Elia-syndromet

Episod 1 : En grupp församlingsmedlemmar var samlade. Vi talade om tron, livet och församlingen. En av medlemmarna säger ungefär så här: "Jag önskar att vi skulle kunna nå ut, att vi skulle kunna dela med oss av det särskilda budskap som Gud har gett oss..." Och så vidare.

Det uppstod en viss tystnad.

Jag tänkte på dem som var i gruppen. En hade fått se sitt barn döpa sig i somras. En annan har i 20 år bett för sin familj - och nu är halva familjen döpt, och resten är (tror vi) på god väg. Jag tänkte på församlingens medlemsstatistik: 12 döpta de senaste fem åren (vilket motsvarar en ökning på 17% i en tid när frikyrkorna i Sverige krympt med ungefär 6%, om man tycker om siffror).

Men på något kändes det i tystnaden som att inget av det räknades.

Medlemmen som fällde kommentaren hade bara några minuter tidigare inspirerat berättat om ett tillfälle nyligen när denne fick be med en icke-troende. Men det var något i tystnaden som fick mig att undra om vi ens såg detta som ett led i att "nå ut".

---

Episod 2 : En medlem beklagade sig över bristen på omsorg i församlingen, och bad högt i en bönestund om att vi (församlingen) skulle visa mer omsorg "även om det kostar på". I bönen nämnde medlemmen särskilt Sven som behövde extra omsorg.

I bönestunden deltog också ett par som emellanåt hjälper Sven på vissa praktiska sätt, och även umgås privat med honom. Bara några dagar tidigare hade paret följt med Sven på en konsert, och därvid pröjsat 900 kronor för att lyssna på musik som de själva inte var särskilt förtjusta i.

Jag hoppas att paret såg sig som ett bönesvar som Gud skickat redan innan bönen bads (men det kräver en ganska hög grad av mognad att kunna se det så)...

---

Episod 3 : För ett tag sedan hörde jag en predikan. Jag minns inte vad den handlade om, men jag minns att ju längre predikan höll på, desto mer omotiverad kände jag mig. Det var mycket "vi borde". Vi borde det ena och det andra och det tredje.

Jag läste nyligen om en psykolog som utmanade en pastor att hålla en hel predikan utan att använda ordet "borde". Den utmaningen kändes väldigt relevant, om vi säger så.

---

Jag har funderat en del på hur vi sätter ord på vår längtan efter förnyelse. Och då menar jag inte bara orden i sig, utan helheten. Som bekant utgör ordens innehåll endast några få procent av den totala kommuniktionen, resten är tonfall, kroppsspråk m.m.

Min hypotes är denna: Vi har drabbats av vad jag kallar Elia-syndromet. Elia älskade action och iscensatte gudomliga shower. Torka, regn, oljekrukor som inte sinade, döda som uppväcktes, eld från himlen, ja du känner till historien. Men Elia var också en gnällspik. Det var mycket jag-fokus i Elias klagan. Han såg sig som ensam martyr trots att det fanns tusentals andra som tillbad Gud (se 1 Kung 19). Och han ville se det stora och spektakulära, men "Herren var inte i stormen... Herren var inte i skalvet.... Herren var inte i elden" som bekant.

Jag förstår så väl mina medvandrares önskan i episoderna ovan: En önskan om förnyelse och fördjupning, om att "något ska hända", om att vi ska växa i tron och kärleken. Jag förstår den så väl eftersom jag själv har samma längtan.

Men vi är fel ute om vi, liksom Elia, har förhandsbestämda åsikter om hur Guds svar ska se ut. Vi målar världen och oss själva i mörka färger, och missar de sju tusen som inte böjt knä för Baal. Vi kanske inte hör det stilla suset. Våra föreställningar om "väckelsen" (för att låna ett pingstkarismatiskt ord) eller "särlaregnet" (för att låna ett gediget adventistord) kan göra oss blinda för Andens stilla verk en gråmulen novemberdag nådens år 2008.

Och vad som är ännu värre: Vi riskerar att skada Kristi kropp (=församlingen) om vi "pådyvlar" dessa föreställningar på varandra. Jag lärde mig detta för ett antal år sedan. Vi hade ett gäng scouter som krävde mycket tålamod och kärlek. Det hade utvecklats en jargong bland oss i församlingen om de "busiga", "vilda", "livliga" osv. scouterna. Som mötesledare vid en gudstjänst gjorde jag en gång en pålysning som gällde scouterna, och jag använde ett av dessa jargong-adjektiv om dem. Jag gjorde det med en glimt i ögat, och jag gjorde det med värme, men jag använde att av dessa adjektiv som hade blivit jargong.

Ett av mina trossyskon tillrättavisade mig kärleksfullt efteråt. Hon uppmärksammade mig på denna jargong, och vilka självbilder vi skapar i varandra med våra ordval. Oavsett vilken humor och välmening jag sade "de busiga scouterna", så byggde jag in en negativ självbild hos dem. Det fick mig att tänka till. Tack Maria (du vet vem du är!) för att du gjorde mig uppmärksam!

Den erfarenheten gjorde mig uppmärksam på liknande fenomen i andra sammanhang. Vad är det vi säger till varandra - och oss själva - när vi uttrycker vår längtan? På vilket sätt gör vi det? Vilka känslor skapas när vi verbaliserar vår längtan: uttrycker de vision, hopp, tacksamhet och glädje över det som Gud faktiskt gör - eller lägger vi sten på bördan och skapar dåligt samvete?

Å andra sidan ska vi inte heller lura oss själva genom ett skapa en rosenröd och orealistisk bild av verkligheten. Emellanåt behöver vi en profetisk röst som tillrättavisar och väcker; dåligt samvete är inte enbart av ondo. Och å den tredje sidan ska vi också tillåta oss vara människor och ge utrymme att uttrycka längtan och frustration!

Men jag tror mig ändå vara något på spåren i min teori om att vi drabbats av Elia-syndromet: Vi målar verkligheten i mörkare färger än den är, och våra förhandsbestämda föreställningar gör oss lomhörda för det stilla suset. Eller vad tror du?