Att veta det viktigaste

Pastor G håller i "barnens stund" i kyrkan i samband med gudstjänsten, och intervjuar barnen.
Pastorn: Vilken skostorlek har din mamma?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vad hette din mammas bästa lekkompis när hon var liten?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vilket år gifte sig din mamma och pappa?
Barn 1: Vet inte.

Pastorn vänder sig nu till ett annat barn.
Pastorn: Vad har din pappa för skonummer?
Barn 2: Vet inte.
Pastorn: När tog din pappa sin examen?
Barn 2: Jag vet inte.
Pastorn: Vad heter din pappas chef?
Barn 2: Jag vet inte.

Och så vänder sig pastorn till ännu ett barn.
Pastorn: Hur gammal är din pappa?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Hur gammal är din mamma då?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Vilken skola gick din mamma i?
Barn 3: Vet inte.

Nu vänder sig pastor G till det första barnet igen:
Pastorn: Vad gör din mamma om du ramlar och slår dig?
Barn 1: Hon tröstar mig.
Pastorn: Och du då, vad gör din pappa om du ramlar och slår dig?
Barn 2: Han blåser och tröstar mig.
Pastorn: Vad är det roligaste att göra tillsammans med mamma?
Barn 2: Spela Uno.
Barn 3: Klä på dockorna.
Barn 1: Sjunga och baka kakor.
Pastorn: Tycker ni om mamma och pappa?
Barnen, i kör: Ja!
Pastorn: Tycker mamma och pappa om er?
Barnen, åter i kör: Ja!

Ett barn vet inte allt om sina föräldrar. Det kanske finns andra som vet mer. Men det gäller att veta det väsentliga om sin Fader!

Tack till pastor G för en träffsäker barnens stund. Återgivningen är inte ordagrann; den återger endast essensen.

Vad är "andligt liv"?

I dagarna gör samfundet en liten enkät bland oss medlemmar om personlig andlighet. Om du som är medlem inte har gjort den i församlingen redan, gör den gärna på samfundets hemsida senast 12 november!

Initiativet är bra. Det är bra att vi försöker konkretisera detta med "andlig tillväxt", "det andliga livet", eller vad vi nu kallar det. Jag har själv i mitt församlingsengagemang brottats med liknande frågor. Andra har också brottats med dem. Ett av de mer kända exemplen är Reveal, ett material som delvis finns på svenska.

Men någonstans djupt inom mig gnager en fråga: Vad är "det andliga livet" - egentligen?

Vid ett tillfälle var församlingsstyrelsen på planeringshelg. Vi satte upp mål, vi försökte göra målen konkreta, mätbara osv. Det blev ett antal mål som kunde mätas genom "aktiviteter" av olika slag: Bön, bibelläsning, deltagande i församlingens verksamhet, givande, engagemang i behövande, andliga samtal med icke-troende, etc... Men så ställde någon frågan: Säger alla dessa "aktiviteter" något om hur det verkligen står till inombords? Är det inte så att man kan delta och göra allt detta, men utan att växa andligt?

Det blev en stunds eftertänksam tystnad. Vi insåg alla att frågeställaren var något på spåren.

Vad är "andligt liv" eller "andlig tillväxt"? Jag kan inte påminna mig om att ha hört någon ens försöka definiera begreppet. Det synes dock som att användarna av begreppet (inklusive jag själv) definierar bön, bibelläsning, erfarenhet av Guds närvaro o.dyl. som en del av detta.

Rimligen bör det "andliga livet" påverka det vi gör under dygnets timmar. Jag tror absolut att mätningar av våra yttre "aktiviteter" säger en del om vårt inre. Men säger det hela sanningen, eller finns det mer under ytan? Riskerar vi att missa något väsentligt om vi bara mäter det yttre? Finns det en risk att vi 2000-talets kristna är så influerade av modernt upplysningstänkande att vi bara ser det som går att mäta och väga?

Eller det omvända: Är jag så postmodernt och relativistiskt influerad i mina tvivel om mätandet av det yttre, att jag kastar ut barnet med badvattnet? Om vi ignorerar det yttre, om vi slutar mäta och väga våra "aktiviteter", reducerar vi då det andliga livet till en enbart subjektiv upplevelse?

Jag (och andra) vill höra vad du tycker, så kommentera gärna detta inlägg. Vad säger enkäten och frågorna? Finns det frågor i enkäten som du saknar? Har du förslag till en "progressiv" definition (vad det nu är...) av "andlighet", "andligt liv", "andlig tillväxt"?

Daniel, Jesus och Goldstein

Hade idag förmånen att lyssna på en av Adventkyrkas teologiska ledare på besök i London. Clifford Goldstein har närmat sig adventismen från ett judiskt sammanhang och har skrivit flera böcker, bl.a. om teologin utifrån Danielsboken och bilderna som leder till den historiska 1844-teologin. Goldstein hade som huvudtema profetian om bildstoden och de fyra rikena i Daniel kapitel 2 som beskriver gudsrikets slutliga seger vid Jesu återkomst. Goldstein menar att uppfyllelsen av fyra av profetians förutsägelser (riken som skall uppstå och falla) blir ett starkt "bevis" för att även det femte påståendet - upprättandet av ett evigt rike är trovärdigt.

Denna bild av framtiden är inte ny för adventismen och ger ett tryggt hopp för de som tror att Gud har en god och slutgiltig lösning för världens problem. Men jag slogs av en tanke att det saknades något, nämligen perspektivet hur Jesus och de skriftlärda på Jesu tid tolkade Danielsboken. Dessutom saknade jag den evangeliska utgångspunkten att Dan 2 också pekar på gudsrikets inledande uppbyggnad som fullbordades genom Jesus första ankomst. Det är uppenbart att Jesus använde begreppet gudsriket/himmelriket i många olika sammanhang. Vi hittar det i flera liknelser som innehåller den etiska/praktiska kod som kännetecknar Guds eviga rike, men också ger exempel för det dagliga praktiska livet. Det finns goda skäl att tro att Jesus väl kände till Daniels bild av det kommande riket i Daniel 2. Att han aktivt predikade att ge det ett adekvat innehåll - med en inledning redan där och då. Förståelsen av Jesu undervisning om Gudsriket blir därför, i ett evangeliskt perspektiv, helt avgörande för att se en mer komplett bild av Danielsboken.

Fick tillfället att i en frågestund ställa frågan om Jesu perspektiv utifrån Daniel och gudsriket till Goldstein på min stapplande engelska. Svaret kändes avvaktande och oförstående, antingen beroende på min språklig otydlighet, eller att gudsrikesbegreppet enligt nutida evangelisk teologi är ett outforskat område för Goldstein i det sammanhang han kommer från.

Jag är ingen expert i teologi, men tror att en god evangelisk utgångspunkt är att, där det är möjligt, tolka Bibeln utifrån den undervisning och bildspråk Jesus gav, som den judiske rabbi han var. Därför behövs det fler teologer och goda förebilder inom adventkyrkan med det perspektivet. Min fråga till Goldstein blir då- jag är nyfiken på dina tankar och erfarenheter som lärjunge till den store rabbin - Jesus.

Don Quijote möter den billiga nådens väderkvarnar

Emellanåt händer det under bibelstudietimmen att någon börjar argumentera mot den "billiga nåden". Jag undrar: vilken imaginär fiende bekämpar de?

Jag har nämligen aldrig hört någon förkunna "billig nåd", varken någon adventist eller någon annan kristen. Aldrig. Jag har aldrig läst någon kristen författare som förespråkat "billig nåd". Aldrig. (Och då har jag ändå läst ett ansenligt antal andliga böcker i mitt liv, varav flertalet av icke-adventistiska författare.) "Billig nåd"-förkunnelse förekommer säkert någonstans på planeten, men att påstå att det är ett generellt fenomen är ungefär lika korrekt som att utifrån David Koresh och Waco-tragedin dra slutsatsen att alla adventister är skjutglada sexgalningar.

I bästa fall kan man betrakta kampen mot "billig nåd" med ett medlidsamt leende, ungefär som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna som han trodde var jättar.

Men i värsta fall finns här en synd som vi måste ta itu med: Synden att bära falskt vittnesbörd om vår nästa. Undertonen i kampen är ofta att "billig nåd" är något som förkunnas i andra kristna kyrkor. Men som sagt: Jag har aldrig hört sådan förkunnelse. Och de som har sin bakgrund i andra kristna kyrkor säger samma sak.

Om man hävdar att sådan förkunnelse förekommer är man skyldig att ge belägg för sitt påstående. Annars bör man tiga. Och den som anser sig vara en försvarare av Guds lag bör därvid noga betänka det nionde budordet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa." (2 Mos 20:16).

Sluta sprida myten om "billig nåd"-förkunnelse om du inte har belägg för det! Minns vad Mästaren sade: "Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas." (Matt 12:36-37)

Ty så älskade Gud kosmos

En bild om evangelisation som jag hört är denna: Världen är som ett stormigt hav där ett skepp har förlist. Människor simmar omkring i det stormiga havet och är på väg att gå under. Kyrkan är som en livbåt, och vårt kristna uppdrag är att rädda så många människor som möjligt in i vår livbåt. (Och de räddade människorna får tåla att eventuellt få sig en skråma därvid, förmodar jag.)

Låt mig få prova en annan katastrofliknelse: Evangelisation är snarare som när man förbereder sig för en översvämning; man bygger vallar, staplar sandsäckar, man hjälps åt. Man vill inte bara rädda människorna, utan också deras hem, deras fotoalbum, deras möbler, deras hundar och katter, deras gator, kvarter och städer.

I båda fallen vill man rädda människor, men det finns en skillnad mellan bilderna. Skillnaden stavas individualism. Sedan upplysningens dagar har vi utvecklat en starkt individualistisk syn på tillvaron. Det är individen som står i centrum.

Joh 3:16: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som de upplysningens barn vi är läser vi texten individualistiskt, och lägger gärna betoningen på den andra halvan av texten: "var och en som tror". Individens tro och räddning står i centrum. Och då utvecklar vi också den första bilden: evangelisation handlar om att rädda individer som guppar omkring i det stormiga havet.

Den grekiska texten i Joh 3:16 är intressant: "Så älskade Gud kosmos att han gav den sin ende son..." Jag antar att Jesus hade kunnat säga: "Så älskade Gud alla människor..." eller "så älskade Gud varje människa...". Men nej, han sade "så älskade Gud kosmos". Samma grekiska kosmos förekommer t.ex. i Joh 1:10: "Han var i kosmos, och kosmos hade blivit till genom honom..."

Jag provar att läsa Joh 3:16 med betoning på den första halvan. "Så älskade Gud världen (kosmos)..." Tänk om Gud inte är så individualistisk som vi upplysta (?) moderna människor tror? Tänk om den värld Gud älskar och vill rädda består av mer än bara individer? Tänk om Gud inte bara är intresserad av att rädda herr Andersson, fru Andersson, dottern Andersson och sonen Andersson var för sig, utan om Gud vill rädda familjen Andersson? Och tänk om Gud inte bara vill göra sonen Andersson till medborgare i sitt rike, utan också göra sonen Anderssons garagerock till en del av sitt rike, liksom Han vill göra herr Anderssons fotointresse och fru Anderssons underbara jordgubbstårta till en del av sitt rike? Tänk om Gud inte bara älskar 9253675 individer i Sverige, utan nationen Sverige? 

Om Gud tänker lite mer kollektivt (eller hur vi nu ska uttrycka det) kanske vi anar lite mer om t.ex. varför Gud kunde utvälja en etnisk grupp till sitt folk i GT, eller hur hela hushåll kunde bli omvända i NT (Cornelius i Apg 10, fångvaktarens i Apg 16, Stefanas i 1 Kor 16:15). Kanske är det bara vår moderna individualism som gör dessa "kollektiva" fenomen svårförståeliga för oss?

Min aning är att vi är mer påverkade av den moderna individualistiska tidsandan än vi själva riktigt är varse om, och att det påverkar vår läsning och tillämpning av Guds ord. Det sätter sina spår i t.ex. hur vi ser på evangelisation. Är evangelisation bara att få en människa att "ta beslutet" och få sin ändalykt in i evigheten, eller är det möjligtvis en lite mer komplex process som också omfattar dels människans relationer (och därmed också fler människor!), och dels människans livsmiljö? Engagemang i och påverkan av samhället, t.ex. genom ideellt, socialt eller politiskt engagemang, kanske är ett (rätt!) sätt att älska världen, liksom Gud älskar världen.

Jag vet inte riktigt vart denna tanke leder oss, eller om jag ens är på rätt spår. Men en början kan vara att läsa hela Joh 3:16, utan att halka ner vare sig i individualismens dike eller i universalismens dike.

Konferens och utveckling?

Adventistsamfundet har den sista helgen i juni sin valkonferens på Ekebyholm utanför Rimbo. Konferensen återkommer vart fjärde år och är en del i den demokratiska process som samfundet ingår i. Församlingar runt om i Sverige väljer delegater som tillsammans med pastorer och tjänstemän ska besluta i ett antal frågor inför den kommande mandatperioden. Det handlar om val av ledare, placering av pastorer, ekonomiska prioriteringar och omstyrningar, stadgefrågor och givetvis hur arbetet ska fokuseras och bedrivas. Att vara en del i denna demokrati handlar alltså om att bli utsedd till delegat, vilket inte alltid är enkelt av praktiska skäl (vem säger "hallå - välj mig - jag är den ni bäst behöver") och blir en fråga om kvotering vad gäller kön/hudfärg/åsikt. Enskilda personer och grupper kan lägga fram motioner, men processen är lång till beslut och måste i större frågor lyftas till de överliggande hierarkierna, vilket kan innebära att en fråga tar drygt 10 år att genomföras. Man kan säga att detta ger ett gott skydd för kyrkans tradition enligt den gamla successionsprincipen som känneteckar den traditionella kyrkorörelsen, men kanske inte den smidigaste dynamiken för snabba beslut.

Givetvis finns en stor ödmjukhet och vilja att lyssna till Den Helige Ande för att genomlysa alla beslut i den traditionella processen, men som representant för denna blogg ser jag att vårt sammanhang, nätdialog och postmodernism skapat nya vägar för dialog, andlig inspiration, förändring och beslut.

Om än de frågor vi diskuterat på denna blogg kommer upp eller inte, så är det ändå ingen tvekan att det på sikt kommer att ge eko. För er som följt denna blogg och är aktiv som delegat kan ni förhoppningsvis hitta frågor på konferensen som är värda att ge stöd i en progressiv riktning medan andra frågor kan läggas åt sidan. Vi tror att några viktiga frågorna för Adventkyrkan framöver handlar om:

• Att göra Jesus känd som den livsförvandlade inspirationskälla Han är.


• Utveckla församlingar som uppmuntrar till att leva det goda livet, se alla som likvärdiga oavsett lynne och förmåga att uttala sin tro med de rätta andliga termerna. Utgår från det positiva och det som fungerar hellre än att stå i försvar och sprida misstro. Omsorg och kärlek är de ledande kännetecknen. Vi tror på små, nära dynamiska cellförsamlingar där närhet och relation till andra kristna i Sverige är en självklarhet samtidigt som vi tar vara på Adventkyrkans konstruktiva tradition.


• Ett allt större engagemang för svaga och utsatta i samhället. Här finns potentiella människor i behov direkt i anslutning till kyrkdörren, men vi kan inte heller blunda för den miljard människor som svälter i världen. Den mest övertygande evangeliska insatsen är en hjälpande hand. Den kan aldrig ifrågasättas och ger ett bestående intryck - varför gjorde du detta mot mig?


• Ett trovärdigt engagemang för en hållbar ekonomi och ekologisk utveckling är en nödvändig fråga på den kyrkliga agendan.

Om dessa exempel på frågor är värda en diskussion inom Adventkyrkan, i dess församlingar eller konferens har vi en framtid som kyrka. Detta kan och måste ske med en brinnande Jesustro att Han kan göra skillnad, att Han gör sitt Ord synligt i Sverige idag genom Adventkyrkan som en av sina kyrkor. Som progressiv behöver vi inte bevaka det förflutna eller dess traditioner, vår uppgift är att ge det eviga evangeliet sin adekvata placering i nuet.

En ex-adventist reflekterar

En målsättning för en progressiv adventistblogg är att lyssna och återkoppla till så många olika röster som möjligt som berör oss. Det finns en trend idag att personer lämnar adventismen, inte för att man tappat sin tro, men för att man av olika anledningar hittat alternativ man tycker fungerar bättre. Vi vill lyfta fram sådana tankar för att kunna vara självkritiska, bättre förstå oss själva och bättre hitta en progressiv väg framåt. Resultatet blir förhoppningsvis en dialog som utvecklar vår roll som evangeliets bärare. Inlägget nedan är skrivet av Martin C från Örebro utifrån frågan vad som var avgörande för hans beslut att gå vidare och lämna Adventkyrkan (Sjundedagsadventister, SDA) bakom sig.

Jag fick för ett tag sedan en förfrågan om att skriva lite om vilka förändringar som hade behövts för att jag skulle valt att stanna kvar inom SDA (jag lämnade för snart 4 år sedan).
Jag kan här bara ge en kort översikt över detta ämne och jag får kanske anledning att återkomma med lite fördjupningar i en del frågor i senare blogginlägg.

1. Systematisk teologi
   SDA utgår i sin teologi från tesen att det pågår en strid mellan Jesus och den Onde om människors själar och eviga liv, den s.k. ”Stora striden”. Alla evangeliska kyrkor och samfund jag känner till utgår i sin teologi från tesen att Jesus vunnit en fullständig seger över Satan och synden på Golgata kors. En ändring av SDA:s ställningstagande här hade varit en absolut förutsättning för att jag skulle stannat då jag inte finner stöd för ”den stora striden” i Bibeln. En sådan förändring skulle medföra en i grunden förändrad adventistisk teologi med bl.a. en större passion för Jesus och en förnyad syn på skillnaden mellan gamla och nya förbundet som följd.
   
   
2. Trospunkterna
   Att som SDA ha 28 gemensamma trospunkter, som i teorin ska fungera som gränsmarkörer för om man är innanför eller utanför den adventistiska fållan, fungerar inte i praktiken. Dessutom ifrågasätter jag om det är bibliskt och om det hjälper människor att komma närmre Gud? De 28 trospunkterna bidrar i hög grad till alltför starkt fokus på att ha ”rätt” tro/teologi istället för att sätta fokus på relationen till Kristus. Skulle det inte räcka med 9 centrala trospunkter att samlas i kring: Gud och treenigheten, Guds ord, Fadern, Sonen, den Helige Ande, Dopet, Nattvarden, Andens gåvor, Församlingen?
   
   
3. Nådens betydelse
   Jag tror att en effekt av en systematisk teologi som fokuserar på korset skulle vara att adventister bättre skulle förstå att bara för att man är frälst av nåd så betyder det inte att man har en licens att synda. När man tar emot Jesus som frälsare, förstår djupet av vad det innebär och blir döpt i Den Helige Ande (DHA), så får man en ny inneboende längtan efter att leva ett liv som upphöjer Kristus. Man söker att leva sitt liv i utgivande kärlek och man strävar efter att inte synda, inte för att förtjäna något, utan i tacksamhet över vad Kristus gjort på Golgata kors! Det behövs grundläggande undervisning om nådens innebörd inom SDA, varför inte i bibelstudierna?
   
   
4. Ökat fokus på DHA och en god gemenskap
   I mina ögon står en kristens liv på tre ben. Min läsning och förståelse av Guds ord, direkt vägledning genom DHA och församlingens välgörande gemenskap. Bibelläsningen har ju alltid stått i fokus inom SDA men DHA och andliga gåvor har man närmast varit rädd för eller undvikit, åtminstone de manifesterande gåvorna. EGW:s auktoritet som profetissa har väl starkt bidragit till detta. Gemenskapen i församlingen har definitivt varit skiftande och kanske inte alltid avslappnad och naturlig. I en sann kristen gemenskap får man vara den man är och man blir inte bedömd utifrån en norm man förväntas nå upp till. Med ett förnyat fokus inom SDA på DHA och de andliga gåvorna skulle både gemenskap och tillbedjan bli fördjupad. Alla gåvor behövs och är lika viktiga, ingen bör förtigas.
   
   
5. Ellen G White (EGW)
   Kanske är det underförstått mellan raderna ovan att jag ifrågasätter EGW. Jag har inget emot att Ellen White får fortsätta att vara en förgrundsgestalt i historien om SDA:s uppkomst och framväxt, men att hon ska betraktas som profetissa av den dignitet hon nu erkänns vid, är för mig främmande. De senaste årens forskning kring henne borde förringa henne till människa istället för helgon.
   

Finns det då inget som är bra med SDA? Jo då. Fokuset på Bibeln och studiet av den är en bra grund att stå på, bara man inte låter någon annan än DHA tolka Bibeln åt en. SDA’s kritiska hållning till traditionens makt inom de etablerade kyrkorna är också någonting gott. Framför allt så länge man framför kritiken med stor ödmjukhet och med en villighet att även se adventistiska traditioner med kritiska ögon.

Det kan se ut som att jag i mina tankar ovan omkullkastar hela SDA:s existensberättigande genom de förändringar jag skulle vilja se. Ser man det i ett historiskt perspektiv är det säkert så, men frågan är om det historiska perspektivet är det viktigaste? Själv tycker jag att trovärdigheten är viktigare. Jag ser hellre en kyrka som gör upp med sitt förflutna, följer Bibelns undervisning och som ser andra kyrkor som en del i Guds stora församling - hellre det än att benhårt hålla fast vid det som varit. Ingen kyrka kan åstadkomma någon egentlig tillväxt utan trovärdighet, och tillväxt är väl det vi som kristna längtar efter, eller? Själv längtar jag efter att Guds rike ska bryta fram med kraft - i mitt liv, i min församling och i hela världen!

Martin

Ekumenikerna Paulus och Petrus

Gal 1:6-2:14 fångade mitt intresse i morse. Paulus är tydlig med hur han har fått evangeliet: "Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus." (1:12, min kursivering). Vidare redogör han ganska detaljerat om sina möten med apostlarna, "dessa som ansågs vara pelarna" (2:9); Petrus tre år efter omvändelsen, och på nytt fjorton år efteråt. Paulus understryker att han inte har haft mycket kontakt med Petrus & co. "Det enda de hade hört [om mig] var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'" (1:23)

Vid mötet i Jerusalem (2:1-10) markerar Paulus å ena sidan och Jakob, Petrus och Johannes å andra sidan att de alla har samma tro och samma mål: att föra evangeliet vidare, Paulus till hedningarna, och Petrus till judarna. På det praktiska planet initeras ett samarbete: hjälpen till de fattiga.

Denna enighet fungerar inte alltid helt gnisselfritt; Paulus och Petrus har divergerande åsikter, och den kanske inte alltid så diplomatiske Paulus läxar upp Petrus offentligt (2:11-14). Och Petrus kommenterar i ett av sina brev att teologen Paulus ibland är lite svår att förstå (2 Pet 3:15-16).

Jag fascinerades av att den kristna kyrkan har två av varandra delvis oberoende rötter: Petrus lärjungaskap med Jesus, och Paulus möte med Kristus på Damaskusvägen. Men dessa två har samma Herre och samma mål. Dessa två räcker varandra händerna. De har delvis olika målgrupper (även om ju Paulus emellanåt kommunicerar evangeliet till judar, och Petrus till hedningar). De samarbetar om en del praktiska frågor. Det är inte alltid helt gnisselfritt. Men tillsammans blir de en kraft som förändrar världen och evigheten!

Det är kanske lite att ta i att kalla Paulus och Petrus för ekumeniker, men det gör ju sig bra som en lite provocerande bloggrubrik :-)  Men deras enhet i mångfald är ett föredöme för alla moderna, bibeltrogna kristusefterföljare.

Efterlyses: Evangelisk-progressiva barnberättelser

I gudstjänsterna på många håll brukar man ha en "barnens stund" eller en "barnberättelse" där man vänder sig till de yngre. Det är ett bra inslag.

Men ofta är slutpoängen i dessa barnberättelser något i stil med "vi ska vara snälla mot varandra".  Inte alls alltid, men tillräckligt ofta för att jag vill ta upp det här. Och när jag säger "tillräckligt ofta" menar jag "alltför ofta".

Jag tänker så här: Kyrkans primära uppgift är att förmedla evangelium till mänskligheten, och leda människor till ett liv med Gud. Mänskligheten innefattar också barnen, inklusive de barn som växer upp med kristna föräldrar och i kyrklig miljö. Också dessa barn är förtappade syndare som behöver höra evangelium och ta emot Jesus i sina liv.

Evangelium handlar inte om att vi ska vara snälla mot varandra. När Adam och Eva flyr Gud i Eden så ropar inte Gud: "Adam, var snäll mot Eva". Nej, Guds rop är en längtan: "Adam, var är du?" Det är detta som är evangelium.

Och det är evangelium vi ska förmedla till våra barn. Jag vill utmana alla som håller i "barnens stund" att nöta in nya tankebanor och vanor därvid. Jag har nämligen observerat mer än en gång hur en slags dygdens autopilot lätt tar över kommandot i "barnens stund". Och detta gäller även oss som gärna klistrar etiketten "evangelisk-progressiv" på oss själva. (Vi som föredrar denna etikett bör ju föregå med gott exempel!)

Församlingen är ingen uppfostringsanstalt där vi ska lära barnen dygder, utan en plats där människor kan möta Guds nåd. Dygder är bra, men som vi alla vet: dygder kan inte frälsa någon. Därför efterlyser jag fler barnberättelser där Kristus och evangeliet är i centrum!

PS: Om du har sådana idéer/berättleser på lager, dela gärna med dig av dem som kommentarer på detta inlägg!

Ord, ord, ord

I februarinumret och  majnumret av samfundets tidning Missionären finns ett par insändare där skribenterna ondgör sig över att somliga väljer ordet "räddare" i stället för "frälsare". Även användandet av Bibel 2000 får sig en släng av sleven.

Jag gillar språk och ord (varför skulle jag annars blogga? :-) och jag tycker också att ordens betydelse är viktiga. Men jag blir ändå lite trött på detta idisslande av ord där man menar att det finns vissa svenska, gärna lite ålderdomliga, ord som per definition skulle vara bättre eller heligare.

Dels finns det viktigare ord att idissla. Ett exempel är skillnaden mellan "rättfärdiggörelse" och "helgelse" som folk i våra kyrkor tenderar att blanda ihop i en (o)salig röra. Jag är mycket mer oroad över denna sammanblandning än huruvida man föredrar "frälsare" eller "räddare".

Dels är språk något levande och föränderligt. En god vän till mig frågade sin okristna vän vad hon associerade ordet "synd" med. Svaret blev: "sex". Inte undra på att medelsvensson är ointresserad av att bli frälst (eller räddad) från synd... Vi kristusefterföljare behöver fundera på hur vi återerövrar ordet "synd", alternativt hur vi på ett annat sätt uttrycker vad synd i biblisk betydelse handlar om, och varför vi behöver frälsas/räddas från synden. Hur säkerställer vi att vårt budskap förblir tydligt och begripligt när ordens betydelse ändras?

Dels är det ibland vanskligt att översätta ordens exakta betydelse från ett språk till ett annat. Försök att översätta följande engelska ord till ett svenskt ord som exakt återger det engelska ordets betydelse: substantivet "commitment" eller adjektiven "thorough" eller "appropriate"!

Ord och deras betydelse är viktiga när vi kommunicerar. Men se till att inte svälja kameler och sila mygg!

Adventist aktivister

Det är inte ovanligt med aktivister idag. Populära rättegångar med domslut som fallit under de gångna veckorna har skapat en folk- (läs ungdoms) rörelse i Sverige. Spännande att se var den nya formen av nätdemokrati kommer att landa.

Men det som är ännu mer spännande är att jag idag hittade fram till en adventistblogg Adventist Activism. En snabb titt på bloggen visar ämnen som:

• Microlån via Kiva
• Socialt entreprenörskap
• Engagemang för att bekämpa fattigdom

Ämnen som vi berört på denna blogg.

Med värme i hjärtat upptäcker jag att vi har syskon där ute på nätet som har i grunden samma riktning som vi vill uppmuntra.

God bless You - Seventh-day Adventists for a Better World

Att mala gudsbilden till stoft

Det andra budet av de tio uttrycker ett förbud mot att göra sig en gudabild och tillbe den. I vår tid viftar vi lätt bort detta och säger oss inte tillbe någon gudabild. Eller? Tänk om förbudet inte gäller bara gudabilder av trä eller metall, utan också våra mentala bilder av Gud? Det är skillnad på att tillbe Gud och att tillbe min bild av Gud...

Vilka bilder av Gud bär vi på? Kanske bilden av Gud som vår kosmiske springpojke. Våra böner avslöjar möjligen oss: "Hjälp mig med provet", "välsigna vårt styrelsemöte", "gör så att X blir frisk"... Missförstå mig inte: Vi kan och ska komma till den Allsmäktige med våra önskemål. Men om våra böner till 80% består av sådana önskemål, har vi då börjat tillbe den kosmiske springpojken snarare än Gud själv?

Eller kanske är det bilden av Gud som den oändliga mjukheten. Flanellografbilden av Jesus som bär ett lamm i sina armar, predikandes kärlek som en första århundradets Thomas di Leva. En Gud som agerar krockkudde och lindar in oss i bomull som beskyddar oss från livets hårda törnar. Om tron kommit att huvudsakligen handla om gosighet och trygghet kanske vi har börjat följa flanellograf-Jesus snarare än den levande Kristus.

Eller kanske är det bilden av Gud som likt en sträng bilskollärare kommenterar alla våra fel (och tiger tyst när det går bra). Ja, vi blir onekligen moraliskt bättre människor och duktigare på att ta oss fram på livets vägar med en sådan Gud. Men blir vi lyckligare och kärleksfullare? Är denne stränge bilskollärare någon som vi egentligen vill leva med?

Många fler bilder skulle kunna nämnas... Våra bilder hänger nödvändigtvis inte ens ihop. Gudsförnekaren ser det som ett problem att Gud tillåter ondskan, men är heller inte nöjd om vi börjar tala om Guds dom över det onda. Gudsförnekaren har alltid en gudsbild till hands som är tacksam att förneka, och hon undviker därför mötet med den verklige Guden bakom hennes gudsbilder.

Den troendes gudsbilder kan också hindra mötet med en verklig Gud. Flanellografbilden skymmer Mästaren som välter månglarnas bord och vill åstadkomma en förändring till det bättre. Springpojksbilden begränsar relationen till en affärsmässig nivå: Så länge springpojken gör som vi vill tror vi oss ha en fantastisk relation, men om (när) han vägrar dissar vi honom. Och en bilskollärar-Gud reducerar Fadern till en jurist, eller möjligtvis en livsstilscoach.

Vår strävan att förstå Gud går lätt över i en önskan att kontrollera Gud. Ja, Gud är t.ex. en god Fader som vi kan vända oss till i vår hjälplöshet, bilden i sig är korrekt. Men när vi börjar förvänta oss att Gud (nästan) alltid är som bilden och inget mer, då har bilden övergått från att vara något som hjälper oss att förstå Gud till att bli Gud. Och då bör man göra samma som israeliterna gjorde med guldkalven: Mala den till stoft, och återvända till en verklig Gud. (2 Mos 32:20. Notera att guldkalven var ett brott mot andra budet, inte det första!)

I Daniel 3 läser vi hur Shadrak, Meshak och Aved-Nego vägrar tillbe den gyllene statyn, och de säger till kungen: "Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest." Wow! De hade en bild av att Gud kunde rädda dem, men även om gudsbilden inte skulle visa sig stämma, så skulle de ändå tillbe Gud.

Gudsbilden får aldrig bli vår Gud. Såsom vi människor tillåter oss själva vara människor måste vi låta Gud vara Gud. Också Gud är en person, med vilja, känslor, avsikter, etc. Vi kan inte stoppa Gud i en låda, eller hänga hans porträtt på en vägg. Gud är inte kontrollerbar. Vårt hopp står till att Han är god.

Världen snurrar fortare -

Adventister har en tradition att följa vad som händer i världen. När det fungerar som bäst ger det förutsättningar för att bygga den kristna värdegrunden i det lokala sammanhanget. Som individ, som församling och som samfund.

Men samma händelse kan också ge helt olika vinklingar, naturligtvis inte oväntat med tanke på alla intresseinriktningar som finns i samhället, men onekligen intressant när det förekommer inom ett mindre kristet sammanhang. Ett exempel jag tänker på är G20-mötet som nyligen avslutades i London. Å ena sidan har jag trossyskon som ser en trend mot en enad världspolitik som med ekonomiska medel kommer att bilda ett världssamfund och därmed lägga grunden till en slutlig världsregim som man fruktar ska förtrycka kristna värderingar (exempelvis en fri tillbedjan och efterlevnad av Guds principer). Men en anna sida i samma nyhetsflöde talar om att G20-länderna nu tar ett större ansvar för att bekämpa fattigdomen i världen. Vilka glasögon använder vi? Personligen har jag använt det senare synsättet och t.ex. uppmuntrat nätverk som ONE att arbeta för en bättre situation i världen. I mitt perspektiv som kristen känns det mer angeläget att söka efter, och reagera mot, orättvisor i världen än antaganden om förföljelse och vedermödor riktade mot min individuella frihet. Kämpar vi för andras frihet, kanske vi har vänner den dag vår frihet begränsas.

Jag vill avsluta med ett videoklipp som visar exempel på en värld som snurrar allt fortare. Konsekvenser av en värld där Internet länkar samman människor, en värld där traditionella mönster bryts, där det ske stora omstruktureringar i handel, produktion och utbyte av tjänster.

Väljer vi att se möjligheter - eller hot? Vad tycker du?

Gärningarnas ulv i nådens fårakläder

Ibland här man ungefär följande resonemang:

1. När jag kommer till tro och omvänder mig blir alla mina gamla synder förlåtna i kraft av Jesus korsdöd.


2. Som troende får jag den Helige Andes kraft att vinna seger över synden i mitt liv. Min uppgift är att öppna mig för Anden, och i den kraft Anden ger mig lyda Gud och göra Hans vilja, och på så sätt leva ett rättfärdigt liv.


3. Om jag ändå skulle synda så måste jag ångra min synd och be Gud om förlåtelse, så att jag på nytt blir rättfärdig inför Gud.

Ser du ulven i fårakläder? Det är inte helt lätt; ulven döljer sig skickligt bland de både vackra och sanna orden ovan. Ulven är den människofokuserade gärningläran, dekorerad med nåd, förlåtelse och goda avsikter. Låt oss analysera resonemanget lite.

På (1) finns inget att anmärka. Men vad händer när jag inte vinner seger över synden i (2)? Det kan ju knappast vara fel på Gud eller hans löften. Andens kraft kan det ju knappast heller vara något fel på. Alltså är felet att jag inte har öppnat mig tillräckligt, att jag inte har överlåtit mig fullt. I (3) får vi dock en smula hopp: tack och lov finns ju förlåtelsen, så jag måste be om förlåtelse.

Det låter fint, det låter rätt, det låter kristet. Men notera verben - och notera subjektet: jag. Där någonstans skymtar vargpälsen under fårakläderna: tanken att rättfärdigheten trots allt är beroende av mig: min överlåtelse, min bön, etc.

Jag hörde nyligen någon hävda att när kung David inledde sin affär med Batseba föll han utanför frälsningen, och förblev utanför frälsningen tills han ångrade sig. Davids frälsning skulle alltså ha varit beroende av vad David gjorde: när han syndade var han "utanför", när han bad om förlåtelse hamnade han åter "innanför". Eller för att tillämpa logiken på dig och mig: Det gäller att ha bett om syndernas förlåtelse innan älgen kliver ut framför din bil. Har du gjort det hamnar du i himlen, om inte så...

En sådan förtäckt gärningslära måste vi ta avstånd ifrån. När Kristus dör på korset deklarerar han: "det är fullbordat". Och "syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus" (Rom 6:23). Våra gärningar är aldrig relevanta för frälsningen, inte ens om vi åstadkommer gärningarna med Guds kraft.

Vi kan inte reducera synden till enstaka handlingar; synden är hela människans tillstånd. Vi kan inte reducera Guds nåd till att endast vara ett komplement till vår egen rättfärdighet; nåden är att vi får tillräkna oss Kristus hela rättfärdighet. Vi kan inte reducera livet med Gud till att vara ett ängsligt bevakande av de egna handlingarna; livet är mer än en serie handlingar.

Bibelns bild är att vi är Guds barn. Barnet kan göra saker som är mot föräldrarnas vilja. Barnet kan såra föräldrarna. Men relationen barn-förälder upplöses inte så fort barnet gör fel! Så är det också med vårt förhållande till Gud. Vi förblir i frälsningen även när vi gör fel. Se upp med ulven i fårakläder: gärningsläran som maskerar sig bakom en fasad av godhet och nåd. Utmaningen i den kristna tron är inte att försöka göra rätt saker, utan att helt lita på att vad Jesus har gjort räcker också för mig.

PS: Vad är då gärningarnas plats? Jag tror Jesus uttrycker det bäst i Bergspredikan: "Låt ... ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt 5:16). I den mån gärningarna har betydelse för frälsningen så är det för andras frälsning, inte min.

Min frälsare lever

Den kristna kyrkan har i alla tider använt bilder och liknelser för att beskriva det obegripliga löftet om ett meningsfullt liv. Vad innebär livet Gud vill ge oss, och vad är målet? Vad betyder det som Jesus gjorde på korset? För att förklara vem Gud är kommer bilderna in, bilder som är mer eller mindre bra, som ibland kan misstolkas och leda till pseudosanningar och krav, som t.ex. syndakatalogen. Ibland kan bilderna en person beskriver vara så vanställda att jag direkt kan hålla med att jag inte heller tror på gud - alltså - den gud personen beskriver.

Min fråga är därför - vilken bild har Du av Gud. Hur ser Jesus ut för dig? Vi behöver bra bilder som beskriver Jesus och vad han gör för oss, uttryckta i dagens sammhang på vårt eget språk.

Titta på videon nedan. Den tar drygt 5 minuter, men det är det värt. Berätta vad du tänker och känner.

Gud och hjärnan

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är människans hjärna "programmerad" för att tro på Gud, enligt amerikanska forskningsrön. "Det finns ingen 'Guds-punkt' i våra hjärnor. Istället är den upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag" säger en av forskarna i artikeln. Artikeln refererar också till andra forskningsrön enligt vilka man med t.ex. magnetfält har kunnat framkalla upplevelser av ett högre väsen, en känsla av något övernaturligt.

Som kristen är man inte förvånad. Enligt judisk-kristen världsåskådning är människan skapad till Guds avbild, med syftet att älska Gud. Att det kanske syns i hur våra hjärnor är konstruerade är då nästan självklart.

Gudsförnekare tar gärna dessa rön som bevis på att Gud är enbart ett hjärnspöke, ett resultat av processer i människans hjärna. Den slutsatsen kan man unna sig - bara man är konsekvent! När du läser denna text så aktiveras syncentrum i din hjärna; alltså finns inte denna blogg. Och när gudsförnekaren känner sig törstig så är det bara hans/hennes "törst-centrum" i hjärnan som är aktiverad, och det är därmed bevisat att vatten inte finns!

Det är också lite märkligt hur DN-artikeln snöat in sig på "känslan av en högre makt" som någon slags definition av religiös tro. Utan tvivel kan man ha sådana känslor, och självklart kan de triggas av en reell andlig verklighet (Guds närvaro). För den kristne är dock tron inte bara är en subjektiv upplevelse av något högre, utan den är först och främst baserad på objektiv verklighet, i den historiska personen Jesus från Nasaret.

Även de dagar när Gud känns avlägsen (och oavsett om den känslan är beroende av min hjärna, eller vilka elektromagnetiska fält jag råkar befinna mig i) så är min trygghet i Gud förankrad i något utanför mig själv, i den verkligheten att Gud hellre dog än levde utan mig.

Socialt engagemang - en evangelisk bisyssla, eller..?

Har ibland haft samtal med personer inom adventkyrkan om vårt fokus och syfte. Dialogen har handlat om vad det innebär att stå för begreppet Adventbudskapet eller som det ibland kallas De tre änglarnas budskap. Mitt mål i dialogen har varit att spegla de begreppen mot Jesu ord i Matt 25 som handlar om hur vi till syvende sist ska värderas efter hur vi handlat i förhållande till vår medmänniska. Med andra ord, är det lagen - budorden - eller det gyllen budet - kärleksbudet - som ska driva oss? Missar vi syftet med lagens och profeternas budskap?

Med en blick i backspegeln kan vi se att Adventkyrkan haft ett tydligt engagemang för människors medicinska, mentala, fysiska, andliga och sociala hälsa. För många är hälsohemmen Nyhyttan i Bergslagen och Hultafors utanför Borås välkända begrepp. Där drevs under många år ett jordnära arbete för människor som kunde återfå sin hälsa och ett bättre liv. Efterhand blev tyvärr förändringar i omsorgsystem och landstingspolitik en faktor som till slut lade dessa institutioner i graven. Den gången. Men ska adventismens initiativ att tjäna medmänniskan gå omkull för det? Eller är vi inne i en ny fas där det handlar mer om individuella insatser och andra målgrupper?

Ett exempel på en person jag känner stor respekt för är Sigvard Lundström, en adventistpastor som skolade om sig till socionom och under flera år på 70-talet arbetade bland utslagna människor på Stockholms bakgator. Samma anda har jag upplevt då jag läst om - och träffat - Carl-Erik Sahlberg som gjort Klara Kyrka i Stockholm till en oas för utslagna människor. Impulsen till detta blogginlägg fick jag när jag läste en ledare i Världen Idag skriven av just Sahlberg. Han lyfter fram hur kristna initiativ, t.ex. Teen Challange-konceptet som uppstod i New York med David Wilkinson som grundare, gjort det möjligt att skapa förutsättningar till ett förändrat liv bland narkomaner, prostituerade och alkoholister. Sahlberg efterlyser flexibilitet och pekar på att det svenska välfärdsystemet inte alltid välkomnar kyrkliga-privata engagemang. Konsekvensen blir långa handläggningstider i kontrast till just-in-time initiativ som de kyrkliga initiativen kan stå för.

Här behöver Sverige en ny våg av drivna Jesus ambassadörer som kan stå på de svagas sida i samhället. Litet som stort initiativ, missbrukvård såväl som en deltagande roll i samhälle, skola eller fängelse är några exempel. För svaret på frågan vad evangeliet, profeterna eller lagen pekar på är - omtanke till sin medmänniska. Det är uppfyllelsen av det Gudomliga uppdraget. Där vi ser dessa frukter ser vi evangeliet - de goda nyheterna om Jesus.

Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:11-12

Hur för du adventismens tradition vidare idag - år 2009?

Var tog synden vägen?

För ett tag sedan ledde jag en gudstjänst, och i bönen bad jag ungefär så här: "Gud, vi har inte nått upp till dina ideal, vi har inte ens nått upp till våra egna ideal. Du vet vad det är för var och en av oss, och vi ber: förlåt oss för det. Tack för att vi får ta emot din förlåtelse... "

Det var en enkel bön om förlåtelse, i mycket enkel och fri form. Eller för att använda ett äldre ord: det var en syndabekännelse.

Efter gudstjänsten var det någon som tackade mig specifikt för det, och sade: "Det är inte ofta man får höra det i kyrkan." Jag funderade på det där ett tag. Det är illa. Mycket illa. Människor kommer till kyrkan, men ges inte tillfälle att bekänna sin brist inför Gud, och ta emot förlåtelse?!

'Synd' är måhända ett lite förlegat ord. En god vän till mig frågade en av sina icke-kristna vänner vad hon associerade ordet 'synd' med. Svaret kom snabbt: "synd: jag tänker på sex". Vi kristusefterföljare behöver återerövra ordets verkliga betydelse, eller använda andra ord som bättre uttrycker vad synd är. Grekiskans ord hamartia betyder "att missa målet", ungefär som en bågskytt missar målet. Om gemene man tror att vi förkunnar "Jesus räddar oss från sex" så uttrycker vi evangeliet illa!

I församlingen måste förlåtelsen ha en central plats. Och en förutsättning för förlåtelse är insikten att det finns något att förlåta. Det är detta kyrkan måste kunna sätta ord på, och som vi kanske har missat i vår iver att vara relevanta och distansiera oss från gångna tiders överdrivna moralpredikande.

Jag pläderar inte för ett återinförande av någon syndakatalog. Jag pläderar inte för (själv)rättfärdiga predikningar där vi talar om för andra hur de ska leva. Men hos varje människa finns en intuitiv erfarenhet om att vi kommer till korta inför de ideal av godhet som finns någonstans inom oss, att vi likt darrhänta bågskyttar missar målet. Det är detta som måste kläs i ord, bekännas och förlåtas.

I Svenska kyrkan ber man (eller åtminstone gjorde man det förut) med följande ord. Läs orden, och låt dem sjunka in. Jag är inte särskilt liturgiskt eller poetiskt lagd, men jag måste medge att dessa århundraden gamla ord uttrycker en sanning som vi frikyrkliga kanske är på väg att glömma bort.

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Kanske är det dags att (åter)införa syndabekännelsen i sabbatsgudstjänsten?!

Nådens under

Det är inte alltid som det kristna livet känns som det rätta eller lättaste. Det vore oärligt att påstå att man alltid vandrar som på moln bara för att man är kristen. Då kan det kännas skönt att hitta tröst från stora andliga ledare, allra helst som de kommer från den välbekanta svenska myllan.

Jag citerar Lewi Pethrus:

Det är således och utan att vara förtjänt av Guds nåd genom förlossningen i Kristus Jesus, som vi blir rättfärdiggjorda. Det är därför ingen motsägelse när Jesus själv förkunnar sin försonargärning. Han säger: "Liksom människosonen har kommit, inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" Matt 20:28.

Det nådens under som skett till släktets försoning, består däri att Kristus tagit mänsklighetens synd på sig, burit dess dom och friköpt släktet från lagens förbannelse. Det är vår Herre Jesu Kristi nåd.

Det är Gud som av nåd valt att på korsets väg frälsa världen. Kristus har även han som den fullkomliga människans och släktets nye representant av nåd, offrat sig själv till släktets försoning. ....Från bloggen Min Frid

Orden får tala för sig själva. Hur mycket man än argumenterar om lagens betydelse, så finns det ingen - och det omfattar den mest puristanska adventist - som kan hävda att man gjort tillräckligt. Kanske principerna ibland blir både viktigare än den sanna ödmjukan tjänsten för Jesus, och att nitiskheten att bevara den sanna tron (läs adventbudskapet) i själva verket sätter djupa sår hos sin kristna medvandare? Omvänt kanske andra känner sig djupt rubbade i sin cirklar och övertygelse att ha lärt känna hela sanningen, när den progressiva tanken får utrymme?

Även om Pethrus talar om försoning mellan kristna var han ledare för en av de största delningarna inom svensk frikyrklighet som medförde Pingstkyrkans födelse. Är inte kompetent att beskriva hela den processen, men kunde tvisten om detaljer i nattvardsfrågan leda till en delning av Filadelfiaförsamlingen, så finns det nog en betydligt större avgrund inom dagens adventism. Vart Guds Ande leder den frågan får framtiden visa.

Rätta mig om jag har fel - ingen skulle bli gladare än jag...

För mig finns bara en väg - att lita till nådens under.

En vision om gemenskap

Vad tänker man på när man nämner kyrkans gemenskap? Församling? Vare sig man är inne i det kristna tänket, eller står utanför så finns nog många bilder. Den magnifika kyrkodomen, den bubblande karismatiska kyrkan, den beskyddande renläriga kyrkan eller den lilla familjära kyrkan. Alla formerna har sina rötter i vår moderna kyrkohistoria (c:a 1000-talet och framåt). Det uppdrag församlingen/gemenskapen har är att synliggöra Jesus i vårt lokala sammanhang. Det har inneburit - och innebär givetvis fortfarande - att många människor funnit ett nytt liv i församlingen, fått nytt hopp och en ny inriktning på livet. Men med tiden har kyrkorna ibland hamnat i byråkratiska processer, där försvar av formen varit viktigare än Kristus, där det förekommer omständiga valberedningprocesser och kyrkoråd som värderar människor på våg istället för att se styrkor, bygga upp och uppmuntra. Det är ingen hemlighet att kyrkan bidragit till många skismer genom historien, och inte ens anno 2009 kan man hålla sams vare sig man är adventist eller katolik. Det handlar om olika syn i allt från bibeltolkning till musikstil. Kan det ha varit grundtanken?

Om man försöker se bakom denna kyrkohistoriska ridå av traditioner, vad finns då? Först återigen - ett tydligt erkännande - människor möter Jesus i alla kristna sammanhang. Men vi måste vara öppna för att det inte alltid är hela bilden. Människor kan känna sig pressade och må dåligt i etablerade församlingar. Listan över ansvarsroller i församlingen kan bli lång och kravfylld för många. En intressant trend, som jag bara råkat snudda vid, är en underground-rörelse som börjar ställa viktiga frågor om alternativ till de traditionella kristna gemenskaperna. Kan man behålla kärnan, men skala bort pressen, kraven och onödiga traditioner? Ta gärna tid och fördjupa dig i samtalen bakom länkarna ovan.

Om vi försöker utgå från Jesu sammanhang hamnar vi först i den judiska synagogtraditionen (formades efter fångenskapen i Babylon, och innehöll intressanta traditioner med syfte att bevarar en tro i ett sekulärt sammhälle, men vi lämnar det till en annan diskussion). Går vi några hundra år framåt i tiden handlar det om den första kristna församlingen som växte fram. Det vi vet om den är inte mycket - en antydan hittar vi i 1 Kor 14:26 som antyder en liten familjär gemenskap som uppmuntrade till samtal om det kristna livet (undervisning, sång, uppenbarelse), allt för att bygga upp och dela till varandra. Alltså en ganska löst formad ordning (liturgi). Gruppen som sådan följde Jesus genom att ge utrymme för de svaga och hjälpbehövande i sin omgivning och man delade allt (Apg. 2:42-47). I vårt samhälle sitter det hårt inne att dela allt, men även om man inte delar på alla ägodelar så kan vi kanske ändå testa tanken att det handlade om att dela ansvaret för de fattiga och behövande. Det ligger i alla fall i harmoni med Jesu vittnesbörd om Gudsriket och hur vi kan föra det vidare.

Om nu de etablerade kyrkorna har problem att spegla gemenskapen, friden och kärleken till nästan som Jesus förmedlar i Gudsrikestanken, hur skulle då en vision om församlingsgemenskap se ut?

Kanske är det en liten, lokal grupp på 10-20 personer, som brinner för det enkla i Jesus evangelium? Man uppmuntrar varandra att leva 100% av sin tid att bygga Gudsriket, göra en skillnad i vardagen där man finns, mer än att bedriva "verksamhet". Gemenskapen i mötet - gudstjänsten - är enkel och okomplicerad. Nya medlemmar välkomnas genom att gruppen har en kärleksfull och öppen attityd. Ansvarsroller fördelas genom enkla rådslag där alla är med och de andliga gåvorna söks (I Kor 12:3-11). Gruppen brinner för insatser med anknytning till rättvisefrågor och utsatthet i samhället. Andens gåvor - som de beskrivs i Gal 5:22-23 - är det som styr de grundläggande värderingarna. Den stora församlingens alla byråkratiska plikter är bortskalade, även om gruppen förmodligen hittar former att associera sig till ett större gemensamt sammanhang där man kan dela större uppgifter, undervisning och inspiration.

Jag nöjer mig med dessa några få inledande tankar - som ju är en vision, på gränsen till en dröm.

Hur ser din dröm och vision ut?

Profetians ande

Fotnot för dig som inte är hemma i den adventistiska bakgrunden: I en av samfundets trospunkter (nr 18) sägs: "Profetian är en av den helige Andes gåvor. Den är en egenskap som kännetecknar församlingen i den sista tiden och visade sig i Ellen G. Whites tjänst...". Ellen G. White ("EGW") levde 1827-1915, och var en av de tongivande "pionjärerna" när samfundet grundades. I samfundets terminologi används ofta begreppet "profetians ande" som en synonym till EGW. Hennes roll och plats har under åren varit ett diskussionsämne både inom och utom samfundet.

Jag måste kommentera en sak i samfundets bibelstudium det här kvartalet. Enligt sidan 32-34 är "profetians ande" ett av kännetecknena på Guds församling i den sista tiden. Logiken i resonemanget är - såvitt jag förstått - så här.

(1) Församlingens egenskaper: "lyder Guds bud" och har "Jesu vittnesbörd" (Upp 12:17)
(2) Jesu vittnesbörd = profetians ande (Upp 19:10)
(3) "Bröderna" har Jesu vittnesbörd (Upp 19:10)
(4) "Bröderna" = profeterna (Upp 22:8-9)

Denna "beviskedja" länkar ihop profeten/-er och den sista tidens församling. Längre fram på sidan 33 står följande:

Om den protestantiska principen för bibeltolkning betyder något måste denna jämförelse leda till slutsatsen att ”profetians ande” i Upp. 19:10 inte är den profetiska gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet, utan endast till dem som Gud kallar till profeter.

Vad är "den protestantiska principen för bibeltolkning" för något? Studiehäftet definierar inte det någonstans. Finns det ens någon entydig "protestantisk bibeltolkningsprincip"? Har man bara missat ett förklara begreppet, eller är detta ett retoriskt grepp för att låta övertygande?

Martin Luther sade att "skrift skall med skrift förklaras", och det är väl en kandidat för en sund "protestantisk princip för bibeltolkning". Och därvid tycker jag att bibelstudiehäftet lämnar en del övrigt att önska på just dessa sidor.

För det första: Man påstår att det finns en "profetisk gåva som ges till församlingens medlemmar i allmänhet", till skillnad från "profetians ande". Detta saknar ju stöd i Bibeln! I 1 Kor 12:28 skriver Paulus: "I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter...". Det finns ingen diffus profetisk gåva som ges till medlemmar "i allmänhet" utan gudomlig kallelse. Det finns heller ingen exklusiv de luxe-version av den profetiska gåvan som ges "endast till dem som Gud kallar". Såvitt jag kan läsa Bibeln innantill så finns det bara en källa och en version av gåvan: "I sin församling har Gud gjort..."

För det andra: En sund bibeltolkningsprincip är att helheten ska väga tyngre än detaljerna. Uttrycket "profetians ande" förekommer i Bibeln en enda gång (Upp 19:10). Hur mycket teologi kan man egentligen bygga på ett sådant singulärt uttryck?

För det tredje: Sammanhanget i Upp 22:8-9 inkluderar "du [Johannes] och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok". Texten inkluderar uttryckligen människor i alla tider från Johannes ända till slutet. Hur kan man då använda texen för att skapa någon slags begränsning i tid på vilka som omfattas (dvs begränsa till den sista tidens församling)?

För det fjärde: Om man ser en parallell i Upp 22:8-9 till Upp 19:10, varför då inte se parallellen i Upp 1:2-3? I Upp 1:2-3 talas också om "Jesu vittnesbörd" och att "salig är den som lyssnar till profetians ord och tar vara på den". Då skulle "profetians ande" kunna utläsas som "profetians [dvs Uppenbarelsebokens] ande". "Profetians ande" syftar då inte på någon särskild egenskap hos den sista tidens församling, utan på Uppenbarelsebokens inre egenskap: det är Jesu vittnesbörd om sig själv.

---

Adventismen har mycket att ge till den universella kyrkan vad gäller bibelförståelse. Men här och var finns blinda fläckar som man envisas med att behålla. Den märkliga tudelningen av "profetians gåva" och "profetians ande" är en sådan.

En viss omförståelse av begreppet "profetians ande" hotar inte ens en mer "traditionell" adventistisk identitet. Om adventrörelsen är en profetisk rörelse, då skulle ju en riklig förekomst av profeter och profetisk gåva vara en tillgång, inte ett problem! Paulus lyfter t.o.m. fram den profetiska gåvan: "Sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera." (1 Kor 14:1) En profetisk rörelse med många profeter - vad är problemet?

En sådan omförståelse skulle inte heller behöva förringa EGWs betydelse eller profetiska gåva, åtminstone inte ur ett bibliskt perspektiv. En rörelse som Gud har välsignat med många profeter och inte bara en - vad är problemet? Alla ni som tycker att GT hade varit bättre om endast Habackuk hade fått skriva den - räck upp handen!

Om samboskap

Kyrkan har vanligtvis sett på samboförhållanden med ogillande eller fördömande, eller något däremellan. Nuförtiden är det dock ganska tyst i frågan, kanske för att vi inser att fördömandets väg inte ger önskat resultat, men vi har inget genomtänkt alternativ. Låt mig därför föreslå en ny utgångspunkt i frågan om samboskap.

Vad är den bibliska definitionen av ett "riktigt" förhållande mellan man och kvinna? Vilken är den underliggande principen om vi skalar bort kulturell patina, tradition, eget tyckande etc.? Jag har landat i att kärnan finns i Jesu undervisning i Matt 19:5f där han citerar ur skapelseberättelsen i 1 Mos 2:24: "Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött."

En man och en kvinna som lever i ett förhållande som karaktäriseras av

(a) bildandet av ett nytt hem ("överge sin fader och sin moder")
(b) livslång trohet ("hålla sig till..." och "... ska människan inte skilja åt")
(c) sexuell förening ("bli ett"; se även 1 Kor 6:16)

lever enligt den av Skaparen givna ordningen. Och här kommer det nya (och möjligen kontroversiella): Ett sambopar kan mycket väl anses uppfylla dessa kriterier. Mitt förslag är ett paradigmskifte för kyrkan: I stället för att betrakta samboförhållanden som att "leva i synd" börja betrakta dem som de facto-äktenskap.

Naturligtvis måste detta göras konsekvent. Ett sambopar ska anses ha samma skyldigheter och rättigheter gentemot varandra och omvärlden som ett gift par. Det kyrkan kan ge av själavård, undervisning (och ev. disciplinära åtgärder) ska ges till både gifta och sammanboende på lika villkor.

Någon kanske protesterar och menar att samboförhållanden inte uppfyller (b) ovan, eftersom det är en lösare form än äktenskapet. Det är sant att valet att leva sambo kan vara ett tecken på bristande trohet. Men frågan är: ska det vara vår utgångspunkt? Ska vi utgå från att människor är trolösa tills motsatsen är bevisad?

Utan tvekan är det så att (b) är den största utmaningen för parrelationer idag, och detta gäller oavsett om man är gift eller sambo. Även många äktenskap upplöses idag. Det är juridiskt och socialt lätt att skilja sig. Sådan är dagens krassa verklighet; den yttre formen är ingen garanti för livslång trohet. Låt mig ställa en retorisk fråga: Det lagligen vigda paret som skiljer sig, eller samboparet som håller ihop - vem av dem lever närmast Skaparens ideal?

Detta förringar inte på något sätt äktenskapets värde. Jag tycker fortfarande att kyrkan ska framhålla det lagligen ingångna äktenskapet som ett ideal. Äktenskapet ger ett starkare juridiskt skydd för parterna. Det binder samman mannen och kvinnan, och främjar troheten. Den årliga bröllopsdagen blir en påminnelse för makarna om glädjen, tryggheten och förpliktelserna i deras förhållande. Bröllopet och vigselringarna är kulturella markörer för det starkaste förhållandet som finns människor emellan, och eftersom kyrkan bör vara kulturellt relevant tycker jag att kristna par ska "utnyttja" dessa markörer som ett vittnesbörd gentemot omvärlden.

Jag vill inte ha en "låt gå"-attityd i frågor om parrelationer. Men jag spånar på ett paradigmskifte i hur vi ser på sambopar: I stället för att brännmärka dem kan vi acceptera det faktum att relationen är av den art som givits i skapelsen. Utifrån den utgångspunkten kan vi konstruktivt hjälpa dem (och alla gifta par!) att växa tillsammans i relationen, så att den - med Guds hjälp - kan uppnå sin fulla potential.

Jag är inte Rädd!

Vi vill som kristna uttrycka vår tro på Gud, Jesus, Helig Ande, men ofta når inte våra tankar fram till det Oändliga - bilden av Gud. Istället formar vår kyrkotradition tankar som mer eller mindre ger suddiga bilder än tydliga bilder. En sådan suddig bild är den som får oss rädda för Gud. Min vän - Jonas - skrev en bloggpost på Den radikala reformatoriska bloggen kring temat rädsla. Med hans tillstånd har jag anpassat texten till vårt adventistkontext (med den eskatologi och sammanhang som förekommer hos oss).

På senaste tiden har jag känt en sån påtaglig glädje över att Gud har befriat mig från Rädslan.

Länge levde jag med Rädslan som en halvt medveten men ständigt påslagen ton ringande i mina inre öron. Jag var Rädd för att Gud skulle straffa mig, Rädd för den Sista Tidens Vrede och Plågor, Rädd för att inte nå upp till Herrens Eviga Lagar – speciellt Sabbaten, Rädd att falla till korta i den Rannsakande Domen, Rädd för att inte Vara Redo när Jesus kommer tillbaka. Men jag var också Rädd för att erkänna Rädslan och bortförklarade den därför som ”gudsfruktan” eller ”självbehärskning”.

Efter hand lärde jag mig att delvis kontrollera Rädslan genom att trösta mig med att Gud straffat en annan (Jesus/sig själv) i mitt ställe. Denna tröst var dock skör, eftersom jag visste att även om Jesus tagit allas straff så skulle ändå i slutändan dom flesta stå utanför den frälsta skaran då nådens dörr stängts. Det räckte därför inte med att vara säker på Försoningens Verklighet för att tackla Rädslan, man behövde också en förvissning om att just jag tagit emot denna Försoning på ett korrekt sätt genom tillräckligt mycket eller tillräckligt korrekt Tro. Och hur svårt är inte det?

Jag har inte bara varit Rädd för Gud, utan också för hur trossyskon skulle bemöta mig om jag skulle tycka, tänka eller säga fel saker. Detta blev mer påtagligt ju tydligare ansvarsuppgifter jag fick i kristna sammanhang. Jag var Rädd för att förlora mitt anseende och min position om jag skulle framstå som Avvikande. Därför vågade jag inte heller på allvar sätta mig in i andras perspektiv eller bestämma mig för att stå får något som gick utanför Gränserna. Inte heller denna Rädsla vågade jag erkänna, utan kallade den Passion för sanningen eller (senare) Värnande om Enheten, Tolerans eller Kärleken till Dom Svaga.

Men jag är inte Rädd längre. Gud har befriat mig. Halleluja! Numera tror jag inte att en gud som är potentiellt Vred och nyckfull och därför måste blidkas med offer och/eller moraliska ansträngningar är Jesus Messias Gud. Det är den falska religionens gud, och det spelar mindre roll om den falska religionen kallas Islam eller Kristendom eller om religionen ifråga är Kapitalismen med sin gud Marknaden.

När människor i skriften möter Guds sändebud så får dom ofta höra ”var inte rädd!”. Den falska religionen var alltså något som behäftade även Dom Bibliska Människorna.

Kanske behöver du också höra samma budskap? Var inte rädd! I Jesus har den gudomliga fullheten förkroppsligats. Jesus är Guds avbild. Har vi sett honom så har vi sett Gud. Och i Jesus möter vi en Gud som inkluderar dom marginaliserade, som förlåter sina fiender, som befriar dom fångna, som botar dom sjuka, som skänker dom fattiga ett glädjebud, som ger dom trötta vila och som konfronterar den gamla mänskligheten i oss inte genom att straffa och tortera utan genom att fostra oss till helhet och förvandling.

När vi tar emot honom som dog och uppstod för vår befrielse och erkänner honom och endast honom som Ledare, då rostar långsamt våra gamla rädslor för döden, för att förlora anseendet, för att förlora vår ekonomiska trygghet, för att mista våra maktpositioner. Fram träder en alltmer jublande, medlidande och hållbar tro på honom som inte segrade med kanoner och koncentrationsläger utan genom att bli ett slaktat lamm.

Är du rätt för att gudomen ska straffa dig? Vågar du inte komma ut med dina övertygelser för att du är rädd att förlora din maktposition och din trygghet? Jag har goda nyheter. Det finns befrielse! Öppna ditt hjärta och ta emot Guds nåd i Jesus, Messias. Hör du inte hans milda knackningar på ditt hjärtas dörr?

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh 4:18)

Att höra Gud

För många år sedan var vi ute på vår första "bullgerilla", dvs ett gäng unga kristna som ville dela ut bullar och varm dryck till folk på sta'n en sen och kall helgkväll. Vi hade gått genom centrum och frågat flera om de ville ha en bulle och varm choklad, och alla hade sagt nej. Jag skickade upp en bön i tysthet: "Det här funkar inte - hjälp!" I samma ögonblick visste jag hur vi skulle göra. "Du måste öppna påsen med bullarna och räcka fram dem" instruerade jag X. Och så vände jag mig till Y: "När folk tackar 'ja' till en bulle ska du fråga om de vill ha lite varm choklad också" sade jag till den som skötte termosen. "När de tackar 'ja' till det och du häller upp så kommer de att fråga vad vi är fär några, och då kan vi berätta" fortsatte jag. Det funkade. På första försöket.

Detta var en av mina första - och tydligaste - erfarenheter av den Helige Andes tilltal. Andens personliga tilltal (eller vad vi vill kalla det) är något vi inte talar om så ofta inom adventismen. Jag vill här - mycket kortfattat - dela med mig av en summering baserad på min lilla erfarenhet och vad mer erfarna skrivit om det (inte minst Dallas Willard i boken Hearing God).

En grundförutsättning är att i tro bejaka att Anden talar till oss, personligen, i Sverige, idag. Jag kan inte bevisa att det var Anden som ingav mig tanken om bullarna; jag försanthåller det genom tro. Någon kanske anser att det är en form av andlig ödmjukhet att inte tro sådant. Men jag betvivlar den "ödmjukheten": den skulle leda till t.ex. att jag måste tillskriva idén om den fungerande bulldistributionen till mig själv och inte till Gud, och det vore allt annat än ödmjukhet.

Tilltalet synes mig komma vanligtvis i formen av en tydlig tanke. Inga röster, inget ljussken från himlen, inga harpor, inga änglar, inga syner, inget tungotal, inget märkvärdigt. Bara en tydlig tanke.

Tilltalet kommer vanligtvis i ett sammanhang som har med Guds viljas verkställande att göra. Jag har upplevt ledningen främst inom ramen för församlingens verksamhet: bullgerilla, predikoförberedelser, styrelsemöten etc. Jag har däremot aldrig erfarit den när det gäller t.ex. vilka strumpor jag ska ta på mig.

Andens ledning synes mig också vanligtvis komma efter en tids processande. Först när jag (vi - eftersom jag upplevt ledningen också kollektivt) satt in mig (oss) i frågan, vridit och vänt på den, hört olika synvinklar, tänkt, funderat osv., först då visar Anden riktningen. Jag tycker mig också se detta processande i apostlamötet i Apg 15: "Efter en lång överläggning..." (v 7) kommer den slutpunkt som sedan beskrivs med "Den helige anden och vi har beslutat att..." (v 28). Därmed inte sagt att sådant processande alltid resulterar i sådan ledning; de flesta processerna synes inte göra det. 

Den tydliga tanken har egenskapen att den har en inneboende auktoritet och särpräglad självklarhet. Detta är svårt att beskriva i ord. Evangelierna kanske beskriver det bäst: "Alla överväldigades av hans (dvs Jesus) undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda." (Mark 1:22) Det torde vara rimligt att anta att Andens ledning besitter liknande egenskaper.

En variant på detta är att vissa vägar/tankar bjuder på ett slags motstånd. Jag försöker t.ex. utveckla en tanke inför en predikan, eller utveckla en viss lösning på ett problem, men det vill sig inte. Jag får inte ihop det hela, trots att jag egentligen borde kunna det. Jag har börjat ana att sådant motstånd är en Andens indikation på att det är inte rätt sak/tid/plats/lösning, och att jag bör släppa det.

Den tydliga tanken har också egenskapen att ge frid, något som ju är utmärkande för Herren (Joh 14:27). Ett exempel: Vid ett styrelsemöte diskuterade vi uthyrning av kyrkan till en annan församling från en annan kristen tradition. Frågor hade rests om teologi, mariadyrkan, transsubstantiationslära, vad vi kunde acceptera i vår kyrksal, städning, slitage, grannar som ev. stördes, etc. etc. Skulle vi hyra ut eller ej? Efter lång diskussion kom insikten: Vi var i färd med att döma våra hyresgäster utan att ha frågat dem hur det faktiskt förhöll sig. Lösningen, åtminstone där och då, var inte att säga "ja" eller "nej" till uthyrning i all framtid, utan att först inbjuda till gemenskap och samtal. Därigenom kunde vi förstå den andra församlingen bättre, och de förstå oss bättre. Den frid vi kände i det beslutet var påtaglig, i motsats till de "ja" eller "nej"-alternativen vi först försökte välja mellan.

Hur lär man sig att urskilja Anden från andra infall och idéer? Jesus säger: "Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig." (Joh 10:27). Hur lär sig fåret känna igen Herden? Svaret är: det är en process; fåret måste umgås med Herden - och de andra fåren. Om den unge Samuel sägs att "Samuel hade nämligen ännu inte lärt att känna igen Herren..." (1 Sam 3:7) när Herren talade till honom. Lärandet är en process.

Jag är inte heller säker på att man alltid kan göra en åtskillnad mellan "mig" och "Anden". Om nu livet är en tillväxt i kristuslikhet - vilket vi ju tror - då borde det innebära att gränserna mellan "mitt" och "ditt" suddas ut, ungefär som hos ett äkta par som växer samman under åren. I 1 Kor 2:10-12 skriver Paulus: "...ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud... Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har fått ... Anden som kommer från Gud." Anden utforskar och kommunicerar Guds vilja inifrån, eftersom Anden bor i oss.

En analogi: Jag lärde mig åka slalom i vuxen ålder. Till en början var jag väldigt beroende av mina vänners instruktioner på hur jag skulle göra: det var viktigt att höra vad de sade. Men med tiden blev slalomåkandet en integrerad del av mig. Idag är jag inte beroende av att skilja mellan vad som är mina vänners "vilja" och vad som är min egen vilja i pisten. Är det något dåligt? Nej, det är mognad. På samma sätt kan vi finna frid i att inte varken behöva eller kunna dra någon knivskarp gräns mellan Andens tankar och mina tankar.

Jag har skrivit detta som en lägesrapport av min förståelse just nu. Men jag vill lära mig mer om livet i Anden, och därför är det min uppriktiga önskan att få kommentarer på detta. Har du erfarenheter eller insikter som bekräftar, kompletterar eller motsäger ovanstående? Skriv gärna en kommentar! Jag behöver nämligen lära mig mer från er andra får hur ni känner igen Herdens röst.

Bloggåret som gått

Vad finns det för behov av en blogg? Gör det någon skillnad att skriva en blogg om livet och utvecklingen inom ett litet kristet sammanhang som kallas Adventkyrkan?

Jag tror det. Om det så vore att det hjälper en människa till ett rikare liv så är det värt det. Sedan starten i somras har bloggen haft i snitt hundratalet unika besökare per vecka. Responsen och dialogen har kanske varit mindre än vad vi hoppats på, men de frågor som kommit upp känns oerhört relevanta och viktiga. Ett stort tack till dig som gjort din röst hörd.

Har vi då utmanat till en evangeliska och progressiv utveckling och vi ser tillbaka på bloggåret?

Ja - kanske artikeln om en ickefråga som kaffe visar att vi tillsammans med frikyrkan i Sverige brottas med med liknande käpphästar. Blev vår mest besökta artikel och fick uppmärksamhet inom den svenska bloggvärlden. Här får vi mod att stå upp för fokus i kristen tro. Ett nytänkade fokus kring evangeliets centrum - Jesus - är allra viktigast. Hur kan man sprida och se mer av Guds rike här och nu? Det har skrivits om hur vi ser på sanning och hur vi relaterar till adventkyrkans 28 trospunkter vilket gav lite extra gnista i dialogen. Adventkyrkans tradition att pröva och utveckla sin bibelsyn lever vi upp till i artikeln om att testa nya tankar kring det profetiska perspektivet. Kyrkans uppdrag att forma en trygg gemenskap (församling) där vi löser konflikter och ställer upp för de svaga och utsatta i samhället diskuteras. Det känns också viktigt att regagera mot orättvisor, t.ex. Palestinakonflikten. Adventkyrkans plats tillsammans med andra kristna är ett annat viktigt perspektiv, där vi också gett exempel på frikyrkor som ger en pastor med adventistbakgrund fullt erkännande.

Vår tro är att dialog gör skillnad och ser därför fram emot att fler av Er - osynliga läsare - ger feedback och delar era tankar. Speciellt ni som ser Adventkyrkan utifrån har mycket att ge. Utan er hjälp har Adventkyrkan mindre möjlighet att vara relevanta i vårt svenska (nordiska) sammanhang. Vi hoppas kunna vara ärliga, stå upp och reagera där kanske andra är tysta - och att kunna presenterar positiva trender som är värda erkännande och uppmärksamhet.

Vad har Du för förväntningar?

Gott Nytt Bloggår önskar vi alla läsare!