Adventismen har traditionellt haft en avvaktande, även skeptisk, hållning till andra kristna samfund. Samfundet syns inte mycket i de ekumeniska sammanhangen, och där man medverkar sker det med försiktighet. T.ex. är man observatör och inte fullvärdig medlem i Sveriges Kristna Råd. På det lokala planet har jag mött detta t.ex. genom att man ifrågasatt det lämpliga i att hyra ut vår adventkyrka på söndagar till en syrisk-ortodox församling.
Detta beror på att man i den historiska traditionen har varnat för den fallna kyrkan, och sett adventismen som "kvarlevan", dvs den sista sanna församlingen innan Jesus kommer åter. Samtidigt har man betonat att man tror att Guds folk finns i alla kyrkor. Skepticismen har alltså riktats mot kyrkliga organisationer, inte människorna i dem.
Jag tror att man skulle göra klokt i att spegla sig själv i den spegel man håller upp för andra. Risken att fastna i former, läror och traditioner finns hos oss också. Det är förmätet att tro att människorna i ett visst samfund skulle vara immuna mot det, men inte andra.
Adventismen har något att bidra med till den universeella kyrkan. Det finns sådant som vi är bättre på än andra - liksom andra är bättre på annat, och där adventister har något att lära. Som progressiv adventist ställer jag inte upp på idén om att vi skulle ha något slags monopol på sanningen. Ingen har monopol på Gud - inte ens Guds egendomsfolk.
Jag har själv blivit rikt välsignad av kristna från många olika samfund och bakgrund. Det är många författare och talare utanför adventismens krets som hjälpt mig vidare på min vandring med Jesus. De har burit frukt i mitt liv.
I Matt 7:15-16 varnar Jesus för falska profeter. Och han talar om hur man känner igen dem: "På deras frukt skall ni känna igen dem." Den som vill bedöma dessa kristna författare, talare och medvandrare utifrån deras teologi bör betänka att det är frukten Herren sade att vi skulle bedöma dem efter.
Luk 9:49-50 gav mig nyligen ockå ett perspektiv på frågan:
Johannes sade: "Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi." Men Jesus sade till Johannes: "Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er."Mannen var inte en av lärjungarna. Han var tydligen inte ens en "hang-around" eftersom han inte var känd av lärjungarna. Vi vet inget om mannens teologi - det är möjligt att den hade en del brister som hade kunnat korrigeras om han hade varit en av lärjungarna.
Men trots mannens alla eventuella brister: Lärjungarna hade inte monopol på Jesus. Det kan t.o.m. vara så att "vi" rent objektivt är närmare Jesus än "dom", men Jesus ord är ändå: Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.
Församlingens pastor var på ett möte med ledarna från stadens kyrkor. Svenska kyrkans biskop inledde ungefär så här: "Om man ska gå ihop så måste man ju kompromissa. Så låt oss gå varvet runt och alla får säga vad de är beredda att kompromissa från." Ja, tjena! Om det är utgångspunkten så kan vi lägga ner hela ekumenikprojektet på en gång. (Det blev aldrig klarlagt på mötet vad kyrkorna kunde kompromissa från- det var nämligen ganska många som tyckte att infallsvinkeln var något bisarr.)
Ska samarbete vara meningsfullt så måste man ägna sig åt addition, inte subtraktion. Om vi ödmjukt lyssnar, respekterar olikheterna och lär av varandra så blir summan större än de ingående enheterna. Detta är något alla kristna bör ha som utgångspunkt i gemensamheten. Det finns tyvärr ibland en trend i det kristna samarbetet att man vill subtrahera sig fram till den minsta gemensamma nämnaren - och även den riskerar emellanåt att bli för liten.
Till sist: Om vi kristna - som tillber samme Gud, har blivit frälsta av samme Frälsare, och har tagit emot samma Ande - ska dela samma himmel och samma evighet tillsammans, hur motiverar vi då vår ovilja att här på jorden främja viss gemensamhet, t.ex. genom att låna varandras lokaler eller delta i vissa gemensamma projekt?
Inlägg
4 kommentarer:
Tack för dina tankar.
Sedan jag insett värdet av den större kristna gemenskapen, och också börjat samarbeta med andra kristna har mitt kristna liv helt förändrats. Glädjen och välsignelsen har blivit större. I det lilla ser jag nu det stora i att tillsammans bygga Guds rike. Det som är äkta och trovärdigt hos oss blir en självklarhet för våra trosvänner i andra samfund på samma sätt som givetvis det omvända också är sannt. Vi delar samma Kristus och samma Ande.
Det är sen kväll och är just hemkommen från Torpkonferensen - Evangeliska frikyrkans sommarkonferens utanför Örebro. En dag full av inpirerande intryck - läs andefyllda möten - och återtseenda av många kristna bröder och syskon man lärt känna i olika sammanhang. Här står Jesus i centrum, inte minst genom det Philip Ynacey undervisade om på morgonen angående balansen mellan sanning och nåd. Seminariet hur vi kristna har ett miljöansvar i vår kärlek till nästan - och nästa generation gav nytt perspektiv. Elisabeth Sandlund - redaktör för Dagen - som med självklar tydlighet berättar om hur Gud kunde frälsa den mest osannolika människan, dvs henne själv. Hon gav bilden av ett påkristnat Sverige. Kvällsmötet med lovprisning till vår underbare Frälsare där evangeliet utifrån Mark kapitel 1 var centrum.
Tanken kom - varför finns det de som varnar för att söka kontakt med andra kristna därför att de inte har något att ge oss adventister som har hela sanningen? Kvällens reflektion blir: sanningen är Jesus - och den kan vi med glädje dela med andra delar av Kristi kropp. Tack Gud för våra syskon i andra samfund!
"Adventism" är ett samlingsbegrepp och rikting inom hela kristenheten, men du syftar på SDA i det här inlägget?
Ja, jag syftar på SDA. Beklagar om jag var otydlig.
Skicka en kommentar