Gärningarnas ulv i nådens fårakläder

Ibland här man ungefär följande resonemang:

1. När jag kommer till tro och omvänder mig blir alla mina gamla synder förlåtna i kraft av Jesus korsdöd.


2. Som troende får jag den Helige Andes kraft att vinna seger över synden i mitt liv. Min uppgift är att öppna mig för Anden, och i den kraft Anden ger mig lyda Gud och göra Hans vilja, och på så sätt leva ett rättfärdigt liv.


3. Om jag ändå skulle synda så måste jag ångra min synd och be Gud om förlåtelse, så att jag på nytt blir rättfärdig inför Gud.

Ser du ulven i fårakläder? Det är inte helt lätt; ulven döljer sig skickligt bland de både vackra och sanna orden ovan. Ulven är den människofokuserade gärningläran, dekorerad med nåd, förlåtelse och goda avsikter. Låt oss analysera resonemanget lite.

På (1) finns inget att anmärka. Men vad händer när jag inte vinner seger över synden i (2)? Det kan ju knappast vara fel på Gud eller hans löften. Andens kraft kan det ju knappast heller vara något fel på. Alltså är felet att jag inte har öppnat mig tillräckligt, att jag inte har överlåtit mig fullt. I (3) får vi dock en smula hopp: tack och lov finns ju förlåtelsen, så jag måste be om förlåtelse.

Det låter fint, det låter rätt, det låter kristet. Men notera verben - och notera subjektet: jag. Där någonstans skymtar vargpälsen under fårakläderna: tanken att rättfärdigheten trots allt är beroende av mig: min överlåtelse, min bön, etc.

Jag hörde nyligen någon hävda att när kung David inledde sin affär med Batseba föll han utanför frälsningen, och förblev utanför frälsningen tills han ångrade sig. Davids frälsning skulle alltså ha varit beroende av vad David gjorde: när han syndade var han "utanför", när han bad om förlåtelse hamnade han åter "innanför". Eller för att tillämpa logiken på dig och mig: Det gäller att ha bett om syndernas förlåtelse innan älgen kliver ut framför din bil. Har du gjort det hamnar du i himlen, om inte så...

En sådan förtäckt gärningslära måste vi ta avstånd ifrån. När Kristus dör på korset deklarerar han: "det är fullbordat". Och "syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus" (Rom 6:23). Våra gärningar är aldrig relevanta för frälsningen, inte ens om vi åstadkommer gärningarna med Guds kraft.

Vi kan inte reducera synden till enstaka handlingar; synden är hela människans tillstånd. Vi kan inte reducera Guds nåd till att endast vara ett komplement till vår egen rättfärdighet; nåden är att vi får tillräkna oss Kristus hela rättfärdighet. Vi kan inte reducera livet med Gud till att vara ett ängsligt bevakande av de egna handlingarna; livet är mer än en serie handlingar.

Bibelns bild är att vi är Guds barn. Barnet kan göra saker som är mot föräldrarnas vilja. Barnet kan såra föräldrarna. Men relationen barn-förälder upplöses inte så fort barnet gör fel! Så är det också med vårt förhållande till Gud. Vi förblir i frälsningen även när vi gör fel. Se upp med ulven i fårakläder: gärningsläran som maskerar sig bakom en fasad av godhet och nåd. Utmaningen i den kristna tron är inte att försöka göra rätt saker, utan att helt lita på att vad Jesus har gjort räcker också för mig.

PS: Vad är då gärningarnas plats? Jag tror Jesus uttrycker det bäst i Bergspredikan: "Låt ... ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt 5:16). I den mån gärningarna har betydelse för frälsningen så är det för andras frälsning, inte min.