Konferens och utveckling?

Adventistsamfundet har den sista helgen i juni sin valkonferens på Ekebyholm utanför Rimbo. Konferensen återkommer vart fjärde år och är en del i den demokratiska process som samfundet ingår i. Församlingar runt om i Sverige väljer delegater som tillsammans med pastorer och tjänstemän ska besluta i ett antal frågor inför den kommande mandatperioden. Det handlar om val av ledare, placering av pastorer, ekonomiska prioriteringar och omstyrningar, stadgefrågor och givetvis hur arbetet ska fokuseras och bedrivas. Att vara en del i denna demokrati handlar alltså om att bli utsedd till delegat, vilket inte alltid är enkelt av praktiska skäl (vem säger "hallå - välj mig - jag är den ni bäst behöver") och blir en fråga om kvotering vad gäller kön/hudfärg/åsikt. Enskilda personer och grupper kan lägga fram motioner, men processen är lång till beslut och måste i större frågor lyftas till de överliggande hierarkierna, vilket kan innebära att en fråga tar drygt 10 år att genomföras. Man kan säga att detta ger ett gott skydd för kyrkans tradition enligt den gamla successionsprincipen som känneteckar den traditionella kyrkorörelsen, men kanske inte den smidigaste dynamiken för snabba beslut.

Givetvis finns en stor ödmjukhet och vilja att lyssna till Den Helige Ande för att genomlysa alla beslut i den traditionella processen, men som representant för denna blogg ser jag att vårt sammanhang, nätdialog och postmodernism skapat nya vägar för dialog, andlig inspiration, förändring och beslut.

Om än de frågor vi diskuterat på denna blogg kommer upp eller inte, så är det ändå ingen tvekan att det på sikt kommer att ge eko. För er som följt denna blogg och är aktiv som delegat kan ni förhoppningsvis hitta frågor på konferensen som är värda att ge stöd i en progressiv riktning medan andra frågor kan läggas åt sidan. Vi tror att några viktiga frågorna för Adventkyrkan framöver handlar om:

• Att göra Jesus känd som den livsförvandlade inspirationskälla Han är.


• Utveckla församlingar som uppmuntrar till att leva det goda livet, se alla som likvärdiga oavsett lynne och förmåga att uttala sin tro med de rätta andliga termerna. Utgår från det positiva och det som fungerar hellre än att stå i försvar och sprida misstro. Omsorg och kärlek är de ledande kännetecknen. Vi tror på små, nära dynamiska cellförsamlingar där närhet och relation till andra kristna i Sverige är en självklarhet samtidigt som vi tar vara på Adventkyrkans konstruktiva tradition.


• Ett allt större engagemang för svaga och utsatta i samhället. Här finns potentiella människor i behov direkt i anslutning till kyrkdörren, men vi kan inte heller blunda för den miljard människor som svälter i världen. Den mest övertygande evangeliska insatsen är en hjälpande hand. Den kan aldrig ifrågasättas och ger ett bestående intryck - varför gjorde du detta mot mig?


• Ett trovärdigt engagemang för en hållbar ekonomi och ekologisk utveckling är en nödvändig fråga på den kyrkliga agendan.

Om dessa exempel på frågor är värda en diskussion inom Adventkyrkan, i dess församlingar eller konferens har vi en framtid som kyrka. Detta kan och måste ske med en brinnande Jesustro att Han kan göra skillnad, att Han gör sitt Ord synligt i Sverige idag genom Adventkyrkan som en av sina kyrkor. Som progressiv behöver vi inte bevaka det förflutna eller dess traditioner, vår uppgift är att ge det eviga evangeliet sin adekvata placering i nuet.

En ex-adventist reflekterar

En målsättning för en progressiv adventistblogg är att lyssna och återkoppla till så många olika röster som möjligt som berör oss. Det finns en trend idag att personer lämnar adventismen, inte för att man tappat sin tro, men för att man av olika anledningar hittat alternativ man tycker fungerar bättre. Vi vill lyfta fram sådana tankar för att kunna vara självkritiska, bättre förstå oss själva och bättre hitta en progressiv väg framåt. Resultatet blir förhoppningsvis en dialog som utvecklar vår roll som evangeliets bärare. Inlägget nedan är skrivet av Martin C från Örebro utifrån frågan vad som var avgörande för hans beslut att gå vidare och lämna Adventkyrkan (Sjundedagsadventister, SDA) bakom sig.

Jag fick för ett tag sedan en förfrågan om att skriva lite om vilka förändringar som hade behövts för att jag skulle valt att stanna kvar inom SDA (jag lämnade för snart 4 år sedan).
Jag kan här bara ge en kort översikt över detta ämne och jag får kanske anledning att återkomma med lite fördjupningar i en del frågor i senare blogginlägg.

1. Systematisk teologi
   SDA utgår i sin teologi från tesen att det pågår en strid mellan Jesus och den Onde om människors själar och eviga liv, den s.k. ”Stora striden”. Alla evangeliska kyrkor och samfund jag känner till utgår i sin teologi från tesen att Jesus vunnit en fullständig seger över Satan och synden på Golgata kors. En ändring av SDA:s ställningstagande här hade varit en absolut förutsättning för att jag skulle stannat då jag inte finner stöd för ”den stora striden” i Bibeln. En sådan förändring skulle medföra en i grunden förändrad adventistisk teologi med bl.a. en större passion för Jesus och en förnyad syn på skillnaden mellan gamla och nya förbundet som följd.
   
   
2. Trospunkterna
   Att som SDA ha 28 gemensamma trospunkter, som i teorin ska fungera som gränsmarkörer för om man är innanför eller utanför den adventistiska fållan, fungerar inte i praktiken. Dessutom ifrågasätter jag om det är bibliskt och om det hjälper människor att komma närmre Gud? De 28 trospunkterna bidrar i hög grad till alltför starkt fokus på att ha ”rätt” tro/teologi istället för att sätta fokus på relationen till Kristus. Skulle det inte räcka med 9 centrala trospunkter att samlas i kring: Gud och treenigheten, Guds ord, Fadern, Sonen, den Helige Ande, Dopet, Nattvarden, Andens gåvor, Församlingen?
   
   
3. Nådens betydelse
   Jag tror att en effekt av en systematisk teologi som fokuserar på korset skulle vara att adventister bättre skulle förstå att bara för att man är frälst av nåd så betyder det inte att man har en licens att synda. När man tar emot Jesus som frälsare, förstår djupet av vad det innebär och blir döpt i Den Helige Ande (DHA), så får man en ny inneboende längtan efter att leva ett liv som upphöjer Kristus. Man söker att leva sitt liv i utgivande kärlek och man strävar efter att inte synda, inte för att förtjäna något, utan i tacksamhet över vad Kristus gjort på Golgata kors! Det behövs grundläggande undervisning om nådens innebörd inom SDA, varför inte i bibelstudierna?
   
   
4. Ökat fokus på DHA och en god gemenskap
   I mina ögon står en kristens liv på tre ben. Min läsning och förståelse av Guds ord, direkt vägledning genom DHA och församlingens välgörande gemenskap. Bibelläsningen har ju alltid stått i fokus inom SDA men DHA och andliga gåvor har man närmast varit rädd för eller undvikit, åtminstone de manifesterande gåvorna. EGW:s auktoritet som profetissa har väl starkt bidragit till detta. Gemenskapen i församlingen har definitivt varit skiftande och kanske inte alltid avslappnad och naturlig. I en sann kristen gemenskap får man vara den man är och man blir inte bedömd utifrån en norm man förväntas nå upp till. Med ett förnyat fokus inom SDA på DHA och de andliga gåvorna skulle både gemenskap och tillbedjan bli fördjupad. Alla gåvor behövs och är lika viktiga, ingen bör förtigas.
   
   
5. Ellen G White (EGW)
   Kanske är det underförstått mellan raderna ovan att jag ifrågasätter EGW. Jag har inget emot att Ellen White får fortsätta att vara en förgrundsgestalt i historien om SDA:s uppkomst och framväxt, men att hon ska betraktas som profetissa av den dignitet hon nu erkänns vid, är för mig främmande. De senaste årens forskning kring henne borde förringa henne till människa istället för helgon.
   

Finns det då inget som är bra med SDA? Jo då. Fokuset på Bibeln och studiet av den är en bra grund att stå på, bara man inte låter någon annan än DHA tolka Bibeln åt en. SDA’s kritiska hållning till traditionens makt inom de etablerade kyrkorna är också någonting gott. Framför allt så länge man framför kritiken med stor ödmjukhet och med en villighet att även se adventistiska traditioner med kritiska ögon.

Det kan se ut som att jag i mina tankar ovan omkullkastar hela SDA:s existensberättigande genom de förändringar jag skulle vilja se. Ser man det i ett historiskt perspektiv är det säkert så, men frågan är om det historiska perspektivet är det viktigaste? Själv tycker jag att trovärdigheten är viktigare. Jag ser hellre en kyrka som gör upp med sitt förflutna, följer Bibelns undervisning och som ser andra kyrkor som en del i Guds stora församling - hellre det än att benhårt hålla fast vid det som varit. Ingen kyrka kan åstadkomma någon egentlig tillväxt utan trovärdighet, och tillväxt är väl det vi som kristna längtar efter, eller? Själv längtar jag efter att Guds rike ska bryta fram med kraft - i mitt liv, i min församling och i hela världen!

Martin

Ekumenikerna Paulus och Petrus

Gal 1:6-2:14 fångade mitt intresse i morse. Paulus är tydlig med hur han har fått evangeliet: "Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus." (1:12, min kursivering). Vidare redogör han ganska detaljerat om sina möten med apostlarna, "dessa som ansågs vara pelarna" (2:9); Petrus tre år efter omvändelsen, och på nytt fjorton år efteråt. Paulus understryker att han inte har haft mycket kontakt med Petrus & co. "Det enda de hade hört [om mig] var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'" (1:23)

Vid mötet i Jerusalem (2:1-10) markerar Paulus å ena sidan och Jakob, Petrus och Johannes å andra sidan att de alla har samma tro och samma mål: att föra evangeliet vidare, Paulus till hedningarna, och Petrus till judarna. På det praktiska planet initeras ett samarbete: hjälpen till de fattiga.

Denna enighet fungerar inte alltid helt gnisselfritt; Paulus och Petrus har divergerande åsikter, och den kanske inte alltid så diplomatiske Paulus läxar upp Petrus offentligt (2:11-14). Och Petrus kommenterar i ett av sina brev att teologen Paulus ibland är lite svår att förstå (2 Pet 3:15-16).

Jag fascinerades av att den kristna kyrkan har två av varandra delvis oberoende rötter: Petrus lärjungaskap med Jesus, och Paulus möte med Kristus på Damaskusvägen. Men dessa två har samma Herre och samma mål. Dessa två räcker varandra händerna. De har delvis olika målgrupper (även om ju Paulus emellanåt kommunicerar evangeliet till judar, och Petrus till hedningar). De samarbetar om en del praktiska frågor. Det är inte alltid helt gnisselfritt. Men tillsammans blir de en kraft som förändrar världen och evigheten!

Det är kanske lite att ta i att kalla Paulus och Petrus för ekumeniker, men det gör ju sig bra som en lite provocerande bloggrubrik :-)  Men deras enhet i mångfald är ett föredöme för alla moderna, bibeltrogna kristusefterföljare.