Kraft för framtiden

En läsare till bloggen önskade mer av framtidsvision - än av granskande inåtblickar. Alltså - fokus på vår progressiva vision.

Svaret blir kort med ett tydligt budskap. Adventkyrkan måste fyllas av fler som ger sig hän sitt lärjungaskap. 100%. Uppriktigt - menar vi vad vår lovsång handlar om när vi tillber - vare sig det är en traditionell psalm, eller en modern lovsång? Är vi kontrollfreaks som bara tillåter logiken och vänsterhjärnan ha kontroll och lämnar känslorna utanför?

Den enda vägen är att låta sig fyllas mer av den Oändlige som gör att vi kan gråta av glädje och veta i vårt inre att den Helige Ande bor i oss. Det handlar om en glädjens visshet som kompletterar all sund kunskap vi någonsin kan tillägna oss om sanningen. Först då får Sanningen liv i oss - uppebarelsen om Jesus Kristus.

Lyssna till musiken - meditera - be - låt texten sjunka in - djup in i hjärtat.

Hänge dig. Ta steget ut i den okända. Du kan få kraft att sväva iväg som örnen...

Är du med?

Tankar från Den heliga staden

Jag slår upp ögonen och påminner mig om att jag är långt hemifrån. Idag skall vi utforska den heliga staden Jerusalem. Efter frukosten på adventisternas ”guesthouse” ger vi oss av till gamla stan. Här lever muslimer, judar, armenier och kristna. Det är klart avgränsade områden och vid övergångarna poserar vakter med maskingevär. Vi kommer till gravkyrkan och där är det fullt av turister. Vi gör som svenskar brukar göra, ställer oss snällt i kön. Kön leder till den plats man menar att Jesus balsamerats och begravts. Folk tränger sig och blir irriterade på varandra. En del blir rent av aggressiva. (Några dagar efter vi kommit hem från Israel läste vi i tidningen att det hade varit stor tumult och slagsmål mellan prästerna i gravkyrkan). T o m när man står på en så helig plats för att fördjupa sig i känslan av det offer Jesus gjorde för oss är det svårt att hålla sams med andra. Någon sentimentalitet infinner sig inte, inte ens när jag stoppade ner handen i ett hål där man påstod att Jesu kors hade stått. Vi går vidare genom de muslimska gatorna där trängseln är stor, försäljarna är påträngande och det är mörkt och sjabbigt. Vi kommer fram till klagomuren. Dags att ta fram sjalen och sätta på huvudet annars blir vi inte insläppta. Säkerhetsvakterna går igenom våra väskor och vi blir godkända. Framme vid klagomuren trängs vi igen med olika nationaliteter och religioner. Ritualerna varierar från bockande, vaggande, gråtande, skrikande, bedjande, mumlande etc. Jag fascineras av olikheter. Efter att vi alla lagt en bönelapp i en spricka i muren vandrade vi genom de Judiska kvarteren, vidare till Olivberget och Getsemane. De Judiska kvarteren var lugna och rena. De ortodoxa Judarna lägger man snabbt märke till: långa svarta rockar, svart hatt, korkskruvar, tofsar på skjortan som hänger efter sidorna. Många har dessutom skägg och glasögon. Jag lägger mest märke till trosbekännelsen som de har i en liten fyrkantig ”box” i pannan. Snacka om att tolka Guds ord bokstavligt.

Under de två veckor vi spenderade i Israel var vi aktiva från morgon till kväll för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Alla intryck tar tid att sortera. Förutom att få glädjen att komma till de platser som Jesus har vistats på är ett av mina största intryck att så många olika kulturer och religioner bor i samma land. Det är inte så konstigt att det blir konflikter. Jag kan se Jesus framför mig när vi står i gravkyrkan för att få uppleva en andaktsstund, men inte ens där håller folk sams. Vi vänder blicken mot vår kyrka där vi faktiskt också har konflikter. Det kan tyckas att det inte är så stora trosskillnader men konflikterna kan bli nog så heta. När man t o m har synpunkter på om vår trosbroder/syster dricker kaffe blir man nästan mörkrädd. Jag tycker att det är så tragiskt att folk har så mycket synpunkter och bekymmer över hur och vad andra trossyskon äter, dricker, har på sig, gör på sabbaten etc. Kan vi inte bara släppa det och fokusera på att ta hand om varandra, förstå varandra, bry oss om varandra. Att försöka se på varandra genom Jesu ögon med ödmjukhet och kärlek.

Allt i Jesus

No power of hell, no scheme of man, Can ever pluck me from His hand...

Elia-syndromet

Episod 1 : En grupp församlingsmedlemmar var samlade. Vi talade om tron, livet och församlingen. En av medlemmarna säger ungefär så här: "Jag önskar att vi skulle kunna nå ut, att vi skulle kunna dela med oss av det särskilda budskap som Gud har gett oss..." Och så vidare.

Det uppstod en viss tystnad.

Jag tänkte på dem som var i gruppen. En hade fått se sitt barn döpa sig i somras. En annan har i 20 år bett för sin familj - och nu är halva familjen döpt, och resten är (tror vi) på god väg. Jag tänkte på församlingens medlemsstatistik: 12 döpta de senaste fem åren (vilket motsvarar en ökning på 17% i en tid när frikyrkorna i Sverige krympt med ungefär 6%, om man tycker om siffror).

Men på något kändes det i tystnaden som att inget av det räknades.

Medlemmen som fällde kommentaren hade bara några minuter tidigare inspirerat berättat om ett tillfälle nyligen när denne fick be med en icke-troende. Men det var något i tystnaden som fick mig att undra om vi ens såg detta som ett led i att "nå ut".

---

Episod 2 : En medlem beklagade sig över bristen på omsorg i församlingen, och bad högt i en bönestund om att vi (församlingen) skulle visa mer omsorg "även om det kostar på". I bönen nämnde medlemmen särskilt Sven som behövde extra omsorg.

I bönestunden deltog också ett par som emellanåt hjälper Sven på vissa praktiska sätt, och även umgås privat med honom. Bara några dagar tidigare hade paret följt med Sven på en konsert, och därvid pröjsat 900 kronor för att lyssna på musik som de själva inte var särskilt förtjusta i.

Jag hoppas att paret såg sig som ett bönesvar som Gud skickat redan innan bönen bads (men det kräver en ganska hög grad av mognad att kunna se det så)...

---

Episod 3 : För ett tag sedan hörde jag en predikan. Jag minns inte vad den handlade om, men jag minns att ju längre predikan höll på, desto mer omotiverad kände jag mig. Det var mycket "vi borde". Vi borde det ena och det andra och det tredje.

Jag läste nyligen om en psykolog som utmanade en pastor att hålla en hel predikan utan att använda ordet "borde". Den utmaningen kändes väldigt relevant, om vi säger så.

---

Jag har funderat en del på hur vi sätter ord på vår längtan efter förnyelse. Och då menar jag inte bara orden i sig, utan helheten. Som bekant utgör ordens innehåll endast några få procent av den totala kommuniktionen, resten är tonfall, kroppsspråk m.m.

Min hypotes är denna: Vi har drabbats av vad jag kallar Elia-syndromet. Elia älskade action och iscensatte gudomliga shower. Torka, regn, oljekrukor som inte sinade, döda som uppväcktes, eld från himlen, ja du känner till historien. Men Elia var också en gnällspik. Det var mycket jag-fokus i Elias klagan. Han såg sig som ensam martyr trots att det fanns tusentals andra som tillbad Gud (se 1 Kung 19). Och han ville se det stora och spektakulära, men "Herren var inte i stormen... Herren var inte i skalvet.... Herren var inte i elden" som bekant.

Jag förstår så väl mina medvandrares önskan i episoderna ovan: En önskan om förnyelse och fördjupning, om att "något ska hända", om att vi ska växa i tron och kärleken. Jag förstår den så väl eftersom jag själv har samma längtan.

Men vi är fel ute om vi, liksom Elia, har förhandsbestämda åsikter om hur Guds svar ska se ut. Vi målar världen och oss själva i mörka färger, och missar de sju tusen som inte böjt knä för Baal. Vi kanske inte hör det stilla suset. Våra föreställningar om "väckelsen" (för att låna ett pingstkarismatiskt ord) eller "särlaregnet" (för att låna ett gediget adventistord) kan göra oss blinda för Andens stilla verk en gråmulen novemberdag nådens år 2008.

Och vad som är ännu värre: Vi riskerar att skada Kristi kropp (=församlingen) om vi "pådyvlar" dessa föreställningar på varandra. Jag lärde mig detta för ett antal år sedan. Vi hade ett gäng scouter som krävde mycket tålamod och kärlek. Det hade utvecklats en jargong bland oss i församlingen om de "busiga", "vilda", "livliga" osv. scouterna. Som mötesledare vid en gudstjänst gjorde jag en gång en pålysning som gällde scouterna, och jag använde ett av dessa jargong-adjektiv om dem. Jag gjorde det med en glimt i ögat, och jag gjorde det med värme, men jag använde att av dessa adjektiv som hade blivit jargong.

Ett av mina trossyskon tillrättavisade mig kärleksfullt efteråt. Hon uppmärksammade mig på denna jargong, och vilka självbilder vi skapar i varandra med våra ordval. Oavsett vilken humor och välmening jag sade "de busiga scouterna", så byggde jag in en negativ självbild hos dem. Det fick mig att tänka till. Tack Maria (du vet vem du är!) för att du gjorde mig uppmärksam!

Den erfarenheten gjorde mig uppmärksam på liknande fenomen i andra sammanhang. Vad är det vi säger till varandra - och oss själva - när vi uttrycker vår längtan? På vilket sätt gör vi det? Vilka känslor skapas när vi verbaliserar vår längtan: uttrycker de vision, hopp, tacksamhet och glädje över det som Gud faktiskt gör - eller lägger vi sten på bördan och skapar dåligt samvete?

Å andra sidan ska vi inte heller lura oss själva genom ett skapa en rosenröd och orealistisk bild av verkligheten. Emellanåt behöver vi en profetisk röst som tillrättavisar och väcker; dåligt samvete är inte enbart av ondo. Och å den tredje sidan ska vi också tillåta oss vara människor och ge utrymme att uttrycka längtan och frustration!

Men jag tror mig ändå vara något på spåren i min teori om att vi drabbats av Elia-syndromet: Vi målar verkligheten i mörkare färger än den är, och våra förhandsbestämda föreställningar gör oss lomhörda för det stilla suset. Eller vad tror du?

Dialog tillåten?

Självklart är dialog tillåten. Så är det i alla demokratiska sammanhang och givetvis också inom Adventkyrkan. Men det behöver inte betyda att det är lätt med dialog och framför allt - att den känns meningsfull och kreativ.

Det kan vara lätt att avstå från dialog därför att man prioriterar (eller flyr) till något man anser viktigare. Tystnad i dialogen kanske kan bero på få deltagare, osäkerhet att våga visa färg, eller att man ignorerar. En tveksam metod inom barnuppfostran är exempelvis att man ignorerar och visar passivt avstånd från icke önskvärda beteenden - vilket får barnen att känna distans och osäkerhet inför föräldrarna. Är det så man ska uppleva tystnaden inom Adventkyrkans dialog? Men, en annan aspekt på dialog i cyberrymden kan vara att responsen på en åsikt är omvänt relaterad till graden av hur man instämmer. Liten respons skulle i så fall kunna tolkas som att alla läsare håller med!

Denna blogg har nu varit i luften sedan i somras. Totalt sett har vi i nuläget en återkommande läsarkrets på 20-30 personer. Det är uppmuntrande, men jämför man med andra bloggar inom frikyrkan (t.ex. Kolportören) har vi extermt lite respons. Jag uppskattar den återkoppling som kommit via personliga samtal och mail, både uppmuntrande och ifrågasättande, men vill peppa alla till att ge den återkopplingen här på bloggen.

Så därför - lämna ett livstecken. Tycker du det är befogat med ett andningshål för progressiva och evangeliska tankar inom Adventkyrkan? Tycker du att vi utmanar till ett innerligare liv i tjänst för Jesus? Blir du mer inspirerad att växa i Jesus och ser Honom tydligare när du läser bloggen? Eller ser du bloggen som ett heretiskt orosmoln som skapar splittring inom Adventkyrkan? Vad du än tycker - visa att du finns - och bryr dig!

Tillsammans för Jesus

Förstår vi världen?

Detta inlägg är enkelt men ändå komplext. Om du orkar läsa till slutet hittar du en länk till ett TV-program jag rekommenterar. Om du inte orkar så förstår jag dig - alla behöver inte ge sig in i nutidsdebatten för att vara kristna - en enkel barnatro kan räcka långt.

Alltså - jag påstår att världen inte är den värld vi tror att den är. Jag låter påståendet bekräftas av några akademiker som förvånadsvärt enkelt presenterar sina komplexa resonemang att världen faktiskt inte bara är ond, utan att det finns hopp och en mer positiv bild än vi kanske normalt tror. Speciellt kan vi kristna, som tenderar att se det mörka mer än det positiva, behöva se att det finns hopp - och då inte bara i eskatologisk mening.

Mina tankar grundar sig i ett program på Axess TV där Hans Rosling, professor i internationell hälsa tar död på myten att vi lever i en i- och u-värld. Jag har själv på denna blogg använt de begreppen så det är till att erkänna mitt misstag... Se speciellt hans suveräna animeringar som börjar c:a 5 minuter in i programmet. Livet har faktiskt blivit bättre på Jorden de senaste 50 åren. Men - och det är viktigt - det finns fortfarande c:a 1 miljard människor som lever på den yttersta randen till fattigdom - så Jesu missionsbefallning att sträcka en hjälpande hand till de fattiga är lika relevant nu som för 2000 år sedan. Programmet dödar också ett antal myter om ekonomisk tillväxt och marknadsekonomi. Speciellt menar man att det ekonomiska systemet visserligen är ofelbart rationellt och ger effektiva lösningar, men att det saknar etik och moral. Kjell Nordström, doktor i internationellt företagande reder ut begreppen. Intressant nog tar man i programmet upp Jesu bergspredikan och därmed en etik som vi kristna är väl bekanta med.

Min fråga blir då - vågar vi tro att det finns större kraft i den etik och moral som Jesus introducerade i sin bergspredikan? Har vi kristna en större påverkan - och ansvar - att världens ekonomiska och politiska system håller den Jesuscentrerade nivå som är värdigt en äkta kristen bekännelse? Vad innebär Guds rike redan här och nu?

Vill du nutidsorientera dig och inse att världen inte är som du tror att den är så offra en timme av ditt liv och se programmet. Här kan du se programmet.

Bönevecka, återstod och Guds rike

Varje höst samlas adventister runt hela världen till en bönevecka. Som hjälp finns en samling artiklar som vill peka på angelägna frågor. Årets första artikel är skriven av Jan Paulsen som är ledare för världskyrkan. Den handlar om tecken på att vi lever i den sista tiden och att Adventistsamfundet har en unik uppgift, skild från andra samfund och kyrkor. Enligt de gemensamma trospunkterna har man i punkt #13 slagit fast att Adventistsamfundet i den sista tiden kommer att bli den enda sanna återstoden av Guds folk på Jorden. Paulsen förstärker denna inställning och menar att den har sin grund i tidiga adventistpionjärers förståelse av Bibeln, speciellt grundat på profetior i Danielsboken, Uppenbarelseboken och Matteusevangeliet kapitel 24. Återstoden menar man är de som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.

Även om orden kommer från högsta instans inom adventrörelsen behöver det inte innebära att det är utan debatt, eller en absolut sanning som har stöd av alla medlemmar eller teologer inom Adventkyrkan. Paulsens artikel har t.ex. kommenterats nyligen på den amerikanska bloggen reinventingsdawheel. Jag uppmanar alla läsare att läsa bloggen direkt utan att färgas genom mitt referat.

Istället vill jag ge en reflektion. Antag att adventismens pionjärer fortsatt att läsa Matteusevangeliet i den meningen att man gett samma vikt vid Matteus 25:31-46 - som vid Matteus 24. Då hade fokuset svängt från att mest belysa händelserna och vedermödorna före Jesu återkomst (kap 24) till att mer handla om en bild av domens innebörd (kap 25) som ultimat handlar om vem som fullföljt rollen att vittna om Jesus. Och vad är vittnesbördet om Jesus - jo - att älska sin nästa och tjäna de svaga i samhället. Det vittnar om lärjeungaskap (Joh. 13:14-15). Detta, tillsammans med den gyllene principen - allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem (Matt 7:12) - är Jesu beskrivning för det som kännetecknar hans lärjeungar - och därmed den grupp människor som medvetet, men oftast omedvetet är hans återstod. Den gruppen uppfyller vad lagen och profeterna syftar till.

Jag tror att Guds rike alltid handlat om, och kommer att handla om, att stå upp för det goda alternativet i världen. Försvara de svaga mot ondska, maktmissbruk och utsugning samtidigt som hoppet om att det goda till sist ska segra. Där befinner vi oss mer konkret än någonsin - i brytpunkten där världen behöver fler människor som ser nöden och inte fastnat i egoracets ekorrhjul. Vi kan be en bön om vishet att se var vi bäst kan tjäna Jesus i den rollen. Vi kan göra en praktisk skillnad för vår nästa genom att sträcka ut en hand, t.ex. att bidra till ADRA´s fond för katastrofarbete. Har du 200:- över så är det ett gott alternativ att investera i evigheten...

For the Kingdom