Adventism 3.0

Vad är adventistiskt i evangelisk-progressiv adventism? Eller är evangelisk-progressiv adventism bara (vaddå bara?) någon slags allmän kristendom?

Skulle jag ge ett idealistiskt svar på det skulle jag hänvisa till den nytestamentliga församlingen, och säga att där hittar vi förebilden. Och så skulle jag tillägga att dagens förgrenade kyrklighet inte är Guds A-plan.

Men, nu står vi där vi står, med 2000 års förgreningar från vinstocken. Låt mig därför besvara frågan genom att skissa på några bärande element i "adventism 3.0"; en adventism som inte retirerar till pionjärtiden, och en adventism som inte heller trampar runt i den institutionalisering som skedde c:a 1915-1980, utan som kan vara "present truth" i 2000-talet.

Evangelisk och med Kristus i centrum. Jesu liv, död och uppståndelse: detta, och endast detta, är den verkliga kärnan. Adventismen skulle behöva ännu tydligare positionera sig i en evangelisk, kristuscentrerad fåra.

Bibelrotad. SDA kallar sig ibland för "Bokens folk", och det är en epitet jag gärna bär. Dock inte i meningen att Boken, dvs Bibeln, är ett tillhygge, och inte heller i meningen att vi kan nöja oss med att lägga våra färdiga tolkningsraster på Boken, eller att våra trossatser och tolkningar utgör en god sammanfattning av Boken. Nej, Bibeln ska istället vara en näringsrik mylla som vi gräver i, och ändå är rotade i. Ett ständigt läsande, sökande och brottande är normaltillståndet; en attityd att Han som inspirerade författarna också inspirerar läsaren idag, med samma livgivande Ande; att det finns utrymme för korrigeringar och nya upptäckter. Konkret skulle detta kunna betyda t.ex. att kl 10 på lördag finns inte bara en studiegrupp med ett ämne, utan många grupper med många ämnen. Och kanske också att det inte bara erbjuds bibelstudium, utan också grupper för bibelläsning, bibelrecitation, bibelmemorering, bibelmeditation, bibeltillämpning... Det skulle sannolikt också innebära att Generalkonferensens möten vart femte är skulle ägna mycket mer tid åt att modifiera trossatserna än åt att finputsa "Church Manual"!

Hoppet om Jesu återkomst. Den stora övergripande berättelsen om varifrån och varthän måste bevaras levande. Med Paulus ord: "gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" (1 Kor 15:19, min kurs.). Att göra gott i världen här och nu är en oskiljbar del av att följa Kristus, men den slutliga segern över ondskan vinns av Kristus, inte av de kristna. Betoningen måste ligga på det glädjande, hoppfulla och segervissa i Jesu återkomst; inte på tidstecken och vilken ytterligare ondska och hemskhet som världen måste genomlida innan det är dags.

Sabbaten. Vilodagen kan vara en av adventismens bästa bidrag - om det inte görs till ett apokalyptiskt-legalistiskt trohetstest, utan tas från en helt annan utgångspunkt: Vilodagen gavs till människan i tidernas början, tusentals år innan lagtavlorna på Sinai. "Sabbaten är till för människan" sade Jesus själv (Mark 2:27). I den globaliserade stressens tidevarv är sabbatens vila ett radikalt och befriande koncept! (Det gör lite ont när jag i Dagen läser om hur sabbatsfirande är en växande trend, men adventister verkar inte gå i täten för den trenden...)

Trohet till Gud. Adventismen ser traditionellt sig som ett folk som är troget Gud. Gärna det - om troheten förstås rätt. Men istället för att hållandet av Guds bud som definition av denna trohet vill jag hellre basera trohetsidealet på den bibliska bilden av äktenskapet, där Kristus är brudgum och församlingen är brud. Jag varken upprätthåller eller demonstrerar min trohet till min fru genom att följa några yttre föreskrifter. Min trohet uttrycks heller inte främst genom att jag gör vad min fru säger åt mig att göra. Nej, en relationsbaserad och relationsorienterad trohet har andra kvalitéer... Exempelvis är den mer dynamisk: den rymmer Jakobs brottning med Gud, den rymmer Davids dikeskörningar, den rymmer Petrus impulsivitet. Och den lägger inte fokus på ett kollektivt yttre, utan på ett individuellt inre; den tillåter de starka att äta vad som helst och de svaga att bara äta grönsaker, i trygg förvissning om att min medbroder/medsyster "faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt" (Rom 14:1-4). En sådan trohet skulle kunna resultera i att nästa generations Dallas Willard och Richard J. Foster är adventister, inte kväkare!

Omsorg om hela människan. En helhetssyn på människan är något vi gärna stoltserar med. Samfundets arbete med hälsa, utbildning och bistånd genom ADRA är något vi gärna framhåller - men i västvärlden har vi stagnerat i denna holistiska omsorg. (Jag ser avvecklingen av samfundets hälsoinstitutioner i Sverige som symptom på denna stagnation.) Vi pratar fortfarande blodtryck, trikiner i griskött och vegetarisk kost, men har inte insett att samhället har hunnit ikapp oss i många av dessa frågor. 2000-talets behov i form av ensamhet, social ohälsa, existentiella frågor, familjeseparationer m.m. - vad gör vi faktiskt åt det?

Mer skulle kunna sägas, men det får räcka för nu. Har du några tankar om en "adventism 3.0"? Eller är dagens version bra som den är? Kommentera gärna!