För några dagar sedan var jag i Rom. Jag strosade omkring i Peterskyrkan. Jag vred nacken ur led för att se Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet. Jag såg och hörde påven välsigna massorna på Petersplatsen (och jag förmodar att jag fick min beskärda del av välsignelsen eftersom jag var en i massan, såtillvida inte min frikyrklighet gör mig immun mot påvliga välsignelser :-)
Det är svårt för en adventistbloggare att inte kommentera Rom, så här kommer ett par små reflektioner...
Reflektion 1: Katolicismen har - upplever jag - en förkärlek för "proxyn", dvs ställföreträdare. Man ber till helgonen för att de ska be för en i himlen. Påven är Kristi ställföreträdare. Prästen har en förmedlande roll mellan människa och Gud. Och så vidare. I protestantismen är dock vägen öppen till Fadern (och då talar jag om den himmelska Fadern, ingen annan...), utan behov av proxyn.
Men kan det finnas proxytänkande även i våra led, låt vara av lite annan karaktär? Kan våra s.k. pionjärer vara proxyn? Trospunkterna kanske också kan bli proxyn? Någon annan (pionjären, pastorn, profetissan, generalkonferensen, ...) "bestämmer" vad vi tror, så slipper jag själv göra jobbet att studera och tänka...
Reflektion 2: Katolska (och även lutherska, ortodoxa m.fl.) kyrkobyggnader är ofta vackra och mäktiga. Även om vi tar bort minnesstatyer, gravar, vapensköldar och annat mänskligt skrytskrammel (som egentligen inte platsar i ett kyrkorum) återstår en skönhet och mäktighet i kyrkorummet. Jag ser en viss parallell till det gammaltestamentliga templet där det också fanns mycket guld och prakt.
I kontrast till det är våra frikyrkliga byggnationer ofta ganska slitna. Tyget på kyrkbänkarna är fläckiga. Mikrofonerna sprakar. Lamporna är trasiga. Porslinet i köket är arvegods eller det billigaste från IKEA. Tapeterna hade vi bytt ut för länge sedan om de hängt på väggarna hemma i stället för i kyrkan.
Jag är ingen stor vän av kyrkobyggnader eller "heliga rum". (Kyrkobyggnaderna lyser med sin frånvaro i NT: det är människorna som är templet, inte byggnaden!) Men om vi nu ska ha kyrkobyggnader kan vi åtminstone reflektera över det vi ser dels i GT-templet, och dels i bl.a. Peterskyrkan. Och jag tänker inte på prakt och prål; ordet jag skulle vilja använda är kvalitet. Har våra byggnader och inventarier en kvalitet som ärar Gud, den Gud som hellre dog än levde utan oss?
fredag 10 oktober 2008
Reflektioner från Rom
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Ja - att möta stillheten och storslagenheten i t.ex. Peterskyrkan kan verkligen ge religiösa vibrationer. Inte utan anledning tror jag många har dragits till tro tack vare detta. Frikyrkans katedraler kan vara häftiga möten som drar 10 tusentals människor. Eller vår egen variant av katedral som upprepas vart femte år - generalkonferensen. Men - det vi suger in i dammsugaren kan lätt blåsa ut bakvägen. Hur tas den lilla sagade människan omhand som fångas av glittret.
På skolan jag jobbar täcker vi funktionellt, kvalitativt och behovsanpassat när det gäller lokaler. Det som är rent och fräsht känns inte så roligt att vandalisera. Vi betalar bara för de lokalytor vi behöver. Det som är viktigt är att eleverna trivs och når sina mål, inte lokalerna. Kanske kyrkans rum fyller samma funktion? Rent och fräsht för att vi ska känna lite av Guds närvaro. Trivsel och levande gemenskap för att bygga på rikets verkliga substansvärde.
Jag tar gärna chansen att be, meditera och delta i det stora kyrkrumments andliga gemenskap, men jag tror Guds rikes resurser idag ska bygga mer på omsorg, gemenskap och andligt bröd. Det stora kyrkorummet bär ett sorgligt vittnesbörd om hur kyrkans behov gått före den lilla och fattiga människans behov. Jag återkommer med tankar kring Guds rike och ekonomiskt förvaltarskap i kommande blogginlägg...
Skicka en kommentar