fredag 20 mars 2009

Gärningarnas ulv i nådens fårakläder

Ibland här man ungefär följande resonemang:
  1. När jag kommer till tro och omvänder mig blir alla mina gamla synder förlåtna i kraft av Jesus korsdöd.

  2. Som troende får jag den Helige Andes kraft att vinna seger över synden i mitt liv. Min uppgift är att öppna mig för Anden, och i den kraft Anden ger mig lyda Gud och göra Hans vilja, och på så sätt leva ett rättfärdigt liv.

  3. Om jag ändå skulle synda så måste jag ångra min synd och be Gud om förlåtelse, så att jag på nytt blir rättfärdig inför Gud.
Ser du ulven i fårakläder? Det är inte helt lätt; ulven döljer sig skickligt bland de både vackra och sanna orden ovan. Ulven är den människofokuserade gärningläran, dekorerad med nåd, förlåtelse och goda avsikter. Låt oss analysera resonemanget lite.

På (1) finns inget att anmärka. Men vad händer när jag inte vinner seger över synden i (2)? Det kan ju knappast vara fel på Gud eller hans löften. Andens kraft kan det ju knappast heller vara något fel på. Alltså är felet att jag inte har öppnat mig tillräckligt, att jag inte har överlåtit mig fullt. I (3) får vi dock en smula hopp: tack och lov finns ju förlåtelsen, så jag måste be om förlåtelse.

Det låter fint, det låter rätt, det låter kristet. Men notera verben - och notera subjektet: jag. Där någonstans skymtar vargpälsen under fårakläderna: tanken att rättfärdigheten trots allt är beroende av mig: min överlåtelse, min bön, etc.

Jag hörde nyligen någon hävda att när kung David inledde sin affär med Batseba föll han utanför frälsningen, och förblev utanför frälsningen tills han ångrade sig. Davids frälsning skulle alltså ha varit beroende av vad David gjorde: när han syndade var han "utanför", när han bad om förlåtelse hamnade han åter "innanför". Eller för att tillämpa logiken på dig och mig: Det gäller att ha bett om syndernas förlåtelse innan älgen kliver ut framför din bil. Har du gjort det hamnar du i himlen, om inte så...

En sådan förtäckt gärningslära måste vi ta avstånd ifrån. När Kristus dör på korset deklarerar han: "det är fullbordat". Och "syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus" (Rom 6:23). Våra gärningar är aldrig relevanta för frälsningen, inte ens om vi åstadkommer gärningarna med Guds kraft.

Vi kan inte reducera synden till enstaka handlingar; synden är hela människans tillstånd. Vi kan inte reducera Guds nåd till att endast vara ett komplement till vår egen rättfärdighet; nåden är att vi får tillräkna oss Kristus hela rättfärdighet. Vi kan inte reducera livet med Gud till att vara ett ängsligt bevakande av de egna handlingarna; livet är mer än en serie handlingar.

Bibelns bild är att vi är Guds barn. Barnet kan göra saker som är mot föräldrarnas vilja. Barnet kan såra föräldrarna. Men relationen barn-förälder upplöses inte så fort barnet gör fel! Så är det också med vårt förhållande till Gud. Vi förblir i frälsningen även när vi gör fel. Se upp med ulven i fårakläder: gärningsläran som maskerar sig bakom en fasad av godhet och nåd. Utmaningen i den kristna tron är inte att försöka göra rätt saker, utan att helt lita på att vad Jesus har gjort räcker också för mig.

PS: Vad är då gärningarnas plats? Jag tror Jesus uttrycker det bäst i Bergspredikan: "Låt ... ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt 5:16). I den mån gärningarna har betydelse för frälsningen så är det för andras frälsning, inte min.

söndag 15 mars 2009

Min frälsare lever

Den kristna kyrkan har i alla tider använt bilder och liknelser för att beskriva det obegripliga löftet om ett meningsfullt liv. Vad innebär livet Gud vill ge oss, och vad är målet? Vad betyder det som Jesus gjorde på korset? För att förklara vem Gud är kommer bilderna in, bilder som är mer eller mindre bra, som ibland kan misstolkas och leda till pseudosanningar och krav, som t.ex. syndakatalogen. Ibland kan bilderna en person beskriver vara så vanställda att jag direkt kan hålla med att jag inte heller tror på gud - alltså - den gud personen beskriver.

Min fråga är därför - vilken bild har Du av Gud. Hur ser Jesus ut för dig? Vi behöver bra bilder som beskriver Jesus och vad han gör för oss, uttryckta i dagens sammhang på vårt eget språk.

Titta på videon nedan. Den tar drygt 5 minuter, men det är det värt. Berätta vad du tänker och känner.

onsdag 11 mars 2009

Gud och hjärnan

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är människans hjärna "programmerad" för att tro på Gud, enligt amerikanska forskningsrön. "Det finns ingen 'Guds-punkt' i våra hjärnor. Istället är den upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag" säger en av forskarna i artikeln. Artikeln refererar också till andra forskningsrön enligt vilka man med t.ex. magnetfält har kunnat framkalla upplevelser av ett högre väsen, en känsla av något övernaturligt.

Som kristen är man inte förvånad. Enligt judisk-kristen världsåskådning är människan skapad till Guds avbild, med syftet att älska Gud. Att det kanske syns i hur våra hjärnor är konstruerade är då nästan självklart.

Gudsförnekare tar gärna dessa rön som bevis på att Gud är enbart ett hjärnspöke, ett resultat av processer i människans hjärna. Den slutsatsen kan man unna sig - bara man är konsekvent! När du läser denna text så aktiveras syncentrum i din hjärna; alltså finns inte denna blogg. Och när gudsförnekaren känner sig törstig så är det bara hans/hennes "törst-centrum" i hjärnan som är aktiverad, och det är därmed bevisat att vatten inte finns!

Det är också lite märkligt hur DN-artikeln snöat in sig på "känslan av en högre makt" som någon slags definition av religiös tro. Utan tvivel kan man ha sådana känslor, och självklart kan de triggas av en reell andlig verklighet (Guds närvaro). För den kristne är dock tron inte bara är en subjektiv upplevelse av något högre, utan den är först och främst baserad på objektiv verklighet, i den historiska personen Jesus från Nasaret.

Även de dagar när Gud känns avlägsen (och oavsett om den känslan är beroende av min hjärna, eller vilka elektromagnetiska fält jag råkar befinna mig i) så är min trygghet i Gud förankrad i något utanför mig själv, i den verkligheten att Gud hellre dog än levde utan mig.

söndag 8 mars 2009

Socialt engagemang - en evangelisk bisyssla, eller..?

Har ibland haft samtal med personer inom adventkyrkan om vårt fokus och syfte. Dialogen har handlat om vad det innebär att stå för begreppet Adventbudskapet eller som det ibland kallas De tre änglarnas budskap. Mitt mål i dialogen har varit att spegla de begreppen mot Jesu ord i Matt 25 som handlar om hur vi till syvende sist ska värderas efter hur vi handlat i förhållande till vår medmänniska. Med andra ord, är det lagen - budorden - eller det gyllen budet - kärleksbudet - som ska driva oss? Missar vi syftet med lagens och profeternas budskap?

Med en blick i backspegeln kan vi se att Adventkyrkan haft ett tydligt engagemang för människors medicinska, mentala, fysiska, andliga och sociala hälsa. För många är hälsohemmen Nyhyttan i Bergslagen och Hultafors utanför Borås välkända begrepp. Där drevs under många år ett jordnära arbete för människor som kunde återfå sin hälsa och ett bättre liv. Efterhand blev tyvärr förändringar i omsorgsystem och landstingspolitik en faktor som till slut lade dessa institutioner i graven. Den gången. Men ska adventismens initiativ att tjäna medmänniskan gå omkull för det? Eller är vi inne i en ny fas där det handlar mer om individuella insatser och andra målgrupper?

Ett exempel på en person jag känner stor respekt för är Sigvard Lundström, en adventistpastor som skolade om sig till socionom och under flera år på 70-talet arbetade bland utslagna människor på Stockholms bakgator. Samma anda har jag upplevt då jag läst om - och träffat - Carl-Erik Sahlberg som gjort Klara Kyrka i Stockholm till en oas för utslagna människor. Impulsen till detta blogginlägg fick jag när jag läste en ledare i Världen Idag skriven av just Sahlberg. Han lyfter fram hur kristna initiativ, t.ex. Teen Challange-konceptet som uppstod i New York med David Wilkinson som grundare, gjort det möjligt att skapa förutsättningar till ett förändrat liv bland narkomaner, prostituerade och alkoholister. Sahlberg efterlyser flexibilitet och pekar på att det svenska välfärdsystemet inte alltid välkomnar kyrkliga-privata engagemang. Konsekvensen blir långa handläggningstider i kontrast till just-in-time initiativ som de kyrkliga initiativen kan stå för.

Här behöver Sverige en ny våg av drivna Jesus ambassadörer som kan stå på de svagas sida i samhället. Litet som stort initiativ, missbrukvård såväl som en deltagande roll i samhälle, skola eller fängelse är några exempel. För svaret på frågan vad evangeliet, profeterna eller lagen pekar på är - omtanke till sin medmänniska. Det är uppfyllelsen av det Gudomliga uppdraget. Där vi ser dessa frukter ser vi evangeliet - de goda nyheterna om Jesus.

Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:11-12

Hur för du adventismens tradition vidare idag - år 2009?