Gud och hjärnan

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är människans hjärna "programmerad" för att tro på Gud, enligt amerikanska forskningsrön. "Det finns ingen 'Guds-punkt' i våra hjärnor. Istället är den upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag" säger en av forskarna i artikeln. Artikeln refererar också till andra forskningsrön enligt vilka man med t.ex. magnetfält har kunnat framkalla upplevelser av ett högre väsen, en känsla av något övernaturligt.

Som kristen är man inte förvånad. Enligt judisk-kristen världsåskådning är människan skapad till Guds avbild, med syftet att älska Gud. Att det kanske syns i hur våra hjärnor är konstruerade är då nästan självklart.

Gudsförnekare tar gärna dessa rön som bevis på att Gud är enbart ett hjärnspöke, ett resultat av processer i människans hjärna. Den slutsatsen kan man unna sig - bara man är konsekvent! När du läser denna text så aktiveras syncentrum i din hjärna; alltså finns inte denna blogg. Och när gudsförnekaren känner sig törstig så är det bara hans/hennes "törst-centrum" i hjärnan som är aktiverad, och det är därmed bevisat att vatten inte finns!

Det är också lite märkligt hur DN-artikeln snöat in sig på "känslan av en högre makt" som någon slags definition av religiös tro. Utan tvivel kan man ha sådana känslor, och självklart kan de triggas av en reell andlig verklighet (Guds närvaro). För den kristne är dock tron inte bara är en subjektiv upplevelse av något högre, utan den är först och främst baserad på objektiv verklighet, i den historiska personen Jesus från Nasaret.

Även de dagar när Gud känns avlägsen (och oavsett om den känslan är beroende av min hjärna, eller vilka elektromagnetiska fält jag råkar befinna mig i) så är min trygghet i Gud förankrad i något utanför mig själv, i den verkligheten att Gud hellre dog än levde utan mig.