Det är söndagsmorgon och jag sätter mig framför TV´n och zappar lite på måfå. Fram på skärmen kommer Vision Norge - en kristen satellitkanal - och jag stannar upp en stund mest därför att Bengt Johansson leder lovsångsteamet som just sjunger. Men nyfikenheten blir inte mindre när en liten italiensk fader i munk-kappa ställer sig vid talarstolen. Det är gårdagskvällens avslutningsmöte för Oas-konferensen i Borås som spelas upp. Fader Raniero Cantalamessa från den katolska fransiskanerordern berättar om hur han tillsammans med protestanter upplevt en påtaglig andlig pånyttfödelse. Med en känsla av uppriktighet och geniun förankring i gudsrikets centrum strålar en kärleksfylld (läs andefylld) fader Ranerio genom TV-skärmen med ett budskap om försoning mellan kristna och uppmaning till villkorslös kärlek. Mina ögon fylls av tårar och i min stillhet framför TV´n uppstår ett möte med något som är större än mig själv. En större tanke att Gud har en lösning för världen - inte bara för framtiden, men här och nu. Vad kan vi göra annat än att i vår lilla mikrobubbla älska vår medmänniska - kristen såväl som hedning?
Men min historiska bakgrund som adventist skriker varnande till mig - "...du vet väl att den katolska kyrkan är Babylon, den fallna kyrkan - akta dig!" Paulus råd att pröva allt och behålla vad som är gott kommer ursäktande till mig. Dra inte förhastade slutsatser - behåll vad som är gott.
Vi kan inte blunda för att det pågår något inom kristenhenten idag - tendenser till försoning och gemensamt fokus på det centrala i det kristna uppdraget. Det pågår en dialog där röster som t.ex. fader Ranerio, Peter Halldorf eller Ulf Ekman kan vara värda att lyssna på. Min fråga som adventist blir då - var finns vi i den dialogen? Är vi förlamade i vår rädsla för ekumenik, eller antar vi utmaningen att delta i dialogen? Jag tror vi kan växa i sådan dialog - vi har mycket att lära om gudsriket.
Jesus undervisade i liknelser när han undervisade om gudsriket. Vi kan bara förstå gudsriket genom den inre erfarenheten i våra hjärtan. Jesu metod var inte att slå in sanningen i skallen på folk. En sådan erfarenhet - av ödmjuk gudsrikesinsikt hade säkert Fransiskus. Begrunda hans bön som kan ge oss en liten glimt av uppdraget:
Herre, låt mig bli en förmedlare av Din frid,
Låt mig bringa sanning där det nu råder villfarelse,
Inlägg
1 kommentar:
Jag känner igen mig i dina tankar och i din reaktion.
Jag varken kan eller vill utesluta ”Babylon”-tolkningen. Det är ett perspektiv att ha med sig, och som man bör ta fram emellanåt och pröva allt eftersom vi ser vartåt utvecklingen går. T.ex. tycker jag att somliga kristna har en onödigt positiv inställning till påven som kristenhetens "ledare" – jag ser inte varför kristen enhet skulle kräva en påve el.dyl.
Men – och det är kanske här den ”progressiva” sidan kommer in – jag vågar inte satsa på ”Babylon”-tolkningen som enda lins att se verkligheten igenom. För tänk om det vi ser faktiskt är av Gud, även om det inte motsvarar våra förväntningar? Tre års heltidsundervisning av Mästaren själv räckte inte för att ingjuta en korrekt uttolkning av bibelprofetiorna i lärjungarna – det är något moderna lärjungar och skriftlärda bör erinra sig!
I Matt 7:15-23 varnar Jesus: ”Se upp för de falska profeterna.” Hurdå? ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” Och på Johannes Döparens tvivel på om Jesus var Messias svarade Jesus inte med en teologisk utläggning, utan med ”gå och berätta vad ni ser och hör” (Matt 11:2-6). Med andra ord: På frukten känner man trädet. I liknelsen om ogräset (Matt 13:24-30) är rådet att inte genast rycka bort ogräset, utan att vänta till skörden då man kunde se vad som var vete och vad som var ogräs. Åter igen principen att på frukten känner man trädet.
Kanske är det ännu för tidigt att avgöra om det är vete eller ogräs vi ser. Kanske är det t.o.m. så att vårt agerande (eller frånvaro av det) på den ekumeniska fronten kommer att påverka vilken slags frukt det blir. Jag skulle gärna se mer adventistiskt engagemang där, även om det kan vara både problematiskt och riskfyllt. Men så var det heller inte oproblematiskt eller riskfritt för Gud när Han blev ”en av oss”...
Skicka en kommentar