Detta inlägg handlar om en oväsentlighet. Det har inget med frälsningen att göra. Men det handlar om något mycket konkret: kaffe.
Av tradition dricker adventister inte kaffe. Det är en hälsogrej (det står inget explicit om det i trospunkterna, ifall någon undrar). Men hälsogrejen har med tiden blivit en symbolfråga. Du kan överkonsumera socker eller låta bli att motionera utan att någon höjer ett ögonbryn. Och i kyrkans skafferi hittar du ofta både kamomillte som innehåller giftet kumarin, och örtte med guarana som också innehåller koffein och andra stimulantia. Men kaffe, se det är något som är lite laddat.
Adventister dricker visst kaffe. Jag gör det. Jag skulle kunna namnge många andra som också gör det (inklusive en del prominentia i världskyrkan). För oss kaffedrickande adventister är kaffet en källa till smussleri och roliga anekdoter om vårt eget och andras smusslande med denna "brasilianska örtte" (en av många fyndiga eufemismer för nämnda dryck).
Men samtidigt är jag trött på smusslandet. Jag är trött på diskrepansen mellan det officiella och det inofficiella. Men vet du vad jag är mest trött på? Jag är mest trött på att vara rädd. Rädd för att bli fördömd och kritiserad av de medvandrare som insisterar på att man inte ska dricka kaffe.
"Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18)
Jag våndas också över att vi låter kaffefrågan distrahera sökare och besökare. De kommer till vår kyrka, de får god andlig spis, men så tar det tvärnit vid något som är fundamentalt i vår svenska kultur: Fika. En kopp kaffe på maten.
Får man inte sin kopp kaffe får man huvudvärk som varar i några timmar (sedan är abstinensbesvären över). Tycka vad man vill om kaffe, men en kaffefri kyrka är bokstavligen en källa till huvudvärk för många. Om folk ska stöta sig på något hos oss, så låt i så fall Kristus bli deras stötesten, inte våra mat- eller dryckesvanor.
Jag önskar ett slut på smygandet kring kaffet. Kaffebönan är i likhet med sojabönan en fröbärande ört, skapad av Gud... Till dig som också tar dig en kopp emellanåt: Kom ut ur garderoben, och ta kaffemuggen med dig! Låt bryggarna puttra i kyrkan, eller ställ åtminstone fram det frystorkade kaffepulvret!
"Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17).
Inlägg
12 kommentarer:
"Inte kaffe" är en pryd grej för "adventister". Jag har aldrig druckit kaffe så för mig har det inte spelat roll. Däremot, att jag som vegetarian inte tagits på allvar för de villkor jag har i att vara det, har av somliga kopplats ihop med "religiösa" skäl. En grov förolämpning egentligen då jag inkluderar etiska skäl i enhet med andra delskäl till att inte äta kött. Gäller även då jag var med i kyrkan, hur många trodde att jag var vegetarian pga egna skäl, eller som att jag var som andra följa-strömmen-adventister.
Som sagt, det var då det, jag har inte varit i en adventkyrka på ca 5½ år nu, en omöjlighet av flera skäl bl a EW-frågan men som sagt, flera skäl, de flesta skäl hade ensamt räckt. Men i det hela hade det inte varit möjligt ändå med att det skulle ha kunnat föreligga färre orsaker.
Var tog alla år vägen någonstans? Finna sig själv igen.
Du anonym. Även om du upplever alla dessa reella skäl till att inte komma till en Adventkyrkan känner jag en djup sorg och saknad att det inte var den mänskliga omsorgen som kunde hålla dig kvar. Att finna sig själv är en viktig fråga som vare sig man vill eller inte inkluderar frågan om livets mening - och Gud...
Kanske vi kan ses och ta en fika någon gång? Jag tror att vi har mycket att prata om. /Nisse
Du verkar lida väldigt av ditt kaffedrickande. Varför inte försöka
sluta? Då slipper du förgiftningssymptomen och abstinensbesvären, ditt förhållande till Gud och din församling kommer att bli så mycket bättre.
En evangelisk-progressiv Adventist
"Jag tackar dig Gud för att jag inte är som kaffedrickaren där borta..." Få se nu, var har jag hört det där förut...?
Huvudpoängen i mitt inlägg var en efterlysning av äkthet och barmhärtighet i frågan. Tack för din kommentar; den illustrerar inläggets aktualitet.
Intressanta tankar. Ja kan börja med att erkänna att jag dricker kaffe och drev även en Coffe Shop på NZ ett tag.
Det är intressant hur "små saker" blir så enormt stora! Jag upplever att det finns en kultur inom kyrkan som inte alltid gynnar oss. Det handlar om att vi har ett stort kunskapsarv (från bla EG) som vi inte bara lutar oss på utan hoppar upp och sätter oss på utan att ifrågasätta eller granska. När vi väll sitter där finns svaren till all frågor och då har vi inget annat att prata om en periferi detaljer.
Alltså, ajg håller med om PA om att det finns viktigare saker att diskutera och jag tror att kyrkan skulle må bra av att någon suddade ut de svartvita gränserna som stänger inne oss. Var tog frågandet och kreativiteten vägen?? Svaret kanske inte är A eller B, det kanske är JA.
Nu ska jag gå och ta en kopp kaffe. ;)
Det är intressant att se att bloggens mest kommenterade inlägg handlar om kaffe. Dialogen inom Adventkyrkan tycks pendla mellan att vi i Jesu namn kan umgås tillsammans över en kopp kaffe till den andra sidan som handlar om att vårt förhållande till Gud skadas när vi fångas av kaffedrickandes abstinens. Du som läsare får dra din egen slutsats. Ingen vill väl i allafall stänga dörren, eller göra det ogästvänligt i kyrkan för ärliga Kristussökare?
Tack Yonatan förresten för ditt inlägg och välkommen till bloggen!
Att praktikaliteterna väcker diskussion är inte konstigt. Och kanske är det t.o.m. bra. Det är ju i det praktiska handlandet som "the rubber hits the road", som man säger västerut.
Min tes är att kaffet säger mer om oss än vi tror. Låt mig ställa tre frågor:
Vad är äkthet - i praktisk handling? Vilken skillnad ska vi ha mellan hur man gör privat och hur man gör när man kliver innanför kyrkdörren? Och varför?
Vem är i fokus: jag eller medmänniskan - i praktisk handling?
Vad är empati, gästfrihet och kulturell känslighet - i praktisk handling?
När jag hälsar på icke-kristna vänner som inte dricker kaffe så är det en helt naturlig del av deras gästfrihet att bjuda på kaffe ändå. Att de inte äger en bryggare är inget hinder. För inte länge sedan fick jag en brygd som tillreddes med en stril vatten från tekokaren ner kaffefiltret, och vidare direkt ner i koppen... Smakmässigt var det inte det godaste kaffet jag smakat, men det kompenserades mer än väl av deras omtanke. Varför skulle vi kristusefterföljare vara sämre på gästfrihet?
I Göteborg var jag en gång med och sålde vår vackra metodistkyrka till adventsförsamlingen (de bor kvar där än). Då vi under högtidliga former gjort upp affären och önskat varandra lycka till, sa jag; "Ja, nu är väl ni den första Adventskyrkan i världen med kaffebryggare!" De första påskinna att de inte hade köpt en kaffekokare, men jag hade nogsamt sett till att den stod på inventarielistan. Vi skrattade tillsammans åt våra heliga och ömma tår. Viktig bloggpost! Frågan som väcks har relevans på en lång rad områden...
Mvh, en annan PA
I helgen fick bloggen en trevlig uppmärksamhet från Emanuel Karlsten, webredaktör på tidningen Dagen som upptäckt och kommenterat denna kaffe-tråd.. Inom Adventkyrkan kan kaffet vara en stötesten. Jag kan bekräfta att det krävs mot att sticka in huvudet i köket och fråga efter pulverkaffet som man "glömt" att ställa fram. Men kaffet kan bli en symbolfråga och i andra kyrkor och samfund finns liknande käpphästar. Vi delar huvudfrågan - att alltid sätta Jesus i centrum. Läs bloggposten här
Kaffe eller inte är inte det första med att vara adventist.
I dagens (25/7 -09) bibelstudium poängterade studieledaren att det viktigaste är att älska (agape) Jesus. Jesus sade själv att älskar vi Honom håller vi buden. I första hand "De Tio". Alla. Och då med den "utvidgning" som Jesus predikade om. T.ex. budet "Du skall icke dräpa" också omfattar att tänka/tala illa om någon.
Orsaken till att adventister (många) inte dricker kaffe, te, alkohol m.m. är att vi följer texten om att vår kropp är "den Helige Andes tempel". Tror man den texten så ger det sig själv att man vill sköta "templet" så bra som möjligt.
Den "Anonyma" i förra inlägget heter Gunnar och bor i Finland
Tack Gunnar för dina tankar. Håller med om att kärleken till Jesus är det viktigaste.
Texten om kroppen som Andens tempel, och som du nog tänker på, finns i 1 Kor 6:19. (Textsammanhanget handlar i och för sig om sex med prostituerade, inte hälsa, men jag har inga problem med att se en generell princip som vi kan tillämpa på livet och människan som helhet!)
Men i 1 Kor 3:16-17 kallas församlingen, inte individen, för Andens tempel. Mitt ursprungliga inlägg handlade i så fall om Andens tempel i denna andra, mer kollektiva, betydelse. Mitt ärende var att se frågan utifrån medmänniskans perspektiv: Ska du och jag tvinga våra personliga kaffe-preferenser på medmänniskan? Riskerar vi då inte att göra just det som texten förbjuder, nämligen att "förstöra Guds tempel"?
Skicka en kommentar