Efterlyses: Evangelisk-progressiva barnberättelser

I gudstjänsterna på många håll brukar man ha en "barnens stund" eller en "barnberättelse" där man vänder sig till de yngre. Det är ett bra inslag.

Men ofta är slutpoängen i dessa barnberättelser något i stil med "vi ska vara snälla mot varandra".  Inte alls alltid, men tillräckligt ofta för att jag vill ta upp det här. Och när jag säger "tillräckligt ofta" menar jag "alltför ofta".

Jag tänker så här: Kyrkans primära uppgift är att förmedla evangelium till mänskligheten, och leda människor till ett liv med Gud. Mänskligheten innefattar också barnen, inklusive de barn som växer upp med kristna föräldrar och i kyrklig miljö. Också dessa barn är förtappade syndare som behöver höra evangelium och ta emot Jesus i sina liv.

Evangelium handlar inte om att vi ska vara snälla mot varandra. När Adam och Eva flyr Gud i Eden så ropar inte Gud: "Adam, var snäll mot Eva". Nej, Guds rop är en längtan: "Adam, var är du?" Det är detta som är evangelium.

Och det är evangelium vi ska förmedla till våra barn. Jag vill utmana alla som håller i "barnens stund" att nöta in nya tankebanor och vanor därvid. Jag har nämligen observerat mer än en gång hur en slags dygdens autopilot lätt tar över kommandot i "barnens stund". Och detta gäller även oss som gärna klistrar etiketten "evangelisk-progressiv" på oss själva. (Vi som föredrar denna etikett bör ju föregå med gott exempel!)

Församlingen är ingen uppfostringsanstalt där vi ska lära barnen dygder, utan en plats där människor kan möta Guds nåd. Dygder är bra, men som vi alla vet: dygder kan inte frälsa någon. Därför efterlyser jag fler barnberättelser där Kristus och evangeliet är i centrum!

PS: Om du har sådana idéer/berättleser på lager, dela gärna med dig av dem som kommentarer på detta inlägg!