Häromdagen tittade jag på en gudstjänst som live-streamades från en svensk adventkyrka. I de publikbilder som TV-kameran fångade kunde jag se flera för mig bekanta ansikten, och det var ju trevligt i sig.
Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström…
Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?
Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats – man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.
Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström…
Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?
Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats – man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.
Inlägg
3 kommentarer:
Mycket bra förslag!
Tänker mig en utveckling av frågan kring varför vi - och de flesta kristna kyrkor sysslar med TV/radio-sändningar i missionssyfte. Det är givetvis många goda syften och aspekter på detta. Men man frågar sig VAD det är vi vittnar om via media? Är det kunskap om frälsning (via den sanna tolkningen av bibeln och profetiorna)? Är det hur Gud verkar i gudstjänsten (genom under och av glädje gråtande karismatiska människor)? Är det ett medel att "nå ut" till hela världen (på ett bekvämt sätt så man själv slipper sätta sig i båten)?
Eller är det den relationsbaserade mission Jesus verkar ha föredragit, den modell vi ska tänka på? I så fall är massutsändning via media långt från orginalet.
Kanske gudstjänsten är den plats vi söker upprättelse och inspiration i en trygg och harmonisk miljö långt från det offentliga (att söka Gud i stillhet och inte mitt på torget).
Det kristna media borde visa i så fall, är det som Gud gör med människor när dom agerar i tro UTANFÖR kyrkdörren - och då i synnerhet frukterna av detta arbete, inte några egotrippade hjälteporträtt.
ne: Det är en mycket bra fråga du tar upp!
Förkunnelse, kerusso på grekiska, är förvisso en del av kyrkans gudagivna uppdrag, med betoning på en del. Det som är essensen i den kristna församlingen är koinonia, som betyder (intim) gemenskap, syftande på nära gemenskap med både Gud och varandra (se t.ex. Apg 2:42 och 1 Joh 1:3).
Kerusso är enkelt, koinonia är svårt... Kyrkan har under årtusendena tenderat att glömma koinonia. Dagens bruk av massmedier är mestadels en upprepning av historien. Massmedier kan möjligen vara till hjälp i kerusso, men är ett trubbigt instrument för koinonia.
Skicka en kommentar