En bild om evangelisation som jag hört är denna: Världen är som ett stormigt hav där ett skepp har förlist. Människor simmar omkring i det stormiga havet och är på väg att gå under. Kyrkan är som en livbåt, och vårt kristna uppdrag är att rädda så många människor som möjligt in i vår livbåt. (Och de räddade människorna får tåla att eventuellt få sig en skråma därvid, förmodar jag.)
Låt mig få prova en annan katastrofliknelse: Evangelisation är snarare som när man förbereder sig för en översvämning; man bygger vallar, staplar sandsäckar, man hjälps åt. Man vill inte bara rädda människorna, utan också deras hem, deras fotoalbum, deras möbler, deras hundar och katter, deras gator, kvarter och städer.
I båda fallen vill man rädda människor, men det finns en skillnad mellan bilderna. Skillnaden stavas individualism. Sedan upplysningens dagar har vi utvecklat en starkt individualistisk syn på tillvaron. Det är individen som står i centrum.
Joh 3:16: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som de upplysningens barn vi är läser vi texten individualistiskt, och lägger gärna betoningen på den andra halvan av texten: "var och en som tror". Individens tro och räddning står i centrum. Och då utvecklar vi också den första bilden: evangelisation handlar om att rädda individer som guppar omkring i det stormiga havet.
Den grekiska texten i Joh 3:16 är intressant: "Så älskade Gud kosmos att han gav den sin ende son..." Jag antar att Jesus hade kunnat säga: "Så älskade Gud alla människor..." eller "så älskade Gud varje människa...". Men nej, han sade "så älskade Gud kosmos". Samma grekiska kosmos förekommer t.ex. i Joh 1:10: "Han var i kosmos, och kosmos hade blivit till genom honom..."
Jag provar att läsa Joh 3:16 med betoning på den första halvan. "Så älskade Gud världen (kosmos)..." Tänk om Gud inte är så individualistisk som vi upplysta (?) moderna människor tror? Tänk om den värld Gud älskar och vill rädda består av mer än bara individer? Tänk om Gud inte bara är intresserad av att rädda herr Andersson, fru Andersson, dottern Andersson och sonen Andersson var för sig, utan om Gud vill rädda familjen Andersson? Och tänk om Gud inte bara vill göra sonen Andersson till medborgare i sitt rike, utan också göra sonen Anderssons garagerock till en del av sitt rike, liksom Han vill göra herr Anderssons fotointresse och fru Anderssons underbara jordgubbstårta till en del av sitt rike? Tänk om Gud inte bara älskar 9253675 individer i Sverige, utan nationen Sverige?
Om Gud tänker lite mer kollektivt (eller hur vi nu ska uttrycka det) kanske vi anar lite mer om t.ex. varför Gud kunde utvälja en etnisk grupp till sitt folk i GT, eller hur hela hushåll kunde bli omvända i NT (Cornelius i Apg 10, fångvaktarens i Apg 16, Stefanas i 1 Kor 16:15). Kanske är det bara vår moderna individualism som gör dessa "kollektiva" fenomen svårförståeliga för oss?
Min aning är att vi är mer påverkade av den moderna individualistiska tidsandan än vi själva riktigt är varse om, och att det påverkar vår läsning och tillämpning av Guds ord. Det sätter sina spår i t.ex. hur vi ser på evangelisation. Är evangelisation bara att få en människa att "ta beslutet" och få sin ändalykt in i evigheten, eller är det möjligtvis en lite mer komplex process som också omfattar dels människans relationer (och därmed också fler människor!), och dels människans livsmiljö? Engagemang i och påverkan av samhället, t.ex. genom ideellt, socialt eller politiskt engagemang, kanske är ett (rätt!) sätt att älska världen, liksom Gud älskar världen.
Jag vet inte riktigt vart denna tanke leder oss, eller om jag ens är på rätt spår. Men en början kan vara att läsa hela Joh 3:16, utan att halka ner vare sig i individualismens dike eller i universalismens dike.
Inlägg
3 kommentarer:
Well - Jesus gav sitt liv för att alla människor i alla tider skall bli frälsta. Det klargör Bibeln väldigt tydligt som du mkt riktigt påpekar i Joh 3:16. Samtidigt blir vi inte kollektivt frälsta - varje människa måste ha en personlig och överlåten relation med Jesus. Det är en intressant tanke med familjen - även om det inte utesluter den individuella räddningen. Med tanke på vad/vilka som kommer in i Guds rike är det fortfarande enbart människor som älskar Gud och därmed lever i överstämmelse med hans kärleks lag. Jag tror inte att vi kommer att sakna några av våra världsliga ägodelar när Jesus kommer. Visst - jag tror att våra "skills" - det som vi tyckt om att göra här på jorden och som naturligtvis är gott - att det följer oss ända in i himlen. Gud skulle aldrig avprogrammera vår hjärna/sinne även om han kommer att omskapa våra kroppar. Jag tror för min del att vi kristna inte skall syssla med politik - inte ens rösta på något parti bara pga att ingen kristen med gott samvete fullständigt kan stå bakom allt vad de enskilda partierna står för. Gud vet allt och har all makt att leda utvecklingen så att det främjar hans verk och syfte. Vår uppgift är att leda människor till Kristus - naturligtvis utesluter detta inte att vi tex kan hjälpa till med bra miljötänkande och agera utifrån det eller stödja kampen/upplysning mot användandet av tobak, narkotika(kaffe) och alkohol...etc.etc.
Anonym skriver. ” Well - Jesus gav sitt liv för att alla människor i alla tider skall bli frälsta. Det klargör Bibeln väldigt tydligt som du mkt riktigt påpekar i Joh 3:16.”
Jag vilja kommentera ang. försoning, vilket ovanstående ord har en koppling till..
Hur man ska leva för att möjliggöra för Skaparen I Hans nåd ska förse med kipur – försoning – finns skrivet i Tanakh (den judiska Bibeln); och undervisades av Ribi Yehoshua. Ribi Yehoshua (Mashiakh; Messias) från Nasaret undervisade i enlighet med Tanakh den enda vägen för att få gemenskap med Skaparen.
http://www.netzarim.co.il
Anders Branderud
Som jag skrev i blogginlägget vet jag inte riktigt vart denna tanke tar oss. Jag är fortfarande en sökare och en lärjunge, inte en mästare...
Ytterst är det enbart individer som får evigt liv. (På vilka grundvalar individens öde avgörs överlåter jag med varm hand åt Gud.) Mina funderingar rör snarare det "metodologiska" vad gäller evangelisation, och ett försök att se om osunt världsligt tankegods (i form av modernistisk individualism) har smugit sig in.
Vad gäller politiskt engagemang så kan man se olika på det. Johannes Döparen sade aldrig åt soldaterna att sluta vara soldater, och vi läser aldrig om Kornelius byte av yrke. Detta trots att den romerska armén som organisation säkerligen gjorde saker som en kristen med gott samvete inte kunde stå för. Samma kan sägas om Daniel och de politiska system som han icke desto mindre var djupt engagerad i. Och i vårt eget samfund råder också en tvehågsenhet: Politisk aktivism på "gräsrotsnivå" ses med viss skepsis, samtidigt som vi gärna skriver om t.ex. Jamaicas statschef som är adventist.
Skicka en kommentar