En social klubb - eller?

En av våra anonyma läsare skrev:

Denna blogg anger Vi som skriver är inte säkra på att ha "sanningen" färdigformulerad i ett antal lärosatser eller tolkningar. Ok, det låter ju som att en insikt har skett (men som ju borde funnits redan från början oavsett...) Men finnas det då något som är säkert? Annars blir det som ett vända kappan efter vinden, att det tolkas så, eller att det är ett starkt inbördes socialt samfundspatos som ligger bakom. Precis som i en fotbollsklubb med stark samhörighet. Ibland är det inte alls fotbollen som binder, det är det sociala.

Anonym satter fingret på en av dagens verkligheter inom Adventkyrkan - den sociala samhörigheten. Så sent som idag upptäckte jag via en länk på Facebook en familj med 10 syskon som gett en god skörd av kusiner inom olika adventförsamlingar i Sverige. Det finns också andra familjer som når närmare 100-talet aktiva medlemmar fördelat över landet och som lokalt sätter en prägel på församlingslivet. Först av allt är detta givetvis en stor lycka för familjerna, men en nyformulering av tron blir också satt på vågen inför vad släktingar och fäder skulle tycka. Det är bra att hålla fast vid traditioner, bara vi kan se det viktigaste.

Något viktigt inom fotbollen (för att fortsätta med Anonyms bilder) är naturligtvis att få njuta av god fotboll, där vi kan välja att vara supporters till det lag vi tycker spelar bäst - och - stämmer med vår familjetradition. Men kanske den store fotbollsguden egentligen har en större tanke? Att fotbollen är en sport med många goda värderingar - där t.ex. Zlatan med en invandrarbakgrund från Rosengårds bakgator kan ta sig till toppen, där ungdomar kan välja ett liv skilt från droger, där ungdomar får ett värde och tillhörighet, där alla lagdelar är viktiga?

Kanske kyrkan - där Adventkyrkan är en av många - är en del i en större vision? Kan det vara så att det finns något viktigare än att sätta upp ett schema över framtida katastrofer när människor redan nu går under i vår närhet? I vår progressiva tanke på bloggen måste alltid denna grundfråga finnas med - pionjär- eller familjetraditioner får inte komma ivägen.

Hemligheten finns i Jesus -där vi kan ana vägen till fred, tillhörighet och rättvisa.

Är Jesu återkomst viktig?

En i mitt tycke omistlig del av att vara adventist-kristen är att vara advent-ist, dvs ha hoppet om Jesu andra ankomst ('advent' = latin för 'ankomst') som en väsentlig del av livsåskådningen.

Adventismen har av uppenbara historiska skäl haft en stark fokusering på Jesu återkomst. Fokuseringen har antagligen ibland t.o.m. varit för stark; ett långsynhetens brytningsfel i form av profetisk spekulation kring "tidens tecken" har fått fokus att hamna för långt framme, på bekostnad av här och nu.

Somliga har reagerat mot detta, och velat fokusera mer på att följa Guds vilja här och nu, och lämna framtiden därhän. I mångt och mycket har de rätt. Med rätta säger de att livet här och nu med Gud är nog så givande och viktigt.

Men jag befarar att somliga av dessa mina medvandrare har i sin iver bytt långsynthetens brytningsfel mot närsynthetens, ty när de fortsätter säga något i stil med att de skulle vilja leva med Gud även om det inte fanns något liv efter detta, då är jag inte säker på att jag håller med.

Den kristna tron är inte bara en "feel-good" grej att konsumera i detta livet, utan det sätter människan och hennes berättelse i en större kontext: Vi är Guds avbilder, ämnade att leva evigt! När jag sitter i begravningskapellet och gråter, då bultar evigheten i mitt innersta och ropar: Detta är inte allt, detta är inte slutet! Och min erfarenhet är att det ropet - paradoxalt nog - blir högre ju närmare den döde vandrat med Gud. Tesen att "ett liv med Gud här och nu är gott nog" dör där i begravningskapellet, om inte förr!

Paulus skriver i 1 Kor 15:19: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor!" I sammanhanget resonerar Paulus om uppståndelsens centrala betydelse, och avslutar kapitlet med en beskriving om Jesu återkomst.

Läran om Jesu återkomst är förstås inget nytt. Redan den s.k. apostoliska trosbekännelsen, med rötter i 200-talets Rom, uttrycker detta med orden: "... sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda..." Om någon ber mig om ett exempel på adventismens bidrag till kristenheten idag, så skulle jag gärna vilja svara: att balanserat hålla hoppet om Herrens återkomst vid liv. Att se verkligheten som den är, utan vare sig långsynthet eller närsynthet: Redan här, men ännu icke.

Att veta det viktigaste

Pastor G håller i "barnens stund" i kyrkan i samband med gudstjänsten, och intervjuar barnen.
Pastorn: Vilken skostorlek har din mamma?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vad hette din mammas bästa lekkompis när hon var liten?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vilket år gifte sig din mamma och pappa?
Barn 1: Vet inte.

Pastorn vänder sig nu till ett annat barn.
Pastorn: Vad har din pappa för skonummer?
Barn 2: Vet inte.
Pastorn: När tog din pappa sin examen?
Barn 2: Jag vet inte.
Pastorn: Vad heter din pappas chef?
Barn 2: Jag vet inte.

Och så vänder sig pastorn till ännu ett barn.
Pastorn: Hur gammal är din pappa?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Hur gammal är din mamma då?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Vilken skola gick din mamma i?
Barn 3: Vet inte.

Nu vänder sig pastor G till det första barnet igen:
Pastorn: Vad gör din mamma om du ramlar och slår dig?
Barn 1: Hon tröstar mig.
Pastorn: Och du då, vad gör din pappa om du ramlar och slår dig?
Barn 2: Han blåser och tröstar mig.
Pastorn: Vad är det roligaste att göra tillsammans med mamma?
Barn 2: Spela Uno.
Barn 3: Klä på dockorna.
Barn 1: Sjunga och baka kakor.
Pastorn: Tycker ni om mamma och pappa?
Barnen, i kör: Ja!
Pastorn: Tycker mamma och pappa om er?
Barnen, åter i kör: Ja!

Ett barn vet inte allt om sina föräldrar. Det kanske finns andra som vet mer. Men det gäller att veta det väsentliga om sin Fader!

Tack till pastor G för en träffsäker barnens stund. Återgivningen är inte ordagrann; den återger endast essensen.

Vad är "andligt liv"?

I dagarna gör samfundet en liten enkät bland oss medlemmar om personlig andlighet. Om du som är medlem inte har gjort den i församlingen redan, gör den gärna på samfundets hemsida senast 12 november!

Initiativet är bra. Det är bra att vi försöker konkretisera detta med "andlig tillväxt", "det andliga livet", eller vad vi nu kallar det. Jag har själv i mitt församlingsengagemang brottats med liknande frågor. Andra har också brottats med dem. Ett av de mer kända exemplen är Reveal, ett material som delvis finns på svenska.

Men någonstans djupt inom mig gnager en fråga: Vad är "det andliga livet" - egentligen?

Vid ett tillfälle var församlingsstyrelsen på planeringshelg. Vi satte upp mål, vi försökte göra målen konkreta, mätbara osv. Det blev ett antal mål som kunde mätas genom "aktiviteter" av olika slag: Bön, bibelläsning, deltagande i församlingens verksamhet, givande, engagemang i behövande, andliga samtal med icke-troende, etc... Men så ställde någon frågan: Säger alla dessa "aktiviteter" något om hur det verkligen står till inombords? Är det inte så att man kan delta och göra allt detta, men utan att växa andligt?

Det blev en stunds eftertänksam tystnad. Vi insåg alla att frågeställaren var något på spåren.

Vad är "andligt liv" eller "andlig tillväxt"? Jag kan inte påminna mig om att ha hört någon ens försöka definiera begreppet. Det synes dock som att användarna av begreppet (inklusive jag själv) definierar bön, bibelläsning, erfarenhet av Guds närvaro o.dyl. som en del av detta.

Rimligen bör det "andliga livet" påverka det vi gör under dygnets timmar. Jag tror absolut att mätningar av våra yttre "aktiviteter" säger en del om vårt inre. Men säger det hela sanningen, eller finns det mer under ytan? Riskerar vi att missa något väsentligt om vi bara mäter det yttre? Finns det en risk att vi 2000-talets kristna är så influerade av modernt upplysningstänkande att vi bara ser det som går att mäta och väga?

Eller det omvända: Är jag så postmodernt och relativistiskt influerad i mina tvivel om mätandet av det yttre, att jag kastar ut barnet med badvattnet? Om vi ignorerar det yttre, om vi slutar mäta och väga våra "aktiviteter", reducerar vi då det andliga livet till en enbart subjektiv upplevelse?

Jag (och andra) vill höra vad du tycker, så kommentera gärna detta inlägg. Vad säger enkäten och frågorna? Finns det frågor i enkäten som du saknar? Har du förslag till en "progressiv" definition (vad det nu är...) av "andlighet", "andligt liv", "andlig tillväxt"?

Daniel, Jesus och Goldstein

Hade idag förmånen att lyssna på en av Adventkyrkas teologiska ledare på besök i London. Clifford Goldstein har närmat sig adventismen från ett judiskt sammanhang och har skrivit flera böcker, bl.a. om teologin utifrån Danielsboken och bilderna som leder till den historiska 1844-teologin. Goldstein hade som huvudtema profetian om bildstoden och de fyra rikena i Daniel kapitel 2 som beskriver gudsrikets slutliga seger vid Jesu återkomst. Goldstein menar att uppfyllelsen av fyra av profetians förutsägelser (riken som skall uppstå och falla) blir ett starkt "bevis" för att även det femte påståendet - upprättandet av ett evigt rike är trovärdigt.

Denna bild av framtiden är inte ny för adventismen och ger ett tryggt hopp för de som tror att Gud har en god och slutgiltig lösning för världens problem. Men jag slogs av en tanke att det saknades något, nämligen perspektivet hur Jesus och de skriftlärda på Jesu tid tolkade Danielsboken. Dessutom saknade jag den evangeliska utgångspunkten att Dan 2 också pekar på gudsrikets inledande uppbyggnad som fullbordades genom Jesus första ankomst. Det är uppenbart att Jesus använde begreppet gudsriket/himmelriket i många olika sammanhang. Vi hittar det i flera liknelser som innehåller den etiska/praktiska kod som kännetecknar Guds eviga rike, men också ger exempel för det dagliga praktiska livet. Det finns goda skäl att tro att Jesus väl kände till Daniels bild av det kommande riket i Daniel 2. Att han aktivt predikade att ge det ett adekvat innehåll - med en inledning redan där och då. Förståelsen av Jesu undervisning om Gudsriket blir därför, i ett evangeliskt perspektiv, helt avgörande för att se en mer komplett bild av Danielsboken.

Fick tillfället att i en frågestund ställa frågan om Jesu perspektiv utifrån Daniel och gudsriket till Goldstein på min stapplande engelska. Svaret kändes avvaktande och oförstående, antingen beroende på min språklig otydlighet, eller att gudsrikesbegreppet enligt nutida evangelisk teologi är ett outforskat område för Goldstein i det sammanhang han kommer från.

Jag är ingen expert i teologi, men tror att en god evangelisk utgångspunkt är att, där det är möjligt, tolka Bibeln utifrån den undervisning och bildspråk Jesus gav, som den judiske rabbi han var. Därför behövs det fler teologer och goda förebilder inom adventkyrkan med det perspektivet. Min fråga till Goldstein blir då- jag är nyfiken på dina tankar och erfarenheter som lärjunge till den store rabbin - Jesus.

Don Quijote möter den billiga nådens väderkvarnar

Emellanåt händer det under bibelstudietimmen att någon börjar argumentera mot den "billiga nåden". Jag undrar: vilken imaginär fiende bekämpar de?

Jag har nämligen aldrig hört någon förkunna "billig nåd", varken någon adventist eller någon annan kristen. Aldrig. Jag har aldrig läst någon kristen författare som förespråkat "billig nåd". Aldrig. (Och då har jag ändå läst ett ansenligt antal andliga böcker i mitt liv, varav flertalet av icke-adventistiska författare.) "Billig nåd"-förkunnelse förekommer säkert någonstans på planeten, men att påstå att det är ett generellt fenomen är ungefär lika korrekt som att utifrån David Koresh och Waco-tragedin dra slutsatsen att alla adventister är skjutglada sexgalningar.

I bästa fall kan man betrakta kampen mot "billig nåd" med ett medlidsamt leende, ungefär som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna som han trodde var jättar.

Men i värsta fall finns här en synd som vi måste ta itu med: Synden att bära falskt vittnesbörd om vår nästa. Undertonen i kampen är ofta att "billig nåd" är något som förkunnas i andra kristna kyrkor. Men som sagt: Jag har aldrig hört sådan förkunnelse. Och de som har sin bakgrund i andra kristna kyrkor säger samma sak.

Om man hävdar att sådan förkunnelse förekommer är man skyldig att ge belägg för sitt påstående. Annars bör man tiga. Och den som anser sig vara en försvarare av Guds lag bör därvid noga betänka det nionde budordet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa." (2 Mos 20:16).

Sluta sprida myten om "billig nåd"-förkunnelse om du inte har belägg för det! Minns vad Mästaren sade: "Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas." (Matt 12:36-37)

Ty så älskade Gud kosmos

En bild om evangelisation som jag hört är denna: Världen är som ett stormigt hav där ett skepp har förlist. Människor simmar omkring i det stormiga havet och är på väg att gå under. Kyrkan är som en livbåt, och vårt kristna uppdrag är att rädda så många människor som möjligt in i vår livbåt. (Och de räddade människorna får tåla att eventuellt få sig en skråma därvid, förmodar jag.)

Låt mig få prova en annan katastrofliknelse: Evangelisation är snarare som när man förbereder sig för en översvämning; man bygger vallar, staplar sandsäckar, man hjälps åt. Man vill inte bara rädda människorna, utan också deras hem, deras fotoalbum, deras möbler, deras hundar och katter, deras gator, kvarter och städer.

I båda fallen vill man rädda människor, men det finns en skillnad mellan bilderna. Skillnaden stavas individualism. Sedan upplysningens dagar har vi utvecklat en starkt individualistisk syn på tillvaron. Det är individen som står i centrum.

Joh 3:16: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som de upplysningens barn vi är läser vi texten individualistiskt, och lägger gärna betoningen på den andra halvan av texten: "var och en som tror". Individens tro och räddning står i centrum. Och då utvecklar vi också den första bilden: evangelisation handlar om att rädda individer som guppar omkring i det stormiga havet.

Den grekiska texten i Joh 3:16 är intressant: "Så älskade Gud kosmos att han gav den sin ende son..." Jag antar att Jesus hade kunnat säga: "Så älskade Gud alla människor..." eller "så älskade Gud varje människa...". Men nej, han sade "så älskade Gud kosmos". Samma grekiska kosmos förekommer t.ex. i Joh 1:10: "Han var i kosmos, och kosmos hade blivit till genom honom..."

Jag provar att läsa Joh 3:16 med betoning på den första halvan. "Så älskade Gud världen (kosmos)..." Tänk om Gud inte är så individualistisk som vi upplysta (?) moderna människor tror? Tänk om den värld Gud älskar och vill rädda består av mer än bara individer? Tänk om Gud inte bara är intresserad av att rädda herr Andersson, fru Andersson, dottern Andersson och sonen Andersson var för sig, utan om Gud vill rädda familjen Andersson? Och tänk om Gud inte bara vill göra sonen Andersson till medborgare i sitt rike, utan också göra sonen Anderssons garagerock till en del av sitt rike, liksom Han vill göra herr Anderssons fotointresse och fru Anderssons underbara jordgubbstårta till en del av sitt rike? Tänk om Gud inte bara älskar 9253675 individer i Sverige, utan nationen Sverige? 

Om Gud tänker lite mer kollektivt (eller hur vi nu ska uttrycka det) kanske vi anar lite mer om t.ex. varför Gud kunde utvälja en etnisk grupp till sitt folk i GT, eller hur hela hushåll kunde bli omvända i NT (Cornelius i Apg 10, fångvaktarens i Apg 16, Stefanas i 1 Kor 16:15). Kanske är det bara vår moderna individualism som gör dessa "kollektiva" fenomen svårförståeliga för oss?

Min aning är att vi är mer påverkade av den moderna individualistiska tidsandan än vi själva riktigt är varse om, och att det påverkar vår läsning och tillämpning av Guds ord. Det sätter sina spår i t.ex. hur vi ser på evangelisation. Är evangelisation bara att få en människa att "ta beslutet" och få sin ändalykt in i evigheten, eller är det möjligtvis en lite mer komplex process som också omfattar dels människans relationer (och därmed också fler människor!), och dels människans livsmiljö? Engagemang i och påverkan av samhället, t.ex. genom ideellt, socialt eller politiskt engagemang, kanske är ett (rätt!) sätt att älska världen, liksom Gud älskar världen.

Jag vet inte riktigt vart denna tanke leder oss, eller om jag ens är på rätt spår. Men en början kan vara att läsa hela Joh 3:16, utan att halka ner vare sig i individualismens dike eller i universalismens dike.

Konferens och utveckling?

Adventistsamfundet har den sista helgen i juni sin valkonferens på Ekebyholm utanför Rimbo. Konferensen återkommer vart fjärde år och är en del i den demokratiska process som samfundet ingår i. Församlingar runt om i Sverige väljer delegater som tillsammans med pastorer och tjänstemän ska besluta i ett antal frågor inför den kommande mandatperioden. Det handlar om val av ledare, placering av pastorer, ekonomiska prioriteringar och omstyrningar, stadgefrågor och givetvis hur arbetet ska fokuseras och bedrivas. Att vara en del i denna demokrati handlar alltså om att bli utsedd till delegat, vilket inte alltid är enkelt av praktiska skäl (vem säger "hallå - välj mig - jag är den ni bäst behöver") och blir en fråga om kvotering vad gäller kön/hudfärg/åsikt. Enskilda personer och grupper kan lägga fram motioner, men processen är lång till beslut och måste i större frågor lyftas till de överliggande hierarkierna, vilket kan innebära att en fråga tar drygt 10 år att genomföras. Man kan säga att detta ger ett gott skydd för kyrkans tradition enligt den gamla successionsprincipen som känneteckar den traditionella kyrkorörelsen, men kanske inte den smidigaste dynamiken för snabba beslut.

Givetvis finns en stor ödmjukhet och vilja att lyssna till Den Helige Ande för att genomlysa alla beslut i den traditionella processen, men som representant för denna blogg ser jag att vårt sammanhang, nätdialog och postmodernism skapat nya vägar för dialog, andlig inspiration, förändring och beslut.

Om än de frågor vi diskuterat på denna blogg kommer upp eller inte, så är det ändå ingen tvekan att det på sikt kommer att ge eko. För er som följt denna blogg och är aktiv som delegat kan ni förhoppningsvis hitta frågor på konferensen som är värda att ge stöd i en progressiv riktning medan andra frågor kan läggas åt sidan. Vi tror att några viktiga frågorna för Adventkyrkan framöver handlar om:

• Att göra Jesus känd som den livsförvandlade inspirationskälla Han är.


• Utveckla församlingar som uppmuntrar till att leva det goda livet, se alla som likvärdiga oavsett lynne och förmåga att uttala sin tro med de rätta andliga termerna. Utgår från det positiva och det som fungerar hellre än att stå i försvar och sprida misstro. Omsorg och kärlek är de ledande kännetecknen. Vi tror på små, nära dynamiska cellförsamlingar där närhet och relation till andra kristna i Sverige är en självklarhet samtidigt som vi tar vara på Adventkyrkans konstruktiva tradition.


• Ett allt större engagemang för svaga och utsatta i samhället. Här finns potentiella människor i behov direkt i anslutning till kyrkdörren, men vi kan inte heller blunda för den miljard människor som svälter i världen. Den mest övertygande evangeliska insatsen är en hjälpande hand. Den kan aldrig ifrågasättas och ger ett bestående intryck - varför gjorde du detta mot mig?


• Ett trovärdigt engagemang för en hållbar ekonomi och ekologisk utveckling är en nödvändig fråga på den kyrkliga agendan.

Om dessa exempel på frågor är värda en diskussion inom Adventkyrkan, i dess församlingar eller konferens har vi en framtid som kyrka. Detta kan och måste ske med en brinnande Jesustro att Han kan göra skillnad, att Han gör sitt Ord synligt i Sverige idag genom Adventkyrkan som en av sina kyrkor. Som progressiv behöver vi inte bevaka det förflutna eller dess traditioner, vår uppgift är att ge det eviga evangeliet sin adekvata placering i nuet.

En ex-adventist reflekterar

En målsättning för en progressiv adventistblogg är att lyssna och återkoppla till så många olika röster som möjligt som berör oss. Det finns en trend idag att personer lämnar adventismen, inte för att man tappat sin tro, men för att man av olika anledningar hittat alternativ man tycker fungerar bättre. Vi vill lyfta fram sådana tankar för att kunna vara självkritiska, bättre förstå oss själva och bättre hitta en progressiv väg framåt. Resultatet blir förhoppningsvis en dialog som utvecklar vår roll som evangeliets bärare. Inlägget nedan är skrivet av Martin C från Örebro utifrån frågan vad som var avgörande för hans beslut att gå vidare och lämna Adventkyrkan (Sjundedagsadventister, SDA) bakom sig.

Jag fick för ett tag sedan en förfrågan om att skriva lite om vilka förändringar som hade behövts för att jag skulle valt att stanna kvar inom SDA (jag lämnade för snart 4 år sedan).
Jag kan här bara ge en kort översikt över detta ämne och jag får kanske anledning att återkomma med lite fördjupningar i en del frågor i senare blogginlägg.

1. Systematisk teologi
   SDA utgår i sin teologi från tesen att det pågår en strid mellan Jesus och den Onde om människors själar och eviga liv, den s.k. ”Stora striden”. Alla evangeliska kyrkor och samfund jag känner till utgår i sin teologi från tesen att Jesus vunnit en fullständig seger över Satan och synden på Golgata kors. En ändring av SDA:s ställningstagande här hade varit en absolut förutsättning för att jag skulle stannat då jag inte finner stöd för ”den stora striden” i Bibeln. En sådan förändring skulle medföra en i grunden förändrad adventistisk teologi med bl.a. en större passion för Jesus och en förnyad syn på skillnaden mellan gamla och nya förbundet som följd.
   
   
2. Trospunkterna
   Att som SDA ha 28 gemensamma trospunkter, som i teorin ska fungera som gränsmarkörer för om man är innanför eller utanför den adventistiska fållan, fungerar inte i praktiken. Dessutom ifrågasätter jag om det är bibliskt och om det hjälper människor att komma närmre Gud? De 28 trospunkterna bidrar i hög grad till alltför starkt fokus på att ha ”rätt” tro/teologi istället för att sätta fokus på relationen till Kristus. Skulle det inte räcka med 9 centrala trospunkter att samlas i kring: Gud och treenigheten, Guds ord, Fadern, Sonen, den Helige Ande, Dopet, Nattvarden, Andens gåvor, Församlingen?
   
   
3. Nådens betydelse
   Jag tror att en effekt av en systematisk teologi som fokuserar på korset skulle vara att adventister bättre skulle förstå att bara för att man är frälst av nåd så betyder det inte att man har en licens att synda. När man tar emot Jesus som frälsare, förstår djupet av vad det innebär och blir döpt i Den Helige Ande (DHA), så får man en ny inneboende längtan efter att leva ett liv som upphöjer Kristus. Man söker att leva sitt liv i utgivande kärlek och man strävar efter att inte synda, inte för att förtjäna något, utan i tacksamhet över vad Kristus gjort på Golgata kors! Det behövs grundläggande undervisning om nådens innebörd inom SDA, varför inte i bibelstudierna?
   
   
4. Ökat fokus på DHA och en god gemenskap
   I mina ögon står en kristens liv på tre ben. Min läsning och förståelse av Guds ord, direkt vägledning genom DHA och församlingens välgörande gemenskap. Bibelläsningen har ju alltid stått i fokus inom SDA men DHA och andliga gåvor har man närmast varit rädd för eller undvikit, åtminstone de manifesterande gåvorna. EGW:s auktoritet som profetissa har väl starkt bidragit till detta. Gemenskapen i församlingen har definitivt varit skiftande och kanske inte alltid avslappnad och naturlig. I en sann kristen gemenskap får man vara den man är och man blir inte bedömd utifrån en norm man förväntas nå upp till. Med ett förnyat fokus inom SDA på DHA och de andliga gåvorna skulle både gemenskap och tillbedjan bli fördjupad. Alla gåvor behövs och är lika viktiga, ingen bör förtigas.
   
   
5. Ellen G White (EGW)
   Kanske är det underförstått mellan raderna ovan att jag ifrågasätter EGW. Jag har inget emot att Ellen White får fortsätta att vara en förgrundsgestalt i historien om SDA:s uppkomst och framväxt, men att hon ska betraktas som profetissa av den dignitet hon nu erkänns vid, är för mig främmande. De senaste årens forskning kring henne borde förringa henne till människa istället för helgon.
   

Finns det då inget som är bra med SDA? Jo då. Fokuset på Bibeln och studiet av den är en bra grund att stå på, bara man inte låter någon annan än DHA tolka Bibeln åt en. SDA’s kritiska hållning till traditionens makt inom de etablerade kyrkorna är också någonting gott. Framför allt så länge man framför kritiken med stor ödmjukhet och med en villighet att även se adventistiska traditioner med kritiska ögon.

Det kan se ut som att jag i mina tankar ovan omkullkastar hela SDA:s existensberättigande genom de förändringar jag skulle vilja se. Ser man det i ett historiskt perspektiv är det säkert så, men frågan är om det historiska perspektivet är det viktigaste? Själv tycker jag att trovärdigheten är viktigare. Jag ser hellre en kyrka som gör upp med sitt förflutna, följer Bibelns undervisning och som ser andra kyrkor som en del i Guds stora församling - hellre det än att benhårt hålla fast vid det som varit. Ingen kyrka kan åstadkomma någon egentlig tillväxt utan trovärdighet, och tillväxt är väl det vi som kristna längtar efter, eller? Själv längtar jag efter att Guds rike ska bryta fram med kraft - i mitt liv, i min församling och i hela världen!

Martin

Ekumenikerna Paulus och Petrus

Gal 1:6-2:14 fångade mitt intresse i morse. Paulus är tydlig med hur han har fått evangeliet: "Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus." (1:12, min kursivering). Vidare redogör han ganska detaljerat om sina möten med apostlarna, "dessa som ansågs vara pelarna" (2:9); Petrus tre år efter omvändelsen, och på nytt fjorton år efteråt. Paulus understryker att han inte har haft mycket kontakt med Petrus & co. "Det enda de hade hört [om mig] var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'" (1:23)

Vid mötet i Jerusalem (2:1-10) markerar Paulus å ena sidan och Jakob, Petrus och Johannes å andra sidan att de alla har samma tro och samma mål: att föra evangeliet vidare, Paulus till hedningarna, och Petrus till judarna. På det praktiska planet initeras ett samarbete: hjälpen till de fattiga.

Denna enighet fungerar inte alltid helt gnisselfritt; Paulus och Petrus har divergerande åsikter, och den kanske inte alltid så diplomatiske Paulus läxar upp Petrus offentligt (2:11-14). Och Petrus kommenterar i ett av sina brev att teologen Paulus ibland är lite svår att förstå (2 Pet 3:15-16).

Jag fascinerades av att den kristna kyrkan har två av varandra delvis oberoende rötter: Petrus lärjungaskap med Jesus, och Paulus möte med Kristus på Damaskusvägen. Men dessa två har samma Herre och samma mål. Dessa två räcker varandra händerna. De har delvis olika målgrupper (även om ju Paulus emellanåt kommunicerar evangeliet till judar, och Petrus till hedningar). De samarbetar om en del praktiska frågor. Det är inte alltid helt gnisselfritt. Men tillsammans blir de en kraft som förändrar världen och evigheten!

Det är kanske lite att ta i att kalla Paulus och Petrus för ekumeniker, men det gör ju sig bra som en lite provocerande bloggrubrik :-)  Men deras enhet i mångfald är ett föredöme för alla moderna, bibeltrogna kristusefterföljare.

Efterlyses: Evangelisk-progressiva barnberättelser

I gudstjänsterna på många håll brukar man ha en "barnens stund" eller en "barnberättelse" där man vänder sig till de yngre. Det är ett bra inslag.

Men ofta är slutpoängen i dessa barnberättelser något i stil med "vi ska vara snälla mot varandra".  Inte alls alltid, men tillräckligt ofta för att jag vill ta upp det här. Och när jag säger "tillräckligt ofta" menar jag "alltför ofta".

Jag tänker så här: Kyrkans primära uppgift är att förmedla evangelium till mänskligheten, och leda människor till ett liv med Gud. Mänskligheten innefattar också barnen, inklusive de barn som växer upp med kristna föräldrar och i kyrklig miljö. Också dessa barn är förtappade syndare som behöver höra evangelium och ta emot Jesus i sina liv.

Evangelium handlar inte om att vi ska vara snälla mot varandra. När Adam och Eva flyr Gud i Eden så ropar inte Gud: "Adam, var snäll mot Eva". Nej, Guds rop är en längtan: "Adam, var är du?" Det är detta som är evangelium.

Och det är evangelium vi ska förmedla till våra barn. Jag vill utmana alla som håller i "barnens stund" att nöta in nya tankebanor och vanor därvid. Jag har nämligen observerat mer än en gång hur en slags dygdens autopilot lätt tar över kommandot i "barnens stund". Och detta gäller även oss som gärna klistrar etiketten "evangelisk-progressiv" på oss själva. (Vi som föredrar denna etikett bör ju föregå med gott exempel!)

Församlingen är ingen uppfostringsanstalt där vi ska lära barnen dygder, utan en plats där människor kan möta Guds nåd. Dygder är bra, men som vi alla vet: dygder kan inte frälsa någon. Därför efterlyser jag fler barnberättelser där Kristus och evangeliet är i centrum!

PS: Om du har sådana idéer/berättleser på lager, dela gärna med dig av dem som kommentarer på detta inlägg!

Ord, ord, ord

I februarinumret och  majnumret av samfundets tidning Missionären finns ett par insändare där skribenterna ondgör sig över att somliga väljer ordet "räddare" i stället för "frälsare". Även användandet av Bibel 2000 får sig en släng av sleven.

Jag gillar språk och ord (varför skulle jag annars blogga? :-) och jag tycker också att ordens betydelse är viktiga. Men jag blir ändå lite trött på detta idisslande av ord där man menar att det finns vissa svenska, gärna lite ålderdomliga, ord som per definition skulle vara bättre eller heligare.

Dels finns det viktigare ord att idissla. Ett exempel är skillnaden mellan "rättfärdiggörelse" och "helgelse" som folk i våra kyrkor tenderar att blanda ihop i en (o)salig röra. Jag är mycket mer oroad över denna sammanblandning än huruvida man föredrar "frälsare" eller "räddare".

Dels är språk något levande och föränderligt. En god vän till mig frågade sin okristna vän vad hon associerade ordet "synd" med. Svaret blev: "sex". Inte undra på att medelsvensson är ointresserad av att bli frälst (eller räddad) från synd... Vi kristusefterföljare behöver fundera på hur vi återerövrar ordet "synd", alternativt hur vi på ett annat sätt uttrycker vad synd i biblisk betydelse handlar om, och varför vi behöver frälsas/räddas från synden. Hur säkerställer vi att vårt budskap förblir tydligt och begripligt när ordens betydelse ändras?

Dels är det ibland vanskligt att översätta ordens exakta betydelse från ett språk till ett annat. Försök att översätta följande engelska ord till ett svenskt ord som exakt återger det engelska ordets betydelse: substantivet "commitment" eller adjektiven "thorough" eller "appropriate"!

Ord och deras betydelse är viktiga när vi kommunicerar. Men se till att inte svälja kameler och sila mygg!