Trospunkter, metoder och Jesus

Satt på ett församlingsmöte under helgen. Frågan på agendan var hur vi kunde utöka dialogen att lösa en intern tvist som pågår. En dialoggrupp har träffats under året och kommit fram till att en orsak till konflikten är att det finns olika infallsvinklar att tolka och tillämpa de 28 trospunker som Adventistsamundet tillämpar. Under mötet lades det till en fråga som vållar oenighet - nämligen i vilken grad vi kan ta intryck från andra samfund och deras metoder och undervisning. Speciellt är församlingens tidigare engagemang i Willow Creek och tankar kring församlingsutveckling en het potatis. Resultatet från mötet blev att vi går vidare och skapar en dialog kring de 28 trospunkterna för att lyssna, lära och förstå bättre vilka grunder som ligger bakom de olika synsätten.

En enkel, men effektiv utgångspunkt i en sådan dialog måste vara att gå till Mästaren själv. När Jesus fick frågan vilket bud som var det det största i lagen svarade han "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd...sedan kommer ... Du skall älska din nästa såsom dig själv". Jesus avrundar med att betona att lagen och profeternas budskap vilar på dessa enkla grunder. Matt. 22:34-40.

28 trospunkter, må så vara att de sammanfattar det genuina inom adventismen, måste också kunna mätas mot samma måttstock som Jesus lägger fram. Testa hur varje trospunkt pekar på kärleken till Gud och hur den kan ge en tydlig påminnelse hur vi bättre kan tjäna Jesus och våra medmänniskor. Mästarens principer i Matteus 22 leder till det oundvikliga - om min tolkning av en trospunkt är definitiv och orubblig så måste jag ändå älska och repektera en medmänniska som tycker annorlunda.

Utmaningen blir att se Jesus i varje trospunkt. Utmaningen blir att inte låta trospunkten skymma Jesus.

Sätt Honom först.

Konflikthantering - del 2

För några veckor sedan skrev jag del 1 om konflikthantering. Om du inte läst den bör du läsa den först.

Så hur löste man denna konflikt? Vi hittar svaret i Romarbrevets 14:e och 1:a Korinthierbrevets 8:e och 10:e kapitel.

I Rom 14 kapitel klistrar Paulus etiketter på de olika grupperna: ”svaga i tron” och ”starka i tron”. Jag tror inte vi ska läsa in någon större värdering i ”stark” eller ”svag”; Paulus använder etiketterna deskriptivt.

På det objektiva planet ger Paulus de ”starka” rätt. En kristusefterföljare kan i objektiv mening ta sig tämligen stora friheter, i det här fallet äta kött som offrats till avgudar (dock med vissa begränsningar; se 1 Kor 10:21).

I samma andetag ger dock Paulus en förmaning till respektive grupp:

”Den som vågar äta skall inte förakta den som inte gör det” (v 3).

Jag identifierar mig lätt med de ”starka”, och Paulus sätter tummen i ögat på mig: Visst ligger det nära till hands för mig att sucka och stöna över min ”svage” medvandrares tillkrånglade betänkligheter, och tycka att han/hon är lite väl petig och oupplyst.

Men Paulus sätter också en tumme i ögat på de ”svaga”:

”Den som inte vågar äta skall inte döma den som vågar” (v 3).

Den nogräknade kan lätt kritisera andras val. Dömande budskap av typen ”du tar inte din tro på lika stort allvar som jag gör" bubblar upp, uttalade eller outtalade.

Det som däremot förenar båda grupperna är tre saker:

1. En Gud som är stark nog att ta vara på både den starke och den svage (v 5).
   
2. Bådas inre övertygelse och bådas ambition att ära Gud med det man gör (v 5-8).
3. En osjälviskhet som spränger den egna komfortzonen.

Den tredje punkten är intressant: Avstå från köttätandet om det riskerar någons frälsning (Rom 14:15, 1 Kor 8:13). Men i 1 Kor 10:27-29 blir Paulus ännu mer radikal:

"Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: 'Det här är offerkött', ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull - jag menar inte det egna samvetet utan den andres."

Läs om det där tills det svindlar och du känner olust i magtrakten – det är först då du insett vilken radikal osjälviskhet Paulus talar om!

---

I vår tid finns andra livsstilsfrågor: Kan man gå på bio? Vilken musik kan man lyssna på? Dansa? Trummor eller orgel i kyrkan? Händerna upp i vädret eller längs med sidorna när vi sjunger? Vegetarian, kosher eller allätare? Kaffe? Ett glas vin? Kan man sporta på sabbaten? Börjar sabbaten vid solnedgången, kl 18 eller sådär framåt kvällen? Jeans i kyrkan? Ordination av kvinnliga pastorer? Gudstjänst på förmiddagen eller eftermiddagen? Vilket bibelstudiehäfte? Vilken bibelöversättning? You name it…

Att tiga ihjäl skillnader är ingen lösning. Snarare behöver vi öppet kännas vid dem, och kanske låta Paulus etiketter "starka" och "svaga" klibba på oss var och en, och reflektera över vad "döm inte" och "se inte ner på" betyder i vår kontext. Tro det bästa om varandra! Tjäna andra osjälviskt! Ge varandra frihet (”där Herrens ande är, där är frihet”, 2 Kor 3:17)! Lita på att Gud är stark nog att ta hand om oss (Han klarar nog av det utan våra små livsstilsregler som en krycka)!

Ja, det måste säkert till en och annan praktisk kompromiss på vägen, men så är det ju i varje normalt hushåll. Och församlingen kallas ju bl.a. för ”Guds hushåll” (1 Tim 3:15)...

Rykten om krig och Jordens undergång

Under veckan kablades nyheterna ut över världen om invigningen av den nya partikelacceleratorn, LHC vid Cern utanför Genève. Aftonbladet hade oproportionerliga rubriker om att sökandet efter Big Bang riskerar att skapa svarta hål som kommer att förinta Jorden. På skolan jag jobbar hade oroliga föräldrar ringt angående elever som förvirrat försökt tolka det mediala utbudet. Efterhand kunde vi skilja vidskepelse och rykten från sunt förnuft och realistiska slutsatser. Det man gör i Cern under vetenskapligt kontrollerbara förhållanden sker spontant och fortlöpande runt omkring oss i rymden och atmosfären utan att ge någon katastrofal konsekvens.


Nu är det inte bara media, speciellt sensationstidningar, som ägnar sig åt spridning av myter och rykten. Dan Browns "Änglar och demoner" ger sitt bidrag. Bakom veckans rykten döljer sig också en kristen fundamentalism som med alla medel vill motarbeta forskning som kan ge ytterligare ved på brasan om Big Bang. Det finns också en stark tro på konspiration – saker som pågår i hemlighet och som påstås kan underminera kristen tro och vår frihet. Den kristna kyrkans bidrag till en undervisning om ett framtida brinnande helvete (eller en lindrigare variant om en kommande dom) för de som inte väljer det kristna alternativet har också skrämt människor, både till och från kyrkan. Vi som kristna är inte utan skuld när det gäller att blåsa under dessa osakliga rykten om Jordens undergång. Jag kan faktiskt ge ateisten Sam Harris viss förståelse varför han vädjar till besinning angående överdrivna framtidsscenarior genom sin bok ”Letter to a Christian Nation”.


Är då Bibelns tankar, t.ex. Matteus 24 där Jesus talar om tidens slut inte relevant längre? Nej – snarare tvärtom. Vi behöver bara se på världen runt omkring oss som är fylld av svält, förtryck, maktmissbruk och globala miljöproblem för att förstå att det finns något bättre att sträva efter. Men att som kommunismen – lösa problemet genom att vända på bladet (före och efter revolution) – så kanske Jesus vill uppmana oss till att göra positiv skillnad för världens problem här och nu. Det handlar inte om passiv väntan. Budskapet om Riket (Matt 24:14) skall förkunnas innan tidens slut och det riket handlar om att vända sig till de svaga i samhället (Matt:25:34-36). Någon gång i framtiden ger oss Bibeln – och Jesus – ett hopp att vi slutligen har vunnit seger över smärtan och förtrycket. Bilden som målats på min näthinna med en avslutande parousia är inte skrämmande, snarare befriande och fylld av glädje. Vandringen mot det målet går ut på att ge andra försmak av det rike Jesus var förespråkare för – den tredje vägen som inte innebar revolution, skrämsel eller makt utan medkänsla, förståelse och kärlek – ett steg i taget…

Evangelisation är inte en metod utan ett sätt att leva

Evangelium kommer från det grekiska ordet "evangelion" och betyder " gott budskap" eller "glädjebudskap". Evangelisation handlar om att sprida det glada budskapet om Jesus till alla människor. På Wikipedia står det att evangelisation är ”kristenhetens verksamhet för att vinna ytterligare anhängare till sin religion genom att dela med sig av evangelium". Det finns många sätt att nå ut till andra. Massmedia är ett sätt: TV-program, tidningar, Internet (en blogg kanske :).) Det finns de som knackar dörr, arrangerar mötesserier, etc. Man kan evangelisera genom att kommunicera ut det glada budskapet men min åsikt är att evangelisation startar med medmänsklighet, hur vi är och hur vi lever. Om vi kristna kan leva i frid med varandra och vara kärleksfulla goda medmänniskor väcks nyfikenheten automatiskt: ”Vad är det som gör att kristna människor har en sådan glädje och harmoni?”

För några månader sedan ställde jag följande fråga till ett antal människor: ”Tycker du att man bör kunna märka en skillnad mellan kristna människor och icke kristna?” Jag blev förvånad över svaret som blev ”Nej”. Jag anser att när man har bestämt sig för att följa Gud, utvecklar man en personlig relation till Gud vilket leder till en successiv förändring i livet. Värderingar förändras. Inre frid, harmoni och glädje, tacksamhet över livet, tacksamheten över att Jesus har friköpt oss från synden, glädjen över att synden en gång kommer att utplånas och att vi får leva i en syndfri värld. Detta återspeglas i våra liv och i vår gemenskap med andra.

Det glada budskapet handlar inte om en massa krav som tynger ner oss så vi går omkring som nedstämda, glädjelösa, kravfyllda gråa små möss. Då kan vi ”knacka dörr” hur mycket som helst. Ingen vill komma till en glädjelös kyrka, än mindre stanna kvar i en sådan. Gud vill att vi ska glädjas över livet och över gemenskapen med andra! Att stanna upp, andas och njuta, att visa tacksamhet över allt han skapat åt oss, att vara i nuet!

Att sträva efter en god relation till Gud, gemenskap med andra och att vara en god medmänniska, det är den största evangelisationen för mig.

Gal: 5:22-23 Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Ett andefyllt liv

Det är söndagsmorgon och jag sätter mig framför TV´n och zappar lite på måfå. Fram på skärmen kommer Vision Norge - en kristen satellitkanal - och jag stannar upp en stund mest därför att Bengt Johansson leder lovsångsteamet som just sjunger. Men nyfikenheten blir inte mindre när en liten italiensk fader i munk-kappa ställer sig vid talarstolen. Det är gårdagskvällens avslutningsmöte för Oas-konferensen i Borås som spelas upp. Fader Raniero Cantalamessa från den katolska fransiskanerordern berättar om hur han tillsammans med protestanter upplevt en påtaglig andlig pånyttfödelse. Med en känsla av uppriktighet och geniun förankring i gudsrikets centrum strålar en kärleksfylld (läs andefylld) fader Ranerio genom TV-skärmen med ett budskap om försoning mellan kristna och uppmaning till villkorslös kärlek. Mina ögon fylls av tårar och i min stillhet framför TV´n uppstår ett möte med något som är större än mig själv. En större tanke att Gud har en lösning för världen - inte bara för framtiden, men här och nu. Vad kan vi göra annat än att i vår lilla mikrobubbla älska vår medmänniska - kristen såväl som hedning?
Men min historiska bakgrund som adventist skriker varnande till mig - "...du vet väl att den katolska kyrkan är Babylon, den fallna kyrkan - akta dig!" Paulus råd att pröva allt och behålla vad som är gott kommer ursäktande till mig. Dra inte förhastade slutsatser - behåll vad som är gott.

Vi kan inte blunda för att det pågår något inom kristenhenten idag - tendenser till försoning och gemensamt fokus på det centrala i det kristna uppdraget. Det pågår en dialog där röster som t.ex. fader Ranerio, Peter Halldorf eller Ulf Ekman kan vara värda att lyssna på. Min fråga som adventist blir då - var finns vi i den dialogen? Är vi förlamade i vår rädsla för ekumenik, eller antar vi utmaningen att delta i dialogen? Jag tror vi kan växa i sådan dialog - vi har mycket att lära om gudsriket.

Jesus undervisade i liknelser när han undervisade om gudsriket. Vi kan bara förstå gudsriket genom den inre erfarenheten i våra hjärtan. Jesu metod var inte att slå in sanningen i skallen på folk. En sådan erfarenhet - av ödmjuk gudsrikesinsikt hade säkert Fransiskus. Begrunda hans bön som kan ge oss en liten glimt av uppdraget:

Herre, låt mig bli en förmedlare av Din frid,

låt mig bringa kärlek där det nu råder hat.

Låt mig föra in förlåtelsens anda där det nu råder orättfärdighet,

låt mig bringa harmoni där det nu råder tvedräkt.

Låt mig bringa sanning där det nu råder villfarelse,

låt mig bringa tro där det nu råder tvivel.

Låt mig bringa hopp där det råder misströstan,

låt mig bringa ljus där det råder mörker

låt mig bringa glädje där det råder sorg.

Giv Herre, att jag hellre må söka trösta än bli tröstad,

förstå hellre än bli förstådd,

älska hellre än bli älskad.

Ty det är genom att glömma sig själv som man finner.

Det är genom att förlåta som man får förlåtelse.

Det är genom att dö som man blir medveten om det eviga livet.

Amen.

Konflikthantering - del 1

Låt oss gå tillbaka till 50-talet. Jag menar det riktiga 50-talet, då Claudius och Nero var kejsare i romarriket.

Den kristna kyrkan var ung och framgångsrik. Samtidigt rådde olika konflikter i kyrkan: kyrkan mot kejsarkulten, judar mot hednakristna, kristendomen mot gnosticismen... Men jag tänkte ta upp en väldigt praktisk konflikt: den om huruvida man kunde äta kött som offrats till avgudar.

Bakgrunden är i korthet: I templen till de hedniska gudarna offrades djur. Köttet från dessa djur åts vid festmåltider i templet. Men det kunde också hända att det som blev över hamnade i köttdisken på Konsum. Om man köpte en bit oxfilé i Konsum så kunde man alltså få med sig kött som blivit offrat till t.ex. fruktbarhetsguden Afrodite. Och konflikten gällde: Kunde man äta sådant kött? Kunde man delta i en partaj som en icke-kristen vän hade anordnat i det lokala templet?

De liberala tyckte i allmänhet att det var okej. Bland deras argument fanns:

• Jag som kristen deltar inte i tillbedjan av Afrodite eller någon annan gud; jag vet ju att det finns bara en Gud. Så det går utmärkt att äta sådant kött.
• Maten är inte den viktigaste frågan. Att börja tjafsa om det skymmer det vikigaste: tron på Kristus Jesus.
• Vi måste göra trösklarna till kyrkan låga, och inte låta t.ex. matvanor bli hinder.
• Jag kan inte pådyvla min tro på andra. De kan ju bli sårade!

De konservativa förfasades, och tyckte bl.a.

• Man kan inte äta kött som offrats åt avgudar. Redan det första budordet förbjuder ju avgudatillbedjan!
• Folk kan ju tro att vi sympatiserar med den rådande polyteistiska tidsandan om vi inte markerar mot avgudarna.
• Tänk på vad som händer där i templen: Hos Afrodite idkas prostitution helt öppet som en del av gudstjänsten, och hos Artemis dansar nakna tonårsflickor i festligheterna. Det kan vi som kristna inte acceptera!
• Tänk på de kristna som t.o.m. fått sätta livet till när de vägrade tillbe kejsaren som gud! Och ni är inte ens beredda att avstå från en simpel köttbit...

Och så kom det sig att somliga församlingsmedlemmar blev vegetarianer för att inte riskera att ens oavsiktligen äta kött som offrats åt avgudar, medan andra åt kött med god aptit utan att bry sig om ursprungsmärkningen.

När man blev bortbjuden till en icke-kristen vän tackade somliga nej till hela inbjudan. Andra tackade ja, men övade sig i hur man tackade nej till vissa maträtter, i händelse av att värden bjöd på en stek som offrats till avguden. Somliga tackade ja, men genomled plågsamma middagar medan de tuggade på biff av diffust ursprung, samtidigt som de försökte osjälviskt le glatt och berömma den utmärkta biffen som värdfrun hade tillagat. Och ytterligare några tackade glatt ja och syntes inte det minsta besvärade oavsett vad som bjöds.

Och inom församlingen gick diskussionens vågor höga. Alla tyckte förstås att deras teologi och tillämpning var bäst. De gemensamma församlingsluncherna blev också ett problem. Skulle man tvingas "sänka" sig till vegetarianernas minsta gemensamma nivå så att alla skulle kunna äta av den framdukade maten? Eller ska alla börja ta med sig sin egen mat? Men vad skulle då hända med bordsgemenskapen? Och vegetarianerna kände sig illa berörda av de andra som tuggade i sig kött som (kanske) offrats till avgudar, medan köttätarna kände sig som andra klassens kristna i jämförelse med de puritanska grönsaksminimalisterna.

---

Jag föreställer mig att det var ungefär så i en del kristna församlingar på 50-talet. Åtminstone anar man det från Paulus brev.

Jag tänker i ett uppföljande inlägg (om några veckor) återkomma till den vägledning Paulus ger församlingarna i frågan. Men tills dess föreslår jag att du "idisslar" den här konflikten lite. Använd din fantasi för att föreställa dig församlingsmötena i t.ex. Korinth när frågan debatterades! Detta var minsann inga petitesser som stod på spel: Lojalitet till Gud, tillbedjan och första budordet var på tapeten. Tunga saker! (Diskussionerna om omskärelsens vara eller icke-vara borde ha känts som teologiska spetsfundigheter i jämförelse...)

Associerara gärna också till din egen erfarenhet. I våra liv som delar av en troendegemenskap möter vi nämligen samma typ av konflikt. För oss är det andra frågor idag än det var i romarriket på 50-talet, men mönstret går igen: Tunga teologiska frågor som får återverkningar i våra vardagliga val. Hur ska vi göra? Hur ska vi leva?

Ingen har sanningen men många söker den.

Det finns många olika religioner i världen, många olika kristna samfund och många olika trosuppfattningar inom de olika samfunden. Vem är det egentligen som har rätt? Vem har sanningen? Oavsett vilken trosuppfattning vi än har kan vi aldrig säga ”jag har rätt och du har fel”, var finns då ödmjukheten och respekten? Vi måste lyssna på varandra, diskutera med varandra och lära av varandra. Ingen har sanningen men många söker den.

Vad är det som gör att många är rädda för att lyssna till andras trosuppfattningar? Varför väljer många att se olikheter i stället för likheter? Är det inte bättre att undersöka vad det egentligen är som förenar oss?

Det finns trosskillnader kristna samfund emellan men även inom adventistsamfundet. Vi har olika bakgrunder och olika förutsättningar vilket medför att vi tolkar bibeln på olika sätt. Tron är individuell och personlig. Jag anser att det, i en församling, är viktigt att det är ”högt i tak” och att det finns plats för alla. Tron kan inte stoppas in i en box där alla har samma uppfattning. Det finns inget färdigt koncept. Min tro är min tro och kan aldrig vara någon annans tro.

Att man i ett samfund har övergripande trospunkter tycker jag är OK men att man som församlingsmedlem förväntas acceptera färdiga tolkningar av dessa trospunkter är inte OK för mig. Det skapar enligt min mening följande grupperingar:

• De som accepterar utan att ifrågasätta. För många är det tryggt och bekvämt med ett färdigt koncept, någon som har sagt hur man skall tolka bibeln och hur man skall tro. Det är en fast grund att stå på. Oliktänkande blir ett hot för deras trygghet och hot kan i sin tur skapa stress och ångest. Här finns det en sektvarning.
  
• De som har vissa avvikande åsikter men inte vågar, eller väljer att inte uttrycka dessa av olika andledningar. Den här gruppen kan vara lite konflikträdd, det är lättare att bara flyta med.
  
• De som har avvikande åsikter, vågar ta upp och diskutera dessa. Den här gruppen vågar ifrågasätta trots att det skapar ”oro i lägret”. Man uppmärksammar fler kunskapskällor och söker i vidare perspektiv.
  

Det är vår skyldighet att stanna upp och reflektera över vad vi står och vart vi är på väg. Det måste finnas en flexibilitet och en uppmuntran till att våga granska vår egen tro, vårt eget samfund och våra egna trospunkter.

Sökandet måste hela tiden vara en process – det måste hela tiden finnas en utveckling. Om vi upplever oss ha nått målet och hittat sanningen kan vi ju bara luta oss tillbaka och slå oss själva för bröstet och vara nöjda. Då kommer en stagnation i den personliga trosprocessen förmodligen att infinna sig.

Hur utvecklar vi vår personliga tro - vad har vi att tillgå? Nedan nämner jag några sätt som jag tycker är viktigt för att växa i tron:

• Personlig relation till Gud. Regelbunden bön till Gud där även stillheten/lyssnandet ingår.
  
• Litteratur: Bibeln är ”grundbulten” men det finns ett stort utbud med annan religiös litteratur. Vi har olika behov vid olika perioder i livet. Se förslag som tidigare skribent har rekommenderat.
  
• Mänskliga möten. Att våga utbyta erfarenheter och åsikter med andra människor oavsett bakgrund och trosuppfattning.
  

Jag vill avsluta mitt inlägg med Rom 12:4-5
”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.”

Öppenhet i andra samfund

Här en kort erfarenhet att som adventistpastor arbeta i ett annat samfund.
Efter att under många år ha abetat inom adventkyrkan som pastor fick jag också en möjlighet att arbeta som adventistpastor i ett annat samfund, närmare bestämt inon Svenska Alliansmissionen. När jag sökte upp Alliansmissionens ledning blev jag mycket vänligt mottagen. Vi pratade om min adventistiska bakgrund, om olika teologiska spörsmål, och samtalet slutade i en så positiv anda. Någon tid därefter fick jag en kallelse till anställningsintevju i en församling i Småland. Församlingen ville träffa mig för att lära känna mig och ställa frågor om min adventistiska bakgrund. Också det mötet slutade i en mycklet positiv anda och jag fick en kallelse att börja arbeta i den församlingen. Den tjänsten slutade jag efter ca två år p.g.a. andra uppdrag.
Denna erfarenhet av ett annat kristet samfund har varit oerhört välgörande. Den öppenhet som jag mötte var någonting som jag aldrig ens kunnat drömma om. Några av mina blivande pastorskolleger var mycket positiva, och deras reaktion var att det måste ha varit en stor omställning för en adventistpastor att börja arbeta i en annan frikyrka. Denna nya erfarenhet som jag fick visade mig hur trångsynt jag själv hade varit. Bland mina nya kolleger och församlingsmedlemmar fann jag en djup tro på evangeliet, en vilja att sprida ut Guds rike, en öppenhet för olika teologiska spörsmål etc. Samtal om sabbaten, om människosynen, om döden, om Jesu återkomst etc. kom upp i olika sammanhang. En av de bästa erfarenheterna för mig handlade om nattvardsfirandet. Det var första gången i mitt liv i frikyrkan då jag fick ta emot nattvarden från en "vanlig" medlems hand. Orden "Jesu kropp för dig utgiven, Jesu blod för dig utgjutet", utttalade av vanlig medlem, var en stark upplevelse. Det allmänna prästadömmet kom till heders.
Denna erfarehet lärde mig också ett jag själv måste kunna förstå att Guds rike och Guds aktiva verksamhet i spridandet av evangeliet är mycket större än jag utifrån min adventistiska bakgrund någonsin hade kunnat ta till mig. Naturligtvis hade jag också tidigare hafr den övertygelsen att Gud verkar också genom andra samfund, men nu fick jag en egen erfarenhet. En "rätt" teologi i alla ära, med spridandet av budskapet om Jesus överträffar all teologisk reflektion som inte har Jesus i centrum.
Kanske någon tänker nu att man kan inte vara en adventistpastor och samtidigt arbeta i ett annat samfund. Tyvärr finns denna inställning, och jag fick möta den och blev mycket ledsen för denna inställning. Men Gud är god och är större än våra trångsynta hjärtan och hjärnor. Har inte Gud kallat oss att sprida ut det goda budskapet om Herren Jesus som Skaparen till alla människor? Borde man inte vara glad när Gud kallar människor till olika sammanhang? Öppenhet inför Gud och öppenhet inför det uppdrag han gett oss är nyckeln!

VA

Jesus - evangeliets centrum

Under mina år som adventist har jag haft en resa som gradvis inneburit att uttrycket "Jesus är svaret" fått en allt mer konkret betydelse. Jag påstår att han verkligen är svaret på allt vad livet innebär och att orden i Joh. 14:6 - Jag är vägen, sanningen och livet.. - har fått ett outtömligt djup. För att denna blogg ska vara trovärdig måste därför fokusera vara på Jesus (evangelikal) och den kan aldrig bli progressiv om inte jesustron tas upp på ett radikalt, äkta och omformande sätt. Vi är inte ute efter liberalteologi - men söker en djupare insikt vart Jesus kan leda oss.

I den tidiga kyrkohistorien fanns en debatt kring jesusbilden - några satte honom helt på det jordiska planet och andra satte honom till enbart andlig. Tidiga klassiska kyrkomöten handlade om denna fråga. Även i adventismens vagga finns spår av arianism - dvs att Jesus var en skapad varelse. Men sedan början av 1900-talet har adventismen en trinetarisk trosbekännelse och har alltså lämnat arianismen bakom sig även om spår av en avvikande jesusbild kan finnas i tidig adventistlitteratur. Debatten kring Jesus har gått vidare och kan inom teologin sammanfattas i "questen" att förena den historiske Jesus med den andliga bilden bibeln ger. Det intressanta är att vi idag befinner oss i "third quest" - ett teologiskt nytänkande med 90-talet som ursprung som sätter Jesus i ett helt nytt ljus. Jesus är inte längre en blåögd arisk förebild utan är satt i sitt historiska sammanhang, som jude, med det tankesystem som fanns i det Palestina som var anekterat av det historiska romarriket. Har adventismen hängt med i denna teologiska utveckling av jesusbilden? Jag tror inte det - inte fullt ut iallafall. Även om det är begränsat finns det intern rädsla för goda thirdquest teologier som t.ex. Philip Yancey och Brian Mclaren. Därför är det anledning att lyfta fram en ny jesusbild och utvecka den.

Under detta tema på bloggen kan därför följande frågeställningar vara aktuella:

* Hade Jesus ett mer radikalt och socialt omformande budskap än vad kyrkan traditionellt gett oss? Tänk om han hade mer rätt, men på andra sätt än vi någonsin förstått?

* Hur förstår vi Jesus huvudtema - gudsriket eller himmelriket - på ett sätt som gör det kristna lärjungaskapet mer meningsfullt i vardagen? Har adventismens fokus på gudsrikets fullbordan - Jesu återkomst - gjort att vi missat huvuduppdraget?

* Varför är det vanligt att adventister använder guds- eller fadersbegreppet mer frekvent än jesusbegreppet när man vill beskriva den Gud man tror på? Frågan ställs för att vi ska förstå våra rötter - inte för att döma eller kritisera.

Bloggen kommer förmodligen inte att komma igång på allvar ännu på ett tag, så se frågorna som en positiv utmaning under sommaren. Ta gärna hjälp av Yancey och McLaren - och en inspirerad bibelläsning förstås.

Bara i Jesus kan vi se vem Gud är.

Bloggar där ute på nätet som kan vara läsvärda

En dialog har många inlägg och intryck och det kan vara många som är med att forma bilden som växer fram. Alla inlägg syns inte i slutprodukten, vissa påverkar mer och andra mindre. Därför står vi inte för allt innehåll i de bloggar som listas nedan, men de kan vara värda att att gräva vidare i:


Brian McLaren: En amerikans kristen ledare som är en av dem som gett upphov till Emerging Church - den framväxande kyrkan. Det handlar om samtal kring postmodernt tänkande och ett frigörande från modernismen som präglar mycket av den kristna tron.


For the Gospel: Ochså en amerikansk blogg med skribenter som har sina rötter inom adventismen, men som tydligt fokuserar på evangeliet i form av kärleksbudskapet och nåden samtidigt som man varnar för och ser exempel på legalism och puritanism som lever sig kvar.


Rainer R, Lasse B och Harald G. Tre yngre pastorer inom Adventistsamfundet i Sverige, Danmark och Norge. De finns inte med här därför att de redan är placerade i något "fack", men för att de är goda teologer som följer utvecklingen inom evangelisk tro och postmodernt tänkande.

Radikal-reformatorisk. En blogg där författaren, Jonas L vänder på varje sten som traditionellt har legat till grund för den protestantiska tron. Jonas är en Jesusefterföljare - som har sin teologiska utbildning från Örebro Missionsskola (Evangeliska Frikyrkan). Som messiansk kristen funderar han t.ex. på sabbatens betydelse för oss idag...

Sabbath Rest in Jesus. En blogg som sticker ut i sammanhanget, men som med sitt bildspråk kan ge sitt bidrag. Det finns de som valt att lämna adventismen för att gå vidare med ett andefyllt liv i nya sammanhang. Här kan vi ana hur sabbaten fått ytterligare perspektiv och en dimension vi kanske kan lära något av?

Relationen till andra troende

Adventismen har traditionellt haft en avvaktande, även skeptisk, hållning till andra kristna samfund. Samfundet syns inte mycket i de ekumeniska sammanhangen, och där man medverkar sker det med försiktighet. T.ex. är man observatör och inte fullvärdig medlem i Sveriges Kristna Råd. På det lokala planet har jag mött detta t.ex. genom att man ifrågasatt det lämpliga i att hyra ut vår adventkyrka på söndagar till en syrisk-ortodox församling.

Detta beror på att man i den historiska traditionen har varnat för den fallna kyrkan, och sett adventismen som "kvarlevan", dvs den sista sanna församlingen innan Jesus kommer åter. Samtidigt har man betonat att man tror att Guds folk finns i alla kyrkor. Skepticismen har alltså riktats mot kyrkliga organisationer, inte människorna i dem.

Jag tror att man skulle göra klokt i att spegla sig själv i den spegel man håller upp för andra. Risken att fastna i former, läror och traditioner finns hos oss också. Det är förmätet att tro att människorna i ett visst samfund skulle vara immuna mot det, men inte andra.

Adventismen har något att bidra med till den universeella kyrkan. Det finns sådant som vi är bättre på än andra - liksom andra är bättre på annat, och där adventister har något att lära. Som progressiv adventist ställer jag inte upp på idén om att vi skulle ha något slags monopol på sanningen. Ingen har monopol på Gud - inte ens Guds egendomsfolk.

---

Jag har själv blivit rikt välsignad av kristna från många olika samfund och bakgrund. Det är många författare och talare utanför adventismens krets som hjälpt mig vidare på min vandring med Jesus. De har burit frukt i mitt liv.

I Matt 7:15-16 varnar Jesus för falska profeter. Och han talar om hur man känner igen dem: "På deras frukt skall ni känna igen dem." Den som vill bedöma dessa kristna författare, talare och medvandrare utifrån deras teologi bör betänka att det är frukten Herren sade att vi skulle bedöma dem efter.

---

Luk 9:49-50 gav mig nyligen ockå ett perspektiv på frågan:

Johannes sade: "Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi." Men Jesus sade till Johannes: "Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er."

Mannen var inte en av lärjungarna. Han var tydligen inte ens en "hang-around" eftersom han inte var känd av lärjungarna. Vi vet inget om mannens teologi - det är möjligt att den hade en del brister som hade kunnat korrigeras om han hade varit en av lärjungarna.

Men trots mannens alla eventuella brister: Lärjungarna hade inte monopol på Jesus. Det kan t.o.m. vara så att "vi" rent objektivt är närmare Jesus än "dom", men Jesus ord är ändå: Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.

---

Församlingens pastor var på ett möte med ledarna från stadens kyrkor. Svenska kyrkans biskop inledde ungefär så här: "Om man ska gå ihop så måste man ju kompromissa. Så låt oss gå varvet runt och alla får säga vad de är beredda att kompromissa från." Ja, tjena! Om det är utgångspunkten så kan vi lägga ner hela ekumenikprojektet på en gång. (Det blev aldrig klarlagt på mötet vad kyrkorna kunde kompromissa från- det var nämligen ganska många som tyckte att infallsvinkeln var något bisarr.)

Ska samarbete vara meningsfullt så måste man ägna sig åt addition, inte subtraktion. Om vi ödmjukt lyssnar, respekterar olikheterna och lär av varandra så blir summan större än de ingående enheterna. Detta är något alla kristna bör ha som utgångspunkt i gemensamheten. Det finns tyvärr ibland en trend i det kristna samarbetet att man vill subtrahera sig fram till den minsta gemensamma nämnaren - och även den riskerar emellanåt att bli för liten.

---

Till sist: Om vi kristna - som tillber samme Gud, har blivit frälsta av samme Frälsare, och har tagit emot samma Ande - ska dela samma himmel och samma evighet tillsammans, hur motiverar vi då vår ovilja att här på jorden främja viss gemensamhet, t.ex. genom att låna varandras lokaler eller delta i vissa gemensamma projekt?

Progressiv - evangelisk eller någon annan stämpel?

I den här bloggen är rubriken evangelisk-progressiv adventism. Bara det ordvalet kan få någon att reagera och tycka att tillvaron kategoriseras med begrepp som i sig kan ha olika betydelse. Dessutom blir vi, på gott och ont indelade i olika läger. Här väljer vi att se det som exempel på olika tankeriktningar som idag finns inom Adventkyrkan - vare sig man är liberal, traditionell, historisk, progressiv, evangelisk eller historisk. Vi som skriver här önskar tolerans och förståelse - för även om alla inte håller med i allt så är Adventkyrkan en gemensam plattform för människor som ser Jesus som sitt främsta hopp - både i nuet och i framtiden.

Vad kan då läggas i begreppet evangelisk? Jo - framförallt att Jesus och berättelsen om hans tid på Jorden är centrum i den kristna tron. Vi kan bara få en aning om vem Gud är genom att studera vem Jesus var och vad han prioriterade i sitt liv. Hans liv - och försoningen genom hans död på korset är den absoluta höjdpunkten i Guds plan att återupprätta en relation med oss människor. Men det slutar inte där - fortfarande idag lever Jesu vittnesbörd vidare genom kyrkan - kristna människor (synliga såväl som osynliga) som har sagt ja till Honom och som bär Hans exempel att se medmänniskan framför sitt eget ego. Begreppet "sanning" kan bara få betydelse i en relation till Jesus. Bibeln som är vår bästa källa att söka evigheten är bara en begränsad bok av tomma ord - om vi inte låter Ordet fyllas med Liv - Jesus Kristus. Då blir Ordet en källa till hopp och vishet - och mindre en faktabok som är grund till all slags spekulation och påståenden.

Progressiv då? Betyder i grunden att gå framåt, att utvecklas, att inte stå still. Bilderna och verktygen som användes av de första adventistpionjärerna kanske inte längre säger samma sak idag som de gjorde för 150 år sedan. I ett postmodernt samhälle behöver vi nya uttrycksätt för att förmedla en trovärdig bild av Skaparen och av den livgivande Mästaren. Det är fortfarande samme Kristus, samma frälsningsplan, men språket, verktygen och bilderna kan vara annorlunda. Här finns också ett stort behov av äkthet och ärlighet. Vi kan med stor ödmjukhet behöva erkänna att den kristna kyrkans resa genom historien inte alltid hjälpt människor att se en levande Jesus. Många gånger har bilderna blivit det viktigaste och skymt sikten på Jesus. I ett progressivt tänk handlar det också om att erkänna att bilden på Jesus håller på att förändras inom kyrkan - vi har sedan 90-talet en helt ny öppenhet inför att förstå Jesus utifrån hans historiska sammanhang. Kyrkliga ord som t.ex. frälsning, helgelse och omvändelse måste ses i ljuset av den historiskt baserade Jesusbilden. Progressen - tar sin utgångspunkt i ett land ockuperat av Rom för 2000 år sedan och försöka se förbi de dimridåer kyrkans historia lagt ut sedan dess.

Ett evangeliskt progressivt synsätt kan innebära nya prioriteringar jämfört med den traditionella adventismen. Några av de 28 trospunkterna får kanske lägre dignitet och kan komma under debatt och ges en generellare innebörd. Någon trospunkt kan kanske tom. anses som adiofora, dvs. inte frälsningsgrundande. De som står för en historisk tolkning av "adventbudskapet" känner då inte alltid igen sig och upplever sig hotade. En stor förståelse för varandra och de känslor som uppstår är då en del i ett kärleksfull kristen gemenskap. Frågan - "hur tänker du då?" är en bättre utgångspunkt för dialog än påståendet - "du tror inte på adventbudskapet!" eller "hur kan du vara så insnöad så du inte ser...".

Förhoppningsvis kan vi på denna blogg fortsätta en konstruktiv dialog kring frågor som handlar om bibelsyn, vårt kristna uppdrag och hur vi tillsammans kan se en tydligare kristusbild.