är fär några, och då kan vi berätta" fortsatte jag. Det funkade. På första försöket.

Detta var en av mina första - och tydligaste - erfarenheter av den Helige Andes tilltal. Andens personliga tilltal (eller vad vi vill kalla det) är något vi inte talar om så ofta inom adventismen. Jag vill här - mycket kortfattat - dela med mig av en summering baserad på min lilla erfarenhet och vad mer erfarna skrivit om det (inte minst Dallas Willard i boken Hearing God).

En grundförutsättning är att i tro bejaka att Anden talar till oss, personligen, i Sverige, idag. Jag kan inte bevisa att det var Anden som ingav mig tanken om bullarna; jag försanthåller det genom tro. Någon kanske anser att det är en form av andlig ödmjukhet att inte tro sådant. Men jag betvivlar den "ödmjukheten": den skulle leda till t.ex. att jag måste tillskriva idén om den fungerande bulldistributionen till mig själv och inte till Gud, och det vore allt annat än ödmjukhet.

Tilltalet synes mig komma vanligtvis i formen av en tydlig tanke. Inga röster, inget ljussken från himlen, inga harpor, inga änglar, inga syner, inget tungotal, inget märkvärdigt. Bara en tydlig tanke.

Tilltalet kommer vanligtvis i ett sammanhang som har med Guds viljas verkställande att göra. Jag har upplevt ledningen främst inom ramen för församlingens verksamhet: bullgerilla, predikoförberedelser, styrelsemöten etc. Jag har däremot aldrig erfarit den när det gäller t.ex. vilka strumpor jag ska ta på mig.

Andens ledning synes mig också vanligtvis komma efter en tids processande. Först när jag (vi - eftersom jag upplevt ledningen också kollektivt) satt in mig (oss) i frågan, vridit och vänt på den, hört olika synvinklar, tänkt, funderat osv., först då visar Anden riktningen. Jag tycker mig också se detta processande i apostlamötet i Apg 15: "Efter en lång överläggning..." (v 7) kommer den slutpunkt som sedan beskrivs med "Den helige anden och vi har beslutat att..." (v 28). Därmed inte sagt att sådant processande alltid resulterar i sådan ledning; de flesta processerna synes inte göra det. 

Den tydliga tanken har egenskapen att den har en inneboende auktoritet och särpräglad självklarhet. Detta är svårt att beskriva i ord. Evangelierna kanske beskriver det bäst: "Alla överväldigades av hans (dvs Jesus) undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda." (Mark 1:22) Det torde vara rimligt att anta att Andens ledning besitter liknande egenskaper.

En variant på detta är att vissa vägar/tankar bjuder på ett slags motstånd. Jag försöker t.ex. utveckla en tanke inför en predikan, eller utveckla en viss lösning på ett problem, men det vill sig inte. Jag får inte ihop det hela, trots att jag egentligen borde kunna det. Jag har börjat ana att sådant motstånd är en Andens indikation på att det är inte rätt sak/tid/plats/lösning, och att jag bör släppa det.

Den tydliga tanken har också egenskapen att ge frid, något som ju är utmärkande för Herren (Joh 14:27). Ett exempel: Vid ett styrelsemöte diskuterade vi uthyrning av kyrkan till en annan församling från en annan kristen tradition. Frågor hade rests om teologi, mariadyrkan, transsubstantiationslära, vad vi kunde acceptera i vår kyrksal, städning, slitage, grannar som ev. stördes, etc. etc. Skulle vi hyra ut eller ej? Efter lång diskussion kom insikten: Vi var i färd med att döma våra hyresgäster utan att ha frågat dem hur det faktiskt förhöll sig. Lösningen, åtminstone där och då, var inte att säga "ja" eller "nej" till uthyrning i all framtid, utan att först inbjuda till gemenskap och samtal. Därigenom kunde vi förstå den andra församlingen bättre, och de förstå oss bättre. Den frid vi kände i det beslutet var påtaglig, i motsats till de "ja" eller "nej"-alternativen vi först försökte välja mellan.

Hur lär man sig att urskilja Anden från andra infall och idéer? Jesus säger: "Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig." (Joh 10:27). Hur lär sig fåret känna igen Herden? Svaret är: det är en process; fåret måste umgås med Herden - och de andra fåren. Om den unge Samuel sägs att "Samuel hade nämligen ännu inte lärt att känna igen Herren..." (1 Sam 3:7) när Herren talade till honom. Lärandet är en process.

Jag är inte heller säker på att man alltid kan göra en åtskillnad mellan "mig" och "Anden". Om nu livet är en tillväxt i kristuslikhet - vilket vi ju tror - då borde det innebära att gränserna mellan "mitt" och "ditt" suddas ut, ungefär som hos ett äkta par som växer samman under åren. I 1 Kor 2:10-12 skriver Paulus: "...ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud... Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har fått ... Anden som kommer från Gud." Anden utforskar och kommunicerar Guds vilja inifrån, eftersom Anden bor i oss.

En analogi: Jag lärde mig åka slalom i vuxen ålder. Till en början var jag väldigt beroende av mina vänners instruktioner på hur jag skulle göra: det var viktigt att höra vad de sade. Men med tiden blev slalomåkandet en integrerad del av mig. Idag är jag inte beroende av att skilja mellan vad som är mina vänners "vilja" och vad som är min egen vilja i pisten. Är det något dåligt? Nej, det är mognad. På samma sätt kan vi finna frid i att inte varken behöva eller kunna dra någon knivskarp gräns mellan Andens tankar och mina tankar.

Jag har skrivit detta som en lägesrapport av min förståelse just nu. Men jag vill lära mig mer om livet i Anden, och därför är det min uppriktiga önskan att få kommentarer på detta. Har du erfarenheter eller insikter som bekräftar, kompletterar eller motsäger ovanstående? Skriv gärna en kommentar! Jag behöver nämligen lära mig mer från er andra får hur ni känner igen Herdens röst.